Kastrull
En kastrull är ett matlagningskärl, ofta tillverkat i aluminium eller rostfritt stål, ibland belagd med teflon eller liknande material, och är avsedd för matlagning på spis. Kastrullen är cylinderformad, det vill säga den har flat botten och lodräta kanter samt ett handtag. Handtagsvarianten är en pinne som går vågrätt ut ur kärlet, vanligen är denna typ av handtag omgiven av plast för att isolera mot värmen. Vissa anser att skillnaden mellan en kastrull och en gryta är att det är en kastrull om den har en pinne som handtag, en gryta om den har öron. En kastrull har som regel ett tillhörande lock som oftast är gjort av rostfritt stål, ibland även glas. Aluminiumkastrullen anses bli varm fortare än den rostfria kastrullen men är inte lika lätt att hålla ren. Det förekommer också misstankar om att aluminiet kan vara illa för hälsan, forskningsresultat och rekommendationer skiljer sig. Nackdelen med den rostfria är dock att den är tyngre att hantera och anses vara svår att använda till mjölkprodukter som tenderar att "koka fast" i botten. Bottenytan på den rostfria kastrullen tillverkas ofta med olika legeringar för att höja värmeledningsförmågan. Ordet kommer av franska casserole, som i sin tur kan härledas till latin och grekiska, men uttalet kastrull har troligen kommit in i svenskan via holländskan, som talades vid de svenska gjuterierna, där man bland annat tillverkade just kokkärl.
Kastrullresan
Kastrullresan är en svensk familjefilm från 1950 i regi av Arne Mattsson. Filmen bygger på en barnbok med samma namn skriven av Edith Unnerstad från 1949, den första boken om familjen Pip-Larsson. Familjen Larsson är en barnrik familj och bor trångt i en lägenhet i en stad. Pappa Patriks farbror, kallad "farbror Öl" äger ett stort bryggeri och familjen hoppas få ärva pengar av honom när han dör - men när han väl avlidit får Larssons bara ärva ett par bryggerivagnar och två bryggarhästar. De bestämmer sig för att göra om vagnarna till husvagnar och lämna staden för att resa till mamma Majas syster och samtidigt marknadsföra Patriks uppfinning Pip-Kastrullen. Sigge Fürst - Patrik "Pip-Larsson". Eva Dahlbeck - mamma Maja Larsson. Edvin Adolphson - luffaren Enoksson. Sture Lagerwall - privatdetektiv Vilfred Vågberg. Ragnvi Lindbladh - moster Bella. Olof Winnerstrand - farbror Öl. Svea Holst - fröken Eternell, farbror Öls husa. Julia Cæsar - fröken Lur. Björn Berglund - motorcykelpolis. Birger Åsander - Lång-John. John Melin - herr Sirius, hälare. Birgitta Olzon - Desdemona "Dessi" Larsson. Lasse Sarri - Lasse Larsson, berättaren. Ann Bornholm - Miranda "Mirre" Larsson. Inger Norberg - Rosalinda Larsson. Öyvind Serrander - Knutte Larsson. Jurgen Palmgren - Patrik "Pysen" Larsson. Pär Lundin - Ofelia "Lilla O" Larsson.
Kvast
En kvast är ett redskap som används för att sopa rent mark- och golvytor. I modern tid ersätts den ofta med sopborste, dammsugare eller sopmaskin. Svenska kvastar har traditionellt tillverkats av björkris. Till skillnad från den japanska kvasten i bilden här intill, som sopar med risets ändar, är den traditionella svenska björkkvasten vinklad i ungefär 45 grader vid skaftet. Vid användningen föser man ihop skräpet med bredsidan av riset. Kvasten ger också vissa mytologiska associationer, exempelvis lär häxor ha använt kvastar som flygmaskiner. Däremot är en häxkvast inte en flygmaskin för häxor, utan en missbildning i träd, som stundom kan inträffa. I halländskt bygdemål menar man med kvast en tofs. En variant är piassavakvasten, som är en sorts grov sopborste med långt skaft. En mindre typ av kvast kan kallas för viska, ibland felaktigt använt för det don som rätteligen bör kallas borste. En borstviska (!) är 1900-talets motsvarighet till nutuda diskborste. Den består av ett knippe med järntråd hårt sammanbundna rotfibrer från därtill lämpad växt. Fibrerna är tvärt avskurna i ändarna. Detta verktyg användes exempelvis för skurning av kastruller med svåravlägsnade matrester. Speciella borstviskor används vid vapenvård för rengöring av pipans lopp efter skjutning. En ljungkvast består av en bunt sammanbundna ljungkvistar. En kvastprick är ett sjömärke bestående av en stång med en ruska på toppen, placerad intill en grynna i skärgården som förr användes som varning för påsegling. Numera ersatt av annat. En bastukvast består av en knippe björkkvistar, helst med kvarsittande löv. Med denna kvast piskar man lätt huden för att öka effekten av bastubadet.
Rostfritt stål
Rostfritt stål korroderar mycket långsammare än kolstål tack vare att det legerats med krom. När kromhalten överstiger cirka 11 % bildas en tunn, passiv hinna som skyddar det underliggande stålet mot vidare oxidation. Ytskiktet består av kromoxid som är bara 20–30 Å tjockt. Om stålets yta skadas, återbildas ytskiktet mycket snabbt förutsatt att det finns syre tillgängligt i omgivningen. Den kemiska motståndskraften i rostfritt stål ökar med stigande kromhalt, men den ökar även med minskande kolhalt, varför rostfria stål bör ha en kolhalt under 0,25 %. En allmänt förekommande missuppfattning om rostfritt stål är att det inte rostar överhuvudtaget men det gör det i många miljöer. Det finns rostfria stål som kallas rosttröga stål eftersom korrosionsfilmen (rosten) bildar ett närmast passivt skikt efter en viss nivå som bromsar vidare korrosion. Rostfritt stål uppfanns på Brown-Firth laboratioriet i Sheffield av Harry Brearley år 1912 som under experiment med olika legeringar till kanonrör upptäckte att järn-kromlegeringar inte rostade vid etsning (se artikel från New York Times). Det finns många olika typer av rostfria stål som framställs kommersiellt, alla med sina unika egenskaper och speciella användningsområden, men de kan delas in i mindre grupper av rostfria stål efter användningsområde och struktur. Rostfritt stål innehåller minst 10,5 % krom och används i korrosiva miljöer som exempelvis är sura och utsatta för klorider. Rostfritt stål som innehåller 13–18 % krom och inget nickel kallas även kromstål. Vanliga tillämpningsområden för kromstål är exempelvis vitvaror. Kromstål är billigare att ta fram än traditionellt rostfritt stål då man inte använder nickel, vilket sänker materialkostnaden för framställning. Syrafast stål, eller syrabeständigt stål, innehåller legeringsmetallerna krom och nickel, samt minst 2 % molybden. Syrafast stål används i miljöer med mer kännbara kemiska påfrestningar, till exempel i rördelar, skruvar och muttrar, beslag och maskindelar avsedda för marin miljö, samt detaljer som kommer i kontakt med syror (dock ej salpetersyra, som regerar med molybden). Stållegering som innehåller både krom och nickel kallas även för kromnickelstål, eller kromnickel, vilket ej är att förväxla med nichrom. Kromnickel är ett rosttrögt stål bestående av 65 % nickel, 20 % järn och 15 % krom. Denna legering kan användas till elektrisk motståndstråd med resistivitet 1,05 ohm⋅mm²⋅m−1 för tillverkning av bland annat element för värmeapparater och resistorer. Austenitiska rostfria stål utgör den största gruppen av rostfria stål. De har en austenitisk γ-struktur vilket medför att de är omagnetiska och att de inte kan härdas. Stålen består av krom (12–30 %) och nickel (7–30 %) samt andra metaller, ofta molybden (2–3 %). Kolhalten i dessa stål är mycket låg, i regel under 0,05 %. Rostfritt stål av denna typ är enklare att arbeta med än andra stålkvaliteter. Det är lätt formbart, och den låga kolhalten gör att det är lättare att svetsa i än andra typer av rostfritt stål. De austenitiska rostfria stålen har därför stort användningsområde som konstruktionsstål och som rörledningar. Vissa austenitiska stålsorter kallas syrafasta om man stärkt gropfrätningsmotståndet genom tillsättning av exempelvis molybden (ca 2 % i den vanligt förekommande legeringen EN 1.4401). En mycket vanlig legering ur denna kategori är 18/8-stål (även 18/10-stål) som är legerat med 18 % krom och 8 % (10 %) nickel. Rostfria husgeråd som grytor, kastruller m är ofta gjorda av 18/8-stål som EN 1.4307. Bestick framställda av 18/8-stål har en tendens att svärta ned vissa typer av porslin. Vissa maskindiskmedel gör att den passiviserande hinnan som bildas naturligt på alla stål av denna typ blir tämligen mörk i en gråblå nyans. Detta innebär inte att föremålen är dåligt diskade, utan att korrosionshållfastheten ökat. Det går att avlägsna hinnan genom polering.
Induktionshäll
Induktionshäll är en teknik som används i modernare spisar för matlagning. Tekniken går ut på att varierande magnetfält från hällen inducerar strömmar i använd kastrull eller stekpanna för att på så vis skapa värme. En spole (som ses i bilden till höger) alstrar ett med hög frekvens (några tiotals kHz) varierande magnetiskt fält som genom Faradays induktionslag skapar en inducerad spänning i kastrullens botten. Eftersom kastrullen leder ström, driver denna spänning en så kallad virvelström. När en spänning krävs för att driva en ström utvecklas samtidigt värme (detta implicerar att en kraft behövs för att upprätthålla en rörelse, dvs arbete utvecklas). En förenklad bild är att elektronerna dunsar in i atomer när de börjar röra sig runt i kastrullen, vilket får atomerna att vibrera, vilket vi makroskopiskt sett uppfattar som värme. Värmeutvecklingen sker inte bara genom inducerade strömmar, utan även på grund av magnetisk hysteres (det finns även andra empiriskt uppmätta förlustmekanismer som brukar klumpas ihop som "övriga förluster"). Vid höga frekvenser dominerar dock virvelströmsförluster, då dessa växer kvadratiskt med frekvensen. Till skillnad från kastrullen värms dock inte spolen upp i samma utsträckning, då de virvelströmmar som dominerar i den tjocka kastrullbotten inte har plats att röra sig (runt i små virvlar) i de tunna trådarna inuti spolen. Litztråd, dvs koppartråd med många små från varandra isolerade kopparkardeler kan användas för att minska de frekvensberoende förlusterna ytterligare. Spolen värms fortfarande upp av dess kopparns resistans, men tack vare den höga arbetsfrekvensen kan man hålla strömamplituden (och därmed de resistiva förlusterna) relativt låg, och därigenom göra induktionshällen kompakt och utan särskilt stora kylflänsar. En induktionshäll blir alltså inte varm i sig, utan det är endast kastrull/stekpanna som värms upp. Efter en längre stunds matlagning värms dock plattan upp genom vanlig värmekonduktion från kastrullen. Eftersom värmen alstras närmre maten ökar verkningsgraden jämfört med en äldre spishäll då mindre värme "missar" målet. Att koka upp vatten går ungefär lika fort som i en vattenkokare. Responstiden när man ändrar reglagen är också snabbare. För att fungera måste kokkärlen vara ferromagnetiska till exempel gjorda av järn. Även vissa typer av rostfritt stål fungerar (icke austenitiska). Däremot kan man inte använda sådana av glas eller aluminium. Ett enkelt sätt att testa om ett kokkärl fungerar är att se om en magnet fäster på det. Spisar med induktionshäll alstrar starkare magnetfält än andra spisar. Fältstyrkan på 10 cm avstånd från apparaten: Induktionsspis 1,2 µT. Elspis 0,8 µT. Det finns dock inga fastställda hälsorisker med de alstrade magnetfältens styrka.
Vattenkokare
En vattenkokare är en elektrisk apparat för att koka upp vatten för tillredning av heta drycker, som kaffe och te. Vattenkokare finns i många modeller av många tillverkare. Historiskt kan ordet "vattenkokare" beläggas i svenskan sedan 1872. Vattenkokare kan vara sladdlösa eller ha sladd. Sladdlösa modeller ställs på en bottenplatta med en kontakt som ansluts till motsvarande anordning på undersidan av vattenkokaren. Den elektriska anslutningen på bottenplattan måste på något sätt vara skyddad mot beröring. Vattnet värms upp med ett friliggande värmeelement (i form av ett rör eller spiral) eller ett element som ligger dolt i vattenkokarens botten. Den senare varianten anses bäst. De flesta modeller stängs av automatiskt när vattnet kokat upp – med andra ord elimineras problemet med eventuella spisplattor som glömts på. En annan fördel med vattenkokare är att de inte brukar bli varma i botten och alltså kan ställas direkt på bordet. En nackdel med vattenkokare är att de inte går att använda till annat än vatten. Med tiden bildas kalkavlagringar som måste avlägsnas för att kokaren ska fungera normalt. Tekokare är vanligare i områden med 200-240V nätspänning, i områden där hushållsnät håller lägre spänning, till exempel i Nordamerika, är tidsvinsten gentemot el- eller gasspis lägre och när tekokare används där är de oftast utförda som isolerade kannor med varmhållningsfunktion. Vattenkokare är ungefär dubbelt så snabba att värma upp vatten med jämfört med kastruller på spisen, och dessutom sparar de ström. Detta beror på att man bara behöver värma upp vattnet och kokaren (som ofta är gjord av tunna material - liten mängd material att värma) samt att värmeelementet är i direkt kontakt med vattnet. Jämför med kastrullen, där elen ska värma upp platta, kastrull och vatten, dessutom med förluster mellan platta och kastrull. En jämförelse visade att kokning av 1 liter vatten två gånger per dag under ett års tid förbrukade 42 % mindre elektrisk energi vid användning av en vattenkokare istället för att koka i kastrull på spisen.
Iranska köket
Det iranska köket har gamla anor och härstammar från sasanidisk tid för ca 2 000 år sen. Det soliga klimatet i kombination med tillgång till bra odlingsmarker och vatten ger bra förutsättningar för jordbruk vilket ger landet tillgång till ett brett sortiment av råvaror och ingredienser. Maten skiljer sig en del mellan olika regioner men en hel del rätter förekommer i hela Iran. Längst ner i artikeln finns det exempel på några sådana rätter. Det iranska köket består av många smakkombinationer, som sällan är starka (i bemärkelsen heta) men ofta rikligt kryddade. Saffran och gurkmeja är två kryddor som används ofta. Örter som tex dill, persilja och koriander smaksätter ofta i maten. Ris är den vanligaste kolhydratskällan även om bröd, potatis och pasta förekommer. Persiskt ris lagas med en speciell metod (se längre ner under rubriken Persiskt ris). Det serveras antigen bara som det är eller blandas med sura bär (berberisbär) eller med örter eller bönor. Saffransris är ett persiskt specialitet. Lammkött är det populäraste köttet i Iran men även nötkött är vanligt förekommande. Köttet tillagas i grytor eller grillas. Även kyckling används ofta i iranska rätter. Eftersom det nordindiska köket är en variant av det iranska köket tillagas fågel ofta på samma sätt som det indiska köket. "Khoresh-e fesenjan" är en typisk persisk fågelrätt. Såsen blir i den redd med malda valnötter och utspädd med pressade granatäpplen, en frukt som är vanlig i det persiska köket. Till maten serveras ofta sallader eller Mast o khiar (persisk tzatziki) tillsammans med såser som ofta baseras på yoghurt, ägg eller matolja. Färsk eller inkokt frukt är vanliga efterrätter. Ofta erbjuds även te, kakor, nötter och frön. Iran är en av världens största producenter av nötter. Pistage som produceras i Iran håller väldigt hög kvalitet. Rosenvatten är en vanlig arom i bakelserna i det persiska köket. På det persiska nyåret Norouz serveras det traditionellt fisk och rökt fisk med örtdoftande ris (Sabzi polow). En del persiska maträtter och ingredienser har spridit sig i världen. Det har skett via Grekland, Romerska riket och Osmanska riket (dagens Turkiet). Som exempel på persiska maträtter som idag finns i många länder kan man nämna köfte (från persiskans "kofte" som betyder nermalet, som syftar på köttfärsen), kebab (från persiskans "kabab" som betyder grillad) och pilaff (ä.k. pilaffris från persiskans "polow" med betydelsen ris). Som ingredienser som ursprungligen kommer från Iran och idag finns i hela världen kan man nämna saffran (från persiskans "zafferan"), pistasch (från persiskans "pesteh") och granatäpple. Det iranska saffranet, pistaschen och granatäpplet är ett av de exklusivaste i världen än idag. Ris är vanligt förekommande i det persiska köket och serveras till de flesta rätterna. Riset serveras som det är eller smaksätts med kryddor (t.ex. saffran), örter (t.ex. dill) eller torkade bär (t.ex. berberisbär = zereshk) eller knaprigt som i risrätten tahchin. Den vanligaste rissorten som används i Iran är basmatiris (långkornigt ris) vilket ger ett mera fluffigt ris. I det persiska köket strävar man efter mindre klibbighet jämfört med tex Sydostasien där man använder Jasminris (mellankornigt ris). I Iran tillagas riset på två sätt, som "Polo" (även kallad Chelow) eller "Kateh". Med persiskt ris i Sverige menas ris som har tillagats med "polo"-metoden. "Polo" metoden ger mycket fluffigt ris. Man börjar med att koka riset i mycket vatten och när riset är 3/4 delar kokt häller man av det i ett durkslag och häller tillbaka det i kastrullen och lägger locket på. Sen låter man riset gå färdigt på svag värme. Riset blir genomkokt av ångan som bildas i kastrullen. I "Kateh" metoden som ger lite klibbigare resultat kokar man riset med lika mycket vatten som ris. Man börjar med att koka riset på medelvärme och när vattnet har försvunnit sänker man värmen och låter riset gå färdigt med locket på.
