Kakelugnsmakare
Kakelugnsmakare är en hantverkare som murar kakelugnar. Under medeltiden kom de första kakelugnarna till Sverige från Tyskland. Då var kaklet format som en skål. Kakeln utgör kakelugnens dekoration. Brist på bränsle var en drivkraft för att utveckla bränslesnåla eldstäder. På 1760-talet konstruerades den första kakelugnen som bestod av ett system av kanaler. Värmen magasineras i kakelugnens murade inre stomme som består av tegel. Under skråtiden gjorde kakelugnsmakaren allt från tillverkning av kakel till uppsättning av kakelugn. På 1800-talet blev arbetet mer specialiserat. Kakelugnsfabriker tillverkade kakelugnarna, medan kakelugnsmakare platsbyggde kakelugnen. Kakelugnsmakaren använde flera handverktyg, men själva murningen gjordes oftast med bara händerna. I Sverige finns idag omkring 100 aktörer inom yrket. Om kakelugnar och eldstäder information från Stockholms läns museum. Kakelmakaryrket Film från Skene kakelmakeri i anslutning till jubileumsutställningen i Göteborg år 1923.
Kakelugn
Kakelugn är ett samlingsnamn på eldstäder med yttre beklädnad av kakel. I Sverige utvecklades under 1700-talet en särskild typ av vedbesparande kakelugnar som ökade värmeeffektiviteten genom att låta värmen cirkulera i ett inbyggt rökkanalssystem. Kakelugnen har sitt ursprung i de så kallade pottugnarna som ursprungligen bestod av ugnar med krukor inmurade i ugnsväggarna. Genom att uppvärmd luft stannade kvar i krukorna fungerade dessa som värmemagasin. Ugnarna kallades på latin caucus eller caucellus efter det latinska ordet för kruka, caccabus. Krukorna ersattes efterhand av skålformade kakel. Sådana ugnar var kända hos langobardiska byggmästare i Italien på 600-talet. Ur pottugnen utvecklades i Alpländerna och södra Tyskland på 1200-talet biläggarugnen, vilken ofta eldades från intilliggande rum till exempel köket eller husets hall. Redan i slutet av 1200-talet var sådana ugnar i bruk i städer som hade handelsförbindelser med de tyska hansestäderna. Den kallades i det tyska språkområdet för kachelofen eller steinofen. De var klädda med glaserade, enfärgade kakelplattor, vanligen bruna, gröna eller svarta. Under 1500-talet började pottugnarna att ersättas av kvadratiska ugnar dekorerade med pressade kakel, ofta i rika färger. Johan III lät montera kakelugnar i Stockholms slott och 1572 uppsattes kakelugnar i Kalmar- och Borgsholms slott, 1582 kom tyska "pottemakare" till Kalmar. De färgglada ugnarna ersätts under 1600-talet av ugnar med svarta, svartgröna eller gröna kakel. I början av 1700-talet blir kakelugnar med blå dekor på vit botten efter holländsk förebild moderna. Samtidigt övergick man från biläggarugnar till vindugnar som eldades framifrån. Under 1700-talet uppstod vedbrist i Sverige. Orsaken var järnverkens stora användning av träbränsle vid framställningen av stångjärn, vilket då var rikets största exportvara. Därutöver åtgick stora mängder ved för att värma upp bostadshus med hjälp av de ineffektiva öppna spisarna som då var den vanligaste värmekällan. Dessa öppna spisar släppte ut uppemot 90 procent av värmen genom skorstenen. Viktiga konstruktionsförbättringar skedde efter att Rikets Råd, under ett sammanträde på Stockholms slott den 27 januari 1767 beslutade om ett forskningsuppdrag för att ta fram en mer energisnål eldstadstyp åt hushållen. Uppdraget gick till generalen Fabian Wrede och arkitekten Carl Johan Cronstedt. På hösten samma år presenterade de sina förslag i skriften "Beskrifning på Ny Inrättning af Kakelugnar Til Weds Besparing. Jämte Bifogade Kopparstycken." Däri beskrevs olika kakelugnstyper som bättre kunde ta tillvara värmen från elden genom slingrande rökgångar, spjäll och luckor. Arkitekten Erik Palmstedt bidrog till kakelugnarnas ökade utbredning genom en skrift med kakelugnsritningar. Kakelugnar var i Sverige under 1800-talet och 1900-talets början den viktigaste värmekällan för bostäder och liknande utrymmen. Från början var det endast de rikaste som hade råd, men med urbaniseringen bredde uppvärmning med kakelugn ut sig. Kakelugnar sattes upp av kakelugnsmakare, vilka ofta tillverkade kaklet lokalt. Under 1800-talet anlades nya fabriker med tillverkning av ugnskakel. Förutom pionjären på området, Rörstrand, etablerat 1727, verkade Åkerlindska kakelfabriken på Kungsholmen 1850–1894, medan C. A. Petterssons Kakelfabrik drevs på Södermalm från 1843 till 1901. Tillverkningen nådde sin största omfattning 1882. Detta år tillverkades 6.400 kakelugnar bara på Rörstrandsfabriken, vars andel av marknaden har uppskattats till femtio procent. En ovanlig typ av kakelugnar tillverkades 1900-1914 av Höganäsbolaget. Dessa hade eldstad av gjutjärn, var avsedda att eldas med nordvästskånskt stenkol och hade fasader mot två rum. Kakelugnarna betydelse minskade efter första världskriget i takt med centralvärmesystemens utbyggnad. Många kakelugnar revs ut. Olika kakelugnar avbildades på en serie svenska frimärken, utgivna den 14 november 2013. Kakelugnen - Tekniska museet.
Erik Tryggelin
Erik Viktor Tryggelin, född 25 juni 1878 i Stockholm, död 9 augusti 1962 i Stockholm, var en svensk målare, tecknare, grafiker och fotograf. Han utförde främst figurkompositioner och stadsmotiv, ofta aftonstämningar från Stockholm, Visby och Vadstena. Erik Tryggelin levde som en enslig ungkarl och testamenterade sin stora kvarlåtenskap till Konstnärernas hjälpfond. Senare hamnade en representativ samling Stockholmsbilder i Stockholms stadsmuseum. Erik Tryggelin växte upp i Rörstrandsområdet vid Karlbergskanalen i Vasastan i Stockholm. Familjen Tryggelin bodde i Marketenterihuset vid Rörstrands porslinsfabrik, i en större lägenhet en trappa upp i husets högra uppgång. Tryggelin kom senare att skildra denna trakt och även Atlas industriområde i en mängd målningar och tuschteckningar. Erik Tryggelins mor var Hildur Gunilla Vilhelmina "Gundla" Butler (1846-1914). Hans far, Erik Hugo Tryggelin (1846-1924), var arkitekt, mönsterritare, keramiker och porslinsmålare vid Rörstrands Porslinsfabrik. Fadern var anställd som "chefsdessinatör", han anställdes 1871, och var verksam till 1910, han ritade modeller för prydnadsvaser och serviser samt för flertalet av Rörstrands kakelugnar. , finns i Stockholms stadsmuseums ägo. Kakelugnen är ett verk av Erik Tryggelins far, som var verksam vid Rörstrands Porslinsfabrik. Fadern, Erik Hugo Tryggelins, främsta uppgift var att rita mönster och modeller för själva porslinstillverkningen. I Rörstrands slott på Rörstrandsgatan 5 finns idag i de olika rummen ett flertal kakelugnar designade av Erik Hugo Tryggelin åren 1872-1910. Familjen bestod av föräldrarna och sonen Erik, som gick i läroverk, men inte hade så stor lust att läsa. Däremot var han mycket intresserad av att teckna och måla, och med tiden blev han en erkänd konstnär. Erik brukade ofta rita av barnen, som fick komma in i trädgården där han bodde. Barnen fick också stå modell för skisser, som Erik ville göra. Några av barnen fick stå modell till "Nattvardsbarn" för en av Erik Tryggelins större målningar. En tid på sommaren brukade familjen tillbringa på Gotland. Senare fann Erik där många motiv för sina teckningar och målningar. Erik Tryggelin studerade vid Konstakademien på Fredsgatan 12 i Stockholm. Därefter studerade han i Paris, där han vistades från oktober 1911 till januari 1913. I Paris levde han ett gängse konstnärsliv med kamrater som landskapsmålaren och porträttkonstnären David Wallin, medaljkonstnären Svante Kede (1877-1955), skulptören och bildkonstnären Otto Strandman, konstnären, landskapsmålaren och porträttmålaren Fritz Lindström, som redan då ingick i Rackengruppen, där Gustaf Fjæstad var den tongivande konstnären, samt medaljkonstnären, sångtextförfattaren och lutsångaren Svante Nilsson. I Paris var Tryggelin också med på de årliga svenska gåsmiddagarna på Café Versailles, där den svenske personhistorikern, lokalhistorikern och hovmannen greve Fredrik Ulrik Wrangel (1853–1928) var ordförande. I Paris följde han med konstlivet och mötte modernism. Enligt några dagböcker, som nu förvaras i Nordiska museet, skrev han, att han den 9 februari 1912 gick till Galleri Bernheim-Jeune i Paris. Där såg han "Les Futuristes, framtidens målare! Målningarna voro roliga, ty de visade en sådan höjd av vanvett och högfärdsgalenskap att det var omöjligt att förarga sig." Vidare skrev han, att han den 9 april 1912 fick besöka galleriet Gertrude Steins samling med verk av Picasso och Matisse. Där mötte han konstnärerna Karl Isakson och John Sten och blev förundrad över deras positiva inställning. Tryggelin och hans konservativa kamrater kände sig överspelade genom att modernism började växa fram. Den snabba stilutvecklingen förstörde mångas självförtroende. Tryggelin är bland annat representerad vid Nationalmuseum, Nordiska museet och Stockholms stadsmuseum i Stockholm samt Uppsala universitetsbibliotek.
Ernst August Wiman
Ernst August Wiman, född 10 augusti 1838 i Norberg, Västmanlands län, död 25 oktober 1905 i Jakobs församling i Stockholm, var en svensk ingenjör. Wiman avlade i Uppsala studentexamen, genomgick 1860–1863 Teknologiska institutet, där han 1867–1873 var biträdande lärare i tillämpad fysik, och började genast efter avslutad lärokurs ägna sig åt sitt egentliga fack: uppvärmnings- och luftväxlingstekniken. Han ingick 1869 som delägare i firman Wiman och Co, som utförde en mängd betydande arbeten, hörande till värmeledningsfacket. Före Wimans tid var värmeledningar i byggnader föga kända i Sverige, ventilation av en byggnad var ett nästan okänt begrepp. Genom utländska resor vann han nödig erfarenhet i branschen. Han konstruerade bland annat de äldre systemen för uppvärmning och luftväxling i Kungliga slottet, gamla riksdagshuset, Kungliga biblioteket, Stockholms centralstation samt Tekniska skolans och Karolinska institutets dåvarande byggnader. Utanför Stockholm konstruerade han dylika system för Uppsala universitet, Uppsala universitetsbibliotek, posthuset vid Packhusplatsen, Göteborg, och en mångfald hospital och sjukhus i olika delar av landet. Bland Wimans många patenterade konstruktioner kan nämnas Wimans kamìnkakelugnar, vilka avsåg att producera mer värme än en vanlig kakelugn, men bibehålla en del av dennas värmemagasinerande förmåga samt med undvikande av den höga temperaturen på värmeytan, som är de vanliga kaminerna egen, Wimans ångkakelugnar avsåg att förena de av gammalt omtyckta kakelugnarna med centralvärmeledning. Även hans rökhuvar var vanligt förekommande, men störst spridning fick hans friskluftventiler, grundade på principen att, anbringade i väggarna, tillför de väl tillslutna och ombonade rummen den friska luft, som erfordras såväl för hygienen som för att få brasorna i kakelugnarna att brinna. Under sin elevtid vid Teknologiska institutet stiftade Wiman en kamratförening T.I., vilken blev ursprunget till Svenska Teknologföreningen, vars förste inspektor, sedermera mångårige ordförande och styrelseledamot han var. Han var även med om att 1877 stifta Byggnadssamfundet (sedan 1888 förenat med Teknologföreningen) och 1886 Svenska Uppfinnareföreningen, han var även från början medlem av Svenska likbränningsföreningen och från 1902 dess sekreterare. Ernst August Wiman är begravd på Norra begravningsplatsen utanför Stockholm. Sedan år 2000 delar Sveriges Ingenjörer årligen ut Wimanska priset för bästa examensarbete på högskoleingenjörs- och teknologie kandidatutbildningarna. Priset är uppkallat efter Svenska Teknologföreningens stiftare och dess förste ordförande, Ernst August Wiman.
Fredsbergs prästgård
Fredsbergs prästgård är en av länets bäst bevarade prästgårdsmiljöer. Tillsammans med omgivande bebyggelse – kyrka, löneboställe och skola – utgör den en särpräglad kulturhistoriskt värdefull miljö. Huvudbyggnaden och den östra flygeln har mycket högt kulturvärde. Den östra flygelns interiör är ovanligt välbevarad. På fastigheten finns dessutom vedbod från cirka 1920 och en källare. Den omgivande trädgårdsanläggningen som finns dokumenterad 1917 är till större delen igenlagd och igenvuxen. Prästgården har tidigare omgivits av en trädgård, numera består denna av en gräsmatta med spridda fruktträd och övriga större träd. Trädgårdens terrasserade avsatser i sluttningen väster om mangården är dock fortfarande synliga. Uppfarten till mangården flankeras av två granitpelare med en järngrind. Öster om grinden avgränsas gården av ett rödfärgat trästaket, väster om grinden av en häck. Utanför häcken, strax öster om vedboden, ligger en torvtäckt jordkällare. Mellan prästgården och kyrkan ligger löneboställets bostad med tillhörande ekonomibyggnader. Huset har en sexdelad plan. I Nordiska museets prästgårdsinventering 1917 finns skisser av prosten G T Lundblad, äldre benämningar på rum är hämtade från dessa. Förstugan i mitten av huset har väggar med ljust ockragula pärlspontpaneler. Innanför en panelklädd bräddörr finns en brant trappa till vindsvåningen. Salen norr om förstugan är inredd som skolsal från 1800-talet. Här finns en rektangulär kakelugn och tapeter på väggarna, i taket har troligen suttit väv, nu består det av undertakets ohyvlade brädor. Övriga tak består av hyvlade brädor målade med limfärg. De har dock varit pappklädda och har märken efter pappspik. Söder om förstugan finns ett kök med stor öppen spis med bakugn. Spismuren och väggarnas pärlspontpanel är målade i turkos kulör. Innanför köket finns en kammare, före detta kökskammare/matrum, med gammal inredning från ett postkontor. I söder finns innanför kök, respektive postmuseet, ytterligare två små kammare med vita runda kakelugnar med blå blommor. Innanför trapphuset finns ett rum med en äldre lanthandelsinredning, 1917 fungerade detta som arbetsrum. Norr om lanthandelsmuseet och innanför skolmuseet ligger den före detta sängkammaren, nu inredd som sängkammare/arbetsrum för lärare. Vindsvåningen har två kammare mot norr, dessa har kakelugnar med profilpressade kakel, en brun- och en grönglaserad. Taken är vävspända och väggarna klädda med papp och tapeter. I söder finns en större kammare i samma utförande, 1917 benämnd adjunktsrum. Övriga vindsutrymmet är oinrett sånär som på en vägg som delar av det i husets längdriktning. Interiören är renoverad och ändrad ett flertal gånger. Det mesta av äldre inredningar försvann troligen vid en större modernisering omkring 1930 då bland annat dörrarna och ett par öppna spisar tillkom. I bottenvåningen finns förstuga och tambur, vilka ligger öster om byggnadens mitt, eftersom huset förlängts mot väster på 1830-talet. Innanför tamburen ligger en salong som används som samlingslokal. Öster om denna ligger enligt 1917 års ritning före detta pastorns rum. Före detta kontoret för pastorsexpeditionen finns kvar i husets sydöstra hörn, men ett arkivrum i anslutning till detta kontoret har byggts om till handikapptoalett med en ny dörröppning mot förstugan. Rummen väster om tambur och salong utgör numera bottenvåningens mittparti med matsal med öppen spis i söder och en sängkammare som numera tjänstgör som andaktsrum mot norr. I husets västra del fanns tidigare kök och barnkammare, här är nu kontor och ett modernt kök. På vindsvåningen finns vid gavlarna före detta gästrum som nu nyttjas till fritidsverksamhet. Närmast östra vindskammaren finns en korridor med dörrar till vindsskrubbar på ömse sidor. I mitten och mot västra kammaren har samlingslokaler inretts omkring mitten av 1900-talet, här finns sedan tidigare en öppen spis.
