Funktionalism (arkitektur)
Funktionalism (av latin: fungor, "utföra", "fullborda"), vardagligt även funkis, är en radikal stil inom arkitektur, stadsbyggnadskonst och formgivning som formades i Europa främst under 1920- och 30-talet. Benämningen används ibland för hela den moderna epoken fram till postmodernismens genombrott under 1970-talet. Stockholmsutställningen 1930 betraktas allmänt för genombrottet av den funktionalistiska stilen i Sverige. Funktionalismen är en av modernismens olika yttringar. Arkitekter runt om i världen började under 1920-talet använda helt nya formspråk och förkastade därmed helt traditionellt arkitekturtänkande och de historiska stilarna. Byggnader skulle enligt de funktionalistiska doktrinerna utformas helt och hållet utifrån sin funktion, att som tidigare komponera och smycka ut fasader med klassiska förebilder ansågs förlegat. De nya husen fick släta, ljusa, oftast putsade och odekorerade fasader, platta tak och lådaktiga volymer uppbyggda av grundläggande geometriska former (kub, rätblock, cylinder etc). Från arkitekturen spred sig den funktionalistiska idén till gestaltningen av bruksföremål som möbler, glas, keramik, metall, textil och slutligen till industridesignen. Många föremål har blivit klassiker, exempelvis Wilhelm Wagenfelds bordslampa WG 24 eller Ludwig Mies van der Rohes och Marcel Breuers berömda stålrörsmöbler. Första världskriget var en sorts vattendelare för Europas konst och design. Den lekfulla jugendstilen var inte längre en arkitektur- eller designrörelse utan mera en modestil, som dessutom ansågs föråldrad. "Form follows function" (formen följer funktionen) myntades redan kring sekelskiftet 1900 av den amerikanske arkitekten Louis Sullivan och fick genomslagskraft inom arkitektur och design på 1930-talet. Teorin bakom tesen var att det egentligen inte fanns några estetiska problem i sig. Formgivarens uppgift var att hitta den inneboende funktionen, så skulle den yttre formen ger sig själv. Louis Sullivan menade exempelvis att utsidan av en kontorsbyggnad skulle spegla dess inre struktur och dess inre funktioner (exempel Wainwright Building). Sullivans teori innebar emellertid inte, att byggnader eller föremål skulle vara totalt avskalade och helt rensade från utsmyckning eller ornament. På så vis har tesen ibland feltolkats. Prydnad, där det används, måste härledas från naturen, i stället för från klassisk arkitektur från det förflutna. Funktionalismen inom arkitekturen var född och spred sig därifrån till gestaltningen av bruksföremål som möbler, glas, keramik, metall, textil och slutligen till industridesignen. Till pionjärerna från tiden omkring sekelskiftet 1900 brukar man också räkna exempelvis Charles Rennie Mackintosh i Skottland, Otto Wagner i Österrike, Peter Behrens i Tyskland, Auguste Perret i Frankrike, Frank Lloyd Wright i USA. I Tyskland grundades 1919 Bauhausskolan av Walter Gropius i Weimar, en experimentskola för arkitekter, formgivare och hantverkare, som skulle inspirera hela Europa med sina idéer om form och funktion. En viktig del i den formgivningsideologin som Bauhaus förmedlade var "trohet mot materialet" och att föremålets utseende skulle bestämmas av dess konstruktion och funktion. De två tyska arkitekterna Walter Gropius och Ludwig Mies van der Rohe var tillsammans med schweizaren Le Corbusier den tidiga modernismens främsta företrädare och förespråkare. Gropius var under 1920-talet ansedd som en av Tysklands ledande arkitekter. Han hade gjort sig bekant då han i funktionalistisk stil 1911 ritat en skolästfabrik i Alfeld an der Leine söder om Hannover. Mies van der Rohe var 1927 organisatör av bostadsutställningen Die Wohnung i Stuttgart, den funktionalistiska moderna arkitekturens första stora manifestation. Den kom att bli känd som Weissenhofutställningen efter platsen där den ägde rum. Utställningshusen var permanenta och hade ritats av de främsta funktionalistiska arkitekterna från flera olika länder. Brf Fredhäll (ca 700 lägenheter) på Kungsholmen i Stockholm.
Klarabergsgatan 33–35
Klarabergsgatan 33–35 är ett kontors- och affärshus i kvarteret Orgelpipan vid Klarabergsgatan i stadsdelen Norrmalm i Stockholm. Fastighetsbeteckningen är Orgelpipan 4. Byggnaden uppfördes 1955–1956 i samband med Norrmalmsregleringen efter ritningar av arkitekt Lennart Tham och med Stockholms stads fastighetskontor som byggherre. Även grannhuset Klarabergsgatan 37 (klart 1959) byggdes efter ritningar av Lennart Tham. Båda kontorshusen kom till efter en omfattande arkitekttävling. Frågan om kvarteret skulle bebyggas eller ej vållade på sin tid stor debatt. Anledningen var en motion i Stockholms stadsfullmäktige från 1953 med innebörden att tomten borde lämnas obebyggd efter avrivningen av den tidigare bebyggelsen för att lämna plats för bygget av Stockholms tunnelbana. Man menade att Klara kyrkas kyrkogård skulle "få kontakt med Klarabergsgatan" på liknande sätt som Adolf Fredriks kyrka har med Sveavägen. Stockholms skönhetsråd och Samfundet S:t Erik stödde motionen. Lennart Thams uppfattning var dock att den nya bebyggelsen skulle utgöra en "skärm" mellan den i framtiden hårt trafikerade Klarabergsgatan och kyrkogården och ge den "det lugn och den rofylldhet, som alltid varit utmärkande för Klaras gamla kyrkogård". Grundläggningen av byggnaden visade sig särskilt komplicerad. Just under huset övergår tunnelbanan från dagerschakt till bergtunnel, dessutom skärs byggnaden och blivande tunnelbanestation "Centralen" i sned vinkel. Även störande ljudöverföring från tunnelbanan skulle undvikas. De båda källarvåningarna (den övre är garage) i nybyggnaden sträcker sig ut under halva Klarabergsgatan och är underlag för körbana och trottoar. Hela kontorshuset kunde inte ställas direkt på tunnelbanans takkonstruktion utan vilar på sex enorma betongbågar (varje båge mäter 2×2 meter i genomskärning), som går delvis genom husets källarvåning och spänner tvärs över tunnelbanestationen och tunnelbanetunneln. På så vis kunde byggnaden helt avskiljas från tunnelbanekonstruktionen. Man sparade även på konstruktionshöjd och undvek ljudöverföring. Utifrån syns inget av dessa anordningar. Fastigheten Orgelpipan 4 var det första huset som färdigställdes vid "nya" Klarabergsgatan. Byggnaden med sina fasader i vit Ekebergsmarmor sken som en sockerbit mellan alla rivningskåkar runtom. Eftersom byggnaden i en övergångsfas fungerade som "evakueringshus" under Norrmalmsregleringen ställdes höga krav på anpassbarhet till hyresgästernas olika önskemål gällande yta och rumsutformning. Våningarnas planering påverkades även av byggnadskroppens varierande, trapetsliknande grundform. Hit flyttade bland annat Modehuset Claire vars tidigare verksamhet hette Husmoderns varuhus som var beläget lite längre österut vid Drottninggatan 46. Konditoriet Kafferepet flyttade tvärs över gatan och behöll sitt namn och finns där fortfarande (2019). Husets fasader blev påkostade med marmor och utfackningar med färgat fasadglas. Utformningen var en strävan att mot Klarabergsgatan ge byggnaden en modern storstadskaraktär medan fasaden mot Klara kyrkas kyrkogård i största möjliga mån skulle ansluta till den äldre bebyggelsen i närheten. Tre befintliga gravkor inarbetades i fasaden mot kyrkogården. Tillsammans med huset Klarabergsgatan 37 bildade Thams byggnader en sammanhängande, enhetligt gestaltad front mittemot Åhléns Citys stora byggnadsvolym på norra sidan om Klarabergsgatan. Mellan byggnaderna lämnades en liten plats, Nils Ferlins torg, som öppnar blicken mot Klara kyrka. Enligt ett beslut i december 2008 skulle Klarabergsgatan 37 rivas för att ge plats åt en låg entrébyggnad till "Station City" för Citybanan på ett vidgat Nils Ferlins torg. Enligt senare beslut kommer byggnaden bevaras, i stället har Hotel Continental rivits, för att ge plats åt ett nytt hotell med entré till stationen.
Kvarteret Örup
Kvarteret Örup är ett byggnadskvarter i stadsdelen Lorensberg i Göteborg. Kvarterets västra del vetter mot Göteborgs paradgata Avenyn med adresserna Kungsportsavenyen 16–22. Övriga kvarteret har adresserna Kristinelundsgatan 12–14, Lorensbergsgatan 1-7 och Vasagatan 43A-43B. Byggnaderna mot Avenyn ritades 1880–1882 av arkitekten Adrian C. Peterson för byggnadsfirman Nils Andersson och Co. Större delen av kvarteret Örup är byggnadsminne sedan 10 april 2001. Kvarteret är namngivet efter Örups slott och husen mot Avenyn utgör numera den ena av två bevarade kvarterssidor med obruten 1800-talskaraktär mot Kungsportsavenyen, det andra är Kvarteret Kalmarehus. Husen är uppförda av sten i fyra våningar, putsade och prydda med rik stuckdekor i nyrenässans och färgade i vitt och gulvitt. Upphovsman var den kände göteborgsarkitekten Adrian C. Peterson, som själv bodde i nummer 18. Vissa förändringar har ägt rum – butiker har inretts i bottenvåningarna och förgårdarnas planteringar har tagits bort – men i övrigt är exteriörerna välbevarade. Göteborg var vid mitten av 1800-talet under stark tillväxt tack vare blomstrande industri och livlig handel med utlandet. År 1860 hade befästningen runt Göteborgs centrum ersatts av nya kvarter, publika byggnader och parker. Donationsjorden utanför parkbältet med Nya Allén, öster om förstaden Haga, upptogs fortfarande av odlingar och beteshagar samt spridda klungor av oordnad förstadsbebyggelse på den så kallade Hagaheden. Stadens penningaristokrati såg den pågående förvandlingen i Europas storstäder som en förebild. Särskilt utbyggnaden av Ringstraße i Wien enligt en plan från 1857 väckte samtidens beundran som tecken på det rika borgerskapets nya maktställning. I ett storstilat förslag till plan för Göteborgs utbyggnad framhölls år 1863 "Hagaheden" som särskilt lämplig för ett storstadsmässigt bebyggande. I den 1866 stadfästa planen utgör den breda avenyn från Kungsportsbron söderut tillsammans med esplanaden Vasagatan planens huvudaxlar. Dessa gator blev på 1880-talet det mondäna Göteborgs förnämsta stråk med träd på rad och palatslika fasader. Kungsportsavenyen fick en monumental prägel genom kvartersvis samordnad arkitektur innanför planterade förgårdar. Utbyggnaden vid Avenyn pågick 1872–1897. Den hejdades tillfälligt vid Engelbrektsgatan tills Lorensbergsparken kunde genombrytas och stråket fortsatte söderut till Götaplatsen, som anlades lagom till stadens stora jubileumsutställning 1923. Vid Avenyn färdigställdes först de så kallade "engelska" respektive "franska" kvarteren mittemot varandra (nummer 3-17 respektive 4-14). De ritades 1872–77 av Johan August Westerberg som privatpalats i tre våningar för vardera en eller ett par familjer, exempelvis grosshandlare Erik Wijk och hans fru Emily. Nummer 3-17 gick i stram engelsk - "anglo-saxisk" - antikiserande stil medan nummer 4-14 hade den franska barockstilens kraftiga fasadutsprång och livfulla takarkitektur. På denna del av Avenyn, söder om Vasagatan, blev det snart en högre och ståtligare bebyggelse. I kvarteret Örup byggdes fyravåningshusen nummer 16-22, arkitektoniskt harmoniserande med en överdådig ornering av fasader och tak. Utmärkande för denna husrad är det storslagna intrycket, som erhålls genom utsprången och fasadernas rytmiska indelning med hjälp av pilastrar, som åtskiljer de tätt sittande fönstren. Fasaderna med sin rika utsmyckning och förträdgårdarnas inhägnader hade gjutna detaljer av cement, vilket var en etablerad metod i Göteborg sedan 1860-talet. Taken, där tornen var klädda med skiffer eller rutmönstrad zinkplåt, pryddes på franskt sätt av kupor och gallerverk av järn. Numera präglas Avenyn av äldre bevarade bostadshus från tidsperioden 1880–1900, funkishus, hotellbyggnader och kulturinstitutioner. Byggnadernas bottenplan inrymmer butiker och restauranger. Förträdgårdarna, som tidigare var utmärkande för Avenyn, finns bara bevarad på adressen Kungsportsavenyen 1.
Kvarteret Skutan
Linnégatan var redan från början lika bred som en bred fransk boulevard. På 1880-talet hade den dessutom en elegant ridbana i mitten, under vilken "Råttbäcken" – Djupedalsbäcken – diskret och illaluktande rann i en kulvert. Fastigheten Masthugget 8:12 A-B är två sammanslagna fastigheter med beteckningarna nummer 8 och nummer 9 i 8:e kvarteret Skutan. Byggnaderna på fastigheten och gårdsmiljöerna med ekonomibyggnaderna, har tillkommit under ett halvt sekel från 1882. Detta år inledde "Palmborgska huset", vid Linnégatan 1 och Andra Långgatan 2, med sina tre våningar och fasader i traditionellt gult tegel byggnationen vid den blivande boulevarden – alltså Linnégatan – mellan Järntorget och Slottsskogsparken. Linnégatan 1/Andra Långgatan 2 med byggnadsår 1882. Byggnaden är i tre våningar och har gula tegelfasader, som är symmetriskt indelade. Mittaxeln markeras genom en liten gaveluppbyggnad mot Linnégatan. Kvarteret Skutan började bebyggas i kvarterets mitt mot Andra Långgatan på 1870-talet, då den tilltänkta Linnégatan bar projektnamnet Första Tvärgatan och gamla "Breda Vägen" alltjämt utmynnade mot Järntorget i det blivande hörnet av Linnégatan och Andra Långgatan. "Breda Vägen" utgjorde en del av landsvägen mellan Göteborg och hamn- och färjeplatsen Klippan och gick fram längs foten av Stigberget. Bebyggandet av tomterna i kvarterets östra del på 1880-talet innebar att "Breda Vägens" sträckning snett genom kvarteret försvann. Kvarteret fick då sin slutliga form genom att Linnégatan och Tredje Långgatan lades ut. I början av 1890-talet var kvarteret färdigbyggt i och med att Göteborgs Auktionsverk hade uppfört sin byggnad på Tredje Långgatan 7. Linnégatan 3/Tredje Långgatan 5 med byggnadsår 1886. Bostadshuset är uppfört i fyra våningar med tegelfasad och mycket rik putsdekor i nyrenässans. Grannhuset – Linnégatan 3/Tredje Långgatan 5 – från 1886 i fyra våningar med tidsenlig nyrenässansornering utgjorde byggmästare Nils Viléns första större projekt. Detta följdes på 1890-talet av hans uppmärksammade storbyggen med rationellt uppförda tegelfasader i sammanhängande rad utefter gatans västra sida – exempelvis "kungahuset" vid Linnégatan 9 där Oscar II hade en egen våning, som användes vid hans besök i Göteborg. Fastighetens södra del vid Linnégatan 3/Tredje Långgatan 5 genomgick 1989–92 en ombyggnad med omfattande statliga tilläggslån för bevarande och viss återställning av kulturhistoriska värden. En del kvarstående antikvariska arbeten utfördes senare, 1994 och under tidsperioden 1997–2000. Bland annat rekonstruerades tornhuven, som brunnit på 1940-talet och därefter stått med ett provisoriskt tak. Gårdsbyggnaderna, båda uppförda i en våning med tegel- respektive putsade fasader (hus nummer 2 och 3 i bebyggelseregistret), nummer 2 med hög vind i så kallad mansard. Husen har tillkommit under 1900-talets början för olika verksamheter och har innehållit verkstadslokaler och magasin. Dessa gårdshus visar, att bostadsmiljön i Masthuggets stenstad tidigt har haft ett betydande inslag av ett sådant kommersiellt liv, som länge var bannlyst från bostadskvarteren i förnämare stadsdelar som Vasastaden och Lorensberg. Fastighetens byggnader och gårdsmiljöer är mycket bra och ovanligt välbevarande exempel på den byggnadstradition med tydliga kontinentala influenser, som kännetecknar Göteborgs stenstadskvarter under stadens expansion i slutet av 1800-talet. Såväl exteriört som interiört finns karakteristiska drag, som numera är unika. Det har under 1990-talet skett stora statliga insatser för att bevara och återställa kulturhistoriska värden i samband med ombyggnad och renovering av Linnégatan 3.
Tammska villan
Tammska villan är en privatbostad vid dagens Ringvägen 37 i Saltsjöbaden, Nacka kommun. Huset uppfördes 1903 för ingenjören Percy Tamm efter ritningar av arkitekten Carl Westman. Villan var den första i en serie Westmanvillor i Saltsjöbaden med regelbundna plan- och fasadlösningar, dessutom ett brutet tak som var något nytt inom svensk villaarkitektur vid 1900-talets början. Carl Westman var en flitig anlitat arkitekt som efter 1902 ritade ett femtontal villor i den nya villa- och badorten Saltsjöbaden, bland annat för familjerna Börtzell, Thulin och Kinnander. Han bodde själv här i en av honom ritad villa vid Danska Backarna 16 (dagens adress) på Neglingeön. I närheten ritade Westman även Fotografens villa, Pressens villa (riven) och så Tammska villan. Samtliga var avsedda för de övre samhällsskikten och alla hade faluröda fasader med vita, jugendinspirerade detaljer. Liksom i Pressens villa sammanflätade Westman med Tammska villan influenser från engelska Arts and Crafts Movement, kontinental jugendstil, svensk nationalromantik och "det svenska lynnet". Med det senare menade han bland annat att "med vår natur, med vår gamla allmogestil [...] med våra herrgårdar, gamla putspalats och köpmanshus [...] borde vi kunna göra en svensk konst med nutidens prägel och med aning om gamla sekel.". Huset placerades på en bergig tomt med vid utsikt över Neglingeviken och var tänkt som året-runt bostad. Byggnaden bildar liksom ett krön på den höga klippan. En brant terrängtrappa leder upp för berget och slutar vid husets sydöstra gavel, där entrén finns. Här välkomnas besökaren av en vitmålad entrédörr omgiven av böljande, dekorativt dörrfoder i jugend. Fasaderna är klädda med liggande ohyvlad panel, vars bräder är lagda överlappande, så kallad panel på förvandring. Inga knutbräder förekommer. Taket är brutet och täckt av rött lertegel. Det brutna taket fanns visserligen på allmogens byggnader men var annars försvunnet ur svensk arkitektur under hela 1800- talet, och återföddes här i Westmans tappning. Fönsterplaceringen mot Neglingeviken är symmetrisk, med ett stort burspråk i centrum. Här ligger villans huvudrum i fil, sal och förmak med skjutdörr däremellan. Takhöjden är med 3,00 meter väl tilltagen för en villa. Från salen leder en dörr ut till verandan. Mot berget anordnades hall med kapprum och gäst-WC, trappa till övervåningen, kök med egen ingång och serveringsrum. I övre våningsplanet märks föräldrarnas sängkammare och barnkammare med utsikt över Neglingeviken, samt badrum och jungfrukammare mot nordvästra gaveln. Härifrån leder en spiraltrappa upp till vinden. Badrummet är så beläget, att det bara kan nås genom stora sängkammaren, vilket tyder på att det endast var till för familjen. I källaren låg mat- och vinkällare, kol- och vedkällare samt en kloak (toalett). Villans övriga fasader är oregelbundet utformade med olika breda och höga, småspröjsade och vitmålade fönster som sätter en kraftfull accent i de röda väggarna. Beställaren Percy Tamm flyttade ganska snart från villan i Saltsjöbaden till förstaden Midsommarkransen, som han var med och grundade 1907.
