Fågelmatning
Fågelmatning är utfodring av tama eller vilda fåglar med specifikt anpassat djurfoder. Samlingsnamnet för den utrustning som används för att utfodra fåglar är fågelmatare men kallas även exempelvis för fågelbord. Det finns flera orsaker till att människan utfodrar fåglar. Det kan vara en hobby, av tradition, som en riktad insats för en hotad art eller för uppfödningssyfte av jaktbara arter eller av domesticerade arter inom fjäderfäindustrin. Stödutfodring av vilda fåglar är en populär hobby, speciellt vintertid, och består då ofta av olika typer av fröblandningar. Dessa blandningar brukar kallas fågelfrö och exempelvis solros- och hampafrön är vanliga. I områden där det finns kolibrier och andra nektarsugande fåglar förekommer det speciella matare för sockerlösning. Man utfodrar också fåglar med frukt och olika typer av animalisk fett, exempelvis med talgboll. Vid juletid är det i vissa nordliga regioner tradition att ställa ut en så kallad julkärve. Det finns en mängd olika typer av fågelmatare för utfodring av vilda fåglar. Vissa matare, anpassade för frön, är utformade som avlånga rör med hål och sittpinnar. Andra är utformade som plattformar, eller som små hus, och kallas då ofta för fågelbord. Fågelmatarens utformning ska i största möjliga utsträckning bidra till att förorening genom fåglarnas avföring ska kunna undvikas. Det är också viktigt att hålla rovdjur av olika slag borta. Vanligen hängs det i en lina eller ställs på en stolpe - allt för att försvåra för andra djur att komma åt maten och fåglarna. Fågelborden sätts ofta upp främst med avseende på småfåglar men besöks ofta även av ekorrar och kråkfåglar. Vid stödutfodring av vilda rovfåglar används så kallad åtel, men detta kräver tillstånd. Till skillnad från en fågelholk är en husliknande fågelmatare endast avsett för födosök. Valet av mat styr till viss del vilken typ av fåglar som kommer för att äta. För burfåglar finns fröblandningar för olika arter att köpa. Man ska inte lägga ut mat som innehåller salt, är mögligt eller innehåller saffran. En talgboll är en fettrik form av fågelmat avsedd som stödutfodring för vilda fåglar, främst småfåglar, under vintern. Bollen är vanligen lite mindre än en tennisboll men finns även i större storlekar. Talgbollar som köps i butik är oftast runda och inslagna i nät för enklare upphängning. Talgbollen består av fågelfrö blandat med någon form av hårt fett, exempelvis talg eller kokosfett. Talgbollen är avsedd att hängas upp en bit ovanför marken för att undvika att de ätande fåglarna blir föda åt rovdjur. En utbredd myt är att när fågelutfodringen väl startat bör den fortgå hela vintern eftersom fåglarna vänjer sig vid att hitta mat på just det stället, om utfodringen upphör kan fåglarna få svårt att klara sig. Fåglarna flyger i verkligheten bara iväg till ett annat matställe. En julkärve, eller nek, är en form av fågelmatning som består av en sädeskärve av havre som av tradition sätts ut till småfåglarna kring jul. Julkärvar har varit särskilt vanliga i Norden, och kan spåras tillbaka till 1700-talet men är troligen väsentligt äldre. Förr i tiden var bönderna rädda för småfåglarna, som kunde göra stor skada på säden. De trodde att om fåglarna fick en egen kärve av den fina, dyra säden till jul, så skulle de vara mindre glupska under året. Julkärvar tillhör de julattiraljer man ibland kan se på julkort. Nek är ett äldre uttryck från Västsverige. I vissa berättelser var den inte till för fåglar utan för asaguden Tors bockar. Neken skulle sättas upp på julafton och det fick inte doppas i grytan förrän neken var uppe. Den skulle vara så hög som möjligt och det tävlades om att få den högsta kärven. Man trodde bland annat att den skulle skydda mot blixtnedslag under året. Nationalencyklopedin, uppslagsordet julkärve. Nätupplagan, besökt 11 oktober 2006. Görel Kristina Näslund, Julboken.
stor-okning-av-papegojsjuka-konstaterade-fall-i-lanet
Antalet fall av den så kallade papegojsjukan har ökat kraftigt i vinter. Även om Örebro län inte är värst drabbat, så har fall konstaterats även här. I år har tre fall av den anmälningspliktiga papegojsjukan konstaterats i Örebro län. Det uppger smittskyddsläkaren Gunlög Rasmussen. Det kan variera hur hårt sjukdomen slår. Den kan ge allt från feber och ont i kroppen som vid influensa, till att man får lunginflammation och blir mer allvarligt sjuk. säger hon. I vinter har ovanligt många fall, hittills 60 personer sedan i november, rapporterats in i Sverige. Sjukdomen smittar via fåglar, som själva inte behöver vara sjuka. Och det är framförallt via avföringen, att man andas in damm från fågelspillningen. Helst ska man undvika kontakt med sjuka fåglar och fågelspillning. Det viktiga är att man tänker på smittvägarna om man har kontakt med fåglar. Har man fågelbord som måste göras rent ska man tänka på att göra det utomhus och först blöta ner det så det inte dammar, säger Gunlög Ramsussen. Bra rutiner när man matar fåglar och gör rent fågelborden är att tvätta händerna. Gunlög Rasmussen påpekar att trots att smittan konstaterats i länet, är vi inte värst drabbade. Det finns kunskap inom vården om det här typen av smitta och det finns behandling.
stor-okning-av-papegojsjuka-i-vinter
Antalet fall av den så kallade papegojsjukan – som smittar människor via fåglars avföring – har ökat markant i vinter.– Det är betydligt fler än det tidigare varit under en säsong, säger Anders Wallensten på Folkhälsomyndigheten. Papegojsjukan, eller psittakos som bakteriesjukdomen egentligen heter, verkar vara på uppgång i Sverige. I vinter har ovanligt många fall – hittills 59 personer sedan i november – rapporterats in. Vi ser att det varierar över åren. Det var rätt många fall redan för två år sedan, men nu är det betydligt fler, säger Anders Wallensten, som är biträdande statsepidemiolog vid Folkhälsomyndigheten, till TT. Anledningen till att sjukdomsfallen har ökat är inte helt klarlagd. Men enligt Anders Wallensten är det troligen en kombination av att andelen smittade fåglar varierar över åren och att sjukvården blivit bättre på att upptäcka smittan. Sjukdomen är fortfarande relativt ovanlig, men kan i svåra fall leda till lunginflammation och i undantagsfall även ha dödlig utgång. Det kan bli allvarligt, men de allra flesta får en influensaliknande sjukdom om de blir sjuka, säger Anders Wallensten. Men vissa får lunginflammation som behöver behandlas på sjukhus. Tack och lov går det att behandla med antibiotika. Antalet personer som får papegojsjuka är med marginal störst under vinterhalvåret. Det tros bero på att många människor då matar småfåglar och har närkontakt med fågelspillning. Det finns en smittorisk bland annat när man gör rent fågelbord eller ska rengöra ventilationstrummor eller stuprännor. I vinter har bland annat åtta personer i Jönköpings län på kort tid blivit svårt sjuka av bakterien, rapporterar Värnamo Nyheter. Man smittas genom att andas in bakterierna som kan fara upp i luften. Det är alltså inte lämpligt att spola fågelbord med vatten inomhus eller ta fram högtryckstvätten för att ta bort avföringen från altanen. Gör man det ändå så ska man ha ansiktsmask, säger David Edenvik, biträdande smittskyddsläkare i Jönköpings län, till tidningen. Papegojsjukan, eller psittakos som den också heter, har fått sitt namn av att den först upptäcktes hos människor som kommit i kontakt med papegojfåglar. Bakterien som orsakar sjukdomen är dock allmänt förekommande bland vilda fåglar. Även andra djur, exempelvis hästar, nötkreatur, får och getter, kan smittas. Det tycks dock vara främst från fåglar som sjukdomen överförs till människor. Smittämnet finns främst i de smittade fåglarnas avföring och kan spridas till människa via damm från torkad avföring. Sjukdomen kan också smitta från människa till människa. Bakterien kan leda till svåra luftvägsinfektioner och behandlas med antibiotika. Om sjukdomen inte behandlas har i vissa utbrott uppemot 20 procent av de drabbade dött. I Sverige ligger dödligheten på cirka en procent. Förebyggande åtgärder. Rengör fågelbordet utomhus, med såpvatten eller desinfektionsmedel. Tvätta händerna noga efteråt. Använd inte högtryckstvätt, eftersom det kan sprida smittämnet i luften. Om man ska ta bort fågelavföring och fågelbon i slutna utrymmen som exempelvis ventilationstrummor bör man också ha ett andningsskydd med partikelfilter.
Korsallergi
Malörtsambrosia, Ambrosia artemisiifolia L., eller Common Ragweed som den heter inom sitt naturliga utbredningsområde, är en allergiframkallande ettårig ört. Den är släkt med gråbo (Artemisia vulgaris L.), vanlig i Nordamerika och numera även i Central- och Östeuropa.Malörtsambrosian har nu även dykt upp i skandinavien. Malörtsambrosie- och gråboallergi förekommer ofta samtidigt och gemensamma allergen har påvisats i dessa. Korsreaktioner förekommer mellan allergenen i malörtsambrosiepollen och allergenerna i banan, meloner, squash och gurka. I Sverige kan arten dyka upp bl.a. under fågelbord men har hittills aldrig rapporterats sätta frön och därmed inte kunnat etablera sig. Varma somrar händer det dock att den går i blom under augusti till oktober. Testmässigt finner man samband mellan gräspollenallergi och födoämnen som vete och andra sädesslag, liksom tomat, jordnöt, ärta, soja, lök och melon. Emellertid är "verklig allergi" mot dessa födoämnen mycket ovanlig bland gräspollenallergiker i Skandinavien. Platanträdet, Platanus acerifolia, (på engelska London Plane, Plane tree och Maple Leaf Sycamore) är ett vanligt stadsträd i bl.a. Syd- och Centraleuropa och dess pollen ger upphov till allergisk rinit. Samband har konstaterats mellan platanpollenallergi och allergi för hasselnöt, jordnöt, banan, selleri, persika, äpple, majs, kikärta och sallad. Olivträd förekommer rikligt i Medelhavsregionen och allergi mot olivpollen är vanligt. Bland olivpollenallergiska patienter förekommer födoämnesallergi, framförallt mot persika, päron, melon, nötter och kiwi. Parietaria eller väggört (Parietaria judaica och Parietaria officinalis) är botaniskt besläktad med nässla. Pollen från parietaria är i Sydeuropa en viktig orsak till allergisk rinit. Allergi mot pistaschmandel är vanligt hos patienter med sådan allergi. I Spanien har noterats flera fall av allergi mot mållor (Chenopodium) förenat med orala allergisymtom utlösta av olika frukter, framförallt melon, banan och persika. Plantago är ett ogräs vars pollen orsakar allergier i delar av Europa. Korsreaktion har påvisats mellan allergen i plantagopollen (svartkämpar, Plantago lanceolata) och allergen i melon. Benjaminfikusen (Ficus benjamina) förekommer som inomhusväxt, inte minst i offentliga miljöer, som restauranger och köpcentra. Allergiska luftvägsreaktioner har beskrivits hos personal som handskas med Benjaminfikus. Flera fall av allergi mot fikon, Ficus carica (hör till växtsläktet fikusar, familjen mullbärsväxter, Moraceae), har beskrivits hos patienter som varit sensibiliserade för Benjaminfikus. Överkänslighet mot naturgummi (latex, Hevea brasiliensis ) ökade under 1900-talets sista decennier, inte minst bland sjukvårdspersonal. Korsreaktioner, ofta utan klinisk relevans, har påvisats mellan latex och ett stort antal frukter, som banan, avokado, kiwi, kastanj, nektarin, körsbär, plommon, jordgubbe och tomat och även med skaldjur. Korsreaktioner mellan animala inhalationsallergen (pälsdjur, insekter, kvalster) och födoämnen förekommer men är av betydligt mindre klinisk betydelse än de, som förekommer vid pollen- och latexallergi. Patienter med allergi för kvalster eller insekter, som kackerlackor, myggor och mygglarver (bl.a. chironomider, röda mygglarver, som används som föda för akvariefiskar), är oftare än andra överkänsliga för skaldjur (kräftdjur, musslor, ostron och sniglar). Tropomyosin har visats vara ett panallergen, som förklarar korsreaktioner bland artropoder (leddjur). En relation mellan allergi för katt och fläsk har tidigare beskrivits, likaså mellan nötköttallergi och mjölkallergi. Vid allergi mot hönsfjäder förekommer samtidig allergi för ägg och kycklingkött. Framförallt tycks allergen i äggulan ha betydelse.
Domherre
Domherre (Pyrrhula) är en stor och kraftig fink som förekommer i Europa och Asien, inklusive Kamtjatka och Japan. Den lever främst i barrskog från lågland till bergsskogar, gärna i granplanteringar, men också i gles blandskog med små barrträd och rik undervegetation, eller parker och trädgårdar. Födan består främst av frön, bär och knoppar. Domherren kategoriseras inte som hotad. Domherren förekommer i ett stort utbredningsområde, som omfattar stora delar av Europa, Främre Asien, Sibirien och Östasien. I Skandinavien är den en utbredd och allmän häckfågel. Merparten av världspopulationen är stannfåglar men de nordligaste häckningspopulationerna flyttar söderut om vintern. Domherren beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné. Populationen på Azorerna behandlades tidigare som en underart till domherren men ges idag oftast egen artstatus som azorisk domherre (Pyrrhula murina). Domherren delas upp i ett tiotal underarter som i sin tur består av två distinkta underartsgrupper. Vissa urskiljer även underarten rosacea med utbredning på ön Sachalin. Domherren förekommer i hela Sverige utom på högfjället. Den ses mest om vintern då den gärna kommer fram till bebyggelse och lockas fram till fågelmatare. Vanligtvis stannar den i Sverige under vintern, men vissa år flyttar många till Danmark och Mellaneuropa. Beståndet i Sverige uppskattas till 250 000–500 000 par. Domherren är förhållandevis stor och robust byggd. Huvudets översida, vingarna och stjärten är svart med blå metallglans. Den har ett vitt tvärband över vingen, grå rygg samt vit undergump. Den utfärgade hanen är färgad i rött på huvudets sidor och på bröstet, medan honan är blekare i färgerna, gråbrunt nästan med dragning åt lila. Näbben är kort och tjock med kraftigt välvd övernäbb. Längden är ungefär 15–17 cm, vingspannet 22–29 cm. Som adult väger den cirka 21–27 gram. Locklätet som sjungs av flygande och sittande fåglar är ett karakteristiskt visslande. Den visslande sången, som är svag och hörs från både honan och hanen, är uppblandad av knirkande och klagande toner. De är goda imitatörer, men främst juveniler. Domherren försvarar inte sitt revir varför deras sång är mycket svag och bara ämnad för partnern. Domherrar förflyttar sig oftast i par och endast sällan i grupper. Den uppträder skyggt under häckningstiden men är lättare att observera under den övriga delen av året. Framför allt på vintern då den kan ses äta knoppar eller besöka fågelbord i trädgårdar. Domherren finns i barr- och blandskog, gärna på fuktig mark med rik undervegetation. Den kan även förekomma i stora parker och trädgårdar. På vintern förekommer den ofta nära bebyggelse. Boet byggs av tunna grenar, rötter och mossa och placeras i skogsträd, oftast unga granar, och häckar. Det fodras invändigt med gräs, fjädrar och hår. Kullen består av fyra till sex ljusblå ägg med rödaktigt-violetta fläckar och svarta prickar. Honan ruvar två till tre gånger om året mellan april och augusti i ungefär tretton dagar. Hanar och honor bidrar lika mycket till utfodringen av ungarna, som är brunaktiga till färgen. Ungarna stannar i boet i ungefär sexton till sjutton dagar. Domherren blir könsmogen vid ett års ålder och kan bli upp till 18 år gammal. Med sin tjocka näbb specialiserar den sig på föda från frön, knoppar, bär, bland annat rönnbär, späda blad och en del insekter, samt frusna frukter. Genom utfodring vintertid, till exempel med solroskärnor, vänjer sig domherrar snabbt till mänsklig omgivning. Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC). Världspopulationen uppskattas till mellan 35 och 70 miljoner vuxna individer. pyrrhula-gruppen "eurasisk domherre" Pyrrhula pileata – häckar på Brittiska öarna.
