Inredning
Inredning (rumsinredning) är en form av interiörkonst, där en inredningsarkitekt eller interiördesigner använder sig av diverse möbler, färg, prylar och andra föremål för att dekorera och möblera ett bostadsrum eller annat interiör (av franska intérieur). I offentliga lokaler sätts det andra krav på inredningsdetaljer av till exempel tillgängligheten vid lokalvård. I en inredning ingår förutom möbler bland annat tapeter, tyger och belysning. Även fordon som bilar och bussar har inredningar som består av väggbeklädnad och stolar. Även båtar, fartyg och flygplan har inredning. Samtliga inredningar har sin särprägel och funktion för att fungera optimalt i sin miljö. Även materialet på olika föremål i bostaden eller lokalen, som olika träslag och olika metaller som kan användas som bord eller lampor. Inredning finns i massor av olika typer av stilar, så kallade inredningsstilar. Några exempel på populära inredningsstilar är lantligt, bohemiskt och modern inredning. Möblering, det vill säga sättet att placera möbler i ett rum, regleras i hög grad av traditionella mönster. Särskilt tydligt är detta i äldre hem på landsbygden, där enhetligheten i bostädernas planlösning medförde en lika påtaglig likhet i möbleringen. Vissa möbler – särskilt kistor – stod endast i förrådsutrymmen. I "stugan", vardagsrummet, fanns under århundraden regelbundet eldstaden i det inre hörnet. Diagonalt mot härden placerades bordet med sina bänkar, medan sängen stod vid samma yttervägg som härden. Detta "diagonala möbleringsschema" ersattes särskilt i östra Sverige (Småland – Uppland) av ett "symmetriskt schema" med ett bord under gavelväggens fönster och en säng i vardera gavelhörnet. Alla möbler var uppradade längs väggarna. Dessa ordningar försvann även på landsbygden under 1800-talets lopp i samband bland annat med att nya hustyper med särskilt kök och "finrum" slog igenom. I rum där man inte sov – sal, förmak och så vidare – infördes högreståndsseden att ha ett bord mitt i rummet, vilket sedan kom att inverka på övriga möbler så de kom att lämna väggarna. I nutid är bland annat möbelfirmornas sätt att presentera sina "möbelgrupper" en inte oväsentlig standardiseringsfaktor för möbleringens utformning.
Holmia, Kungsholmen
Holmia var det inofficiella namnet på ett bostadsområde i kvarteret Ängsknarren i stadsdelen Kristineberg på Kungsholmen i centrala Stockholm. Bostäderna, som var tänkta för de mindre bemedlade klasserna, restes av Bostadsaktiebolaget Holmia i etapper 1897-1918. Husen ritades av arkitekten Rudolf Arborelius. Byggnaderna revs på 1960- och 70-talen, och idag reser sig moderna lamellhus på platsen. Kvarteren söder om Kristinebergsvägen benämns ibland Nya Holmia. Här uppförde HSB tidiga bostadsrätter under 1920-talet. I slutet av 1890-talet rådde stor bostadsbrist i Stockholm. Samtidigt växte uppfattningen om att bostadsfrågans ordnande för arbetarklassen var en angelägenhet för samhället i stort. En rad halvt ideella bolagsaktiebolag bildades med syftet "att bereda lämpliga och sunda bostad för arbetare i Stockholm". I april 1896 hölls det konstituerande mötet för Bostadsaktiebolaget Holmia på överståthållarens baron Claës Gustaf Adolf Tamm initiativ. Utdelning till aktieägarna begränsades till högst 4 procent. På våren förvärvades tomterna kvarteret Ängsknarren på yttre Kungsholmen av Stora Bryggeriet. Ett par månader senare köpte bolaget ett flertal tomter i kvarteret Masken på Södermalm som snart började bebyggas. Arkitekten Rudolf Arborelius anlitades för att rita Holmias hus i kvarteret Ängsknarren. Området ses som relativt centralt nu, men då upplevdes det av många som ganska lantligt. Under en tioårsperiod 1897-1907 restes de första fem lamellhusen i kvarteret. Fasaderna försågs med dekorativa mönster genom växlingar mellan putsat och oputsat tegel samt grå spritputs och gulbeige slätputs. Arborelius ritade även det sjätte huskomplexet som uppfördes de sista åren av första världskriget. Här putsades fasaderna enhetligt med röd slätputs. De två tidigaste byggnadsräckorna uppfördes på ömse sidor om Östra Privatgatan Varje räcka bestod av tio små radhus och avslutades åt båda håll med en större byggnad. De låga radhusen rymde två rum och kök i bottenvåningen och ett rum och kök under vindskupan. Varje lägenhet hade tambur, garderob och skafferi. Ytterhusen var uppförda i två våningar och delade vertikalt i två partier. Inredningsdetaljerna var noga reglerade: För hyresgäster i ytterhusen föreskrevs att rummen skulle tapetseras med tapeter à 25 öre rullen, köken oljemålas, väggar och tak i trappor och förstugor skulle strykas med limfärg. Skafferi och kök skulle av hyresgästen inredas med hyllor och i garderoberna skulle klädhängare anbringas. Köken skulle vidare förses med spiklist och vedlår. Vid fönstren skulle ett köksbord anbringas och till vattenledningen skulle ett zinkklätt tvättställ med emaljtratt anslutas. En tredje och fjärde räcka i tre våningar uppfördes på var sida om Mellersta Privatgatan. Lägenhetstyperna var samma som i de tidigare räckorna vilket skapade radhus av engelsk typ. Den femte huslängan sträckte sig utmed Lindhagensgatan. En fyravåningsbyggnad, med vad som troligtvis var en samlingssal, flankerades av hus i tre våningar. I källarvåningarna fanns mat- och vedkällare, tvättstugor och avträden samt enstaka badrum. På ett par ställen fanns ingångar till småaffärer. De långsmala gårdarna var på grund av den sluttande terrängen ordnade i terrasser. Här fanns ansatser till plantering och matt- och klädstänger för tvätt. 1917-18 uppfördes det sista väldiga komplexet om 19 sammanbyggda hus längst söder ut i kvarteret mot Geijersvägen. Lägenheterna var av typerna två rum och kök, ett rum och kök samt ett rum och pentry. Alla utrustades med tambur, WC, garderob och skafferi.
Tomteboda station
Tomteboda station var en station i Tomteboda i Solna kommun. Stationshuset uppfördes 1882 efter ritningar av chefsarkitekten vid Statens Järnvägars arkitektkontor Adolf Vilhelm Edelsvärd. Stationen anlades i samband med dragningen av Värtabanan som från Värtahamnen via Norrtull anslöt till Norra stambanan vid både Tomteboda och Karlberg som ett triangelspår. Värtabanan hade då persontrafik varför stationshus anlades. Värtabanan togs i trafik 1882 och stationsbyggnaden stod klar samma år. Den officiella invigningen företogs dock först 1890. När stationshuset byggdes ledde en trappa upp till det från perrongen och spåren nedanför. Det fanns då inte några spår bakom huset, men redan strax efter sekelskiftet var stationshuset helt kringbyggt av spår, och av den anledningen upphörde all persontrafik till och från Tomteboda station redan på 1910-talet. Ungefär samtidigt upphörde persontrafiken på Värtabanan, år 1913. Därefter har statioshuset använts till personallokaler, godsexpedition, överliggning m. Ända in i sen tid har det också funnits en tjänstebostad i byggnadens övervåning. Stationshuset var en tegelbyggnad under valmat svart plåttak. Det hade omsorgsfullt murade detaljer och rundbågefönster på framsidan och gavlarna. Knutarna var putsade med slätputs och avfärgade med grått, och taksprånget avslutades med ett spetsmönster i trä. Stationsbyggnaden byggnadsminnesmärkesförklarades 1986, men stod på platsen för Citybanans norra tunnelmynning varför Banverket lät demontera exteriören och de antikvariskt intressanta inredningsdetaljerna i maj och juni år 2006 efter att byggnadsminnesförklaringen hävts två år tidigarde. Delarna lagras i väntan på att en ny plats för byggnaden skall utses och finansiering för dess återuppbyggnad säkras.
Gustaf Theodor Wallén
Gustaf Theodor Wallén var son till snickaren och vaktmästaren Fritz Leonard Wallén och Maria Gustava Östergren. Han började först studera vid Stockholms slöjd- byggnads- och yrkesskola 1878 men sökte sig 1879 vidare till Konstakademiens principskola där han studerade för Georg von Rosen. Under akademitiden blev han nära vän med Bruno Liljefors, Gottfrid Kallstenius och Anshelm Schultzberg, hans umgänge med Schultzberg kom att vara livet ut. Han tilldelades den kungliga medaljen 1887 för oljemålningen Havsstrand vid Kivik. Den kungliga medaljen möjliggjorde att han kunde söka flera av akademiens stora stipendier. Efter att Wallén tilldelades Akademiens stora resestipendium 1888–1892 reste han en längre studieresa till Tyskland, Nederländerna, Belgien, Spanien, Nordafrika, Italien och Frankrike. I Paris studerade han en period för William Bouguereau vid Académie Julian som han senare följde upp med studier vid Académie Colarossi. Han ställde under Parisåren ut med samvetsgrant utformade motiv i en halvrealistisk stil på Parissalongen. Han vistades ofta utomlands för att måla, och var flera somrar i bland annat Concarneau i Bretagne och på Capri i Italien. Där målade han folklivsmotiv som knöt an till Carl Skånberg och August Hagborgs arbeten, bland annat målningen I sorgehuset som belönades med tredje medaljen vid Parissalongen 1892. Efter studieåren utomlands återvände Wallén till Sverige och i mitten av 1890 deltog han i Axel Tallbergs etsningskurser. Han har målat landskapsmotiv i nationalromantisk stil från Frankrike och Dalarna, samt porträtt utförda i olja eller akvarell. Han har som skulptör mest blivit känd för småskulpturer, såsom relieferna på Konstnärshusets portar och S:t Göran vid entrén till Konstakademien. Wallén var en mycket driven och formsäker tecknare som ibland utförde teckningar i mycket stora format bland annat utförde han 1,5 meter höga teckningar med studier av Leksandsfolk i arbete ute på fälten för Leksands folkhögskola. Han hade övat upp sitt tekniska kunnande under besök i Spanien för att kunna utföra mycket exakta kopior av bland annat Diego Velázquez Infantinna Margarita Teresa. Wallén medverkade i Konstakademiens utställningar 1885 och 1887 och var representerad i några Parissalonger i slutet av 1800-talet och under en följd av år från 1894 medverkade han i Svenska konstnärernas förenings utställningar i Stockholm samt från 1926 i Dalarnas konstförenings utställningar i Falun. Bland hans andra framträdanden märks den nordiska konstutställningen i Köpenhamn 1888 och utställningen med Svensk 1880- och 1890-tals konst på Liljevalchs konsthall 1931 och Sveriges allmänna konstförenings salong i Stockholm 1932 samt i Opponenterna av 1885 som visades på Nationalmuseum 1945. Wallén levde dock mycket tillbakadraget och var ovillig att sälja sina verk och det var först 1947 när han var 87 år som han debuterade med en separatutställning på Börjessons konsthandel i Göteborg. En minnesutställning med hans konst visades på Walléngården 1949. Wallén finns representerad vid Nationalmuseum i Stockholm, Falu museum, och Leksands konstgalleri. Målningen I sorgehuset tillhör Musée d'Orsay, men är deponerad hos Musée des beaux-arts i Quimper i Bretagne. Han är begravd på Norra begravningsplatsen utanför Stockholm. Tillsammans med Alf Wallander genomförde Wallén 1882 en fotvandring uppför Dalälven och in i Norge som resulterade i ett flertal reseskisser som numera finns i Walléngården i Leksand. Hans fotvandring förstärkte den ungdomsdröm om Dalarna han burit på sedan ungdomsåren och vid sekelskiftet bosatte han sig Leksand. Kring Leksand fanns då en konstnärskrets med Gustaf Ankarcrona som centralgestalt och han kom på kort tid in i gruppen. I Leksand byggde han 1908–1912 konstnärshemmet Högstugan i två våningar av rundtimmer. Inredningsdetaljerna snidade han själv.
Badrumsmatta
Badrumsmatta är en matta, ofta ganska liten, som placeras i badrummet. Oftast för att man ska ha någonting mjukt att kliva på, eftersom man ofta går barfota i badrummet och är blöt. Ofta placeras en sådan nära duschen för att den som duschat ska kliva ut på den efteråt. Den kan även användas även som en inredningsdetalj av estetiska skäl.
Nådastol
Nådastol (tempelinteriör) – en inredningsdetalj i Jerusalems tempel. Nådastol (kyrklig interiör) – ett motiv i kristen konst.
Siden
Siden (sidenvävare) är ett tyg av silke med ursprung från Kina. Sedan år 7000 f.Kr. har siden framställts där, och kunskapen har spritts till Indien och Japan, främst via utvandrande kineser. Tyget är ofta tunt och glansigt, men med förvånansvärd förmåga att värma, och mycket starkt. Det finns många olika sorters sidenkvaliteter, bland annat dupion (thaisiden), mullbärssiden, tussahsiden, brokad, chiffong, crêpe (olika sorter), och chesse. Siden används främst till beklädnader, men också till möbeltyger och andra inredningsdetaljer. Förr kallade man konstfiber som viskos (rayon) för konstsiden/konstsilke. Numera kallas endast tyg vävt av silkestråd för siden. I Sverige uppmuntrade man tidigt sidenindustrin för att tillverka eget siden i stället för att importera det till höga priser. Den äldsta sidenmanufakturen i Sverige var Uttenhoffs, som fram till år 1740 drev silkesrederi, sidenväveri och trikåfabrik innan den lades ned av Margareta Toutin och 1744 omvandlades till Stockholms största trikåväveri. Tiden från cirka 1750 fram till 1766 års överflödsförordning var sidenindustrins storhetstid i Sverige: 1746–50 fanns 260 aktiva sidenvävstolar i Sverige, för att 1761–65 ha ökat till 964, och 1762 fanns nära 2000 sidenarbetare i Stockholm vid 882 vävstolar. Den svenska sidenindustrin var nästan uteslutande koncentrerad till Stockholm. Ett sällsynt undantag var Emerentia Jernfelts "fabrik för tryckning å siden och linne" i Kristinehamn, som dock endast var verksamt i cirka tio år (1752–1762). Andra undantag var Per Husbergs sidenfabrik i Mariestad och Thomas Fehmans fabriker i Kungälv och Göteborg. Ett av de mest betydande sidenväverierna vid denna tid var Fritz-Renats manufaktur. Advokatfiskalen Jonas Fritz grundade 1734 en manufaktur, som 1737–49 drevs av hans änka Elisabeth Fritz, som sysselsatte 65 vävare vid 24 vävstolar under uppsikt av en mästare i sidenvävargården eller Fritziska vävargården vid Surbrunnsgatan. Hon gifte 1739 om sig med Johan Gustaf Renat, varvid företaget bytte namn. Företaget köptes senare av Koschell och Conradi och drevs av Abraham Westman till 1790 och hans änka Anna Maria Westman till 1801: när sonen Peter Gustaf Westman tog över hade dock företaget knappt 18 anställda kvar. Överflödsförordningen 1766, där siden närmast förbjöds i kläder, innebar ett hårt slag mot den svenska sidenindustrin. Sidenföretagen krympte, och vid 1790-talet hade den svenska sidenindustrin förvandlats till en småverkstadsindustri. Ett undantag var Lovisa Christina Schönherr och Son som hade ca 70 vävstolar och 200 arbetare anställda i Stockholm. Företaget leddes av Lovisa Christina Schönherr. Efter detta började dock sidenbranschen i Sverige återhämta sig, och 1833 grundades K A Almgrens sidenväveri. Peau de soie (av franskans peau "hud", "skinn" och soie "silke", "siden") är ett mjukt sidenmaterial med matt yta. Shantung tillverkas av vildsilke och har en något ojämn yta.
