Antikvitet
En antikvitet (av latin antiquus 'forntida, gammaldags') är ett äldre, kulturhistoriskt intressant tillverkat föremål, exempelvis möbler, vapen, konst eller hushållsföremål. Med antikviteter syftades ursprungligen på föremål från antiken som under renässansen och framåt samlades av europeiska kungar och furstar. Andra "fornsaker", sådant som i dag klassas som fornlämningar, ingick ofta i samlingarna, särskilt från 1700-talet. Redan tidigt samlar man även medeltida handlingar och föremål med kopplingar till medeltida adelsätter. Under slutet av 1700- och början på 1800-talet börjar intresset för folkkonsten att öka, och föreställningen att folkkonsten rymde rester av influenser som annars inte gick att spåra i skriftliga handlingar gjorde att intresset för fornsakssamlandet ökade. Den snabba samhälleliga förvandlingen i slutet av 1800-talet medförde ett ökat intresse för insamlandet av rester från en snabbt bortdöende folkkultur. Samtidigt innebar ett ökat antal nyrika släkter, som saknade eget arvegods i den mängd och kvalitet som krävdes för ett högt anseende att marknaden för äldre föremål ökades. I början av 1900-talet börjar antikviteter även att användas för att beteckna föremål som inte är från antiken. Länge ansågs skråorganisationens upphävande 1846 som den gräns för när föremål ansågs intressanta. Modernare föremål ansågs vara underlägsna både kvalitets- och designmässigt. På 1960-talet får antikvitetssamlandet sitt genombrott i bredare kretsar genom veckotidningar och tidningsreportage, och den tidigare gränsen börjar brytas upp - intresset även för yngre föremål - särskilt sent 1800- och tidigt 1900-tal ökar. Många handlare och samlare valde då att använda gränsen hundra år för att kunna skilja mellan "riktiga" antikviteter och föremål av yngre ursprung. Föremål med minst 50 års ålder började samtidigt definieras som semi-antika. Framåt sekelskiftet 2000, då intresset för föremål från 50-, 60- och 70-talen ökade, samtidigt som intresset för äldre föremål minskade, blev också intresset av att upprätthålla gränsen 100 år mindre. Många handlare och samlare håller dock fast vid gränsen 100 år som gränsen för när ett föremål bör kunna betraktas som antikvitet. 100 år (i vissa fall 50) fungerar också fortfarande som gräns inom lagstiftningen, när det gäller exporttillstånd för vissa typer av kulturhistoriskt intressanta föremål. I fråga om mattor används vanligen begreppet "semi-antik" för att beteckna mattor som är minst 50 år gamla men ännu inte uppnått 100 år.
Riksantikvarieämbetet
Riksantikvarieämbetet (RAÄ) har överinseende över kulturminnesvården i Sverige och lyder under Kulturdepartementet. Det är den centrala förvaltningsmyndigheten för frågor som rör kulturmiljö och kulturarv och därmed en av de centrala myndigheterna i svensk kulturpolitik. Myndighetens chef (motsvarande generaldirektör) kallas riksantikvarie, ett ämbete som instiftades år 1630. Riksantikvarieämbetet är sedan 1938 ett ämbetsverk och sedan 1998 självständig statlig myndighet. Riksantikvarieämbetets kontor och avdelningar finns huvudsakligen i Stockholm och i Visby. Myndigheten har även verksamhet i Tumba, Svensk Museitjänst (SMT) och vid besöksmålen Gamla Uppsala museum i Uppsala och Glimmingehus i Hammenhög. I Visby finns det så kallade Kulturarvslaboratoriet, som är ett material- och analyslaboratorium anpassat för kulturmiljövårdens och museernas behov. Myndigheten får ofta olika regeringsuppdrag inom kulturvården. Det kan handla om att ta fram underlag för olika strategier inom kulturvården eller för att utreda effekterna av vissa lagar eller regler. Riksantikvarieämbetet stödjer också forsknings- och utvecklingsverksamhet (FoU) genom anslaget 1:4, "Forskningsinsatser inom kulturområdet". FoU-anslaget är strategiskt med syfte att stödja ny kunskap och för att bidra till att forskning om kulturmiljö och kulturarv. FoU-programmen har olika teman olika år, ansökan görs en gång per år och forskningsprojekten kan vara högst 3 år långa. Riksantikvarieämbetet grundades 1630. 20 maj detta år utsågs Johannes Bureus, en framstående runforskare och en tid Gustav II Adolfs privatlärare, till den första riksantikvarien. Bureus hade väckt kungens intresse för fornminnen, då benämnda som "antiquiteter". I samarbete med en präst och en ung student begav sig Bureus ut på resa runt Sverige för att rita av runstenar, samla mynt och gamla krönikor, lagböcker, brev och handskrifter. År 1666 inrättade Johan Hadorph, den sjunde riksantikvarien i ordningen, Placat och Påbudh, Om Gamble Monumenter och Antiquiteter, Sveriges första ansats till en fornminneslag. Den var också vid sidan av Vatikanstaten den första förordningen i ämnet i Europa. I Sverige kunde man nu börja skydda fornlämningar från ovarsamma skattletare och folk som vill använda gravhögar som tegelugnar. Intresset för fornminnen och fornminnesvård avtog dock efter Sveriges stormaktstid (runt 1718). År 1780 överlämnades merparten av de statliga museisamlingarna till Kungliga biblioteket och Riksarkivet. Det återstående ställdes år 1786 under Vitterhetsakademien – inrättad av Gustaf III – där riksantikvarien kom att fungera som akademiens sekreterare. Under 1800-talet ägnades ett allt större intresse för naturvetenskap samt för det klassiska kulturarvet, och studiet av "antikviteter" betraktades som något föråldrat. En viss nydaning i intresset skedde dock i samband med att Johan Gustaf Liljegren 1826 utnämndes till riksantikvarie. Bland annat inledds ett organiserat inventeringsarbete, och arkeologiska utgrävningar genomfördes bland annat i Birka och Visby. 1867 inrättas också en ny fornminnesförordning, vilken slog fast att alla ingrepp på fasta fornlämningar var straffbara. Under 1900-talet utökades antalet svenska aktörer runt ämnet kulturminnesvård, samtidigt som fornfynden fortfarande samlades i Stockholm. Med Sigurd Curman (riksantikvarie från 1923) skapades ett centralt chefsämbete, och runt Sverige anställdes särskilda landsantikvarier av de olika provinsmuseerna. Dessa samordnade även sitt arbete ihop med Riksantikvarieämbetet, vilket sedan 1938 fungerade som eget ämbetsverk. Museisamlingarna är idag delvis placerade inom ramen för Statens historiska museer, vars historia är tätt sammanlänkade med Riksantikvarieämbetet. 2015 har Riksantikvarieämbetet verksamhet i Stockholm, Visby och Tumba (Svensk Museitjänst). Dessutom drivs verksamhet vid besöksmålen i Gamla Uppsala museum och Glimmingehus. K-blogg – Riksantikvarieämbetets blogg.
Antikmässan, Älvsjö
Antikmässan är en årlig återkommande fackmässa för bland annat antikviteter på Stockholmsmässan i Älvsjö. Mässan är öppet för allmänheten. Antikmässan arrangerades första gången 1977 och brukar återkomma varje år under några dagar i februari. Utöver antikviteter utställs och saluförs bland annat allmoge, modern design, konst, samlarföremål, leksaker, tyger och kuriosa. På mässan visas även byggnadsvård och renovering av möbler. På olika scenprogram presenteras specialområden av antikexperter. Mässan betecknar sig idag själv som "Nordens största antikmässa". Den är populär och besöktes 2015 av 25 857 personer under fyra dagar. Då var glas och porslin intressantast med 48%, följd av antikviteter och allmoge med 26% och modern design med 23%. Majoriteten av besökarna är över 65 år, flest kvinnor. Antikmässans samarbetspartner är SKAF, Sveriges Konst- och Antikhandlareförening.
Antikaffär
En antikaffär eller antikhandel är en butik som säljer och köper antikviteter. I större städer är det vanligt att antikaffärerna ligger nära varandra i vissa kvarter. Antikaffärernas utbud håller vanligen högre kvalitet och har en högre prisbild än second hand-butiker och loppmarknader. Den som äger eller förestår en antikaffär kallas antikhandlare.
San Michele
Enligt ett av Munthes brev var kapellet tidigare ett tempel byggt till gudinnan Isis, blev senare ett kapell som förstördes av saracenen Khair ed-Din på 1500-talet. Vid den engelska ockupationen av Capri byggdes där en fästning 1804 men denna stormades av fransmännen 1806 och byggdes om till krutmagasin. I slutet av maj 1897 flyttade Munthe in i huset. Axel Munthe fyllde villan och trädgården med olika antika föremål: skulpturer från Egypten, antika gravmonument, marmorkolonner och renässansmöbler. I sin bok ger han olika fantasifulla berättelser om hur han fick tag i dessa men han har på annat vis bekräftat att de flesta av de antika föremålen har köpts av antikhandlare i Rom och Neapel. En del av skulpturerna är heller inte antika utan moderna kopior. Under själva byggnadsarbetet hittades också en del: marmorfragment och grekiska mynt bland annat. År 1899 köpte Axel Munthe marken nedanför snickarmästarens hus och den gamla borgruinen Barbarossa på berget ovanför. År 1901 köpte han La foresteria, främlingshärbärget på vägen mot Anacapri. Munthe var en djurvän som upprördes över hur lokalbefolkningen täckte det intilliggande Barbarossaberget med nät för att fånga in flyttfåglarna. Bergets ägare visste att Munthe ville köpa och trissade därför efterhand upp priset. Först i maj 1904 gick köpet igenom. De närmsta åren efter att San Michele stod klart besöktes det av tidens celebriteter: våren och sommaren 1896 stannade målaren P.S. Krøyer med makan Marie Krøyer på besök, hösten 1897 besöktes San Michele av författaren Oscar Wilde och hans älskare Alfred Douglas, i juni 1899 kom författaren Henry James som senare skrev om sitt besök på Capri. Andra besökare var den österrikiska kronprinsessan Stephanie av Belgien tillsammans med den svenska kronprinsessan Victoria av Baden i mars 1899 samt änkekejsarinnan Eugénie av Frankrike sommaren 1899. Den svenska kronprinsessan blev så förtjust i Capri att hon så småningom köpte en egen villa på ön, Casa Caprile. 1903 började hon också uppföra en villa på Öland, Solliden. Att kronprinsessan använde San Michele som förebild vid byggandet av Solliden märks exempelvis på arkitektoniska detaljer och precis som på San Michele finns det reliefplattor i fasaden och många statyer i parken. Flera av dessa skulpturer är kopior av statyerna i San Michele. Axel Munthe hjälpte också till med att köpa antikviteter i Italien till Solliden. I maj 1902 hade Munthe köpt ett medeltida torn för 25 000 lire på 15 minuters gångväg väster om San Michele, Torre di Materita. Följande år köpte han ytterligare ett torn, Torre della Guardia längre västerut. Till följd av sina problem med ögonen som inte tålde den starka förmiddagssolen vid San Michele flyttade Munthe över till det första tornet och lät vänner på besök bo i själva villan. Sommaren 1917 upplät Munthe San Michele till brittiska Röda korset. Under 1920-talet bodde den excentriska markisinnan Luisa Casati, älskarinna åt författaren Gabriele D'Annunzio, i San Michele. Eftersom Munthe var bosatt i sitt torn kunde hon vid ankomsten ta villan i besittning och det utbröt en juridisk strid huruvida markisinnan hade rätt att vara där. Möjligtvis hade hon någon slags skriftlig inbjudan eller hyreskontrakt som gjorde att hon juridiskt hade rätt att vara där. Markisinnan var en performanceartist som bosatte sig i villan med en svart betjänt och två jaktleoparder. Markisinnan flyttade undan Munthes antikviteter och hängde upp svarta sammetsdraperier. På marmorgolven lades svarta djurhudar och svarta mattor. Markisinnan bodde där i flera år, bråket mellan henne och Munthe verkar ha lösts genom att hon fick hyra villan för 70 000 lire om året.
Svenska Cypernexpeditionen
Då arkeologerna kom hem från Cypern i mars 1931 fick de emellertid ett kyligt mottagande av myndigheterna, vilka mest var besvärade av att landet berikats med en unik och stor samling antikviteter från Cypern. I flera år förvarades cypernsamlingarna i primitiva lagerlokaler. De saknade helt uppvärmning och klimatväxlingarna blev därmed mycket dramatiska. Många unika föremål förstördes. Stenskulpturer och keramik sprack i den stränga kylan. Einar Gjerstad hade i två omgångar mellan 1923 och 1924 utfört preliminära arkeologiska undersökningar på Cypern, vilket sedan resulterade i avhandlingen Studies on Prehistoric Cyprus, 1926. Följande år, 1927, föreslog Gjerstad att ett mer utförligt arkeologiskt projekt, med Cypern som undersökningsområde, skulle organiseras. På Gjerstads initiativ bildades den så kallade Svenska Cypernkommittén samma år, med syftet att organisera en arkeologisk expedition till Medelhavsön, samt att ekonomiskt stödja expeditionen i fält. Kommittén bestod av kronprins Gustaf Adolf (ordförande), Sigurd Curman (sekreterare), Johannes Hellner (skattmästare), Martin P. Nilsson och Axel W. Persson. Finansieringen av expeditionen skedde till stor del genom privata donatorer och Gjerstad lyckades bland annat få bidrag från finansmannen Ivar Kreuger. Expeditionen fick även låna ett exemplar av en Volvo ÖV 4, Volvos första producerade bilmodell. Einar Gjerstad tillsattes som projektledare och John Lindros, Erik Sjöqvist och Alfred Westholm tillsattes som assistenter. Gjerstad ansvarade för organisationen av expeditionen medan Sjöqvist och Westholm ansvarade för det arkeologiska fältarbetet. Lindros ansvarade för ritningar och fotografier. Expeditionens huvudsyfte var att undersöka och i längden erhålla ökad kunskap om det antika Cyperns arkeologi och historia från stenålder fram till och med senromersk tid, en period på mer än femtusen år. För att kunna uppnå detta syfte organiserades expeditionen som ett högst rörligt företag, med hela Cypern som sitt undersökningsområde. I september 1927 avreste expeditionen från Stockholm. De var inbjudna av Sveriges konsul på Cypern. På norra Cypern ligger byn Lapithos. Nära denna plats finns en stor gravplats från bronsåldern (ca 2000–1800 f. Kr.) med hundratals gravar. Expeditionens grävningar här 1927–28 resulterade i mängder av keramik och vapen i koppar och brons. Smäckra snabelkannor med långsträckta halsar och rödglänsande bemålning påminner om samtida keramik från Anatolien. Den s.k. rödpolerade varan, Red Polished ware, blev karakteristisk för denna period och kom att dominera en stor del av nästa. Svenskarna grävde på två platser i Lapithos och den första var Vrysi tou Barba (grek. Farfars Källa), nekropolen med bronsåldersgravar alldeles i närheten av byn. Idag finns inga synliga spår av denna vidsträckta nekropol. När de svenska utgrävningarna väl kom igång gav de oerhörda resultat. En enorm gravplats med hundratals gravar grävdes ut. Grottliknande gravkammare var uthuggna i den mjuka kalkstensklippan och tillslutna med ett stort stenblock. Dessa gravar var osannolikt rika på föremål i koppar och brons vilket tyder på att det måste ha funnits en välmående stad i närheten. Den hittades aldrig av svenskarna, men bör ha legat nära gravplatsen. Det utmärkta läget nära havet med dess naturliga hamn talar för detta. Det anses att Lapithos kan ha varit ett centrum för kopparhanteringen, vilket gjort byn så välmående. Kanske låg den forntida staden under den moderna byn som fortfarande får sin vattenförsörjning från den evigt flödande källan. Den stora staden Enkomi på östra Cypern var en viktig metropol under den sena bronsåldern med kopparverkstäder, hantverkarkvarter och helgedomar. Här undersöktes en nekropol med rika gravar från den sena bronsåldern (1200-talet f. Kr.) med föremål av guld, silver och elfenben samt hundratals vaser. Gravarna låg under bostadshusen, som grävdes ut långt senare av cypriotiska och franska arkeologer.
