Förvaringsmöbel
En förvaringsmöbel är en möbel avsedd att förvara saker och ting. Förvaringsmöbler kan vara byråer, hyllor, hurtsar och garderober med mera. Vissa har dörrar eller lock för att dölja dess innehåll medan andra inte har något alls, som hyllor. Vitrinskåp har däremot glasdörrar för att visa dess innehåll som ofta är glas.
Liljevalchs konsthall
Byggnaden uppfördes 1913-1916 efter ritningar av arkitekt Carl Bergsten och räknas enligt arkitekturhistorikern Fredrik Bedoire till den moderna arkitekturens genombrottsverk i Sverige. Sedan år 1974 tillhör konsthallen Stockholms stad. Byggnaden är blåklassad av Stadsmuseet i Stockholm vilket innebär "att bebyggelsen bedöms ha synnerligen höga kulturhistoriska värden". En större tillbyggnad under namnet Liljevalchs+ invigdes den 12 augusti 2021. Den första utställningen i samband med invigningen i mars år 1916 visade verk av Carl Larsson, Anders Zorn och Bruno Liljefors. Till skillnad från Nationalmuseum visade Liljevalchs främst samtida konst. Den nya konsthallen var en seger för Konstnärsförbundet, som samlade konstnärer vars uttryck stod i kontrast till klassisk konst. Förbundet arbetade för att erhålla fler utställningslokaler så att flera konstnärer skulle kunna ställa ut. Innan den nya konsthallen fanns, hade Konstnärsförbundet varit hänvisat till att visa medlemmarnas konst i tillfälliga baracker och mörka kyffen spridda runt om i staden. Liljevalchs konsthall är inspirerad av samtida tysk galleriteknik. och av antika sydeuropeiska palats och villor samt av 1900-talets nya byggnadsteknik med armerad betong. Inslag av glas och metall samt detaljer av trä ger byggnaden dess karaktär. Den strama inredningen och byggnadens smäckra, moderna konstruktion av armerad betong gör att konsthallen är en representant för stilriktningen swedish grace i övergången från nationalromantiken till tjugotalsklassicism. Byggnadens konstnärliga utsmyckningar utgörs främst av en byst i granit av Liljevalch (av Christian Eriksson), en portalrelief och skulpturen Cerberus (av Carl Milles) ovanför portalen, samt statyn Bågskytten (av Milles) framför portalen. På entréplanet finns ungefär 13 salar som används till utställningar (och en museibutik). I källarplanet ligger utställningslokaler, garderob och annat. Det är högt i tak i synnerhet i Skulpturhallen, men även i övriga salar. Fönstren kan vid behov täckas för, så att filmer och annat kan visas och för att skydda känslig konst. Det indirekta dagsljuset gör att konstverken syns bra. De flesta salar har ljus uppifrån, flera rum är till och med som atrium med glastak eller lanterniner. Somliga salar har sidoljus från fönster. Det finns alltså flera olika varianter av naturligt ljus i stor mängd i de olika salarna, vilket innebar att Liljevalchs var ett unikt galleri i synnerhet för sin tid. Innanför entréhallen ligger den luftiga stora utställningshallen (Skulpturhallen) som har 8,5 meters takhöjd, krönt av ett kassettak av armerad betong. Det är den största hallen. På kortväggen finns en trappa med mörkgrå trappsteg som kontrasterar mot de vita väggarna. Trappan leder upp till Vinstugan och till en mycket smal balkong (för service) som går utmed hallens väggar och är en fortsättning på trappans gråsvarta räcke. Vinstugan var förr en servering, men den används ej offentligt nuförtiden. I nivå med balkongen finns hallens fönster, ett band av fönster som når ända upp till taket och går runt nästan hela hallen. Skulpturhallens väggar utgörs högst upp, nedanför taket, nästan enbart av fönster vilka ger bra dagsljus. Vid södra väggen finns en arkad av gråa åttkantiga betongpelare. Bakom arkaden finns övriga salar, till exempel de två salarna i byggnadens mitt, de är nästan som en sal, endast åtskilda av ett stort valv, även det har två betongpelare. Dessa salar är omgivna av övriga salar, till exempel i söder. Där ligger den nästörsta hallen. Den har även stora glasytor och glasdörrar som genom en luftig portik ger utsikt över den kringbyggda blomstrande trädgården i söder. På andra sidan trädgården ligger serveringen Blå porten. Man kan äta där och i trädgården. Serveringen och trädgården har även en egen ingång från Djurgårdsvägen.
Skara stifts- och landsbibliotek
En av tidens mest kända arkitekter och konduktör i Öfverintendentsämbetet – Johan Fredrik Åbom – anlitades för bygget. Åbom skriver i beskrivningen som medföljer ritningarna: "Huset fodrar ett allvarligt och solidt, men tillika prydligt yttre, med anledning hvaraf blifvit föreslaget att uppföra detsamma i en art rundbågsstil, af fogstruket wälbrändt tegel, med pilastrar, Port- och fönsteromfattningar, taklister och ornamenter, af gult så kallat Flensburgertegel. Detta byggnadssätt bör med begagnande af goda materialier, kunna blifva både prydligt och varaktigt, men fodrar en synnerlig omtanke och noggrannhet wid uppförandet. Fönstren borde såwäl till större trygghet mot eldfara som för att eljest äga längre bestånd, göras af jern, men kunna, så widt en tillfällig besparing i kostnad önskas, äfven göras af trä, och blifva då ca 25 Procent billigare". 1857 anställdes Helgo Zettervall som arbetsledare över sommaren. Zettervall studerade vid de Fria Konsternas Akademi i Stockholm och var en tid anställd som ritbiträde hos Scholander. Gunnar Wennerberg, som var god vän med Scholander, bad denne ordna en person att leda arbetena vid biblioteksbygget i Skara. Scholander rekommenderade då Helgo Zettervall. Zettervall kom senare att få stor betydelse för Skara genom ritningar till läroverket och ombyggnaden av domkyrkan. Det nya biblioteket var klart för inflyttning 1858 och böckerna flyttades över 1858–1859. Biblioteket placerades på andra våningen, vars väggar var inklädda med väggfasta hyllor. Våningen var indelad i sexton smårum och ett större, förutom trapphallen. De rundbågade öppningarna mellan rummen saknade dörrar och åt söder bildades en öppen fil från öster till väster. Åbom kallar det för gallerier i sin beskrivning. De små rummen på ömse sidor om trapphallen åt norr kallas Utlåningsrum respektive Läsrum. Bottenvåningens östra del disponerades av domkapitlet. Där inrättades sessionsrum med ett förrum, arkiv och expedition samt tjänsterum för biskopen. Källarrummen med sina välvda tak hyrdes av handlande. Enligt nybyggnadsritningen var nordöstra delen inredd till vaktmästarbostad. Från 1910 finns ombyggnadsritningar av Hjalmar Tessing, Skara med rubriken "Skara bibliotek. Förslag till lärosalar i bibliotekshuset för Högre allm läroverk i Skara". Enligt denna skulle hela första och halva nedre våningen tas i anspråk för läroverket. Biskopens tjänsterum och sessionssal finns inte längre med på planen. Väggen mellan sessionssalen och dess förrum togs bort vid denna ombyggnad men syns än idag i form av en balk vid tak. Kakelugnarna togs bort och värmeledning och elektriskt ljus drogs in vid ombyggnaden. Vindsplanet är inte redovisat men en odaterad ritning möjligen från 1910 redovisar ritsal, skuggrum och materialrum med skåp och glasdörrar vilka fortfarande finns kvar på vinden. Arkitekterna Nils Ahrbom och Helge Zimdahl insåg att Åboms byggnad hade ett kulturhistoriskt värde och hade ambitionen att göra en varsam ombyggnad. Huset proklamerades dessutom som byggnadsminnesmärke 1935. Det nya stifts- och landsbiblioteket skulle nu ta hela huset i anspråk. Ahrbom och Zimdahl placerade utlåningen på bottenvåningen, en avdelning för vuxna och en avdelning för barn, på var sida om vestibulen. I vestibulen las ett nytt kalkstensgolv och det som arkitekterna ansåg vara ett vanprydande vindfång från 1910 års ombyggnad togs bort och ersattes av ett nytt. I övrigt i bottenvåningen inreddes två läsrum, ett studierum, samt tre arbetsrum för personalen. Övervåningens östra del behölls oförändrad med ursprunglig hyllinredning orörd för att användas till magasin. Även väster om trapphuset behölls rumsindelningen med rum för studiecirklar med mera. I västra delen av källaren inreddes det södra, välvda rummet till brandsäkert magasin för dyrgripar. Nordöstra rummet blev packrum. I samband med att nytt värmesystem installerades byggdes en mellanvägg mellan bränslerum och pannrum.
Faxeskolan
Faxeskolan, tidigare namn Söderhamns elementarläroverk för flickor och Söderhamns kommunala flickskola, är en F–3 skola i Söderhamns kommun, uppförd 1879–1881 som flickläroverk. Efter att dåvarande Lägre allmänna läroverket för gossar invigts 1864 saknades ännu ett flickläroverk i Söderhamn, och tillkom först 1875. Förste rektor blev Julius Centerwall, som sedan 1874 även var rektor för gossläroverket, även om det också fanns en särskild föreståndare för flickläroverket. Efter stadsbranden 1876 hade man svårt att finna en lämplig lokal och verksamheten bedrevs därför först i gossläroverket, något som resulterade i att undervisningen fick bedrivas på eftermiddagarna. Senare fick man dock en lokal i grosshandlaren Adolf F. Hillmans nybyggda hus och undervisningen kunde därigenom åter förläggas till eftermiddagarna. Läroanstalten meddelade i treklassig småskola och i sju klasser den undervisning som ungefär motsvarade normalskolans på samma stadium. Man påpekade också att "stor uppmärksamhet egnas åt förebyggande av öfveransträngning". För flickläroverket uppförde staden 1879–1881 en ny byggnad vid Kungsgatan efter ritningar av Johan Erik Stenberg. Till byggnadens uppförande anslog stadsfullmäktige 20 000 kronor medan Söderhamns spritvarubolag anslog 25 000 kronor för ändamålet. Byggnadsstyrelsen bestod av grosshandlaren Erik Adolf Wennström, trafikchefen Hjalmar Ljungh och bankmannen Carl Fougt. Byggnaden är uppförd i romansk stil. Då man inträder genom porten vid Kungsgatan befinner man sig i en vestibul, som genom en kort trappa förbindes med den till korridorerna ledande förstugan. Vid trappans övre rand uppbärs taket av två stilriktiga järnkolonner. Från förstugan inkommer man genom glasdörrar på båda sidorna i ljusa och rymliga korridorer, som är stora nog att under ruskiga dagar kunna utgöra lekrum för ungdomen. Två större salar och fyra läsrum av medelstorlek upptar bottenvåningen. I den övre, som likaledes till hela sin längd genomskärs av korridorer, ligger tre salar och tre läsrum. Två av dessa salar, utåt Kungsgatan, står genom breda skjutdörrar i förbindelse med ett mellanliggande mindre rum, därigenom kunde alla tre vid avslutningar och andra högtidliga tillfällen förenas till en stor sal. I frontespisen fanns föreståndarens två rum jämte kök och bredvid vaktmästarens rum. Läroanstalten ombildades 1938 till Söderhamns kommunala flickskola. Byggnaden har även efter flickskolans upphörande 1967 fortsatt att användas i undervisningsändamål och tillbyggdes 1990–1991, medan fasaden mot Kungsgatan är i stort sett är i ursprungligt utförande. Faxeskolan är i dag en F-3 skola och har dessutom undervisning av asylsökande barn. 1875–1889 – Josefina Forssell. 1889–1896 – Ebba de Laval. 1897–1901 – Maria Rudbeck. 1902–1910 – Maria Larsson. 1910–1933 – Augusta Österlund. 1933–1952 – Gertrud Dalén. 1952–1957 – Jenny Rollin. 1958–1967 – Britt Askerlund.
Vitrinskåp
Ett vitrinskåp (IPA: /vitriːn/) är en förvaringsmöbel med glasdörrar. I vitrinskåp förvaras ofta glas, porslin, konstföremål, minnessaker och andra saker som man vill visa upp samtidigt som glaset skyddar föremålen från damm och smuts. Ordet vitrin kommer från det franska ordet vitrine, som i sin tur härstammar från det latinska ordet vitrum, som betyder glas.
