Fontänen på Universitetsplatsen i Lund
Fontänen på Universitetsplatsen i Lund är en fontänskulptur, som färdigställdes i januari 1889. Universitetshuset i Lund stod klart 1882 och universitetsplatsen var också då delvis färdigställd, med terrass och balustrader och en bassäng i betong för en tänkt fontän. Anslagna medel hade dock ej räckt till själva fontänen, och tillkomsten av en sådan fontän tog närmare sex och ett halvt år. Samma dag som universitetshuset invigdes överlämnade färgerifabrikören Carl Otto Borg (1812–1896) och hans maka ett gåvobrev till universitetet på 20 000 kronor för uppförande av "en fontän av ädel form och varaktigt ämne". Universitetshusets arkitekt Helgo Zettervall hade ritat en fontän för universitetsplatsen med fabeldjur, vattenkaskader och en hög kolonn, vilken av kostnadsskäl var tänkt att utföras av betong, krönt av en skulptur föreställande Minerva. Efter Borgs donation utarbetade Zettervall ett nytt förslag eftersommaren 1883, med en stor granitskål vilande på en åttkantig granitpiedestal, omgiven av figurer, sfinxer och snäckor gjutna i zink. Överst tänktes en skulptur av en figur med ymnighetshorn. Projektförslaget beräknades kosta 26 500 kronor, vilket var betydligt mer än tillgängliga medel. Skulptören Per Hasselberg inkom efter anmodan av universitetets rektor Gustaf Ljunggren med ett förslag sommaren 1884, efter att ha slagit igenom 1883 med fontänen Såningskvinnan (Johanna i Brunnsparken) i Brunnsparken i Göteborg. Modell och skisser till fontänen i granit och brons, som skulle ha blivit den vid denna tid största fontänen i Sverige, finns inte bevarade, men det är känt att Hasselberg beräknat kostnaden till 50 000–60 000 kronor. Även detta förslag lades åt sidan. Ett tredje förslag inkom sommaren 1885 från stenhuggerifirman Kullgrens Enka i Uddevalla, en kopia av den av företaget tidigare levererade Kaisersplatzbrunnen i polerad porfyrisk granit till Frankfurt am Main i Tyskland. Kostnaden höll sig inom tillgängliga 20 000 kronor. Skålen skulle ha en diameter på tretton fot, det vill säga ungefär lika stor som skålen i Zettervalls förslag. Höjden var emellertid endast ungefär hälften av fontänen i det zettervallska förslaget. I sitt remissyttrande över Kullgrens Enkas förslag kritiserade Zettervall den lägre höjden och kallade den för en "pygméhistoria", varefter också detta förslag förföll. En bearbetning gjordes därefter av Zettervalls tidigare förslag med förenklingar för att nedbringa kostnaden. Konsistoriet godkände i mars 1886, varefter ett kontrakt skrevs med Graversfors Stenhuggeri och Sliperi i Graversfors om en skål med tre och en halv meters diameter i röd porfyrisk graversforsgranit och en kolonn i grå granit från Skälvs stenbrott i samma område. Den tio och ett halvt ton tunga fontänskålen färdigställdes våren 1888 efter tio månaders huggning och formning samt polering under nästan lika lång tid. Fontänen monterades i Lund i juni 1888, varefter Skånska Cementgjuteriet göt den nedre skålen i mosaikinblandad betong. För figuren återstod en mycket begränsad budget, och slutligen inköptes från Bolinders Mekaniska Verkstad i Stockholm för 680 kronor ett antal figurer i målat gjutjärn: toppfiguren ("Gosse blåsande i snäcka"), fyra grodor, fyra snäckor samt fyra lejongap. Modellerna gjordes av en ej till namnet känd bildhuggare efter Helgo Zettervalls ritningar. Fontänen togs för första gången i bruk under en timmes tid på kung Oscar II:s födelsedag den 21 januari 1889.
Stockholms fontäner och dammar
De första försöken med en fontän i Stockholm går tillbaka till 1600-talets slut. Tanken att anlägga en så kallad "vattenkonst" i Kungsträdgården hade väckts redan kring 1651 då trädgården skulle nyordnas av drottning Kristinas franske trädgårdsarkitekt. År 1694 påbörjades ett vattenledningsarbete som skulle förse en springbrunn i Kungsträdgården med vatten från sjön Träsket i nordöstra Stockholm, en sträcka på cirka två kilometer fågelvägen. Initiativet kom från den kunglige trädgårdsmästaren Johan Hårleman, som planerade och utförde anläggningen. Ledningen, som var Sveriges första fungerande, längre vattenledning, bestod av trärör (genomborrade stockar) med en inre diameter av 8 till 9 tum (cirka 20 centimeter). Vid gatuarbeten på bland annat Stureplan har man hittat rester av dessa enkla ledningar. De förvaras numera på Stockholms stadsmuseum. Själva springbrunnen eller fontänen bestod enligt en inventarieförteckning från 1741 av en stor skruf eller språng af koppar med ungefär 170 pipor. Med "pipor" avses antagligen sprutmunstycken. Hur denna imponerande anordning såg ut och fungerade är oklart, men ett kopparstick i Sueciaverket från 1700 visar i alla fall en sprudlande fontän i Kungsträdgårdens mitt. Dokument från tiden berättar dock om ständiga reparationer och grävningar för den långa ledningen från Träsket. Skarvarna höll inte tätt och frosten förstörde pumpstockarna. Man behärskade helt enkelt inte tekniken och klagomål från berörda boende uteblev inte. Exakt när Stockholms första fontän slutade fungera för gott är oklart. Kungsträdgården var bara till för kungligheter och deras gäster. Först 1763 fick allmänheten tillträde till platsen och på 1790-talet anlades en stor oval gräsyta i parkens mitt, där fontänen hade funnits. Det skulle dröja till 1873 innan Stockholm fick sin nästa fontän. Det blev Molins fontän, som även den byggdes i Kungsträdgården. Den finns fortfarande på samma plats och är Stockholms äldsta fungerande fontän. Inför den stora Konst- och industriutställningen 1866 utförde Johan Peter Molin en fontänskulptur i gips. Skulpturen blev utställningens höjdpunkt och mycket omtyckt av allmänheten. En insamling startades "till förmån för Molinska fontänens avgjutning i metall". Den 25 september 1873 avtäcktes fontänen. Den var gjuten i brons och matades med vatten från Stockholms första vattenverk, Skanstullsverket vid Årstaviken. En del stockholmare tyckte att fontänen var ett lyxföremål. Söndags-Nisse menade den 5 augusti 1866 ironiskt Låt inte gjuta och uppställa den der fontainen! Det är en styggelse för både Gud och människor! Varningen gällde de lättklädda damerna på fontänens sockel. För att blidka kritiken skapade Molin sex svanar på skulpturens nedre del. Ur svanarnas näbbar kunde allmänheten hämta dricksvatten. Molins fontän står än idag omgiven av de fontänpilar som planterades vid invigningen 1873. Det var även Molins fontän som gav det svenska namnet fontänpil (Salix × pendulina). Uppsättning av fontäner, fontänskulpturer och dammar hänger intimt samman med utvecklingen av Stockholms parker. Många parker anlades kring sekelskiftet 1900. Vid upprättandet av Lindhagenplanen år 1876, gjordes det till regel att (med några få undantag) låta alla stadens obebyggda bergshöjder reserveras för parkanläggningar och planeringar. Exempel på sådana bergstrakter som började iordningställas under 1880-talen var Kronobergsparken, Vanadislunden, Tegnérlunden, Tantolunden och Vita bergen. Ingen av dem hade någon form av vattenspel. Till de tidiga parker som smyckades med fontänskulpturer hör Mariatorget (dåvarande Adolf Fredriks torg). Här invigdes 1903 Anders Wisslers bronsfontän Tors fiske, ett nationalromantiskt arrangemang som illustrerar det dramatiska ögonblicket då Tor har fångat Midgårdsormen och Tor höjer sin hammare Mjölner för att slå ihjäl ormen. Centralfiguren flankeras av två vattensprutande urtidsödlor.
Fontän
Villa d'Este med sin trädgård ingår i Unescos världsarvslista. En fontän (franska fontaine, ytterst av latin fons, "källa", symbol ⛲), även kallad springbrunn eller vattenkonst, är en anläggning där vatten i olika former och genom olika rörelser utnyttjas i konstnärligt och dekorativt syfte. En naturlig fontän kan uppkomma i en artesisk brunn. Fontäner hade ursprungligen en ren praktisk uppgift, de skulle tillhandahålla dricks- och bruksvatten för allmänheten. Vattenpumpar och dricksvattenfontäner är kända sedan antiken. Fontäner med rent dekorativ funktion anses ha introducerats av romarna. De var ofta ett centralt inslag i romerska villors trädgårdar. En fontänskulptur består vanligen av en formgiven struktur (ofta en skulptur) utförd i ett beständigt material, varur vatten flödar fram. Där enbart fontänen utgör huvuddelen av en springbrunn utgörs den av en kraftig och vanligen uppåtriktad vattenstråle med vatten i rätt tryck. För att uppnå tillräcklig tryck krävdes i äldre anläggningar en vattenkälla som ligger högre än fontänens högsta punkt. Det gav upphov till omfattande ingenjörsarbeten där hela floder leddes om för att försörja rika vattenträdgårdar. Ibland fungerade inte anläggningen tillfredsställande som exempelvis fontänen Kronan i Drottningholms slottspark som 1961 sprutade för första gången så som det var tänkt 300 år tidigare. Med moderna elektriska pumpar som cirkulerar vattnet fick man pålitliga fontäner. Den svenske skulptören Carl Milles är känd för sina brunnsskulpturer. En omfattande samling av hans fontänskulpturer kan beskådas i Millesgården på Lidingö. Fontänerna i Villa d'Estes trädgård i Tivoli i Italien. Orfeusgruppen i Stockholm. Sergelfontänen i Stockholm. Molins fontän i Kungsträdgården, Stockholm. Tors fiske på Mariatorget, Stockholm. Kronan vid Drottningholms slott. Näckens polska i Uppsala. Poseidon med brunnskar i Göteborg. Fontänspelet framför hotellet Bellagio i Las Vegas. Sjungande fontäner vid Republikens plats i stadsdelen Kentron i Jerevan, i Armenien. Stockholms fontäner och dammar. Nationalencyklopedin om fontän.
Fontana di Trevi
Fontana di Trevi, Trevifontänen, är en imposant fontänbyggnad belägen vid Piazza di Trevi i centrala Rom. Den projekterades av Giovanni Lorenzo Bernini och fullbordades av Nicola Salvi 1762. Trevi är en etymologisk förvanskning av trivio, ungefär "tre gator" (ursprungligen sammanstrålade tre gator på torget (piazzan) framför fontänen). Fontana di Trevi består av en stor bassäng, ur vilken klippor befolkade av vattenväsen reser sig. Den ligger nedsänkt, och de tre sidorna fungerar som åskådarplatserna på en teater. En skärmfasad (placerad på bakre fasaden till Palazzo Poli), utformad som en triumfbåge med en stor nisch i mitten, bildar fond. Bassängen anlades av Bernini omkring 1640, men fullbordades i enlighet med ett projekt av Nicola Salvi 1732-1762. Den år 19 f.Kr. uppförda akvedukten Aqua Virgo förser Fontana di Trevi med vatten. Salvis program för skulpturerna är bevarat. Det har som huvudtema vattnets närvaro överallt. Havens stora vattenmassor symboliseras av Okeanos, den stora mansfiguren i centrum. Vattnet i luften finns i kaskadernas vattenstänk. Vattnet i jordens innandöme kan ses sippra fram ur sprickor i klippan. Det är på en gång livgivande och destruktivt. De båda hästlika väsendena som är spända för Okeanos vagn symboliserar dualiteten: en av dem är tyglad och lugn, den andra vild och obändig. I mindre skala ses samma processer verka i plantorna, som spirar i skrevorna och i det vittrande högra hörnet av palatset. I de flankerande nischerna ses personifikationen av "Fruktbarheten" och "Hälsan", eftersom akveduktens vatten ansågs hälsobringande. Relieferna på palatsfasaden berättar om den antika akveduktens tillkomst: Legendens jungfru (latin virgo, italienska vergine) pekar ut källan för de romerska soldaterna, och Agrippa övervakar bygget. Ytterligare skulpturer personifierar naturens rikedom. De håller frukter, sädesax, druvor och blommor. Personifikationen av Fama (ryktet) kröner Clemens XII:s (1730-1740) heraldiska vapen, det sattes upp 1735, medan de övriga skulpturerna var på plats 1762. Bernini hade placerat bassängen så att den skulle kunna ses från påvepalatset på Quirinalen. Detta samband bröts på 1860-talet, när juveleraren Agostino Castellini lät uppföra sitt stora palats på piazzans östra sida. Det ersatte en bebyggelse som behållits låg, när fasaderna på de andra sidorna sköt i höjden under 1700-talet. Rester av en medeltida portik är synliga i huset mittemot fontänen. Från Piazza dei Crociferi kan man fortfarande få en skymt av Quirinalpalatsets utsiktsaltan, numera krönt av republikens flagga. Den med kolonner prydda kyrkofasaden vid piazzans ena hörn tillhör Santi Vincenzo ed Anastasio, ritad av Martino Longhi d.y. Fontänen är ett mycket populärt turistmål och det finns olika teorier om vilken effekten blir av att kasta mynt i fontänen och hur många mynt man ska kasta. Enligt ursprungslegenden gäller dock att man försäkrar sig om att få komma tillbaka till Rom om man kastar i ett mynt. Fontana di Trevi förekommer i Federico Fellinis film Det ljuva livet (La Dolce Vita) där Anita Ekberg tar sitt berömda bad i fontänen. När Marcello Mastroianni, som var hennes motspelare i filmen, gick bort 1996 stängdes fontänen av och sveptes i svart. Att bada i Fontana di Trevi är idag förbjudet.
Anders Jönsson (skulptör)
Anders Jönsson, född 25 december 1883 i Gärdslöv på Söderslätt i Skåne, död 5 december 1965 i Stockholm, var en svensk skulptör. Anders Jönsson studerade konst i Stockholm och München, och från 1908 i Paris, där han senare bosatte sig under flera år. Från en stram form i början av 1910-talet övergick han till en mer realistisk stil i bland annat djurskulpturer, porträttbyster, fontäner och grupper. Som prov på hans äldre, Rodin-influerade konst märks Kvinnotorso (1911) på Malmö museum, huggen i marmor. Några år därefter följde den lätt humoristiska fontänen Duschen och hans byst av Pehr Henrik Ling, båda placerade i Malmö. En annan fontän som också är placerad i Malmö är Lekande barn (1914). Som modell för flickan i skulpturgruppen stod Bianca Wallin (1909-2006), då fem år gammal och dotter till konstnären David Wallin (1876-1957). Skulpturgruppen visades vid Baltiska utställningen i Malmö 1914 och köptes av färghandlaren Eugén Wingård. För att fira sitt 25-årsjubileum som handlare i Malmö, skänkte han statyn till staden tillsammans med pengar att bygga bassängen. Skulpturen invigdes 1915. En mer förenklad, tung stil utvecklades i senare arbeten, främst representerad i skulpturen L'Humanité (1917). Jönsson var särskilt framstående som porträttör och djurskulptör. Han tillhörde konstnärsgruppen de tolv. Prometheus (1931) är en 90 cm hög marmorskulptur i halvfigur, som 1942 inköptes av Östergötlands museum i Linköping. Som jämförelse kan nämnas Ivar Johnssons skulptur Prometheus (1954) som är en bronsskulptur placerad i Nyköping och som invigdes 1954. Anders Jönsson finns representerad vid bland annat Nationalmuseum i Stockholm. Anders Jönsson var först gift med den norska konstnären Sara Fabricius, mera känd under sin författarpseudonym Cora Sandel. Han var sedan gift med Beatrice Reif-Jönsson. Bland barnen märks Vanna Beckman, född 1938. Fontänen Lekande barn (1914) på Gustav Adolfs torg i Malmö. Elementens kamp (1930), vid Redbergsplatsen i Göteborg. Två generationer (1937) vid Brunnsviks folkhögskola. Sagan om Narcissos (1952), brons, NKR:s entré i Huskvarna. Flicka i aftonsol (1955) i Vanadislunden i Stockholm. Barn med fisk, brons, Kavlagården, Jönköpingsvägen i Huskvarna. porträttbyster av Hjalmar Branting, Prins Eugen och kung Gustaf V. Prometheus (1931) – en marmorskulptur i Östergötlands museum i Linköping.
