Trimning
Trimning, av trimma, i betydelsen justera och därigenom få att fungera effektivare särskilt avseende maskiner och motorer. Trimning av en motor innebär att man förändrar motorns funktion så att fordonet går att köra i en högre hastighet och bli starkare än vad den är typgodkänd för. Vanligtvis avses mopeder. Även segel på en segelbåt, värmepannor, med mera kan trimmas för att få ut en högre effekt. En variant är chiptrimning då mjukvaran i elektroniska styrsystemen ändras genom olika "mappar", då vissa bilar kan från fabrik få antingen en effekt- eller en hastighetsbegränsning. En annan form av trimning är att ge motorn en bättre finjusterad bränsle- och luftblandning för att få en effektivare förbränning samt att ändra tiderna på spridarna och det kallas "mappning". Inom flyget avser trimning den procedur genom vilken piloten kan finjustera roderinställningarna för att uppnå aerodynamisk balans och därmed minska påfrestningarna på styrreglagen. Vid trimningen strävar man efter att krafterna i styrreglagen (spaken) skall bli så små som möjligt. Därmed avlastas även länkage och vajrar till rodren. Eftersom planet blir aerodynamiskt stabilt blir det mindre arbetskrävande för piloten att hålla rätt höjd och fart och därmed får piloten mer kapacitet över att utföra andra uppgifter (som att till exempel orientera sig, kommunicera med trafikledning, spana efter annan trafik eller gå igenom checklistor till exempel i ett nödläge ). Den aerodynamiska stabiliteten påverkas av faktorer som bland annat fart, stigning/sjunk, motoreffekt, flygvikt och tyngdpunkt. För varje kombination av dessa faktorer får man söka ett läge på trimrodret som ger balans. Trimning kan ske i de flesta faser av flygningen, stigning, planflykt, plané och glidflykt. På de flesta allmänflygplan finns det trimroder i höjdrodret (loopingplanet), medan det på mer avancerade plan även kan finnas trimroder för skevroder (rollplanet) och sidorodret (girplanet). På de mer avancerade flygplansmodellerna justeras i många fall trimningen genom att stabilisatorerna vinklas om.
Könskorrigering
Könskorrigering, könskorrigerande behandling eller könsbekräftande vård är den medicinska och kirurgiska behandling som används för att ändra en persons kroppsliga kön. De som genomgår könskorrigerande behandling är transsexuella och ibland även intersexuella patienter, i de fall de som barn givits medicinsk behandling för att passa i ett kön de som vuxna känner inte korresponderar till deras genusuttryck. Ansvariga för att ta fram internationella behandlingsriktlinjer för Könsidentitetsstörningar och transsexualism är World Professional Association for Transgender Health (WPATH). De rekommenderar en trestegsprocess som omfattar ett så kallat real-life-experience, "verklig livsupplevelse" (då patienten förväntas leva som sitt självupplevda kön), hormonbehandling med könshormoner passande det självupplevda könet och könskorrigerande kirurgi. Ordningen kan ibland vara lämplig att ändra, så att hormonterapin initieras före real-life-experience eller alterneras så att både hormonterapi och mastektomi föregår ett real-life-experience. Psykoterapi kan enligt WPATH vara en del av behandlingen, men man anser inte att den alltid behövs. Man har också på senare år börjat göra läkare och andra kliniskt verksamma med patienter med gender identity disorder/ transsexualism uppmärksamma på att inte alla patienter behöver eller vill genomgå samtliga delar av den tredelade behandlingen. Flera studier har publicerats som visar att denna behandling, som fokuserar på att förändra patientens kropp att bättre passa den mentala könsidentiteten, är framgångsrik. I många länder måste transsexuella för att få tillgång till könsbekräftande behandling genomgå sterilisering. De flesta europeiska och nordamerikanska länder, länder i Oceanien samt Japan har krävt att en patient som erbjuds könskorrigerande behandling måste vara steril. I länder som har särskild lagstiftning för könstillhörighetsfrågor ser man juridiskt olika på frågan. I Finland är avsaknad av fortplantningsförmåga ett krav. Den 29 juli 2009 fastslog Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter i ett IssuePaper, "Human Rights and Gender Identity", att vilka som helst krav att undergå medicinska eller kirurgiska ingrepp för att erhålla ett juridiskt könsbyte strider mot Europakonventionen och föreslog alla rådets medlemsländer att upphöra med sterilisering eller annan påtvingad behandling. I Storbritannien finns i och med den lagstiftning som trädde i kraft 2005 inget krav på att en transsexuell ska vara steriliserad eller sakna fortplantningsförmåga för att kunna få ändrad könstillhörighet. Kravet på sterilisering i Sverige avskaffades via en dom i Kammarrätten i Stockholm januari 2013. Då hade omkring 860 transsexuella tvångssteriliserats. I domen fastslogs att kravet stred mot de mänskliga rättigheterna, eftersom det stred mot både den svenska grundlagen och Europakonventionens artikel 8 och 14. Finland är idag det enda landet i Norden som kräver sterilisering innan byte av juridiskt kön och krav på att lagen skall ändras har brett understöd. Bland annat undertecknades år 2016 en motion om ändringen av lagen av 65 av riksdagens 200 ledamöter. Redan år 2013 tillsattes en arbetsgrupp för att bereda ett lagförslag i vilket kravet på sterilitet skulle avlägsnas. Slutrapporten blev färdig 2015, efter en förlängning av mandatperioden. Lagändringen finns i regeringen Marins regeringsprogram. Efter viss tid av utredning ges i allmänhet hormonterapi (transsexualism) och hårborttagning, logopedhjälp eller bröstreducerade operation, beroende på patientens önskemål. Man-till-kvinna-transsexuella kan senare erbjudas bröstförstorande operationer, om inte hormonterapin ger tillräcklig effekt. Även slipning av adamsäpple och trimning av stämband kan ges. För kvinna-till-man-transsexuella sker röstförändringar som en följd av hormonterapi.
Könskorrigerande operationer
Könskorrigerande operationer (engelska Sex reassignment surgery, SRS) är en sammanfattande term för kirurgiska ingrepp genom vilka en persons fysiska framtoning och könskarakteristika förändras så att de liknar dem hos ett annat kön. Det är en del av den medicinska behandling som ges till patienter med olika könsidentitetsstörningar/transsexualism. Den kan också utföras på intersexuella personer, då ofta på spädbarn. De mest kända av dessa operationer är de som innebär ingrepp i genitalierna (engelska genital reassignment surgery eller genital reconstruction surgery (GRS)). Men, enligt World Professional Association for Transgender Health (WPATH), omfattar begreppet ett stort antal kirurgiska ingrepp som utförs som en del av behandling mot könsidentitetsstörningar/transsexualism. WPATH fastslår att könskorrigerande operationer omfattar "komplett hysterektomi, bilateral mastektomi,... bröstkorgsrekonstruktion, bröstförstoring (inklusive bröstimplantat), genitalierekonstruktion (med olika tekniker som måste vara avpassade för den enskilda patienten)... och vissa plastikkirurgiska ansiktsrekonstruktioner.". Vilka de medicinskt nödvändiga ingreppen är skiftar beroende på patientens individuella behov och om det handlar om man-till-kvinna-transsexuella eller kvinna-till-man-transsexuella patienter. För transkvinnor (man-till-kvinna) inkluderar genitalierekonstruktionen oftast konstruerandet av en neovagina, vaginoplastik, medan det för transmän (kvinna-till-man) kan inkludera konstruerandet av en neopenis, falloplastik, men inte behöver göra det. I båda fallen omfattar i allmänhet ingrepp i genitalierna också borttagandet av inre könsorgan, det vill säga för transkvinnors del orchidektomi och för transmäns del hysterektomi, ovariektomi, borttagning av äggledare och ibland även vaginoektomi. Behoven hos patienten skiftar också beroende på vilka krav som ställs i deras land för att de exempelvis ska få byta namn, byta juridiskt kön, få tillgång till hormonterapi eller tillstånd att gifta sig. I många länder som erbjuder dessa möjligheter är de kombinerade med krav på mer eller mindre omfattande könskorrigerande operationer, främst av genitalier. Det finns även en mängd andra kirurgiska ingrepp än de i genitalierna som används vid behandling av patienter med könsidentitetsstörningar/transsexualism. För transmän omfattar dessa ingrepp mastektomi (borttagandet av kvinnliga bröst) och bröstkorgsrekonstruktion (skapandet av manlig bröstkorg) och för transkvinnor omfattar de Facial Feminization Surgery, bröstförstoring, struphuvudförminskning och trimning av stämbanden.
Roadracing
Roadracing är en hastighetstävling inom motorcykelsport där man tävlar på asfaltsbanor. Motorcyklarna varierar från specialbyggda prototypmotorcyklar till standardmotorcyklar som går att köpa i handeln. Man tävlar i olika klasser som bland annat beror på storleken på motorcyklarna och hur mycket trimning som tillåts. Roadracing är ett engelskt ord som översatt till svenska blir vägtävling. Tidigare var det just på vägar dessa tävlingar hölls, men med kraven på säkerhet körs numera dessa tävlingar med motorcyklar på permanenta, specialbyggda,asfaltsbelagda tävlingsbanor med betydligt högre säkerhet än landsvägsbanorna. Roadracing hette från början TT efter Tourist Trophy på Isle of Man som började köras 1907 och fortfarande körs. På 1920-talet började man genomföra Grand Prix-tävlingar i Europa. Från 1924 fick ett Grand Prix status som Europamästerskap. Andra världskriget avbröt abrupt all internationell tävlingsverksamhet. Internationella motorcykelförbundet (FIM) arrangerade säsongen 1949 de första världsmästerskapen i Roadracing. VM bestod då av Grand Prix-klasserna 500cc, 350cc, 250cc, 125cc och sidovagnar. Sedan 1973 ger FIM även världsmästerskapsstatus till klasser utanför Grand Prix-cirkusen. De som är aktuella 2015 är Superbike (VM-status sedan 1988), Supersport (VM-status sedan 1997) och Endurance (VM-status sedan 1980). I Grand Prix Roadracing har klasserna ändrats över åren och är sedan 2012 MotoGP, Moto2 och Moto3, där MotoGP har ersatt 500cc som den mest ansedda klassen. I Sverige var Hedemora TT en känd svensk roadracingtävling som på 1950-talet kördes på avstängd landsväg. På Scandinavian Raceway i Anderstorp kördes under många år Swedish TT och totalt har det körts 17 st VM-tävlingar i Road Racing i Anderstorp. En av världens mest kända, och kanske mest olycksdrabbade tävling, är Isle of Man som även den körs på landsväg (Real Roadracing), första Isle of Man TT kördes 1907. Förutom MotoGp klassen räknas Suzuka 8 timmars som det mest prestigefyllda tävlingen. Den ingår i Endurance-VM (VM serie för långlopp) och körs i Japan. En vanlig roadracingbana i Sverige har en längd av cirka två till fyra km och innehåller ett varierande antal kurvor, både höger och vänster. Efter ett antal träningspass startar förarna via gemensam start och kör ett bestämt antal varv. Den som först passerar mållinjen har vunnit. Tävlingar är öppna för både män och kvinnor, under förutsättning att deltagarna har den typ av tävlingslicens som krävs. Det finns dessutom bestämmelser om hur förarna ska vara utrustade. Hjälm är en självklarhet, men i tävlingssammanhang är också följande obligatoriskt: skinställ, stövlar, handskar och ryggskydd. Sporten är idag mycket säker tack vare nyutvecklade skyddsmaterial för förarna. För att tillfredsställa alla smakriktningar ryms också s.k. classic och historisk racing inom roadracing-sporten. Det tävlas också med sidovagnsekipage. Vissa klassindelningar, beroende på cylindervolym och antal cylindrar, är etablerade sedan många år tillbaka. VM i 125, 250 och MotoGp har pågått ända sedan 1949. Andra klasser är föremål för förändringar, beroende på förarnas intresse. Fördelningen mellan två- och fyrtaktsmotorcyklar har tidigare varit tämligen jämnt fördelad under många år, men idag är klasserna för fyrtaktsmotorer övervägande. Oavsett vilken kategori förarna tävlar i ställs ett antal grundläggande krav på tävlingsmotorcyklarna. Det finns särskilda tekniska reglementen som beskriver vad som gäller för respektive klass. För att få börja tävla i Sverige, behöver man genomgå en kurs för att kunna lösa en licens. Ett bevis på att föraren har de teoretiska och praktiska kunskaper som är nödvändiga. I licensen ingår en försäkring som mot en kostnad kan kompletteras med ett mer omfattande försäkringsskydd. A 2 cup ersatter Junior från och med 2016. Den klassen baseras på mc med max 35 Kw. Ålder från 13 år.
Fall (segling)
Fall är de linor eller vajrar med vilka man hissar segel och rår. På en bermudarigg fäster ena ändan av linan i fallhornet, som är seglets översta hörn, mot masten i ett skivgatt, eller via ett block ner till ett brytblock på däck. På gaffel- och råseglare fästs den andra ändan i en nagel, medan den på segelbåtar oftast fästs via en vinsch. På segelfartyg har man också en lina med motsatt funktion kallad nedhal, som används för att hala ner seglet. Gaffelsegel har två fall: klofallet vid masten och pikfallet för gaffeln. På råsegel används fallet för att hissa upp rån, inte för att hissa seglet, och är ofta en kätting. Fallvinscharna drevs ofta med ångpanna på 1900-talets stora segelfartyg. Fallen benämns enligt det segel de hör till: storfall, fockfall, genuafall, spinnakerfall och så vidare. Fallet kan användas vid trimning av vissa segeltyper: seglets förlik spänns mellan halshorn och fallhorn, genom att släppa något på fallet tillåts förliket föras ut av vinden och seglet får större buk.
Borderterrier
Borderterrier är en hundras från Storbritannien. Den är en terrier vars traditionella bruksområde varit grytjakt på rödräv. Därför kan rasen vara tuff och envis för sin storlek. Rasen härstammar från dalgångarna i Cheviotbergen, i gränstrakterna – "The Border District" – mellan Skottland och England, därav namnet borderterrier, av engelska border som betyder gräns. I hemlandet hör den till de populäraste hundraserna. Borderterriern räknas som den minst förädlade terriern, dess typ går att spåra tillbaks till en målning från 1750 som visar en typisk borderterrier i en jaktscen. En uppfödarfamiljs hundar skall ha stamtavlor som går ända tillbaka till 1723. Borderterriern härstammar från olika lantrashundar i trakterna kring Cheviot Hills. Dessa har gått under namn som Rothbury Terrier, Reedwater Terrier, Coquetdale Terrier, Elterwater Terrier och Ullswater Terrier. Uppfödarna gjorde sig ingen brådska med att få rasen erkänd eftersom jaktegenskaperna stod i centrum. Först 1920 erkändes borderterriern av den brittiska kennelklubben the Kennel Club. Samma år bildades en rasklubb och rasstandarden skrevs. Borderterriern skulle ursprungligen orka med att följa jaktlaget under en hel dag, och ändå ha krafter kvar att gå ner i gryt om räven tog sin tillflykt dit. Därför behövdes en högbent, snabb och uthållig hund som var tillräckligt smidig för att ta sig igenom trånga passager. Den skulle också vara intelligent och självständig, samt kunna samsas med andra jakthundar i flocken. Borderterrierns användning numera, förutom som sällskapshund, är primärt som grythund, och då kanske främst på räv. Den kan emellertid även användas vid eftersök, vilket torde vara en uppenbar användning därest en räv har tagit lega i ett gryt. Emellertid är det inte ovanligt att borderterrierer kan vara goda eftersökshundar även då det gäller annat vilt. De kan även användas som stötande hundar eller kortdrivande hundar. Rasen är egensinnig, självständig, godmodig och ettrig. Den kan genom träning bli snäll mot barn och katter som lever inom familjen. Utanför familjekretsen ser den ofta katter och andra smådjur som jaktbyte. En borderterrier samsas och leker gärna med andra hundar. Med tydliga regler och positiv respons kan den bli en utmärkt familjehund. Storleken gör den också behändig, och man får "mycket hund i liten förpackning". Borderterriern är en populär agilityhund, där den är snabb och följsam. Den är lättlärd och vill gärna vara sin förare till lags och passar därför också bra att träna lydnad med. Borderterriern ska vara rörlig, uthållig och kunna gå i gryt. Huvudet skall likna en utters med ett kort och kraftigt nosparti. Rasen ska ha små, v-formade öron som ligger framåtvikta tätt intill kinderna. Kroppen bör vara smal och ganska lång, men ändå muskulös. Svansen ser ut lite som en morot, ganska kort och tjock vid roten, därefter avsmalnande. Den ska vara högt hållen, men inte böjd över ryggen. Pälsen skall vara sträv och tät, med tätt intilliggande underull. Vikten för hanhundar ska enligt rasstandarden ligga på 6–7 kg och för tikar 5–6,5 kg, men i verkligheten är genomsnittsvikten dessvärre något högre. Idag är det inte ovanligt att en tik väger runt 8 kg och en hanhund omkring 10 kg, vilket är till stor nackdel vid grytjakt. Borderterriern räknas som lättskött. Den kräver inte mycket borstning eller trimning. Enligt rasklubbens hälsoenkät år 2000 har rasen ett gott hälsoläge och ligger i försäkringsbolagens näst billigaste klass. De vanligaste dödsorsakerna är ålderskrämpor och trafikolyckor. Rasen har inte haft problem med inavel eller ärftliga sjukdomar.
