Stekpanna
En stekpanna, även kallat stekjärn, är ett köksredskap som används för stekning av mat. Moderna stekpannor tillverkas i många olika material. Vanligast är gjutjärn, aluminium och rostfritt stål. Eftersom det rostfria stålet i sig inte leder värme särskilt bra är dessa pannor ofta utrustade med så kallad sandwich-sula, det vill säga botten består av flera lager: rostfritt stål – aluminium – rostfritt stål. Detta för att aluminium sprider värmen jämnt i kärlet, förhindrar att maten bränns vid och ger kärlet en stabil stomme. Gjutjärnspannor behöver inte någon extra sula utan sprider värmen även upp i kanterna. Ordet "stekpanna" är belagt i svenska språket sedan tidigt 1500-tal. En grillpanna är en stekpanna med räfflad yta. Stekning i pannan ger en randig grillyta på maten som steks. En pannkakslagg är en typ av stekpanna särskilt avsedd för pannkakor. Pannkakslaggen har inte högre kant än vad som behövs för att hålla kvar smeten i pannan, för att man enkelt ska komma åt att lyfta upp pannkakan med stekspaden. Liksom stekpannan är pannkakslaggen vanligtvis gjord av gjutjärn. Plättlaggen är en stekpanna speciellt avsedd för stekning av plättar. Den har flera runda mindre stekytor, vanligen sju, med en i mitten och de andra sex i ring runtomkring. Materialet är oftast gjutjärn. Precis som pannkakslaggen har den ingen egentlig kant. Stekytorna är nedsänkta några millimeter i förhållande till det omgivande materialet. Den finns i olika varianter för hjärtformade plättar och plättar med motiv. Traktörpannan skiljer sig från en vanlig stekpanna genom att traktörpannan har en 5–7 cm hög, oftast rak, kant. Den höga kanten gör att man förutom att steka även kan koka matvaror i pannan. De flesta traktörpannor har lock. Vanligen är traktörpannan tillverkad helt i metall, så att den även kan användas i ugnen. En stekhäll, ibland kallad murbottenpanna eller muurikka, är en större stekpanna som kan användas för matlagning, antingen stående på avtagbara ben, stativ eller på vagnar kallade "sommarkök". En stekhäll kan användas med många olika värmekällor, som till exempel gasol eller öppen eld utomhus. En "muurikka" kan rengöras med kokhett vatten efter användning. Stekhällar finns i olika storlekar och tillverkas av gjutjärn eller varmvalsat stål och är till formen svagt skålade. Denna lätt konkava form kombinerat med pannans storlek gör den till ett mellanting mellan att vara en större stekpanna och en wokpanna. En stekhäll kan användas till att steka, fritera och baka - dessutom kan en stekhäll tack vare sin lätt rundade form rymma större mängder vatten för exempelvis kokning. Benämningen "en muurikka", efter det finländska varumärket Muurikka, har i vardagstal kommit att bli synonymt för stekhällar, speciellt i Finland. Företaget var ett av de första att producera stekhällar under 1970-talet.
Stekning
Stekning är en matlagningsmetod som innebär att matvaran läggs på en het yta, oftast en stekpanna eller ett stekbord. För att undvika att det som steks bränns fast kan man tillsätta matfett. Feta matvaror, till exempel bacon, kan stekas i sitt eget fett. Lättare stekning på lägre temperatur eller under kortare tid kallas bryning. Grundidén med stekning är att få en stekyta på matvaran för att på så vis fördjupa och förbättra smaken genom kemiska reaktioner, till exempel maillardreaktionen för kött. En uppfattning är att man försluter porer på köttet vid bryning så att köttsaften stannar kvar i det. I själva verket tappar köttet mer vätska vid förfarandet än om man kokar eller ugnssteker det, men bryningen anses förbättra smaken i så hög grad att det är värt förlusten av vätska. Moderna stekpannor kan ha en extra hal yta, med teflon eller liknande specialpolymer. Den hala ytan ersätter mer eller mindre behovet av matfett. Vid hård stekning, speciellt av kött och fisk, kan det bildas stekytemutagener, vilket är ämnen som kan inverka negativt på kroppens celler. Riskerna med dessa ämnen är inte helt klarlagda, men det finns trots det allmänna hälsorekommendationer att undvika alltför flitig konsumtion av hårt stekt föda. Att halstra eller sota är benämningar på en teknik då en råvara steks i panna eller på (grill)galler på hög värme utan fett. Tekniken ger råvaran en lätt rökt smak och är vanlig vid tillagning av t.ex. feta fiskar som röding eller andra laxfiskar.
Pannkaka
Pannkaka (tunnpannkaka) är en maträtt som gräddas i en pannkakslagg eller stekpanna på spisplattan, vissa varianter i en långpanna i ugnen. Standardingredienserna är ägg, vetemjöl och mjölk samt matfett och salt. I delar av Småland, Skåne, Blekinge, Norrbotten, Finland och Västerbotten kallas alla typer som gräddas på spisen för plättar, oavsett hur stora de är. I Sverige äts pannkaka traditionellt som efterrätt till ärtsoppa på torsdagar. Pannkakan äts ofta med sylt och glass eller vispad grädde, men även färska bär och strösocker förekommer. Arkeologiska bevis tyder på att varierade sorter av pannkakor förmodligen var den tidigaste och mest utbredda typen av spannmålsmat som åts i förhistoriska samhällen där kolhydratrikt torrt frömjöl blandat med tillgänglig proteinrik vätska, vanligen mjölk och ägg, gräddades på heta stenar eller i grunda keramikgrytor över öppen eld. Plättar tillagas av samma recept som pannkaka, men är betydligt mindre. För tillagning av plättar används ett plättlagg. Plättar bakade på bovetemjöl kallas blinier. Ugnspannkaka, i folkmun även kallad tjockpannkaka, är en pannkaka tillagad i långpanna i ugnen. I vissa delar av Blekinge, Norrbotten, Västerbotten och Finland kallas denna variant enbart pannkaka. Fläskpannkaka är ugnspannkaka som innehåller fint skurna tärningar av rimmat sidfläsk. Fläskpannkaka serveras traditionellt med lingonsylt. Saffranspannkaka eller Gotlandspannkaka är en lyxig efterrättsvariant från Gotland. Den innehåller inget mjöl utan görs istället på risgrynsgröt, saffran och hackad sötmandel. Serveras traditionellt med vispad grädde och salmbärssylt. Ålandspannkaka är en åländsk variant av ugnspannkaka. Manna- eller risgrynsgröt blandas i smeten, som smaksätts med kardemumma. Pannkakan serveras med sviskonkräm och vispad grädde. Jästa pannkakor är små jästa pannkakor som är vanliga i Sydsverige. Äggfria pannkakor är pannkakor som inte innehåller ägg. För att få pannkakorna att hålla ihop bättre kan man tillsätta en knivsudd potatismjöl. Veganska pannkakor kan lagas genom att ersätta mjölken och äggen med sojamjölk eller havredryck. Då bör man tillsätta en knivsudd potatismjöl för att pannkakan ska hålla ihop bättre. Istället för ägg kan äggersättningsprodukter utan animaliskt protein användas. Blodplättar eller tunna blodpannkakor är en variant smaksatt med blod som äts med lingonsylt från Norrbotten, Västerbotten och Jämtland. Pannkakstårta är tårta av flera lager tunnpannkakor med vispad grädde och sylt mellan lagren. Glass är också vanligt i pannkakstårtor. Crêpes är franska för tunna pannkakor och kan ätas som förrätt eller dessert. Pannkakorna innehåller vanligtvis många ägg och rullas ihop med fyllning bestående av allt ifrån kött och svamp till frukt och choklad eller vänds i sås och flamberas. Blinier är plättar bakade på bovetemjöl som serveras med gräddfil, kaviar, hackad lök med mera. Kolbulle påminner om fläskpannkaka men tillagas i stekpanna. Äggakaka är en skånsk maträtt som påminner om kolbulle. Först steker man fläsk eller bacon i en stekpanna. Sedan lyfter man bort fläsket och häller i en äggsmet. När den stelnat så vänder man på hela kakan, lägger fläsket på toppen och serverar rätten i stekpannan. Amerikanska pannkakor, även kallade pancakes (pannkakor på engelska) är en variant av pannkakor, som till största delen äts i USA, vanligen med lönnsirap, honung och/eller smör, och ofta till frukost. En skillnad från svenska pannkakor är att det ingår bakpulver i smeten, vilket gör att pannkakan jäser under gräddningen och blir tjockare. Dessutom görs de mindre än svenska pannkakor, endast cirka 12 centimeter i diameter. I USA serveras ibland små korvar eller ägg och bacon till pannkakorna. Roti är en thailändsk pannkaka som görs på deg i stället för smet innan den steks i stekpanna. Den fylls sedan med banan, rullas ihop och garneras med chokladsås.
Pasta alla carbonara
Pasta alla carbonara eller spaghetti alla carbonara (förenklat carbonara) är en pastarätt som ingår i det italienska köket. Rätten består av fläskkött i form av guanciale eller pancetta, ägg, hårdost av typen pecorino eller parmesan, svartpeppar och pasta, ofta spaghetti. Tillagningen är förenklat enligt följande. Pastan kokas i lättsaltat vatten samtidigt som fläsket steks. Såsen skapas genom att äggen knäcks i en skål och vispas lätt varefter blandningen smaksätts med riven ost och mald svartpeppar. Den kokta pastan vänds ned i stekpannan och smaksätts av det smälta fettet från fläsket. Därefter hälls äggblandningen ned i stekpannan och genom omvändning täcks pastan av äggblandningen, som värms utan att koagulera. Slutligen grovmals svartpeppar över rätten. Det förekommer recept där de hela äggen helt eller delvis ersätts av äggula, vilket ger såsen en gräddig konsistens. Ibland används vitlök som smaksättare vid stekning av fläsket. Den ursprungliga italienska rätten är baserad på ett begränsat antal ingredienser, men ibland förekommer varianter med ytterligare tillsatser eller billigare råvaror. Vissa varianter innehåller grädde och Dijonsenap, vilket dock sällan förekommer i Italien där traditionen är att såsens gräddiga kvalitet ska komma från den värmda, lättvispade äggsåsen. Fläskköttet är ibland ersatt av skinka, rimmat sidfläsk eller bacon. Varianter kan även innehålla andra ostar. Det förekommer vidare att gul lök, ärtor eller champinjoner tillsätts. Den liknande italienska rätten pasta alla gricia finns i skrift från 1839, men uttrycket spaghetti alla carbonara är först från 1950. Det har tolkats som att man inte gjorde skillnad på maträtterna före andra världskriget, utan kallade båda för pasta alla gricia. Termen carbonara kommer från det italienska carbonare eller kolmila och kan syfta på svartpepparn på toppen, som liknar kol.Carbonari betyder bokstavligen kolare, men var också namnet på ett hemligt sällskap. Det har föreslagits att spaghetti carbonara ska tolkas som kolarhustruns spaghetti.
Trangia
Trangia AB är ett företag som tillverkar stormkök. Beläget i Trångsviken, Krokoms kommun, Jämtlands län. Trangia grundades 1925 av John E Jonsson och tillverkade då aluminiumkärl för användning i hushåll. 1935 började bolaget att tillverka campingutrustning när svenskarna fick mer semester och intresset för camping ökade. Namnet Trangia är skapat utifrån byn Trång utan å som blev första delen av namnet och ia som står för i aluminium bildar avslutningen. Trangiaköket skapades 1951 och är ett kompakt friluftskök som bygger på att själva aluminiumfodralet bildar en vindskyddad stomme för kok- och stekmöjlighet. Material vid tillverkningen som används är aluminium, Non-stick, duossal och titan. Trangiaköket exporteras över hela världen. Bolaget drivs av grundarens familj i fjärde generationen. Standarduppsättningen består av. Alla delar finns att köpa som reservdelar i en välsorterad friluftsbutik. Stormköken finns i 3 storlekar. Det finns även extrautrustning såsom lägergryta, bränsleflaskor och matlådor. Köken går även att komplettera med gasbrännare eller multifuelbrännare. Två grytor, som passar i varandra. En stekpanna, som också fungerar som grytlock. Ett tvådelat vindskydd, som består av en över- och en underdel. En tamoj (handtag) för att greppa kastruller eller stekpanna. En spritbrännare i mässing. En sparring/släckare. Används till att justera lågan. Ett lock till brännaren med gummipackning. En kaffepanna (vissa modeller). Serie 27, anpassad till 1-2 personer. Grytornas storlek är 1 liter. Serie 25, anpassad till 3-4 personer. Grytornas storlek är 1,75 respektive 1,5 liter. Serie 28, Mini Trangia, minimalt kök med en 0.8 liters gryta och en teflonstekpanna. Köket har ett annat sorts vindskydd än Serie 25 och 27.
Skärbräda
Skärbräda eller skärbräde är ett husgeråd avsett att lägga de råvaror som behöver delas på. Skärbrädor finns i olika material, såsom trä, plast och glas. Eftersom bakterier kan ta sig ned i de skåror som uppkommit vid användandet kan skärbrädor vara ohygieniska. Av detta skäl ges ofta rådet att man inte bör skära rått kött på samma skärbräda som tillrett kött eller grönsaker. Livsmedel med stark lukt, som lök och fisk brukar också skäras på en separat skärbräda eftersom lukten sätter sig i brädan och kan föras över till andra livsmedel. Mycket utspätt blekmedel är det bästa för att sterilisera skärbrädor. Träskärbrädor bör aldrig köras i diskmaskin eller lämnas i vatten under längre tid. Om de vårdas väl kan träskärbrädor ärvas av nästa generation. Trä- eller plastskärbrädor med många eller djupa skåror bör ges en ny yta då det kan finnas bakterier i skårorna, detta kan vara lätt ordnat med brädor av trä, jämfört med de av plast. Plastskärbrädor är dock oftast så billiga att det är enklare att köpa en ny. Trä har fördelen framför plast att det är något "självläkande", att ytliga skåror sluter sig själva. Hårda, täta träslag med små porer, som lönn är bäst. Bra hårdhet och täthet hjälper till att skydda från att vätska och smuts tränger in i träet. Röd ek som har stora porer där bakterier kan frodas, även efter rengöring, är exempelvis ett olämpligt material för skärbrädor. Tropiska träslag kan innehålla gifter eller allergener. Även om bambu egentligen är ett gräs, kan laminerade bambubitar vara ett bra och hållbart material för skärbrädor. Träskärbrädor bör regelbundet behandlas med för ändamålet avsedd olja, till exempel paraffinolja, vilket motverkar sprickbildning. Även om plastskärbrädor teoretiskt sett skulle kunna vara mer hygieniska än träskärbrädor har det visat sig att så inte alltid är fallet. Antibiotika kan blandas i plasten för att hindra tillväxt av bakterier som annars kan ge missfärgningar och dålig lukt, men det kan inte ta bort eventuella bakterier i mat. Ett av de stora problemen med skärbrädor av plast är det faktum att de ofta är betydligt mjukare än trä, och till skillnad från detta naturmaterial så är det inte självläkande. Det finns också en risk att mögel och andra svampar växer i skårorna som bildas. De tål dock desinfektionsmedel bättre än trä, och kan diskas i hett vatten eller i diskmaskin utan att ta skada. Plastskärbrädor finns i olika tjocklekar där de tunnare har fördelen att vara mycket böjliga. På så vis kan skärbrädan rullas ihop något för att underlätta överförandet av de skurna matvarorna till stekpannan. Fördelen med skärbrädor i glas är att de är lättare att rengöra och kan placeras i diskmaskin. Även om de är lättare att rengöra kan glasskärbrädor skada knivars egg, eftersom de har en yta som är hårdare än knivarnas material. Tandade knivar håller längre, men skadas också kraftigt. Cooking For Engineers - Cutting Boards.
