Traktor
Traktor (av latinets trahere, "dra") är en typ av fordon som främst används för att dra släpfordon och för att bogsera, bära och ge kraft åt olika typer av jordbruksredskap. Bandtraktor kallas en traktor som har larvfötter istället för hjul. Innan gummihjul blev vanliga, var de ett alternativ till tunga gjutjärnshjul inom jordbruket, eftersom de spred traktorns tyngd över en större yta, men efter 1950 har hjultraktorer så gott som helt konkurrerat ut bandtraktorerna. Det väsentligt lägre marktrycket från larvfötter jämfört med hjul har gjort att de största jordbrukstraktorerna återigen finns i variant med band istället för hjul, till exempel Case IH quadtrac och John Deeres 8T-serie. Dessa moderna varianter har dock band gjorda av gummi istället för metall som tidiga bandtraktorer. Ordet bandtraktor förekommer i svensk media från 1947. Redan under slutet av 1800-talet förekom experiment med jordbruksredskap drivna med ångmaskin. Självgående traktorer var under första hälften av 1900-talet rätt ovanliga i Sverige, eftersom många småbönder använde häst. Traktorer infördes först på större lantegendomar, och i takt med att småjordbruk slogs samman till större enheter. Den avgörande drivkraften var att konkurrensen från de stigande industrilönerna höjde kostnaden på arbetskraft i jordbruket. Investeringen i en traktor kunde räknas hem, när man jämförde hur mycket en person kunde uträtta per dag. Världens första bensindrivna traktor i serieproduktion var The Ivel Agricultural Tractor som tillverkades i Bedfordshire 1902–1921. En sådan införskaffades till Alnarps lantbruksinstitut redan 1905, och uppvisades samma år i den första traktorplöjningen i Sverige. I juni samma år ställs en Ivel motor med plog etc. ut vid lantbruksmötet i Ystad genom A. Paulsson och Co (Eslöv) och säljs till ett på av 6 750 kr. Två år senare, 1907 salufördes den via katalog i Sverige, men det är oklart om den kom att säljas i någon större omfattning. En av de första traktorerna i Sverige torde ha varit den ångtraktor som Gottfrid Christenson på Gårdstånga Nygård utanför Lund anskaffade 1908. År 1913 började J.V. Svensons Automobilfabrik i Nacka som första traktortillverkare i Sverige att producera sin traktor med Avancemotor. Våren 1914 premiärvisades Munktells Mekaniska Verkstads traktor. De följdes av andra tillverkare som Malcus från Halmstad, June från Bankeryd och TB-traktorn från Tidaholms bruk. 1918 fanns det cirka 400 traktorer i Sverige och i slutet 30-talet hade antalet ökat till cirka 10 000 st. Då tillgången på nya traktorer från början var litet och priset högt tillverkade många bönder även så kallade EPA-traktorer som ett billigare alternativ till en riktig traktor. Men intresset för dem minskade snabbt efter andra världskriget. I Sverige tog försäljningen av traktorer fart först efter andra världskriget. 1952 infördes registreringsplikt för traktorer, samma år passerade nu antalet traktorer antalet hästar inom det svenska jordbruket. En vanlig första traktor på många svenska gårdar var den gråmålade Ferguson TE20 med 31 hästkrafter, som tillverkades i England 1946–1956. Fram till början av 1960-talet var det vanligt att fotogen eller bensin användes som drivmedel för traktorer. Fotogen användes på grund av att det på den tiden hade lågt pris. Nackdelen med att använda fotogen är att det är svårare med kallstart och att det vid dålig förbränning finns risk för att fotogenen späder ut motoroljan. Vid start användes bensin och först när motorn var varm slogs bränslekranen om till fotogenläget. Under andra världskriget användes ibland gengas som drivmedel på grund av dålig tillgång till andra drivmedel. Av traktorer sålda i Sverige, ökade andelen med dieselmotor från 17 procent 1951 till 42 procent 1955. Den externa hydrauliken kan användas för en mängd olika applikationer, från att manövrera vagnars tippcylindrar till att driva hydraulmotorer i potatis- och betupptagare.
EPA-traktor
EPA-traktor (epatraktor) är en personbil som blivit ombyggd enligt reglerna för jordbruksmaskin. Ibland användes också en lastbil eller buss som grund. Namnet syftade på låga priser och enklare kvalitet, efter lågprisvaruhuset EPA. EPA-traktorn kallades även tidigare för biltraktor, dragbil eller autotraktor. EPA-traktorerna började byggas på slutet av 1920-talet och blev vanliga under 1930-talet, och var strax innan andra världskriget uppe i cirka 5 000 fordon. Den svenska staten tillsatte då år 1939 en utredning, som 31 maj 1940 utmynnade i EPA-traktorkungörelsen (1940:440) om "hänförande av vissa automobiler till fordonstypen motorredskap". Där beskrevs hur en EPA-traktor fick konstrueras och framföras enligt gällande bestämmelser. Den 1 juli 1952 infördes registreringsplikt för EPA-traktorerna. Under 1950-talet började EPA-traktorerna att dö ut, nya riktiga traktorer hade sjunkit i pris och fanns mer tillgängliga, och när trepunktslyften infördes på de riktiga traktorerna, till exempel Ferguson TE20, Fordson Höglund och Volvos T-serie, blev det mer eller mindre dödsstöten för EPA-traktorerna. EPA-traktorerna började sedan användas av ungdomar som upptäckte att de med hjälp av EPA-traktorlagen kunde få köra innan de fyllt 18 år. Under 1960- och 1970-talet ökade antalet EPA-traktorer snabbt igen, så både regeringen och trafiksäkerhetsverket fick upp ögonen för dem. Man införde då år 1963 möjligheten att kunna bygga om och registrera bilen/lastbilen som A-traktor. Detta utnyttjades inte i den omfattning trafiksäkerhetsverket hade tänkt, då ungdomarna snabbt lärde sig att A-traktorerna hade hårdare regler för utväxlingen och topphastigheten än EPA-traktorn, och därför inte gick att köra snabbare än 30 km/h. Den då sittande regeringen bestämde att den 31 mars 1975 skulle EPA-traktorerna förbjudas och EPA-traktorreglerna ersätts av A-traktorreglerna, på grund av att de ansåg EPA-traktorerna vara en fara i trafiken och en olycksrisk. De i trafik varande fick dispens att användas i trafik i tre år fram till mars 1978, men dispensen för brukandet förlängdes 1976 av kommunikationsministern till att gälla fram till mars 1980. Efter protester och insamling av ca 6 800 namnunderskrifter, ändrade regeringen 1978 sin uppfattning och beslöt att de EPA-traktorer som redan fanns skulle få finnas kvar. Efter detta beslut ombads fordonets ägare att till länsstyrelsen anmäla om han eller hon avsåg att bruka fordonet efter utgången av mars månad 1980, samt uppge registreringsnummer, då besiktningsplikt infördes från och med mars 1980 för de gamla EPA-traktorerna. Ett grundläggande krav enligt EPA-traktorkungörelsen (1940:440) var att EPA-traktorn skulle ha en bärande ram och inte någon självbärande kaross. Ett annat krav var att det inte fick finnas någon fjädring på bakhjulen, som alltså fick monteras stumt i ramen. En EPA-traktor har ingen begränsning i antal växlar, men däremot en maximal utväxling på 10:1 mellan motor och hjul. Det vill säga, de drivande hjulen fick maximalt göra 1 varv, när motorns vevaxel gjort 10 varv, när högsta växeln är ilagd. Ytterligare ett krav var att avståndet mellan hjulaxlarna (hjulbasen) fick vara högst 225 cm. EPA-traktorn måste också vara utrustad med en draganordning. Den högsta tillåtna hastigheten vid färd på väg fick enligt EPA-traktorkungörelsen från år 1940 vara 20 km/h, detta höjdes under 1950-talet till 30 km/h. Den 1 juli 1970 infördes krav på hytt eller störtbåge för EPA-traktorn. En LGF-skylt baktill på Epatraktorn infördes i augusti 1980 på frivillig basis, men blev från och med den 1 januari 1982 ett krav på EPA-traktorn. Ford model A eller AA var med största sannolikhet den vanligaste utgångspunkten vid byggnationer före andra världskriget, men även många andra märken av lastbilar, bussar och personbilar med starka motorer kom att användas vid ombyggnationer.
A-traktor
En A-traktor är i Sverige en bil som är registrerad som traktor, efter att ha fått växlarna spärrade och högsta hastigheten begränsad. År 1963 införde Trafiksäkerhetsverket möjligheten att bygga om och registrera en bil eller lastbil till A-traktor som ett alternativ till EPA-traktor. När Trafiksäkerhetsverket i mitten av 1970-talet skulle avskaffa möjligheten att nyregistrera en EPA-traktor, och att de redan rullande skulle få finnas kvar i en treårsperiod men sedan skrotas bort, blev det protester som gjorde att verket tvingades tänka om. Nyregistrering av EPA-traktorer förbjöds 31 mars 1975 men i stället tog A-traktorreglerna över helt, och en årlig besiktning infördes för de kvarvarande EPA-traktorerna. Förkortning "A" står för traktor klass A (vägtraktor (numera klass I)), (klass B är jordbrukstraktor (numera klass II)), som numera får köras från 15 års ålder (med AM-körkort). Den principiella skillnaden mellan EPA- och A-traktorn är att A-traktorn måste vara konstruerad för en maxhastighet av 30 km/h +/- 10% medan EPA-traktorn skulle vara konstruerad med ett visst utväxlingsförhållande (10:1). Bilen ska vara ombyggd så att det är uppenbart att den inte längre är avsedd för person- eller godsbefordran. Säte för en eller två passagerare bredvid förare får dock finnas. Bilens ordinarie förarhytt eller karosseri ska behållas men måste i förekommande fall kortas av så att utrymmet bakom framsäten inte kan rymma passagerare eller gods. Denna typ av fordon kallas fortfarande i folkmun för EPA-traktor. En LGF-skylt baktill på A-traktorn infördes i augusti 1978 på frivillig basis, men blev från och med den 1 januari 1982 ett krav på A-traktorn. På senare år har A-traktorn tappat i popularitet. Detta tros bero på högre bränslekostnad, ökad miljömedvetenhet och konkurrens från mopedbilen. Kravet på förarhytt eller störtbåge infördes för A-traktorn den 1 juli 1970, och på 1990-talet infördes hårdare krav på hållfasthet enligt nedan. Förarhytt måste även efter eventuell ombyggnad ha stabila väggar och tak. Saknas förarhytt kan en skyddsbåge godtas, men den ska då förses med bland annat väggar, tak, värme och defroster. Skyddsbågen skall kunna motstå statisk belastning motsvarande dubbla tjänstevikten. Besiktningsplikt på A-traktor gäller sedan 20 maj 2018. Första besiktningen ska göras inom fyra år från att fordonet togs i bruk. Därefter ska fordonet besiktigas inom två år efter föregående besiktning. Fordonet skulle vara tydligt avsett som dragfordon, vilket gjorde att det krävdes dragkrok. Fordonet räknas som lämpligt som dragfordon om: 1. fordonets tjänstevikt är 2 000 kg eller högre, eller 2. ursprungsfordonet är konstruerat för en släpvagnsvikt av minst 1 000 kg. Vidare skulle det inte vara avsett för transport av gods eller "personbefordran", varvid det maximalt fick finnas plats för en passagerare (exkl förare). Även flakets storlek var begränsat. Kravet på ram togs bort och därför kan A-traktorer även byggas på modernare bilar. Fjädring får finnas, men eftersom kravet på låg utväxling utökades ytterligare är A-traktorn i praktiken nästan omöjlig att köra med i besiktningsdugligt skick (med rusande motor på runt 4500-5000 varv/minut färdas man i kanske 30 km/h...). Kravet på A-traktorn som kom 1975 gick ut på att den skulle kunna köras med det varvtal, som enligt motorfabrikanten gav det högsta vridmomentet, ändå skulle fordonet inte kunna framföras fortare än 30 km/h. Lösningen blev i de flesta fall att kardanaxeln kapades av och att man placerade ännu en växellåda under bilen, vari man hade lagt i ettans växel. Därutöver kunde man behöva spärra någon av växlarna på den främre växellådan, samt strypa motorns insugskanaler så att den blev omöjlig att varva så mycket att den gick fortare än 30 km/h. ____________________________________________________________________.
Baklastare
Baklastare, äldre typ av hjullastare som i sin mest ursprungliga form var en jordbrukstraktor med utbytt körriktning och lastaggregat monterat över traktorns drivaxel. Med lastaggregatet över drivhjulen fick man lättare styrning, bättre manöverbarhet samt högre brytkrafter än med en så kallad frontlastare. Vid 50-talets början fanns ett antal småskaliga producenter av dessa maskiner. Den mest framgångsrika var Bröderna Lundbergs Mekaniska i Skellefteå där den av många anses ha sitt egentliga ursprung. 1951 tillverkades den första på en Fordson traktor och 1957 slöt man avtal med AB Volvos dåvarande dotterbolag Bolinder-Munktell varefter endast deras traktorer användes som bas. Fram till 1984 tillverkade sedan Lundbergs 26 000 baklastare åt BM. Cirka 7000 baklastare av modell LM 840/LM 841 tillverkades åren 1966-1978 vid BM:s anläggning i Arvika. Redan 1948 tillverkade företaget Berggrens Bil en baklastare av egen konstruktion i Järbo utanför Sandviken. Stommen var Fordtraktorer som Berggrens hade agenturen för i västra Gästrikland men senare användes även GMW- och Nuffieldtraktorer. Baklastaren kom att tillverkas i flera modeller under namnet Gigantic fram till 1974. Företaget hade samarbete med flera andra företag för legotillverkning och montering, men huvudverksamheten låg i Järbo. Totalt kan över 2000 exemplar ha tillverkats. Gigantic hade inte muskler nog att klara den nödvändiga produktutvecklingen i kamp med de stora tillverkarna. Namnet har dock fortsatt att leva som serviceverkstad. Nu ingår företaget i Brubakken koncernen. Så småningom blev baklastarna alltmindre traktorlika även om vissa designelement som de stora framdäcken och styrningen på de små bakhjulen behölls. Baklastare var något av en svensk specialitet innan teknikutvecklingen sprang ifrån dem och ramstyrningstekniken revolutionerade hjullastarna. 2004 firade Volvo Construction Equipment 50 år som tillverkare av lastmaskiner, som anfader räknas då den första "BL-lastaren" (Bröderna Lundbergs) tillverkad 1954 med en BM 35 jordbrukstraktor som basmaskin. Baklastarnas största nackdel var att den enda rimliga möjligheten att ta sig in och ut ur den trånga hytten var framifrån. Antingen klättrade man över eller kryper under lyftarmarna. Hyttens sidor kunde svårligen förses med dörrar eftersom de stora framdäcken och lyftarmarna var i vägen. Maskin AB Gigantic i Järbo monterade dock dörrarna i till exempel sin fyrhjulsdrivna F30-modell i hyttsidan, ovanför hjulen. Emellertid var problemen med att klättra upp för leriga hjul, eller för storväxta personer att ta sig in i hytten genom den lilla dörren, så stora att dessa maskiner vanligen genom sina ägares försorg kompletterades med en dörr även i fronten. Till baklastarnas fördel kan nämnas en enkel, mycket robust och slitstark konstruktion. Närheten till redskapen och sikten över desamma är också mycket god. Lyftkraften är hög i förhållande till vikten (tex 3,2 ton lyftkraft för en LM 621 vägande 7 ton). I och med ramstyrningens (midjestyrningens) introduktion fick hjullastaren inte bara en mindre vändradie utan också möjlighet att placera lyftaggregatet framför hytten och därigenom sätta in vanliga dörrar på hyttsidorna.
