Mercedes-Benz
Se även DaimlerChrysler. Wilhelm Friedle införde under sin tid på Mercedes-Benz löpande bandet i den tyska fordonsindustrin. Efter Andra världskriget byggdes företaget upp på nytt och efter att först tillverkat förkrigsmodeller kom nya moderna modeller som snabbt tog tillbaka företaget till de fina salongerna och till försäljningsframgångar. Man intresserade sig samtidigt för andra områden inte minst genom Unimog. Mercedes-Benz inledde på nytt en karriär som den statsmannamässiga bilen framför andra när modellen "Adenauer" lanserades. När Gerhard Schröder 1998 valde Audi som tjänstebil var det första gången som en tysk regeringschef valde bort Mercedes. Schröders val kom då han under sin tid som regeringschef i delstaten Niedersachsen satt med i Volkswagens styrelse. 1954 vann Silverpilen - Mercedes-Benz klassiska racerbil - på Europas racingarenor och drog glans över företaget. Detsamma gjorde Måsvingen som är en av företagets mest klassiska modeller och varumärkesskapare, Mercedes-Benz köpte patentet till denna bils klassiska dörrar av Hans Trippel. Under 1950-talet kom en rad klassiska modeller - limousiner och sportbilar - som idag är eftertraktade samlarobjekt. Under 1960-talet förändrades stora delar av den tyska bilindustrin där flera märken gick i graven och andra fick nytt liv. Mercedes-Benz försökte ta över BMW men övertagandet avvisades i sista stund vid en bolagsstämma hos BMW. 1963 tog man över Borgwards fabriksanläggning i Bremen och i slutet av 1960-talet tog man över Hanomag. 1965 valde man att sälja DKW (Audi) till Volkswagen. Bilmodellerna gick från det tidiga 60-talets fenmercor - inspirerade av de amerikanska dollargrinen - till det sena 60-talets så kallade tvålkoppsdesign med betydligt kantigare linjer med ett tydligt exempel i den så kallade "strich-acht". Mercedes-Benz experimenterade med wankel-tekniken och byggde flera idag klassiska konceptbilar som aldrig kom i produktion. Man skapade bland annat en sen efterträdare till 1950-talets måsvinge. I slutet av 1970-talet började man tillverka kombi-modeller vilka tidigare gjorts av externa karosseritillverkare under modellnamnet Safari eller Universal. 1979 kom Mercedes-Benz G-klass (Geländewagen) som fortfarande tillverkas för olika arméer (däribland den svenska) och för privatpersoner. I och med lanseringen av kompaktmodellen 190 - dagens C-klass - 1982 tog företaget ett första steg till nya influenser kontra företagets klassiska limousiner och stora sedaner. Under 1990-talet startade ett utvecklingsarbete där Mercedes-Benz började gå mot fler modeller och i flera segment. Ett första steg som var revolutionerade för Mercedes var lanseringen av Mercedes-Benz A-klass som var företagets första bil i småbilsklassen. Man har även lanserat en ännu mindre modell genom dotterbolaget Smart. Utvecklingen har fortsatt där man lanserade en SUV-modell i och med lanseringen av M-klass och 2005 lanserade man B-klass. 1998 slogs sig Mercedes moderbolag Daimler-Benz samman med amerikanska Chrysler Corporation och bildade DaimlerChrysler vilket skapade nya förutsättningar för Mercedes med en rad andra modeller inom koncernen. I dagens koncern ingår Mercedes-Benz i Mercedes Car Group och har ansvar för märkena Smart och Maybach. Under vissa år hade Mercedes-Benz problem med kvalitet och driftsäkerhet. Rostskador var ett stort problem på flera modeller 1998–2006. Problemen har dock rättats till från och med 2007 enligt ViB rostskyddsregister. Logotypen är en treuddig stjärna innesluten i en cirkel och är en av världens tio mest igenkända. Den skapades år 1926 när Benz och Cie. och Daimler-Motoren-Gesellschaft slog sig samman. Cirkeln runt stjärnan är en stiliserad lagerkrans. Lagerkransen ingick i logotypen för Carl Benz företag Benz och Cie. Gottlieb Daimlers söner skapade den treuddiga stjärnan och den ingick i Daimler-Motoren-Gesellshafts varumärke. De tre uddarna symboliserar de tre elementen luft, land och hav och motorns dominans över dessa.
Mercedes-Benz CLK GTR
Mercedes-Benz CLK GTR är en sportvagn, tillverkad av den tyska biltillverkaren Mercedes-Benz dotterbolag Mercedes-AMG mellan 1997 och 1998. Mercedes-Benz hade lämnat sportvagns-VM redan före kollapsen 1992. Företaget hade sedan ägnat sig åt bilsport med heltäckande karosser i DTM, men när övriga märken övergav även den serien på grund av skenande kostnader efter 1996 gick Mercedes-Benz över till FIA GT Championship som startade 1997. FIA:s reglemente för GT1-klassen tillät rätt omfattande modifieringar och tyskarna byggde en vinnarbil baserad på CLK-klassen. Mercedes-Benz gav dotterbolaget AMG i uppgift att ta bygga Mercedes-Benz CLK GTR för GT1-klassen. Att FIA:s regler var töjbara visas av att AMG förvandlade den sedesamma CLK:n till en sportvagnsprototyp med kolfiberchassi, racerfjädring, keramiska bromsar och V12-motorn från S-klassen monterad i mitten av bilen. De enda delar som är utbytbara mellan landsvägsbilen och tävlingsbilen är fram- respektive bakljusen. Till 1998 planerade Mercedes-Benz att ställa upp i Le Mans 24-timmars. Trots att bilen varit mycket framgångsrik säsongen innan, beslutade man att den måste modifieras inför den nya uppgiften. Mercedes-Benz CLK LM fick en mer aerodynamiskt utformad kaross, men AMG misstänkte att V12:an inte skulle hålla för ett dygns tävlande i sträck. Därför fick bilen den beprövade V8-motorn från åttiotalets Grupp C-bil C11. Ironiskt nog visade det sig att inte heller den gamla motorn höll på Le Mans, men i övriga tävlingar var bilen fortsatt framgångsrik. Faktiskt så framgångsrik att inför säsongen 1999 ville inga andra tillverkare vara med och tävla i GT1-klassen, så FIA ställde helt enkelt in den största klassen i mästerskapet och Mercedes-Benz kunde dra sig tillbaka obesegrade. För att visa att GT1-bilarna trots allt var gran turismo-bilar krävde FIA:s reglemente (fram till 1997) att AMG byggde 25 bilar för landsvägsbruk. Dessa bilar byggdes vintern 1998-1999 och civiliserades hjälpligt med ett minimum av ljudisolering och ett antispinnsystem. CLK:n hade lite inkörningsproblem i början av säsongen 1997, men därefter vann den 6 av säsongens 11 tävlingar. AMG-Mercedes tog hem märkesmästerskapet och Bernd Schneider tog den individuella förartiteln. Följande säsong blev rena utklassningen. AMG-Mercedes vann alla säsongens tio lopp och Schneider och Ricardo Zonta delade på förartiteln. Den enda missräkningen blev tävlingen på Le Mans. Trots att man satsat på en beprövad motor tog sig ingen av bilarna i mål.
Mercedes-Benz 300 SL
Mercedes-Benz 300 SL är en sportbil, tillverkad av den tyska biltillverkaren Mercedes-Benz mellan augusti 1954 och februari 1963. För att visa att man nu återigen var ett märke att räkna med, återvände Mercedes-Benz till bilsporten i början av 1950-talet. Men resurserna var knappa och man fick göra det bästa av vad som fanns på lagerhyllorna. Företagets största modell, 300, fick bistå med motor och drivlina. Men den tunga treliterssexan var inte byggd för höga effekter och varvtal och Mercedes satsade därför på långdistanstävlingar där pålitlighet skulle visa sig vara avgörande. För att hålla nere vikten placerade man drivlinan i en lätt rörram. Detta gjorde att man inte kunde använda konventionella dörrar på den täckta karossen. Istället använde man så kallade måsvingedörrar. Bilen debuterade säsongen 1952 och gjorde succé, med vinster i Le Mans, Nürburgring och Carrera Panamericana. Den var inte lika snabb som konkurrenterna, men till skillnad från dessa kom den i mål utan problem. Efter denna enda säsong drog sig Mercedes tillbaka från sportbilsracing och koncentrerade sina resurser på att ta fram formel 1-vagnen W196 till säsongen 1954. Redan 1952 började Max Hoffman, Mercedes generalagent i New York, att pressa på fabriken att bygga en landsvägsversion av tävlingsbilen. Ledningen hade svårt att inse det kommersiella värdet av en sådan modell, men ändrade sig när Hoffman lade en beställning på ett tusen bilar. Två år senare stod en civiliserad 300 SL klar för försäljning. På bilsalongen i New York 1954 visade Mercedes-Benz en landsvägsversion som egentligen inte hade mer än grundidén gemensam med tävlingsbilen. Ramen fick konstrueras om för att få plats med större dörrar. Dessa var fortfarande fästa i taket och öppnades uppåt, vilket gav upphov till bilens smeknamn "Måsvingen". Karossen var också ny och betydligt mer linjeskön än den resultatinriktade tävlingskarossen. Motorn hade försetts med direktinsprutning och var därigenom starkare än tävlingsmotorn! Bilen såldes med flera olika bakaxelutväxlingar, beroende på om kunden var ute efter hög toppfart eller snabb acceleration. Karossen var av stål, men dörrar, motorhuv och bagagelucka var gjorda av aluminium, för att hålla ner vikten. Från 1956 kunde man beställa en lättviktsversion med hela karossen i aluminium. Mercedes byggde 29 sådana bilar. Med 300 SL hade Mercedes-Benz visat sitt kunnande och skapat en klassisk sportbil som inte stod konkurrenterna efter på någon punkt. Mellan augusti 1954 och maj 1957 byggdes 1 400 exemplar. Trots att Måsvingen var en av sin tids mest kapabla sportbilar, hade den några svaga sidor. Dörrarna gjorde att den var svår att kliva in i, speciellt med tanke på att kunderna oftast var välbeställda äldre herrar med mer rondör än akrobatiska färdigheter. Väl på plats var ventilationen undermålig, eftersom dörrkonstruktionen inte tillät öppningsbara sidofönster. Den dubbelledade pendelaxeln gjorde bilen svårkörd, med kraftig överstyrning som resultat, och trumbromsarna höll inte måttet för en bil med 300 SL:s prestanda. Detta åtgärdades dock när efterträdaren 300 SL Roadster presenterades 1957. Med en öppen kaross kunde ingen längre klaga på ventilationen och bilen var nu försedd med konventionella dörrar. Bakvagnen hade nu en enkelledad pendelaxel som gav mer lättförutsedda vägegenskaper. Däremot dröjde det till mars 1961 innan bilen fick effektivare skivbromsar. Mellan februari 1957 och februari 1963 byggdes 1 858 exemplar. Se även huvudartikeln: Mercedes-Benz W194.
Mercedes-Benz W02
Mercedes-Benz 8/38 PS / Stuttgart 200 är en personbil, tillverkad av den tyska biltillverkaren Mercedes-Benz mellan 1926 och 1933. Mercedes-Benz 8/38 PS presenterades på bilsalongen i Berlin hösten 1926. Bilen fick en dålig start, då priset var alltför högt i förhållande till konkurrenterna och bilen led dessutom av allehanda problem och småfel. Priset sänktes redan ett år efter introduktionen, men barnsjukdomarna bestod. Chefskonstruktören Ferdinand Porsches ovilja att ta tag i problemen ledde till att han i slutet av 1928 i praktiken fick sparken på grund av samarbetssvårigheter med både kollegor och företagsledning. Efterträdaren Hans Nibels första uppgift blev att få stil på 8/38:n. Uppdraget lyckades och hösten 1928 döptes modellen om till Stuttgart 200, kanske mest för att få kunderna att glömma de tidigare problemen. Mercedes-Benz byggde även en lätt lastbil, kallad L ¾, baserad på W02:an.
Mercedes-Benz W111
Mercedes-Benz W111 är en personbil, tillverkad av den tyska biltillverkaren Mercedes-Benz mellan augusti 1959 och juli 1971. W111 introducerades i augusti 1959 i tre versioner med olika utrustningsnivå och trimningsgrad av den, vid det här laget, välbekanta 2,2-literssexan. Karossen, som delades med den fyrcylindriga W110, var försedd med panoramarutor och fenor. Detta hade varit högsta mode i USA på 1950-talet, men gjorde nu att bilen ganska snart kändes bedagad. Därför presenterades efterträdaren W108 redan i augusti 1965. Men Mercedes-Benz gav inte upp W111-karossen för det. I juli 1965 introducerades 230 S som en instegsmodell till S-klassen. Modellen tillverkades fram till januari 1968. Därefter försvann sedanversionen av Heckflossen. Produktionen uppgick till 338 004 fyrdörrarsvagnar. Även om sedanen lidit en förtidig död på grund av modenycker, gav den upphov till en av efterkrigstidens mest uppskattade Mercedes-modeller: tvådörrarsvarianten. I februari 1961 introducerades den täckta coupén och i september den öppna cabrioleten som 220 SE. Karossen var en vidareutveckling av sedanens linjer, men genom att tona ned fenorna och mjuka upp linjerna skapades en kaross som idag är mycket eftertraktad bland bilentusiaster. I augusti 1965 kom 250 SE, med motor och övriga förbättringar från W108. I november 1967 ersatte 280 SE, med större motor. Produktionen upphörde i maj 1971. Mellan augusti 1969 och juli 1971 producerades 280 SE 3.5 med V8-motor. Produktionen uppgick till 32 804 tvådörrarsvagnar.
Harburger Transporter
Harburger Transporter kallas en skåpbilsmodell som såldes under namnen Hanomag, Rheinstahl-Hanomag, Hanomag-Henschel och Mercedes-Benz. Harburger Transporter har sitt ursprung i fordonstillverkaren Tempo i Harburg utanför Hamburg som under 1950-talet tillverkade en populär trehjulig distributionsbil. Under 1960-talet utvecklade man en modern leveransbil som skulle ta upp konkurrensen med VW. 1965 tog Hanomag över Tempo varpå bilarna började säljas under namnet Rheinstahl-Hanomag under 1966. Rheinstahl var en stålkoncern som ägde Hanomag. Rheinstahl slog 1969 samman företagen Hanomag och Henschel varpå Hanomag-Henschel skapades. Redan 1970 tog Mercedes-Benz i sin tur över företaget från Rheinstahl och Harburger Transporter började säljas även under namnet Mercedes-Benz. 1970 slutade man använda sig av Hanomags dieselmotorer i fordonen och istället blev det Mercedes-Benz som stod för dieselmotorleveranserna. Bensinmotorerna fortsatte att komma från brittiska Austin som tidigare. Fram till 1975 såldes Harburger Transporter både som Hanomag-Henschel och Mercedes-Benz. Under namnet Mercedes-Benz tillverkades Harburger Transporter fram till 1977.
Daimler AG
Daimler AG är en tysk fordonstillverkare med huvudkontor i Stuttgart. Under åren 1998–2007 var koncernens namn DaimlerChrysler. Företaget bildades 1998 genom en sammanslagningen av amerikanska Chrysler Corporation och tyska Daimler-Benz AG. DaimlerChrysler var då en av världens största biltillverkare. I maj 2007 såldes Chryslerenheten, inklusive Jeep och Dodge, till Cerberus Capital Management. I samband med detta byttes namnet DaimlerChrysler till Daimler AG i oktober 2007. DaimlerChrysler hade sitt ursprung i Daimler-Benz och Chrysler, som båda två har långa traditioner inom fordonsindustrin. Nedan följer en redogörelse för koncernernas historia fram till 1998 som enskilda bolag och därefter som DaimlerChrysler och slutligen Daimler AG. De samordningsvinster som man förväntade sig uteblev, och delar av koncernen, till exempel Mitsubishi och Smart, har haft stora lönsamhetsproblem. År 1886 konstruerade Gottlieb Daimler och Carl Benz sina första bilar oberoende av varandra. Deras företag, Daimler-Motoren-Gesellschaft respektive Benz och Cie., gick samman 1926 under namnet Daimler-Benz. Daimler-Benz, med märket Mercedes-Benz, växte till en av Tysklands största biltillverkare. Under 1960-talet lade koncernen under sig andra tillverkare som till exempel Hanomag-Henschel och kunde utöka sina fabriker med bl a tillverkning i Hamburg och Bremen. Daimler-Benz valde samtidigt att sälja DKW (senare namnändrat till Audi) till Volkswagen. År 1959 misslyckades planerna på att ta över BMW. År 1977 mördades Daimler-Benz styrelseordförande Hanns-Martin Schleyer av Röda armé-fraktionen. Edzard Reuter ledde företaget från 1987 och Daimler-Benz breddade verksamheten kraftigt genom uppköp av bland annat Fokker, MTU, MBB och AEG. Visionen var att skapa en teknologikoncern som skulle finnas med överallt – till land, till havs, i luften och i rymden. År 1995 tog Jürgen Schrempp över som chef för Daimler-Benz och han låg bakom en av bilvärldens största fusioner i samband med att Daimler-Benz och Chrysler gick samman 1998. Samtidigt gav koncernen upp diversifieringen och sålde av delar som inte hörde till kärnverksamheten. År 2000 såldes MBB till EADS. Chrysler Corporation var under 1900-talet en av USA:s tre dominerande tillverkare vid sidan av General Motors och Ford. Under 1980-talet stod företaget på ruinens brant, men under Lee Iacocca vände utvecklingen och företaget blev en vinstmaskin. Chrysler hade stora framgångar med sin Chrysler Voyager-modell som firade framgångar som en av de första familjeminibussarna, så kallade vans. Chrysler hade då haft kostsamma Europa-satsningar genom Chrysler Europe som köpt upp Simca och Rootes-koncernen. År 1987 blev Jeep en del av Chrysler i och med Chryslers uppköp av American Motors Corporation. Vid 1998 års fusion mellan företagen underströks att det handlade om en fusion mellan två jämlika (Merger of Equals – Fusion unter Gleichen). Företaget valde också att till en början ha två huvudkontor – ett i Auburn Hills och ett i Stuttgart. Dock tog Mercedes-Benz-delen av företaget i praktiken över styrningen. Huvudkontoret låg i Stuttgart, Tyskland. Chryslerenheten hade stora ekonomiska problem och i maj 2007 såldes Chrysler till Cerberus efter flera års spekulationer om att koncernen skulle splittras. Vid en extrastämma 4 oktober 2007 fattades beslut om att döpa om koncernen till Daimler AG. Dieter Zetsche meddelade samtidigt att man köpt namnrättigheterna till namnet Daimler från Ford Motor Company för användning som företagsnamn. Rättigheterna att tillverka bilar under namnet Daimler innehas sedan 2008 dock av indiska Tata Motors. En av koncernens storägare är sedan mars 2009 Abu Dhabi-baserade Aabar Investment. Mercedes-Benz (inklusive AMG). Mercedes-Benz Bussar (EvoBus). Detroit Diesel: Dieselmotorer. Daimler Financial Services.
