Vattenskoter
Vattenskoter är en typ av liten motorbåt driven av vattenjet-aggregat. Den har utformats för att framföras med en eller flera personer som sitter, står eller står på knä på farkosten, snarare än befinner sig i den som i vanliga båtar. Den svenska definitionen på vattenskoter förutsätter förbränningsmotor och en längd under fyra meter. I de flesta länder jämställs vattenskotrar med båt. I Tyskland, Danmark, Storbritannien och Sverige har vattenskoter en egen status. I USA och Kanada gäller normalt samma bestämmelser och åldersgränser som för andra båtar. I Sverige är användning av vattenskotrar formellt förbjuden utanför farled, utom på anvisade områden. De svenska reglernas giltighet har dock ifrågasatts och efterlevs för närvarande inte. Förutom privat bruk för transport och utflykter använder polisen och kustbevakningen vattenskotrar för övervakning. Vattenskotrar används även av instruktörer och funktionärer samt vid wakeboard och surfingverksamhet. Sjöräddningssällskapet har tagit fram en något modifierad vattenskoter för sjöräddning med bl.a. en kortare sadel och större akterdäck. Man kan då utan risk för personskador backa mot en nödställd och sedan dra upp denne på akterplattformen. Fungerar väl i grunda vatten och där stora räddningsfartyg har svårt att operera. Även i hög och besvärlig sjö där det kan vara farligt med ett större skrov och en exponerad propeller. De första serietillverkade rescuerunners kom i drift i mitten av 00-talet, och det finns ett 30-tal i drift vid RSSS räddningsstationer. Även Sea-Doo har tagit fram en sk. SAR (search and rescue) version där man använder en separat släde att dra upp nödställda på. Reglerna om att köra vattenskoter finns i förordning (1993:1053) om användning av vattenskoter. I förordningen anges att vattenskoterkörning endast är tillåtet i allmänna farleder och i områden där Länsstyrelsen beslutat om undantag från det generella förbudet. Reglerna trädde i kraft den 1 januari 1994 och begränsade kraftigt användandet av vad som då framförallt kallades Jetski (med s.k. sjunkande skrov). Då förordningen inte var förenlig med EU:s principer skrevs den om 2004. Vattenskotrar får i nuläget formellt endast framföras i allmän farled och i områden som godkänts av länsstyrelserna. Exempelvis är det i Stockholms län tillåtet att framföra vattenskoter inom 300 meter från allmän farled, men inte inom 100 meter från land. Brott mot reglerna är belagt med böter. I en dom från juni 2009 konstaterade EG-domstolen att den svenska vattenskoterlagen inte utgör något handelshinder så länge områden för vattenskoteråkning avsatts. Efter EG-domstolens dom den 4 juni 2009 gick frågan åter upp i Luleå tingsrätt som sedan tidigare haft hand om ett mål där två personer åtalats för framförande av skoter på otillåten plats. Åtalen ogillades endast med hänvisning till att Norrbottens län vid den aktuella tidpunkten ännu inte avsatt några områden för vattenskoteråkning. Därmed uteblev det prejudikat som polis och kustbevakning efterlyst. Hugo Tiberg, professor emeritus i sjörätt, anser att den begränsande lagen är ogiltig oavsett om områden är avsatta eller ej. Tiberg stödjer uppfattningen att så kallade sittmaskiner fullt ut skall jämställas med övriga båtar, men att ett regelverk behövs för maskiner med sjunkande skrov (s.k. ståmaskiner). Den 25 mars 2011 bekräftade Kustbevakningen på sin webbplats det osäkra rättsläget runt vattenskotrar och att man från 2011 (som säsongen 2010) och tills vidare inte kommer att rapportera någon användning av dessa överhuvudtaget. Däremot att man kan rapporteras i enlighet med den praxis som gäller för övrig sjötrafik.
Helikopterolyckan vid Rörö
Helikopterolyckan vid Rörö inträffade den 18 november 2003, då en Eurocopter AS332 Super Puma (Helikopter 10) med anropssignal "Helge 99" ur Femte helikopterskvadron (5. hkpskv) havererade under en mörkerövning tillsammans med Sjöräddningssällskapets räddningskryssare Märta Collin öster om Rörö, i Öckerö kommun i Göteborgs norra skärgård. Sex av de sju ombordvarande besättningsmännen omkom. Efter olyckan samlades pengar in till förmån för Sjöräddningssällskapet för att finansiera byggandet av sex stycken rescuerunners, en typ av specialbyggd vattenskoter för sjöräddning. Båtarna fick namn efter de sex omkomna besättningsmännen. Som en del i utbildningen av två värnpliktiga ytbärgare planerades att en mörkerövning skulle genomföras tillsammans med räddningskryssaren Märta Collin, baserad på Sjöräddningssällskapets station på Rörö. Målet med övningen var att öva vinschning med bår, och skulle genomföras med fartyget under gång. Fem ordinarie besättningsmän samt en färdmekanikerelev och en värnpliktig ytbärgarelev deltog under övningen. På kvällen den 18 november genomfördes det första av två flygpass, då besättningen övade inflygning och vinschning mot Märta Collin. Helikoptern återvände kl 18:11 till hemmabasen på Säve för att tanka och byta besättning inför ytterligare en vinschövning tillsammans med räddningskryssaren. Färdmekanikern byttes ut mot en avlösande färdmekaniker, likaså klev den ena värnpliktige ytbärgareleven av för att ersättas av annan värnpliktig ytbärgarelev, medan ordinarie värnpliktig ytbärgare deltog i båda flygningarna för att tjänstgöra som instruktör. Helikoptern lyfte klockan 18:32 och satte kurs västerut mot övningsområdet. Klockan 18:40 gjordes sista radarregistreringen av helikoptern, då på en höjd av cirka 40 meter över havsytan. Besättningen på Märta Collin, som låg något öster om Rörö, såg kort därefter ett diffust ljussken, följt av ett skarpare vitt ljus följt av en dov knall. Ett radareko upptäcktes samtidigt cirka 400 meter framför fartyget. Märta Collin satte omedelbart kurs mot radarekot med tända sökarljus och kunde på cirka 100 meters avstånd upptäcka ytbärgaren liggande i vattnet i närheten av en större vrakdel. Fartygets besättning kontaktade klockan då MRCC och meddelade att helikoptern hade störtat i havet. Märta Collin gav sig därefter in i haveriområdet som var täckt med flygfotogen flytandes på vattenytan. Ytbärgaren kunde räddas ur havet och förflyttades senare över till en polisbåt för transport in till ambulans på fastlandet. Mannen hade vid tillfället för haveriet inte varit fastspänd i något säte eller i fastbindningsremmar, och erhöll endast en mindre skada då han separerades från helikoptern. Under kvällen och natten genomfördes ett omfattande eftersök efter helikopterns övriga besättning. Deltog gjorde enheter ur SSRS, Kustbevakningen, Sjöpolisen, Försvarsmakten samt civila fiskefartyg. Inom en timme hade befälhavaren, andreförare, färdmekanikereleven och ytbärgareleven återfunnits omkomna och bärgats. I samband med lokalisering av helikoptervraket dagen efter olyckan hittades även operatören och färdmekanikern omkomna. Helikoptern hade vid nedslaget sönderdelats och låg i två större delar med cirka 500 meters mellanrum. Den 23 november 2003 genomfördes bärgning av vrakets främre del, och bakre del av helikopterskrovet bärgades den 25 november 2003. Efter bärgning trålades havsbotten för att försöka återfinna saknade delar, men i stort sett inga lösa vrakrester hittades mellan de två bärgningsplatserna.
Räddningsstation Uppsala (sjöräddning)
Räddningsstation Uppsala är en av Sjöräddningssällskapets räddningsstationer. Räddningsstation Uppsala ligger i fritidsbåtshamnen i Graneberg i stadsdelen Sunnersta, nära Fyrisåns utlopp i Mälaren, vid dess nordligaste fjärd Ekoln. RS Uppsala startade 2009 som en dotterstation till RS Munsö. 2012 blev Uppsala självständig sjöräddningsstation. Stationen bemannas av cirka 30 frivilliga sjöräddare. Stationsansvarig 2021 är Christopher Carlbom. Rescue Arne Ebers. Öppen svävare med hög manövreringsförmåga. Maxfarten är 34 knop på is och 20 knop på vatten. Aktionstid 2,5 timmar. Svävare 842. Täckt svävare anpassad för längre patruller och uppdrag. Maxfarten är 34 knop på is och 20 knop på vatten. Aktionstid 2-4 timmar. Rescue Rolf G. Medeltungt räddningsfartyg med cirka 5 timmar aktionstid. Maxfart 34 knop. Drivs av två stycken Yamaha fyrtaktsmotorer med 100 hk effekt/motor. Rescuerunner ICA. En så kallad Rescuerunner, en vattenskoter specialanpassad för sjöräddning. Hon är 3,6 meter lång, 1,5 meter bred och gör 34 knop. Rescue ICA är donerad av fem ICA-handlare i Uppsala.
Räddningsstation (sjöräddning)
Räddningsstation eller sjöräddningsstation är en plats med räddningsfarkoster och förvaring av annan utrustning, under 1800-talet främst raketapparater, föräddning av nödställda till havs och på insjöar. Räddningsstationer ligger utom i undantagsfall vid vatten, och har båtar som är liggande permanent i vatten eller nedsänkbara i vatten, båtar som kan transporteras landvägen till strand för sjösättning, samt andra räddningsfarkoster än båtar, som vattenskotrar och svävare. Räddningsstationer drivs normalt av räddningsorganisationer som är specialiserade på sjöräddning. Sådana är i många länder frivilligorganisationer, men kan också drivas som offentliga organisationer, ibland under kustbevakningsmyndighet, som i USA, eller av Försvarsmakten som i Danmark. I Sverige drevs länge nät av räddningsstationer parallellt av staten genom Lotsverket/Sjöfartsstyrelsen och Sjöräddningssällskapet. I Sverige finns 68 räddningsstationer med omkring 190 båtar längs de svenska kusterna och i de stora sjöarna, vilka alla drivs av Svenska Sjöräddningssällskapet, tidigare benämnt Svenska Sällskapet föräddning af Skeppsbrutne och bildat 1907. Sveriges första räddningsstation, Sandhammarens räddningsstation, upprättades 1855 av staten och drevs så småningom av Lotsverket. Den senast tillkomna i Sverige äräddningsstation Strängnäs, som organiserades 2014. De svenska räddningsstationerna är bemannade av omkring 2.000 frivilliga och verksamheten finansieras i huvudsak genom donationer. Av de svenska räddningsstationerna är samtliga, utom två, belägna vid vatten, för vilket staten genom Sjöfartsverket har räddningsansvar. De övriga två äräddningsstation Hjälmaren och Räddningsstation Kronoberg, vilka bedriver räddningsarbete på vatten, för vilka kommunal räddningstjänster har sjöräddningsansvar. I Danmark inrättades sjöräddningsstationer tidigt. Redan 1851 fanns 21 räddningsstationer på Jyllands västkust från Skagen och söderut, vilka alla hade raketapparater. 14 av dem hade också osänkbara räddningsbåtar. Denna utbyggnad skedde efter en räddningsaktion i april 1847, då den engelska barken Vertumnus strandade på Harboøre strand på Jyllands västkust och fem man räddades, medan 13 omkom som hade kunnat räddas om den tidens räddningsutrustning hade funnit7s till hands. Danmark antog 1852 "Lov angaaende Redningsvæsenet på de danske Kyster", vilket formaliserade det danska sjöräddningsväsendet. Idag driver Kystredningstjenesten 21 sjöräddningsstationer i Danmark. På basis av en kunglig skrivelse 1853 upprättades de första räddningsstationerna i Norge och de fem första med raketapparater för att skjuta ut en lina, och i några fall också med en räddningsbåt, kom till stånd 1854 på långgrunda stränder som på Jæren och på Lista. År 1933 tog Norsk Selskab til Skibbrudnes Redning över de statliga räddningsstationerna. År 1966 fanns det sammanlagt 42 norska räddningsstationer, varav den nordligaste var på Bjørnøya, men de flesta hade inte mycket till räddningsutrustning. År 1977 fanns av den äldre typen bara räddningsstationen i Reve kvar, och den upphörde snart därefter. Utvecklingen av andra hjälpmedel för sjöräddning, särskilt räddningshelikoptrar, ansågs göra dessa räddningsstationer överflödiga. Redningsselskabet började utveckla seglande havsgående räddningsfartyg på ?1894-talet?. Numera har Redningsselskabet 54 stationer i hamnar föräddningskryssare, ungefär hälften för båtar med yrkesbesättning och hälften med båtar med bemanning av frivilliga. Det finns sex räddningsstationer på Åland, vilka drivs av Ålands Sjöräddningssällskap med hjälp av omkring 120 frivilliga. Verksamheten finansieras främst med medel från Ålands Penningautomatförening. År 2013 fanns runt kusterna på Britannien, Irland, Man och Kanalöarna 236 räddningsstationer, varav Tower Lifeboat Station i London är den mest sysselsatta.
Sainte-Maxime
Den 15 augusti 1944 var stränderna kring Sainte Maxime och Saint Tropez centrum för Operation Dragoon, den andra invasionen och befrielsen av södra Frankrike under det andra världskriget. USA:s Delta Force från 93 Evac gick iland i själva Sainte Maxime. Det var våldsamma gatustrider "hus till hus" innan tyskarna var decimerade och till slut gav upp. Vid stranden där hamnpiren ligger idag samt vid stranden La Garonette (österut i kommunen) finns minnesmärken på respektive landningsplatser för att hedra de amerikanska trupperna. På Garonette stranden, men formellt i Les Issambres, (Roquebrune-sur-Argens kommun) ligger ett seglarcentrum - La Batterie - som fått namnet eftersom det under kriget var platsen för ett tyskt artilleri. Numer är turism den största inkomstkällan för Sainte Maxime men staden "lever" året runt och har 13 519 invånare (2007). Det finns en äldre stadskärna i anslutning till båthamnen med affärer, marknader, restauranger, barer och caféer. I den nyare stadsdelen hålls den stora veckomarknaden på fredagar. På hamnpiren finns det marina butiker och en exklusiv restaurang. På piren finns också en snabb båtförbindelse (Les Bateaux Verts) till Les Issambres, Saint Tropez och Port Grimaud. Staden har en strandpromenad med parker, pinjeträd, boulodrome Prins Bertil, turistbyrå samt avgränsade badstränder. Därtill ett Kasino med sin egen bit av vit sand. Förutom stränderna i själva staden finns det ett antal större och bevakade stränder i omgivningarna som alla har Blå Flagg status. Västerut (riktning Grimaud) ligger Croisette som också har ett seglarcentrum. På östra sidan av staden finns La Nartelle, La Plage des Eléphants och La Garonette (även kallad Val D'Esquieres) som alla har restauranger och aktiviteter som vattenskidåkning och vattenskoter. Dessutom finns flera mindre stränder som inte är bevakade. Inalles 10 km allmänt tillgänglig strandlinje. 8 golfbanor finns inom 20 minuters radie med bil. Den svenska kungafamiljen äger en semestervilla "Mirage" i centrala staden som tidigare ägdes av prins Bertil och prinsessan Lilian. Sainte-Maxime har även en stor bouleplan nära stranden mitt i centrum som är uppkallad efter prinsen. Raoul Nordling var en svensk affärsman som gjorde stora insatser för Paris under andra världskrigets slutskede. Han hade ett hus i Sainte-Maxime - Le Mas du Gay Savoir, granne till Prins Bertil - och blev även utnämnd till hedersmedborgare. En del av vägen mot Grimaud är uppkallad efter honom. Jean de Brunhoff, skaparen av barnböckerna om elefanten Babar, levde i Sainte-Maxime och det var här den första boken kom till. En av stadens stränder - La Plage des Eléphants - är uppkallad efter den blå elefanten. Léon Gaumont var en fransk uppfinnare, ingenjör och industriman som var en pionjär inom filmindustrin. Léon Gaumont bodde ofta i Sainte Maxime där han ägde ett slott - Les Tourelles - byggd ca 1883. Detta residens fungerade som en kuliss i flera filmer inklusive den kända filmen Judex regisserad 1916 av Louis Feuillade och som delvis filmades i Sainte-Maxime. Slottet - med tillbyggnader - är nu en semesterdestination. Léon Gaumont dog Sainte-Maxime 1946. Paul Géraldy eller Paul Lefevre (1885-1983) var en fransk poet och dramatiker. Han hade ett hus i Sainte Maxime med namnet Toi et moi (Du och Jag) som tog sitt namn från hans genombrottsbok. Huset ligger öster om byn ovanför Madrague stranden och är nu uppdelad i lägenheter.
