Alan Gardiner
Sir Alan Henderson Gardiner, född den 29 mars 1879 i Eltham, död den 19 december 1963 i Oxford, var en engelsk egyptolog. Gardiner fick sin vetenskapliga utbildning i Oxford och Paris, var Laycock student of egyptology vid Worcester college i Oxford 1906-12 samt föreläste i egyptologi vid Manchesters universitet 1912-14. Han betraktades allmänt som en av de främsta kännarna av det fornegyptiska språket. Den bemärkta ställning Gardiner intogit vid redigeringen av den stora egyptiska ordboken i Berlin och redaktörskapet av den egyptologiska tidskriften "Journal of egyptian archaeology", som 1916-21 låg i hans händer, är goda vittnesbörd om det anseende Gardiner ägde i vetenskapliga kretsar redan i unga år. Under Första Världskriget var Gardiner jämte ett par andra egyptologer, däribland en tysk, sysselsatt med utredningar angående alfabetets ursprung. Med stöd av några på Sinaihalvön funna inskriptioner gick det, till stor del tack vare Gardiners skarpsinniga undersökningar, att fastställa att vårt alfabet ytterst är att härleda från det fornegyptiska. Av Gardiners omfattande produktion kan nämnas The inscription of Mes (1905), Die klagen des bauern (tillsammans med Friedrich Vogelsang, 1908), Die erzählung des Sinuhe und die hirtengeschichte (Sinuhes berättelse, 1909), The admonitions of an egyptian sage (samma år), Egyptian hieratic texts (1911), A topographical catalogue of the private tombs of Thebes (tillsammans med A.E.P. Weigall, 1913), The tomb of Amenemhet (1915), The inscriptions of Sinai, I (tillsammans med Thomas Eric Peet, 1917), Late-Egyptian Stories (bl.a. om Orbiney-papyrusen, 1932), Wilbour-papyrusen (1941) och Ramesseum papyri (1951).
Gardiners teckenlista
Gardiners teckenlista är en lista över vanliga egyptiska hieroglyfer som sammanställdes av egyptologen Sir Alan Gardiner. Den betraktas som en standard och referens i studierna av de egyptiska hieroglyferna. Gardiner listade endast de vanligaste formerna av grekiska hieroglyfer, men han indelade även dem i omfattande underkategorier med både vertikala och horisontella former för många hieroglyfer. Varje hieroglyf fick en bokstav och ett nummer, till exempel G43. A - Män och deras yrken. B - Kvinnor och deras aktiviteter. C - Gudar i mänsklig form. D - Delar av människans kropp. F - Delar av däggdjurs kroppar. H - Delar av fåglars kroppar. I - Amfibier och reptiler. K - Fiskar och delar av fiskar. L - Ryggradslösa djur och andra djur. M - Träd och andra växter. N - Himlen, jorden och vatten. O - Byggnader och delar av byggnader. P - Fartyg och delar av fartyg. T - Krig, jakt och slakteri. U - Jordbruk och hantverk. V - Rep, fiber, korgar mm. W - Stenkärl och keramik. Y - Brev, spel och musik. AA - Oklassificerade hieroglyfer.
Gardin
Gardin är tyg av tjock eller tunn kvalitet avsett att anbringas i eller intill fönster, till skillnad från draperi som anbringas på andra ställen än i eller vid fönster. Gardinen kan vara längder av tyg som hängs upp vertikalt vid sidan av fönstret med eller utan kappa som hängs upp horisontellt, eller enbart en kappa i övre delen av fönstret. Vanligtvis används en gardinstång för upphängning av gardiner, ofta i anslutning till fönster. Cafégardin är en horisontell kappa i nedre delen och likaledes i övre delen av fönstret samtidigt. Den mängd av tyg som är avsett för ena sidan av fönstret kallas våd och den mängd som är avsett för ett fönster kallas för en luft, två lufter är således gardinvaror till två fönster. Sängförhängen introducerades före gardinernas intåg i hemmen. Men så var också fönstren väldigt små till en början, och behovet att öka värmen vid sängen desto större. Att fönstergardiner förekommit finns dokumenterat i inventarieförteckningar från 1600-talet enligt Nationalencyklopedin (avser sannolikt Sverige). Och enligt tidningen Antik och Auktion nr 9:2004 finns ännu äldre belägg för förekomst av gardiner på kontinenten. Gunnar Hazelius-Bergs bok "Gardiner" från 1962 berättar om hur Filip V av Frankrike beställde gardiner redan 1316 till fyra fönster för slottet Chevauchesuel inför sin kröning. De ska ha varit tillverkade i något som kallades serge, en blandning av bomull och silke. Några decennier senare uppges att kungen av England köpte elva alnar lärft till fönstren i sitt rum, och 1380 hade Karl V av Frankrike azurblå lärftgardiner. Förmöget borgerskap i mellaneuropa antas ha haft gardiner, men knappast i "de breda folklagren". Samma artikel berättar att det 1617 finns dokumenterat att Örebro slott hade fyra fönsterförhängen och att det i Ebba Brahes bouppteckning från 1674 omnämns blåa, röda och svarta gardiner i lärft och rask (eventuellt en kypertteknik) i glansigt ylletyg med vaxad yta). De första gardinerna kallades franska gardiner och var enkla vävnader i ljusa färger och glest vävda för att släppa in så mycket ljus som möjligt, men att sängomhängena istället var den tidens statussymboler i textil väg. "Schwedische Gardinen" (svenska gardiner) är ett tyskt slanguttryck för fängelse ("hinter schwedischen Gardinen zu sitzen", "att sitta bakom svenska gardiner"). Enligt en utbredd teori om ursprunget är det militärslang från trettioåriga krigets dagar och avser fångläger för krigsfångar tagna av de svenska trupperna. Det finns dock inga samtida källor för denna etymologi. det första kända belägget för uttrycket är i själva verket från 1906. Mer sannolikt är att det uppstod i kriminella kretsar under 1800-talet, vid den tid då Sverige blev känt för sitt stål – än idag är termen "Schwedenstahl" välkänd i Tyskland. Stålgallret i fängelsecellen skulle alltså vara svenska gardiner.
Breareds kyrka
Breareds kyrka är en kyrkobyggnad i Simlångsdalen i Halmstads kommun. Den tillhör sedan 2013 Snöstorps församling (tidigare Breareds församling) i Göteborgs stift. Kyrkan är av medeltida ursprung, möjligen från 1200-talet och helgad åt Sankt Laurentius. Det medeltida sigillet med hans signum, grillgallret, finns i församlingens arkiv. Byggnaden är uppförd i putsad gråsten i romansk stil där koret ursprungligen var rakt avslutat utan absid. Långhuset saknar västingång och har heller inte något tillbyggt torn i väster. Istället finns två ingångar på långsidorna, en på norra sidan och en på södra sidan. Den senare skyddas av ett litet vapenhus, byggt 1677 och används som huvudingång. Under det nordiska sjuårskriget brändes kyrkan av svenskarna 1563, men den återuppbyggdes på de medeltida murarna. En sakristia byggdes till 1756 vid kyrkans östsida. Under den finns ett gravkor för präster och deras familjer. Ett klocktorn, en lanternin, byggdes på taket vid västra gaveln 1681 och ombyggdes 1809. Under 1900-talet har kyrkan renoverats ett antal gånger, bland annat 1903–1904, 1952 och 1991–1992. Vid 1904 års renovering fick altaruppsatsen i huvudsak sin nuvarande utformning. Både 1904 och 1952 års renovering leddes av arkitekten Sigfrid Ericson. Vid 1991 års renovering frilades taket. År 1795 fick Jacob Magnus Hultgren i uppdrag att måla taket och även att måla gardiner runt fönstren. Takmålningen är stram med en ljusblå himmel överströdd av ulliga moln och en strålande sol i mitten. Trots det oförargliga motivet blev taket 1872 reveterat med puts som vitmålades. Gardinerna övermålades med vitt. Takmålningar togs åter fram först vid den stora renoveringen 1991-1992. Det finns dock bestående skador som uppstått av de vassmattor, som utgjorde underlag för putsen. I tornhuven på kyrkan hänger två klockor. Storklockan (med diameter 103 cm) är gjuten 1851 och lillklockan 1813. Vid kyrka ligger Breareds kyrkogård. Begravningsplatsen är mycket gammal och har använts sedan 1200-talet eller tidigare. Den har byggts ut i omgångar, senast 1998 då även en minneslund anlades. I den gamla kyrkogårdens sydvästra hörn finns författaren Fredrik Ströms gravplats och även gravar för arkitekten Sigfrid Ericson, litteraturprofessorn Sverker Ek, litteraturprofessorn Jöran Mjöberg och arkitekten Harald Mjöberg. Vidare finns på den gamla kyrkogårdens sydöstra område läkaren och konstnären Victor Berglunds gravvård. Predikstolen är från 1593 och har i fyra fält skulpturer av evangelisterna. Ovanför finns en baldakin med en förgylld duva. Dopfunten är skulpterad i trä på en sexsidig fot och härstammar från början av 1700-talet. En ängel bär upp dopfatet och räcker fram den vita dopdräkten. I kyrkan förvaras ett rökelsekar av metall och en liten klocka från tiden före reformationen. Mot östra väggen står altaret som är byggt av vitslammat tegel. Det byggdes 1991–1992 på ett medeltida fundament. "Madonnan med Kristus" är en snidad relief i trä av konstnären Hans Fagerström och hör till de nyare inventarierna. Bonadsmålning av Johannes Nilsson, skänkt av Gunnar O. Westerberg. År 1842 hade kyrkan en enmanualig orgel med sex stämmor utan pedal tillverkad av Johan Nikolaus Söderling, Göteborg. Den byggdes om av Frederiksborg Orgelbyggeri, Hilleröd, Danmark 1949. Orgeln är mekanisk. Den återrestaurerades av Åkerman och Lund Orgelbyggeri 1995. Då återställdes manualen, men man lade till en andra manual och pedal. Instrumentet har nu elva stämmor.
Det förbjudna barnet
Det förbjudna barnet (originaltitel: Forbidden child) är en novell skriven av Leon Garfield under 1980-talet på engelska. Novellen ingår i novellsamlingen The Faber Book of Christmas Stories som gavs ut år 1984 av bokförlaget Faber och Faber. Novellen har översatts till flera språk. Första utgåvan på svenska utkom 1992, i översättning av Harriet Alfons, i novellsamlingen En jul när jag var liten. Den engelska utgåvan är illustrerad av Jill Bennett, den svenska utgåvan av Jens Ahlbom. I berättelsen får man följa en pojke i 10-12-årsåldern som berättar om de jular som han deltagit i under sina år. Nu är pojken vuxen och beskriver vad julen är för honom. I nästan hela berättelsen berättar mannen, ur sitt perspektiv, om en jul som han firade med dem han ogillade mest av alla, sin faster och farbror. Dessa två var aldrig riktigt trevliga och log aldrig. Det blev inte direkt bättre med de ständigt fördragna bläcksvarta gardinerna. Deras städerska, mrs Blowser, var utsliten och såg ut som en blek skugga i en blommig städrock. Speciellt en jul skulle han aldrig glömma, med sin faster och farbror. De bor i Highbury New Park, England, i ett dystert mörkt hus. Långt ifrån hans faster och farbror hus i norra London med en flod längst ner i sin trädgård och en staty av Simson som i all anspråkslöshet försökte välta pelarna i ett grovhugget valv. Hans faster och farbror hatade julen och förnekade dess existens. Pojken gjorde inte alls mycket i Highbury New Park. Han bara längtade hem. Städerskan Mrs Blowser tog med pojken till ett julkalas när fastern och farbrorn var borta över dagen. Efter en lång dag med hopp och lek fick pojken en julklapp. Det var en tändsticksask med "Det Förbjudna Barnet" som pojken aldrig skulle glömma. Den hemska julen hade nu blivit en av de mest minnesvärda. Huvudpersonen i denna berättelsen är en man vars namn inte nämns, som berättar om när han var ca 10 till 12 år. Han är en tankfylld pojke med mycket funderingar i huvudet. Pojkens faster och farbror är dystra och arga, speciellt farbrorn. Farbrorn är en rytande man som pojken levde i skräck för. Fastern såg ut att vara snäll med sina små ögon och runda ansikte men hon var en sur bitter kvinna. Mrs Blowser är till början en tyst och lugn kvinna som såg ut som någon som inte hade sovit på flera år. Hon pratade inte och såg pojken aldrig i ögonen. Men i slutet av berättelsen visade det sig att hon kunde trotsa fastern och farbrorn och tog med pojken till ett julkalas så att han i alla fall skulle få göra något kul den julen. Novellen utspelar sig mestadels i Highbury New Park i London i England, en småstad med radhus i långa rader och en större herrgård. I andra delen berättar huvudpersonen mest om andra platser där han varit under jularna.
Louise von Fersen (1816–1879)
Hedvig Wilhelmina Augusta Sofia Maria Teresia Lovisa von Fersen, född 18 mars 1816 i Stockholm, död 29 december 1879 i Stockholm, var en svensk grevinna och arvtagare. Hon var den sista medlemmen av familjen von Fersen och en av de största arvtagarna i det dåtida Sverige, och uppmärksammades för sin och makens slöseri och därpå följande gigantiska konkurs. Hon var dotter till greve Fabian Reinhold von Fersen och Louise von Fersen och syster till Axel (1798–1838), Fabian (1800-1800) och Gustaf Hans von Fersen (1802-1839). Louise gifte sig 25 oktober 1835 på Ljungs slott med kungens adjutant, hovfunktionären greve Carl Gustaf Gyldenstolpe (1800-1872), son till Nils Gyldenstolpe (1768–1844) och Charlotta Aurora De Geer och bror till Jacquette Löwenhielm. Hon blev mor till sex barn, däribland utrikesministern August Louis Fersen Gyldenstolpe, och Ida Gyldenstolpe, gift med Audley Charles Gosling. Louise hade tre äldre bröder, men samtliga avled officiellt sett barnlösa. När hennes yngste bror Hans Gustaf von Fersen avled "totalt décrépit" år 1839 hade han tre döttrar med Carolina Brunström, men inga barn i det treåriga äktenskapet med Sofie Bonde. Som den enda kvarvarande medlemmen av familjen von Fersen ärvde därmed Louise von Fersen hela hans förmögenhet, som vid den tiden var en av de största i Sverige. Arvet inbegrep flera egendomar, däribland Mälsåker, Ljungs slott och Steninge slott. I egenskap av gift kvinna var hon enligt den tidens lag omyndig och kontrollen över hennes förmögenhet tillföll därför hennes make. Även maken var förmögen. Louise von Fersen och hennes make beskrivs som hängivna spelare. De var kända för sin påkostade levnadsstil och tillbringade mycket tid på resor till spelbankerna i Bad Homburg, Wiesbaden och Baden-Baden. Deras livsstil ledde till en på den tiden uppmärksammad konkurs. Under en spelkväll med president Fredrik Åkerman på ångfartyget "Gauthiod" mellan Stockholm och Lübeck 1853 spelade paret bort godset Mälsåker. 1855 tvingades de sälja Finnåker till Gammelbo bruksägare, och 1865 såldes även Fersenska palatset. År 1867 var paret slutligen totalt ruinerat och tvingades avstå all egendom till sina borgenärer, och Steninge och Ljung såldes på exekutiv auktion. Louise von Fersen ska ha protesterat mot försäljningen av lösegendomen och själv slagit sönder en servis av Sèvresporslin som Axel von Fersen fått i gåva av Ludvig XVI av Frankrike för att förhindra dess försäljning, vilket ledde till att hon hotades med fängelse. Paret beräknas ha slösat bort en förmögenhet på åtta miljoner kronor. Sina sista år torde Louise von Fersen ha bott hos sina barn och släktingar. Hon blev änka 1872. Hon avled av brännskador sedan ett ljus hon höll i handen fått gardinerna att fatta eld, vilket spred sig till hennes kläder.
