Höger- och vänstertrafik
Höger- och vänstertrafik är de konventioner som innebär att fordon ska framföras på en viss sida av vägen, höger eller vänster sida, beroende på i vilket geografiskt område och i vilket trafiksystem man befinner sig. I många trafiksystem är dessa konventioner nödvändiga för att mötande fordon inte ska kollidera med varandra. Räknat per väglängd har 28 procent vänstertrafik medan man håller till höger på 72 procent. Ursprungligen kördes fordonen till största delen på vänster sida. Till sjöss och längs järnvägar finns liknande regler. För länge sedan fanns inga regler om höger/vänstertrafik, däremot fanns praxis, eftersom det var praktiskt om åtminstone alla hästekipage (eller oxar, åsnor etc) möttes på ett visst sätt. 1998 hittade arkeologer en välbevarad väg som ledde till ett romerskt stenbrott. Spåren i vägen var djupare på ena sidan av vägen än på den andra. Då man antog att kärrorna körts tomma till stenbrottet och lämnat det fyllda med tung sten, drog arkeologerna slutsatsen att romarna, åtminstone på det här stället, tillämpat vänstertrafik. Den ursprungliga vänstertrafiken skulle kunna förklaras med att merparten av människor är högerhänta. När ryttare och kuskar mötte varandra på vägarna, höll de tömmarna med vänster hand och kunde använda högerhanden till att hälsa på den mötande, alternativt försvara sig med svärd i högerhanden. I slutet av 1700-talet började ett skifte mot högertrafik att äga rum i en del länder, bland annat i USA där kuskar börjat köra större fraktvagnar dragna av hästspann. Det fanns inget förarsäte, så kusken satt på den bakre, vänstra hästen, så han kunde sköta piskan med högerhanden. Det föll sig då naturligt att köra på den högra sidan av vägen, då kusken kunde hålla uppsikt över hjulen på mötande ekipage. Det skedde också en lagändring i Frankrike efter franska revolutionen, där man ändrade många regler. Under Napoleons styre spred sig högertrafiken till fler länder. Britterna höll sig å andra sidan till vänster, enligt en vägtrafiklag antagen 1776. De hade mindre vagnar och kusken satt på vagnen, ofta på högra änden av förarsätet, så att han kunde använda högerhanden för att sköta den långa piskan utan att riskera att snärja in den i lasten bakom sig. Han höll till vänster för att det gav bäst uppsikt över mötande trafik. Områden som uppgick i Brittiska imperiet tog över bruket med vänstertrafiken, med vissa undantag. I Kanada körde man på vänster sida, men bytte så småningom till höger sida för att underlätta gränspasseringar mot USA. När brittisk järnvägstrafik började byggas ut på 1830-talet, var det även där i regel vänstertrafik som gällde. Tidiga motordrivna fordon hade förarsätet placerat i mitten (smala fordon på grund av smala vägar och det ansågs att personen som körde skulle ha utrymme. Hos hästekipage var det så för att kusken skulle ha utrymme att rycka i tömmar och i piskan mm). Senare blev bilarna bredare och föraren sattes på ena sidan för att ge plats åt en passagerare. Vissa biltillverkare valde att placera förarsätet mot mitten av vägen, medan andra valde att montera förarsätet på sidan som vette mot vägkanten, för att undvika skador från trottoarer, rännstenar, väggar och andra hinder. Slutligen blev det förra alternativet det förhärskande. I Sverige hade man däremot ratten mot vägkanten, till vänster, mest för att Sverige var inringat av länder där samma praxis tillämpades och man importerade bilar från Tyskland och andra länder med högertrafik. Den 7 september 2009 övergick ögruppen Samoa till vänstertrafik. Beslutet genomfördes för att bättre anpassa sig till Australien och Nya Zeeland, där 170000 utflyttade samoaner bor. Det är på Samoa billigare att importera australiensiska eller nyzeeländska bilar än bilar från högertrafikländer som USA. En del länder i Karibien samt Surinam och Falklandsöarna i Sydamerika har också vänstertrafik.
Strålkastartorkare
Strålkastartorkare är en anordning för att hålla strålkastare rena. 1968 lanserade Bosch strålkastartorkare. Saab introducerade som första biltillverkare i världen strålkastartorkare som standard 1971. Även Volvo införde strålkastartorkare och i Sverige infördes ett lagkrav på att bilar skulle vara utrustade med antingen strålkastartorkare eller strålkastarspolare 1974. Detta innebar att många importerade bilar försågs med speciella anordningar för antingen torkare eller spolare för strålkastarna som bara fanns för den svenska marknaden. Originalmodellerna saknade ofta detta. Anordningarna monterades antingen på bilfabriken, eller monterades dessa av någon generalagent vid importen till Sverige. I vissa fall kunde det sitta ganska iögonfallande specialanordningar för att få dit torkare eller spolare, då bilmodellerna annars inte var tänkta att ha dessa anordningar. När Sverige gick med i EU år 1995 avskaffades kravet och strålkastartorkare har försvunnit. Dagens bilar har antingen spolning på strålkastarna, eller inget alls.
