Chevrolet Corvair
Chevrolet Corvair är en amerikansk kompaktbil med svansmotor byggd av General Motors 1960-1969. Under 1950-talet hade de tre stora biltillverkarna i USA (Chevrolet, Ford och Chrysler) låtit sina bilmodeller växa i storlek och lämnat marknaden för mindre bilar fri för märken som AMC, Nash och Studebaker, samt europeiska importbilar. För att möta konkurrensen började alla tre planera kompaktare bilar. Medan Ford och Chrysler i stort sett valde att bygga förminskade kopior av sina större modeller tog Chevrolet ett annat grepp med Corvair, som började säljas 1962. Precis som Volkswagen valde man att använda en luftkyld boxermotor och placera den längst bak i bilen. Även bakaxelkonstruktionen påminner om Volkswagen med en pendelaxel som gav mjuk gång på dåliga vägar men lynniga vägegenskaper. Motorn var sexcylindrig och delvis tillverkad i aluminium. Till skillnad mot många andra amerikanska bilar vid den här tiden fick Corvair självbärande kaross. 1966 kom en ny generation av bilen, där hjulupphängningen bak var omkonstruerad till en modernare individuell upphängning. Chevrolet Corvair, som togs fram som GM:s svar på Volkswagen Typ 1, hade i originalutförande en sexcylindrig och luftkyld boxermotor med stötstänger som levererade från 80 till 180 hästkrafter beroende på årsmodell och utförande. Bilen hade för sin tid bra framkomlighet i terräng eftersom tyngden låg över drivhjulen. Det var en av de första personbilarna som använde turbodrift och cirka 50 000 Corvair Monza Spyder turbo tillverkades med ett avgasdrivet turboaggregat mellan åren 1962 och 1966. Det var inte förrän SAAB flera år senare tog fram sin 99 turbo som turbodriften verkligen blev känd, och därav sägs det felaktigt ibland att SAAB 99 var först med turbodrift. Även BMW och Porsche hade modeller med turbomotor innan Saab, men i de fallen var det relativt extrema sportmodeller som inte var anpassade för vardagskörning på samma sätt. Chevrolet Corvair fanns i ett antal karossvarianter, allt ifrån 2-dörrars coupé/cabriolet (convertible) till 8-dörrars minibuss. Minibussen var Chevrolets första och kallades Greenbrier. Den var inspirerad av samtida Volkswagen Typ 2. Greenbrier följdes 1964 upp av Chevrolet Sport Van och GMC Handi Van som hade mittmotor. Inför årsmodell 1970 (hösten 1969) ersattes Chevrolet Corvair av den konventionellt uppbyggda Chevrolet Vega. Med cirka 63% av vikten på bakaxeln kunde bilen bli kraftigt överstyrd vid kurvtagning i hög hastighet vilket ledde till att det var fler som körde ihjäl sig i Chevrolet Corvair än i konventionellt uppbyggda bilar vid tiden. Detta ledde till att den amerikanske advokaten Ralph Nader började att kritisera Chevrolet Corvair i sin bok "Den livsfarliga bilen" (Unsafe at Any Speed) där han pekade på dåliga vägegenskaper. Chevrolet Corvair har bensintanken fram, mellan torpedväggen och framaxeln, precis som hos Volkswagens svansmotorbilar, vilket kunde göra att den skadades vid en kollision och därmed var inte Corvair speciellt krocksäker, trots att den hade en passagerarbur av säkerhetstyp. När det gällde väghållning så ryktas trots allt att det bara var Corvetten som slog Corvairen i GM:s interna väghållningstester. I och med boken Unsafe at any speed försämrades ryktet ordentligt på modellen och försäljningen stagnerade. Pendelaxel var på den tiden en relativt vanlig konstruktion som användes av flera europeiska biltillverkare, men i USA var den inte lika populär. Efter Ralph Naders bok diskuterades eventuella beslut att förbjuda svansmotorer i USA. Detta var delvis en anledning till att Porsche 911s tänkta efterföljare Porsche 928 som lanserades 1978 skulle ha motorn fram.
Raggare
Raggare är en person som tillhör viss motorburen subkultur. Raggare har funnits i Sverige sedan 1950-talet och är vanligast i glesbygd och på mindre orter. Förekomsten minskade under 1980- och 90-talen, men har ökat väsentligt därefter. Raggare brukar ofta delta i bilcruisingar. Under 1950-talet expanderade den svenska välfärdsstaten ytterligare, och nya livsstilar uppstod, många gånger med inspiration från USA. Ungdomen fick mer pengar och fritid, och i Sverige kallades många ur den motorburna ungdomen för raggare. Raggarkulturens uppkomst hänger samman med det stigande välståndet och rockmusikens intåg i mitten av 1950-talet och inspirerades av Elvis Presley, Tommy Steele och Bill Haley. Kulturen omfattades framför allt av den arbetande ungdomen, medan studenter och gymnasister hade andra stilar. Det maskulina, hårda betonades. Grabbarna klädde sig i jeans och hade frisyr med brylcreem och uppkammad lugg, medan tjejerna hade hövolmsfrisyr. Stilen kan tolkas som en ambivalent inställning till moderniteten: Raggarnas val av blänkande amerikanska bilar var ett tecken på framtidstro - överdrivandet av ett mansideal var en reaktion på ifrågasättande av könsrollsmönster. Raggare är ett slangord med osäkert ursprung. Det närmast kända ordet finns i fornnordiska där ordet "ragr", som betyder "omanlig", oftast syftar på en man som har begått en sexuell akt med en annan man. En teori är att ordet har en koppling till "ragg", som kan syfta på grov ull, borst och ovårdat hår. En annan är att det kommer av ragga upp, vilket är slang för att plocka upp saker för egen räkning, av ragga (i betydelsen "söka sexuell kontakt med någon", ursprungligen åkarslang för att "köra ett lass") Ett exempel är "ragga (fånga) flickor". Under 1960-talet kallade mods de manliga raggarna för sunar och tjejerna för dorisar. De första raggargängen bildades i Stockholm i slutet av 1950-talet. De mest omskrivna i pressen var The Road Devils. Deras ledarfigur var Bosse "Gamen" Sandberg (som 1970 startade motortidningen Colorod). The Road Devils hade skyltar hängande under den bakre kofångaren, med texten: The Road Devils, San Fernando, och senare ersattes San Fernando med medlemsnumret. The Road Devils kallades vanligen för Vägdjävlarna av samtida pressen. Andra stora raggarklubbar i Stockholm vid den tiden var The Car Angels och Teddy Boys Car Club. Den 26 juli 1959 uppstod de stora raggarkravallerna i Kristianstad mellan raggare och polis. Tidningarna skrev stora rubriker och politikerna gjorde utredning om händelserna. Runt 1962–1964 var de första mytomspunna raggarklubbarna borta. Raggarkulturen inspirerades starkt av den amerikanska rock'n'roll-kulturen med stora bilar, brylcreem med mera. Subkulturer som liknar raggarna har funnits i de flesta västeuropeiska länder, men ingenstans har de varit så livskraftiga som i Sverige, (utom möjligen i Finland, det land i Europa där det finns flest amerikanska bilar per invånare, och då främst Åland som har många raggare). Under 1970-talets senare årådde fullt krig mellan raggare och punkare. Eddie Meduza släppte singeln Punkjävlar 1978. Den blev snabbt kultförklarad. Punkband, både svenska och utländska, blev attackerade av raggargäng under turnéer i Sverige, och svenska punkband skrev låtar mot raggarkulturen, bland annat The Rude Kids punksingel Raggare is a bunch of motherfuckers. Under Magnus Ugglas folkparksturné 1979 blev raggarna rasande och kastade stenar och ägg på honom efter att Expressen berättat om Ugglas nya singel Centrumhets som handlar om raggarna i Nässjö. Raggarkulturen har ibland parodierats. Det mest kända exemplet är kanske rollpersonerna Ronny och Ragge, gestaltade av Peter Settman och Fredde Granberg i början av 1990-talet. Pilsnerraggare är en benämning på raggare som åker runt i gamla slitna bilar med musik på högsta volym. Något som ofta väcker känslor bland förbipasserande och boende. Raggare!, film med bland andra Christina Schollin och Bill Magnusson.
Strömlinjeform
Strömlinjeform, form hos farkoster (flygplan, bilar, båtar etcetera) som konstruerats för att göra så litet luft- eller vattenmotstånd som möjligt. Strömlinjeformen blev främst ett begrepp på amerikanska bilar från sent 1930-tal och tidigt 1940-tal. Man hade av okänd anledning börjat granska dåtidens bilar och kommit fram till att de hade fasansfullt högt luftmotstånd. Några exempel är en bil från 1920-talet som låg på cW 0,6-0,7 och dåtidens lastbilar hade ett luftmotstånd på cirka cW 1,0, vilket endast är marginellt lägre än en platta vars cW-värde ligger på cirka 1,15. Nu började en kamp för att få ned luftmotståndet på bilarna och 1940 var de nere på dagens nivåer om cW 0,3. Designen detta ledde fram till levde kvar i början av 1950-talet men kom sedan att konkurreras ut av den design amerikanska bilar sedan blivit känd för. De bästa bilarna idag ligger på cirka cW 0,25. Moderna lastbilar ligger kring cW 0,5. Extrema högfartsbyggen och moderna flygplan ligger ännu lägre. Värden nedåt 0,15 har rapporterats. Den mest strömlinjeformade kroppen är dock en droppe med den tjocka änden framåt vars cW-värde ligger på cirka 0,05. Redan här står klart att det inte är helt oproblematiskt att göra en bil strömlinjeformad. Den sådan kropp kan nämligen inte sägas ha god aerodynamik eftersom bilen då tenderar att lyfta i höga farter. Den legendariska bilmodellen Jaguar E-type ska till exempel ha drabbats av detta fenomen. Med dagens klimatdebatt har luftmotståndet återigen blivit ett modeord efter att ha kommit i skymundan under sena 50-talet och fram till tidiga 80-talet. Lägsta möjliga luftmotstånd uppnås dock inte alltid genom att göra kroppen så slät som möjligt. Ett exempel på det är en Porschemodell som kom för ett par år sedan vars ytterbackspeglar styrde undan luften från dörrhandtagen och därmed sänkte luftmotståndet. Ett annat exempel är ytan hos golfbollar. De små groparna i golfbollen skapar små luftvirvlar som orsakar mindre turbulens och därmed mindre luftmotstånd än de stora luftvirvlar som bildats om bollen varit slät. Av denna anledning är de flesta golfspelare noga med att rengöra golfbollarna mellan varje hål.
Dollargrin
Dollargrin var ursprungligen ett smeknamn/slanguttryck för bilar av märket Buick från sent 1940- och tidigt 1950-tal, men kom i Sverige snabbt att betyda amerikansk personbil i största allmänhet. Uttrycket uppstod i USA i början av 1950-talet för att beskriva den speciella design på grillen som Buick-bilar hade då, med ett flertal vertikala kromade tvärslåar som fick den att likna en öppen mun med blanka tänder, men kom i Sverige att först bli ett smeknamn för Buick-bilar och sedan ett av många smeknamn för stora amerikanska bilar. Andra sådana smeknamn var "kromveranda", "prärievagn", "jänkare" och "amerikanare".
Hot Wheels
Hot Wheels är ett amerikanskt varumärke för metallgjutna leksaks- eller modellbilar, grundat 1968. Märket tillhör Mattel Group. Man ger varje år ut en ny bilkollektion, bestående både av fantasibilar och kopior av riktiga bilar. Dessa saluförs över hela världen. Man tillverkar också bilbanor (den kanske mest kända är "Sizzlers" som var oerhört populär i USA under 1970-talet och som numera nytillverkas), garage och en mängd andra tillbehör. Med tiden har dessa miniatyrbilar blivit föremål för utbrett samlande, och det har sedan starten 1968 tillverkats minst 100 000 modeller och variationer. En av de mest kända serierna är den tidiga serien Redlines, som fått sitt namn av den röda ringen på däcksidan runt fälgen. Företaget sponsrar olika racingprofiler, och ger även ut hyllningar till olika förare som exempelvis Lee Petty. Elliot Handler, en av medgrundarna till Mattel, började tillverka och sälja en speciell typ av miniatyrbilar - Hot Wheels. Namnet kom från en sammanslagning av termen "hot rod" och vad dessa bilar skulle komma att handla om, nämligen hjulen som satt på en ny typ av axel som hade mycket mindre friktion och som gjorde att bilarna rullade mycket snabbare än konkurrenternas. Den första serien som presenterades var en brokig blandning om 16 olika modeller, både futuristiska och gjorda efter verkliga förebilder. Den första bilen som producerades var en blå Custom Camaro. Åtta modeller bestod av modifierade versioner av amerikanska bilar, både sportbilar och salongsbilar: Custom Camaro, Custom Cougar, Custom Mustang, Custom Barracuda, Custom Firebird, Custom Corvette, Custom T-Bird och Custom Eldorado. Taken på dessa bilar kunde målas i svart för att likna vinyltak. Fyra modeller var ritade av berömda bildesigners som Ed "Big Daddy" Roth och Bill Cushenberry: Silhouette, Deora, Cheetah och Beatnik Gangster. Tre modeller var rejält modifierade modeller: Custom Fleetside, Hot Heap och Custom Volkswagen. Den sista modellen var en bil byggd för racingen: Ford J-Car. Alla dessa miniatyrer tillverkades i Kalifornien. Vid slutet av 1968 började de också tillverkas i Hongkong, vilket resulterade i små skillnader på hjulen modellerna sinsemellan (små för modellerna som tillverkades i USA och större för dem som tillverkades i Hongkong) eller om det fanns instrumentpanel eller inte. Gemensamt för alla bilar var dock att de hade en röd rand runt fälgen på hjulsidan vilket gav dem smeknamnet "Redlines". De fanns i många olika variationer när det gäller karossens färg tack vare färgen Spectraflame. Med populariteten hos dessa små bilar i åtanke började Mattel att tillverka orangea banor (fast tracks) och andra attiraljer såsom svarta banor, grå bandelar, garage och diverse byggnader som man kunde bygga ihop till en lekstad eller lekmatta. Man tillverkade även väskor i form av ett hjul som man kunde bära omkring bilarna i och ta med sig till sin lekkamrat. Denna framgång gjorde att Matchbox blev tvungna att modifiera sina hjul och axlar helt och hållet, vilket resulterade i deras serie Superfast sedan 1969. Även bilar i fullskala har byggts med några av Hot Wheelsmodellerna som förebild, bland annat "Twin Mill", "Deora II" och "Whatta Drag". Varumärket Hot Wheels har förekommit i flera TV-spel och även filmer.
