Radhusområdet Hersby Åker
Anläggningen som i stort sett är oförändrad sedan den uppfördes på 1950-talet sträcker sig över ett förhållandevis stort område med mycket grönska mellan huslängorna. Bebyggelsen omfattar 11 kvarter med namn som är hämtade från historiska befattningar inom jordbruk, bland dem Dannemannen, Fodermarsken, Lantpatronen, Lillpigan, Odalbonden, Slåtterkarlen, Plöjaren, Vallpojken och Vallflickan. Byggherre var byggnadsfirman Lundberg och Blom och byggmästare var Lennart Blom och Gunnar Lundberg som 1948 förvärvat byggrätten från kommunen. Till arkitekt anlitades Holger Blom, mera känt som Stockholms stadsträdgårdsmästare mellan åren 1938 och 1971. Vid sin sida hade han arkitekt Lars J. Fries, medarbetare på Bloms arkitektkontor. Radhusen grupperades i tretton längor med enheter om mellan fyra och 16 lägenheter per länga, totalt 115 bostäder, därav 45 med eget garage. Stor möda lades ner gällande placering av längorna i naturen. Huskropparna förskjöts inbördes i höjd- och sidled och anpassades så till terrängen som stiger från cirka 13 meter över havet i nordost till cirka 25 meter i sydväst. Det gällde även att finna en bra kompromiss mellan kommunens krav på hög exploatering och arkitektens vision om lätthet och öppenhet. Blom företog studieresor till Danmark och Storbritannien, länder som hade lång tradition gällande denna typ av byggnad. De flesta längorna ligger i souterräng och varierar både i storlek och utformning av förgårdar och trädgårdar. Detta gör även att en del källarvåningar ligger helt ovan mark och ger ett större rumsutnyttjande för vissa lägenheter. Radhusområdet Hersby Åker karakteriseras genom sina enhetliga fasader i rött murtegel med band och en del fönsterinramningar av gult fasadtegel. På några av längorna ser det ut som om man skulle ha tagit bort det gula teglet och ersatt det med samma röda som i övriga fasaden då dessa tegelvarv har en annan färg på fogarna. Av fotografier från byggtiden framgår dock att en del längor redan då saknade gula tegelband. Det röda teglet kom från Sundsviks tegelbruk och det gula från Billinge tegelbruk. Vid färgsättningen av fönster, dörrar, bröstningar och andra fasaddetaljer tog Blom hjälp av kollegor från Konstakademien. Man valde dämpade kulörer som applicerades med linoljefärg. Färgsättningen tillsammans med de tegelröda fasaderna gav området sin speciella karaktär. Taken utfördes som sadeltak, täckta ursprungligen med enkupigt taktegel, idag delvis förvanskat. De utanpåliggande balkongerna är enkelt men elegant utformade med svart målade smidesräcken och överliggare av trä. Räckens utsvängda form nertill ger balkongerna dess speciella karaktär. Balkongerna är en lätt stålkonstruktion med golv av gallerdurk. De levererades färdiga från fabrik och monterades på i fasaderna inmurade fästen. Skärmtaken är av målat stålplåt och gestaltades av Blom lekfulla, liknande baldakiner. Husens utformning dikterades i hög grad av villkoren för erhållande av gynnsamma statliga bostadslån. Lägenhetsytan i två fulla våningar maximerades för mellanhusen till 104 m². Husen är bara 5,5 meter breda men hela 11 meter djupa vilket ansågs ovanlig stort. Även det hade ekonomiska skäl. Blom lyckades ändå att gestalta interiören trivsam. För grundtypen med 4 rum och kök ritade Blom i bottenvåningen kök och vardagsrum med öppen spis samt utgång till trädgården och en liten "gästtoalett" direkt vid ingången. På över våningsplanet anordnades tre sovrum (därav ett med balkong) och badrummet. Gavelradhusen blev något större, 6 rum och kök med 115 m² boyta. På grund av terrängens sluttningar kom källarvåningen på en del längor hamna ovan mark, vilket gav möjlighet till ett hobbyrum eller en gillestuga med dagsljus som dock inte inräknades i bostadsytan. För övrigt fanns i källaren plats för skafferi, tvättstuga och förråd. Ytterligare en variant gav plats för garage i källaren / undervåningen.
Pensionärshemmet Eken
Pensionärshemmet Eken var ett äldreboende i stadsdelen Gröndal i södra Stockholm. Bebyggelsen består av ett höghus vid Gröndalsvägen 148 och en radhuslänga vid Ekensbergsvägen 6-80. Anläggningen i kvarteret Bottenstocken ritades i slutet av 1950-talet av arkitekt Nils Sterner och är en god representant för tidens folkhemsarkitektur. Fastigheten är grönmärkt av Stadsmuseet i Stockholm vilket innebär "att den representerar ett högt kulturhistoriskt värde och är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt". På västra Gröndal, intill Ekensbergs varv och med Gula Villan som granne beslöt AB Stockholmshem på 1950-talet att låta bygga ett pensionärshem. Det kommunägda företaget Stockholmshem har sedan 1930-talet spelat en viktig roll i utbyggnaden av det moderna Gröndal. Pensionärshemmet "Eken" stod inflyttningsklart 1957 och består av ett höghus i tio våningar och fem radhus som anordnades i en svag båge väster om höghuset. Anläggningen ritades av Nils Sterner, chefsarkitekt vid Stockholms stads fastighetskontor som även stod som beställare och utförde konstruktionerna. Grönområdena kring bebyggelsen gestaltades av landskapsarkitekten Eric Anjou. Den parkliknande trädgården smyckades med Annie Wibergs bronsskulptur "Eva". I höghusdelen inrättades 146 enrumslägenheter bestående av vardagsrum, kokvrå och bad. Några varianter var lite större och hade sovalkov för två personer. På bottenvåningen lades flera klubb- och hobbyrum, en större samlingssal med podium, en tvättstuga och annan service för de boende. Fasaden är uppbyggd av vitmålade rumsstora putsfält i lejongult målat ramverk. I varje ruta sitter ett enluftsfönster och ett tredelat dörr- och fönsterparti med spröjs i övre delen. I början av 1980-talet byggdes punkthuset om till servicehus med 52 tvårumslägenheter. Lägenheterna i Gröndals seniorboende nyttjas idag av både Estniska och Ungerska föreningen för sitt seniorboende och drivs av kommunägda Micasa Fastigheter. Radhuslängan ligger i sluttningen ner mot Mörtviken och byggdes i 1½ plan. De fem radhusen har ingångar från båda sidor och plats för 39 enrumslägenheter bestående av vardagsrum, kokvrå och bad. De är enkelsidiga i de undre planen och genomgående i de övre planen och alla nås direkt utifrån via egen entrédörr. Fasaderna ytbehandlades med grov spritputs som avfärgades i lejongul kulör och indelades av slätputsade och vitmålade inramning. Radhusens lägenheter kom successivt att hyras ut som "vanliga" bostäder och efter en ombyggnad 1983 blev de helt frikopplade från servicehuset. Sedan 2001 är radhuslängan en bostadsrättsförening, BRF Bottenstocken 10.
Skruvstycke
Skruvstycke, även kallat skruvstäd [ett ord som förekommer redan 1671 (Gränna rådhusrätt)], är ett verktyg, varmed ett arbetsstycke fasthålls under bearbetning. Den vanligaste sortens skruvstycke är bänkskruvstycket som finns i så gott som alla verkstäder och hobbyrum. Bänkskruvstycket är i allmänhet fast monterat på en arbetsbänk eller dylikt. Backarna som håller arbetsstycket kan vara utbytbara och tillverkade av olika material. Stål är vanligast, men även plast eller hårt gummi används för att skydda arbetsstycket från skador. Backarna har ofta särskilda spår eller urgröpningar för att säkra fastsättningen av runda arbetsstycken. I en hyvelbänk är skruvstädet ofta tillverkat i trä. En annan typ av skruvstycke är maskinskruvstycket som är anpassat för användning vid maskinell bearbetning av material i fräsar och andra verktygsmaskiner. Det kan vara utrustat med mekanisk eller hydraulisk kraftförstärkning, för att öka spännkraften. I skruvstycket kan också ett anhåll vara fäst, för att arbetsstycket ska komma på exakt samma plats, vid serietillverkning. En enklare form av maskinskruvstycke, avsett att användas i borrmaskin. Det går att spänna fast i bordet i därför avsedda spår, men användes ofta handhållet. Käftarna har ibland V-spår, för vinkelrät uppspänning av cylindriska detaljer. Även frästa spår i ovankanterna kan finnas, för att hålla detaljer plant, utan att de glider ned i skruvstycket.
Kista brandstation
Kista brandstation ligger på Danmarksgatan 50 i stadsdelen Kista i nordvästra Stockholm. Anläggningen togs i bruk 1980 och ritades av arkitekt Hans Borgström. Stationens karakteristiska övningstorn i betong är ett välkänt inslag i omgivningens stadsbild. Anläggningen i kvarteret Grenå började ritas 1976 av arkitektkontoret Hans Borgström med Svenska bostäder som byggherre. Brandstationen i gult tegel och övningstornet i betong har stora likheter med Brännkyrka brandstation som också ritades av Borgström och byggdes ungefär samtidigt med Kista brandstation. Byggnaden innehåller bland annat en vagnhall med sex portar, motionshall, omklädningsrum och 15 logementsrum samt hobbyrum. Mest i ögon fallande blev anläggningens drygt 17 meter höga övningstorn i sju plan med utkragande övre del och byggt i betong, den är identisk med den på Brännkyrkastationen. Båda anläggningar invigdes 1980. I början av 1990-talet utfördes en om- och tillbyggnad av stationen, bland annat tillkom en gymnastiksal. 2017 stängslades brandstationens område in. Stationens vaktdistrikt omfattar stadsdelarna Kista, Husby, Akalla, Rinkeby, Tensta, Hjulsta och Bromsten samt stadsdelen Helenelund i Sollentuna kommun. Till fordonsparken hör en släckbil, en stegbil, en räddningsbil och en skyddsbil.
Barken Viking
Göteborgs stadsfullmäktige tillsatte 1949 en utredning angående förvärv av ett segelfartyg för permanent placering i Göteborgs hamn, vilket skulle inrymma lokaler för stadens yrkesskolors sjömansavdelningar, då de var inhysta i mycket provisoriska lokaler, som var helt fel för ändamålet. Samtidigt hade en grupp sjöfartsintresserade privata intressenter skapat Föreningen Viking, som tog initiativ till ett förvärv av en storseglare att bevaras i Göteborg. Man bedömde, att det fanns tre fartyg att välja på, Passat, Pamir eller Viking, som alla tillhörde sjöfartsrådet Gustaf Eriksons sterbhus. Valet föll till slut på Viking, som hade goda förutsättningar att även användas för yrkesskolans verksamhet eftersom det var byggt som skolskepp. Sommaren 1950 startade Koreakriget, vilket innebar att skrotpriserna steg kraftigt. Pamir såldes därför för nedskrotning till Belgien och en köpare bjöd samtidigt 20 000 pund för Viking – vilket var en betydande summa vid detta tillfälle. Tack vare att skeppsredare Edgar Erikson, son till sjöfartsrådet, önskade skona Viking från skrotning justerades priset till 18 000 pund. I mars 1951 besiktigades Viking i Rotterdam av ordföranden i yrkesskolornas styrelse, direktör Olof Calderon, skolornas rektor Gösta Melander och arkitekt Gotthard Ålander samt representanter för Föreningen Viking, advokaten Tage Zetterlöf och fartygsinspektören och civilingeniören Sten Haeger. Tillsammans med direktör Calderon och rektor Melander fick arkitekt Ålander i uppdrag av stadsfullmäktige att utarbeta planer för inredningsarbetena. Utrymmet ombord för ändamålet utgjordes av 2 000 m². Viking inregistrerades som svensk egendom med kapten Olof Traung som huvudredare. Traung var vid tiden ledamot i styrelsen för Sjöfartsmuseet i Göteborg. Därefter tog Viking en last koks från Rotterdam till Göteborg och bogserades de sista dagarna i maj 1951 med lasten av Röda bolagets stora bogserångare Karl, med kapten O.R. Eklund. När Viking passerade Vinga hade hon holländska flaggan på förtoppen, Göteborgs stads flagga på stortoppen och under mesangaffeln den svenska flagga, som tidigare tillhört skolskeppet Abraham Rydberg. Den 2 juni 1951 anlände hon Göteborg och klockan 13 förtöjdes fartyget vid lossningskajen i Sannegårdshamnen och avslutade där den sista segelfartygsresan med "last på kölen". Efter att föreningen råkat i ekonomiska svårigheter köptes fartyget av Göteborgs kommuns skolförvaltning för 315 000 kronor genom ett beslut i stadsfullmäktige den 11 oktober 1951. Fartyget skulle bli sjömans- och kockskola, för däcks-, maskin- och ekonomipersonal samt blivande fartygselektriker. Här fanns 60 tvåmanshytter, bibliotek, bastu och hobbyrum. Kurserna för däcks- och maskinpersonal var på fem månader och för skeppskockar tio månader. Vid stadsfullmäktiges sammanträde den 3 april 1952 behandlades ett förslag från stadskollegiet, att sälja fartyget till utländska intressenter. Priset som erbjöds var betydligt högre än det staden betalat. Efter en lång debatt beslöt stadsfullmäktige att Viking skulle bli kvar i stadens ägo, och i juli 1952 begärde Göteborgs yrkesskolestyrelse till stadsfullmäktige, att en sjömansskola med internat ombord på Viking skulle inrättas. Kostnaden uppskattades till 3,3 miljoner kronor, där statsbidrag beräknades utgå med totalt 1,7 miljoner. Därutöver tillkom ett anslag från Sveriges Redareförening på 250 000 kronor. Stadsfullmäktige beslutade den 13 november 1952, att förutsatt statsbidrag, bygga om Viking till sjömansskola för 1 315 000 kronor. Efter riksdagsbeslut våren 1954 anslog Kungl. Maj:t den 18 juni 1954 Göteborgs stad ett statsbidrag på totalt 1 340 000 kronor för en ombyggnad och inredning av sjömansskola på Viking.
