Avgasrör
Avgasrör är ett rör som släpper ut avgaser från en förbränningsmotor. Ett avgassystem består av en eller flera ljuddämpare samt eventuellt en katalysator. Ju större effekt en motor har, desto större brukar rörets diameter vara. Även varianter med flera parallella rör finns.
Selektiv katalytisk reduktion
Selektiv katalytisk reduktion, SCR, är en teknik för att reducera kväveoxider (NOx) i avgaser från motorer eller annat. En vätska som innehåller urea (med handelsnamnet AdBlue) och vatten sprutas in i avgasströmmen (andra alternativ förekommer, till exempel fast urea). Denna vätska omvandlas till ammoniak under den temperatur som råder i avgasröret. NOx och ammoniak omvandlas till vatten och kväve i SCR-katalysatorn. SCR-katalysatorer används på fordon som lastbilar och personbilar, båtar men även inom industrin. På fordon sitter SCR-katalysatorn efter den vanliga katalysatorn och partikelfiltret. På personbilar brukar SCR-katalysatorn sitta mellan bälgen och varmsidan av avgassystemet. Transportsträckan mellan insprutningsmunstycket för urea och SCR-katalysatorn är av stor vikt eftersom det är på denna sträcka som urean ska ombildas till ammoniak. Därför sitter insprutningsmunstycket som kortast ca 15 cm framför SCR-katalysatorn men ofta nära den vanliga katalysatorn vid motorn för att garantera att urean ombildats. SCR-katalysatorer har samma grunduppbyggnad som vanliga oxidationskatalysatorer som används på nästan alla personbilar. Katalysatorns kärna består oftast av koppar- eller järnzeolit. SCR-system med flytande urea blir inaktiva i låg omgivningstemperatur då vätskan fryser (system för tankvärmning förekommer). Ammoniaken och urearester är kraftigt korrosiva för många rostfria legeringar vid temperaturer över 700°C. Austenitiskt rostfritt stål har ett bättre korrosionsskydd jämfört med ferritiskt mycket tack vare en högre kromhalt. Ökade utsläppskrav på kväveoxider från fordonsmotorer har gjort att ett extra reningssteg behövts för att uppnå exempelvis Euro 5 (2009), Euro 6 (2014) och EPA Tier 4 (2008-2015).
Chevrolet Corvette
1995 var sista året som man tillverkade ZR1-versionen av C4:an. Sen producerades 521st pace car-corvetter till Indianapolis 500. 1996: Nu lanserades två olika specialversioner av Corvetten tillverkades. Den ena var Grandsport-versionen och den andra var collector edition. Även en ny motor lanserades som standard för alla manuella corvetter och gick inte ens att beställa med automatisk växellåda. Motorn lämnade 330 hk och fick beteckningen LT4. Chevrolet släppte 1996 Corvette Grand Sport (GS) för att markera att C4 upphörde att tillverkas. Namnet Grand Sport lånades från den ursprungliga Grand Sport från 1963. Totalt tillverkades 1 000 GS Corvetter, 810 coupéer och 190 cabrioleter. Den kunde enbart köpas med en färgsättning, blå med en vit rand över huven samt ett rött fält över vänster framhjul. Grandsporten hade som standard LT4-motorn som lämnar 330 hk i stället för LT1:ans 300 hk. LT4 motorn gick endast att köpa med manuell växellåda och var standard i alla 1996 års modell Corvette med manuell låda. 1991 släpptes Callaway Corvette Speedster. Callaway Corvette Speedster är byggd av Reeves Callaway och gjord för att slå ZR-1. Callaway byggde om bl a Corvettens hjulupphängning för att förbättra bilens köregenskaper. Motorn är en 350 in³ (5,7 l) L98 V8:a med en sänkt kompression till 7,5:1 och dubbelturbo. Accelerationen för 0-100 mph (0-160 km/h) är på 12,1 sekunder och toppfarten anges till 296 km/h (185 mph). Motorn lämnar 426 bromsade hästkrafter (420 bhk, 313 kW) vid 4250 varv och 761 Nm (562 lb-ft) vid 2500 varv. Växellådan är manuell och har sex växlar. Endast 50 bilar byggdes. Den femte generationen av Corvette tillverkades åren 1997-2004 och hade radikala konstruktionsförändringar jämfört med föregångaren. C5 hade att hypermodernt chassi i formpressad aluminium och växellådan var tillbakaflyttad och integrerad med bakaxeln. Den nya helaluminium 5,7l V8:an LS1 som var standard i nya C5, levererade 350hk. C5an fanns i tre olika utföranden, coupé, cab och FRC (fixed roof coupe.) FRC modellen lanserades 1999 och år 2001 släpptes en Z06-version baserad på FRC-modellen. 1997 såldes Corvetten endast som coupémodell. 1998 lanserades Cabmodellen av Corvetten samt släpptes en Pace car-version. Den byggdes endast i 512 ex. 1999 lanserades FRC modellen. Bilarna fick ett nytt förbättrat bränslesystem, Head Up Display (HUD) fanns som tillval och visade hastighetsmätaren, RPM, samt annan viktig information direkt i vindrutan. 2000 fick C5:an ett litet lyft. Nya Y2K fälgar erbjöds och gick att beställa som ett millennium paket. 2001 lanserades Z06-modellen. Bilen var baserad på FRC-karossen som redan i originalutförande var lättare och mera vridstyv än både cab- och coupémodellerna. Z06 fick en prestanda version av LS1 blocket (LS6), med en effekthöjning från 345 till 385 hästar, aggressivare utväxling av växellådan som är mera anpassad för bankörning, andra fälgar, kylkanaler till bakbromsarna samt ett avgassystem i titan. Även ett nytt förbättrat antispinn- och antisladdprogram kallat Active Handling II lanserades för samtliga modeller. 2002: Z06:an fick ännu mera hästkrafter. Nu landade effekten på 405 hästar. En rad nya färger lanserades under samma period. 2003: Corvetten fyllde 50 år vilket firades med en specialmodell av caben och coupén. Även de som valde att köpa vanliga corvetter fick specialemblem på sina bilar för att fira jubileet. Ett nytt fjädringssystem lanserades som ändrar chassit upp till 500 gånger i sekunden. 2004: En sista specialversion lanserades, Corvette Commemorative Edition. Alla bilarna var blå med ljus inredning utom de som kom till Europa. De fick Z06:ans chassi med svart inredning. Corvette C6 har inga större förändringar av chassit jämfört med C5:an men resten av bilen är starkt förändrad. Precis som C5:an finns C6 i tre olika karosser: Cab, coupé (targa) samt hardtop (hardtopen finns endast i Z06- samt ZR1-utförande). Mellan 2005 och 2007 var C6 på 404 hk och 6,0 l i slagvolym.
Pontiac Firebird
Pontiac Firebird var en bilmodell av märket Pontiac som tillverkades mellan 1967 och 2002. Pontiac Trans Am är en variant av Firebird, men räknas inte som en egen bilmodell. Trans Am hade en framträdande roll i filmerna Nu blåser vi snuten och Nu blåser vi snuten igen. Firebird fanns i både coupé- och cabrioletversioner. Modellen delade grundkaross och många tekniska lösningar med systermodellen Chevrolet Camaro, och konkurrerade i den lyxigare delen av muskelbilsklassen med bilar som Mercury Cougar och Dodge Challenger. Chevrolet Camaro och Pontiac Firebirds var GM:s svar på Ford Mustang som lanserades 1964, båda bilmodellerna utgjorde en ny typ av mindre, USA-tillverkade bilar som skulle tilltala ungdomen. Pontiac hade länge skissat på en helt egen modell men GM:s ledning tvingade till slut Pontiac att utgå från systermodellen Chevrolet Camaro. Precis som Ford hade Mercury Cougar som en lyxigare version av Mustang var Firebird en lite elegantare bil än Camaro. Motoralternativen var många när bilen lanserades. Från rak 6:a upp till 400 cui (kubiktum) V8:a. Köparen kunde välja mellan manuell eller automatisk växellåda. 1969 lanserades den första Trans Am modellen, men det byggdes bara 697 st. varav 8 st. var cabriolet. Alla var vita med blåa stripes. En ny version av Pontiac Firebird lanserades 1970. 1971 kom en Trans Am-version med en motor på hela 455 kubiktum. Oljekrisen 1973 medförde dock att motorerna blev mindre, men dock inte förrän 1977. De mjuka linjerna från tidigt 70-tal blev stegvis kantigare, bakrutan blev större 1975 och fronten ändrades till den berömda "bandit-looken" 1977 (efter filmen Smokey and the Bandit, svensk titel Nu blåser vi snuten.) 1981 tillverkades de sista Firebird-bilarna av den andra generationen. 1982 infördes ett nytt utseende, ett nytt insprutningssystem (Cross-fire Injecton, 1982-1984) och V8-motorn hade tappat mycket kraft, ca 145 hk från en originalmotor på en 305:a. med Cross-fire systemet utvecklade motorn 165 hk TV-serien Knight riders bil KITT är baserad på 1982 års T/A modell. 1984 tillverkades även 1 500 Anniversary Trans Am. 1985 TPI (Tuned Port Injection) fanns nu som tillval. V8 5,0 ökade nu till 205 hk. 1987 var 5,7 l 350 Throttle Body Injection (TBI) den stora nyheten. Under åren ökade antalet hästkrafter i bilarna. Till 1989 års modell kunde man hämta ut 240 hästkrafter ur en 5,7 l TPI V8. 1989 såldes också en V6-turbomodell som lanserades som Pace Car inom NASCAR-serien. Den tillverkades i ett mycket begränsat antal och är idag många gånger mer värd än V8:an. 1991 kom den första cabrioleten sedan 1969. Fronten ändrades och rundades av, och kan sägas ha blivit mer lik en örnnäbb. Fjärde generationens Firebird tillverkades från 1993 till 2002 och blev den sista generationen i serien. Bilen fanns i tre karossformer, coupé, t-top och cabriolet. Tre modeller fanns, Firebird som var instegsmodellen med 3,4 l V6 på 160 hk, Firebird Formula som hade 5,7 l LT1-V8:an på 275 hk och Firebird Trans Am, som tekniskt var identisk med en Formula, men med andra sidokjolar och stötfångare fram och bak. Även specialversioner i begränsad upplaga från SLP fanns att beställa. Drivlinan var en LT1 5,7 l V8, en vidareutveckling av den äldre 350 TPI, parad med en manuell låda (Borg Warner T56) eller automatlåda, typ 4L60 (senare 4L60-E), en vidareutveckling av den äldre Turbo-Hydramatic 700-lådan (TH700). LT1:an hade ett block av gjutjärn och toppar av aluminium, och genererade i standardskick 275 hk. 1995 LT1 motorn fick 10 hk mer än tidigare, tack vare ett nytt optimerat avgassystem. Ny basmotor introducerades under samma år, V6 på 3,8 l med 200 hk.
Harley-Davidson
Harley-Davidson (HD) är ett amerikanskt motorcykelfabrikat grundat 1903 av William Harley och bröderna Walter, William och Arthur Davidson i Milwaukee i Wisconsin. Det var Harleys konstnärliga Aunt Janet som designade Harley-Davidson-loggan på tanken. Första gången den målades var med guldinramade röda bokstäver på en pianosvart tank. Harley hamnade först i firmanamnet efter en överenskommelse med bröderna Davidson, detta för att Harley skulle stanna kvar i firman. Med hjälp av en effektiv marknadsföring konkurrerade man ut andra märken, och överlevde bägge världskrigen och depressionen. 1969 övertog AMF, American Machine and Foundry företaget och drev det i ett tiotal år, vilket var en nedgångsperiod både avseende kvalitet och försäljning. 1981 köpte 13 personer i företagsledningen loss företaget från AMF i ett försök att vända trenden. Det gick dock trögt, allt färre motorcyklar såldes, och inom ett år tvingades man avskeda 1 800 av företagets 4 000 anställda. Evolutionmotorn utvecklades 1984 och efter ytterligare ett konkurshot så skedde en nystart. Man höjde kvalitén samt ändrade om i ledningen och i marknadsföringen efter japansk modell. Med hjälp av en samtida mc-boom i hela världen så blev det "nya" Harley-Davidson en framgångssaga svår att kopiera. Harley Davidsons uppsving på 80-talet möjliggjordes till stor del av President Ronald Reagans importtullar på motorcyklar som översteg 700cm². 1983 var importtullen 45% för dessa motorcyklar för att därefter successivt trappas ned till 14,4% år 1988. År 1986 tillverkades 22 000 Harleys och 2006 tillverkades 352 000. Idag sker slutmonteringen av motorcyklarna antingen i Kansas City eller York. De berömda fabrikslokalerna i Milwaukee på Juneau Avenue är idag renoverade och används till utbildningslokaler för mekaniker och handlare. Harley-Davidsons motorcyklar är kända för sina klassiskt designade motorcyklar och sitt motorljud. Somliga motorcykelklubbar kör uteslutande Harley-Davidson. Motorcykelfabrikatet Buell bygger tävlingsinriktade motorcyklar med motorer från Harley-Davidson. Harley-Davidson motorer används också av en rad kommersiella tillverkare av choppers och custom motorcyklar såväl som av privatpersoner som bygger sina egna choppers och customs. Harley-Davidson motorkonstruktioner har efterliknats av flera japanska tillverkare, inte nödvändigtvis för dess prestanda eller pålitlighet utan snarare för sin karaktär som tilltalar en publik där motorcykeln är en del av deras livsstil. En unik och typisk detalj i Harley-Davidsons motorer är "the V-twin" med kort vevaxel. Cylindervinkeln är ofta 45 grader och vevaxeln har bara en vevtapp. Båda vevstakarna drivs därmed från samma punkt på vevaxeln. Resultatet blir en ojämn eller haltande tändföljd. Jämfört med en 360 graders parallelltwin som får en naturligt jämn tändföljd så får Harley-Davidson motorn på detta sätt sin karaktär vad beträffar ljud och vibrationer. Harley-Davidsons avgassystem är dessutom ofta odämpade vilket annonserar dess närvaro. Detta kan i vissa sammanhang anses störande och många gånger skakar det igång tjuvlarm på parkerade bilar. Det annonserande ljudet anses emellertid också bidra till att Harley-Davidsons har bättre säkerhetsstatistik än många andra tystare typer av motorcyklar. Harley-Davidson motorcyklar anses vara mekaniskt mindre pålitliga än många populära japanska motorcykelmärken. Denna skillnad är förmodligen inte unik för Harley-Davidson utan snarare baserad i en generell teknisk kulturskillnad mellan USA och Japan, vilket också kan observeras i konstruktion och tillförlitlighet av bilar och många andra konsumentprodukter. Tillsammans med svensk-italienska-tyska Husqvarna och Triumph är Harley-Davidson ett av världens äldsta motorcykelmärken. Harley Davidson har idag sex modellfamiljer: Touring, Softail, Dyna, Sportster, Vrod och Street. Modellerna känns igen på bland annat olika ramar, motorer och fjädring.
Piaggio Ciao
Ciao är i Sverige en klass 2-moped med typintyg utfärdat före 2003-06-17. Det betyder att mopeden får ha en maximal hastighet på 30 km/h och en motoreffekt på högst 1 hk (0,74kW). Om effekten ökas genom trimning, eller fås att gå fortare, betraktas mopeden som lätt motorcykel och behöver därför registreringsbesiktas som sådan och föraren ha körkortsbehörighet för motsvarande fordonstyp. Typbeteckning och ramnummer finns instansade i ramen, bakom höger sidokåpa, intill bakhjulet. Typbeteckningen följer ett fyrställigt format, till exempel C7E1. På svensksålda Ciao finns före 1972 även det svenska typintygsnumret instansat intill typbeteckningen. Det lyder "VoV 1392" för Ciao och "VoV 1394" för den trehjuliga transportmopeden Ciao Porter. Från 1972 återfinns typintygsnumret som en metallskylt, metallfoliedekal eller vinyldekal placerad på vanligtvis den främre delen av bakre stänkskärmen. Typintyget ändras när Ciao P (typintyg ASB 6010) och PX (typintyg ASB 6004) introduceras. Ramnumret är oftast placerat strax nedanför typbeteckningen eller direkt till höger om detta och då skilt från typbeteckningen med ett stjärntecken. Vid leverans fanns ofta även en enkel pappersdekal med ramnumret fäst på ramen innanför vänster eller höger sidokåpa. Ciao har en encylindrig, horisontal tvåtaktsmotor med slidmatning på 49,3 kcm (borrning 38,2 mm och slaglängd 43 mm) och en kompression på 1:7,6. Motorn använder 2 % oljeinblandad bensin på 95 oktan eller högre. Kylning sker genom forcerad luft från fläktblad på svänghjulet till cylinder samt fartvind för cylinderlock. Motorn stängs av med ett handtag på styrets vänstra sida och som påverkar en dekompressionsventil på cylinderlocket. Då motorn istället har elektronisk tändning är dekompressionsventilen ibland ersatt med en knapp, placerad på höger handtag, och som jordar tändningen. För att demontera motorn från ramen behöver följande saker tas bort: luftfilterbox, förgasare, dekompressionsventilens vajerinfästning på cylinderlocket, tändhatt, elektriska kontakter på motorblock (jord, matning till elsystem samt matning av tändspolens sekundärlindning), kopplingsklocka (eller primärvariator) på motorns utgående vevaxel samt avgassystem. De tre skruvarna som håller motorn i ramen tas sedan bort, motorn vrids nedåt i framkant ca 45 grader och vickas sedan i underkant svagt åt vänster för att slutligen vridas tillbaka i horisontalplanet samtidigt som motorn vrids så att vevaxeln pekar uppåt. Tändsystemet består av tändstift (till exempel NGK B5HS) med elektrodavstånd 0,5 mm, tändhatt, tändkabel, kondensator, brytarspetsar med brytaravstånd 0,35-0,45 mm, kamnock (med tändningen fast inställd på 20 graders förtändning), magnetiserat svänghjul och en tändspole som är uppdelad på primärlindning, som sitter innanför svänghjulet, och sekundärlindning som vanligtvis är placerad på ramens vänstra sida längst fram under sidokåpan. Tidiga Ciao har sekundärlindningen placerad bakom höger sidokåpa eller, som de allra första, fäst i ramen strax under förgasaren. Sällsynt är Boschsystemet där både primär- och sekundärlindning är integrerad och är då monterad innanför svänghjulet. Sena Ciao har brytarlös tändning. Enklaste sättet att se det är att höger handtag har en avstängningsknapp samt att svänghjulet saknar en gummitäckt öppning för att justera de då ersatta brytarspetsarna. Observera att även Ciao med brytarlös tändning också kan ha en dekompressionsventil. Bränslesystemet består av bränsletank, inbyggd i ramen, bränslekran, bränsleledning och förgasare. Förgasaren är en Dell'Orto SHA 12/7 horisontalförgasare med ett 39-munstycke, flottör, nålventil, inbyggt bränslefilter, choke och ställskruv för tomgångsvarv. På förgasaren monteras en platt luftfilerbox med inoljat metallfilter. Oljeinblandningen i bränslet förser alla delar som behöver smörjas i motorn med smörjning.
