Hälleforsnäs bruks herrgård
Hälleforsnäs bruks herrgård (även kallad Stora Huset) är en kulturhistoriskt värdefull byggnad vid Styckgjutarvägen 3 C på Hälleforsnäs bruk i Hälleforsnäs, Södermanland. Byggnaden härrör från 1750-talet och är sedan 1992 lagskyddat som byggnadsminne tillsammans med ett uthus och en lekstuga på samma tomt. Den första ritningen som finns för brukets corps de logi, sedermera kallat "Stora Huset", härstammar från en karta från år 1716. Då syns bruksgården som en tvåvåningsbyggnad med fem fönsteraxlar på fasaden vilket var ett kännemärke för att huset kunde gå under benämningen "herrgård". Dock lär dagens hus härstamma från 1754 och ha uppförts på uppdrag av Hedvig Lucia Leijel, född Lohe (1719–1763), brukets ägarinna. Huset hade då rödfärgade timmerväggar under spåntäckt tak. Under brukets Celsingska era fick byggnaden sitt nuvarande utseende. Lars Gustaf von Celsing, kallad "Lasse Celsing", anlitade den då välkände arkitekten Johan Fredrik Åbom för att klä Hedvig Lucia Lohes trähus i tegel. Ombyggnaden genomfördes åren 1842–1844 och herrgården fick nya fasader i nygotisk stil med spetsiga fönsterbågar och entréport. Åboms ombyggnad innebar att fasaderna kläddes med tegel i halvstens storlek, putsades och sedan avfärgades i gulrött och beige, vilket skulle efterlikna olika sandstenskulörer. En tvåvånings tillbyggnad uppfördes vid västra gaveln och en envånings vid den östra. Byggnadens nygotiska yttre anses ha varit tidig för sin tid. I samband med Åboms ombyggnad förvandlades Stora Huset till lyxbostad. Marken där gården låg bestod av ett sankt myrområde men fylldes igen med slaggprodukter från bruket och matjord. I trädgården anlades gräsmattor och exotiska träd, och sällsynta växter planterades. I anslutning till gården uppfördes även ett orangeri, växthus och en stor köksträdgård. Norr därom på en halvö i Bruksdammen tillkom brukets engelska park. Mitt i industrisamhället hade nu bredvid Bruksdammen en idyll växt upp. Vidare ombyggnader genomfördes 1871. När fideikommisset 1905 upplöstes flyttades en stor del av inventarierna ut, bland annat den stora boksamlingen, till gårdarna Biby och Fjällskäfte som båda ägdes av släkten von Celsing. Nästa stora ombyggnad kom 1911 och avsåg i huvudsak en interiör förändring som ritades av arkitekten Ivar Tengbom. Vid ombyggnaden ändrades planlösningen så att de mera representativa rummen flyttades och fick utsikt mot sjön Bruksdammen och mot parken. Då skapades även den vackra hallen som sträcker sig över två våningar i husets mitt. Exteriöra förändringar innebar att klocktornet på taket (tillkommet under Celsing) revs, vidare upptogs tre franska fönster och fasaderna avfärgades i gult och vitt. När AB Järnförädling tog över bruket 1920 blev Stora Huset bostad åt verkställande direktören. Fram till 1979 beboddes huset av bruksdisponenter, sedan stod det tomt i några år och var rivningshotat. 1985 förvärvades fastigheten av missbruksvårdsinstitutionen Daytop som stannade till 1987. Därefter köptes Stora Huset av två privatpersoner. Sedan dess är det privatbostad. 2013 var huset till salu för 5,5 miljoner kronor. Då omfattade fastigheten 25 rum fördelade på 950 m² och en tomt med 5 943 m².
Kålsläktet
Kålsläktet eller kål (Brassica) är ett växtsläkte i familjen korsblommiga växter, hemmahörande i Europa, Asien och norra Afrika. Det inkluderar arten kål samt ett antal relaterade arter, varav många använts som kulturväxter, som grönsak eller rotfrukt, för sin olja eller som krydda. Arterna är ett- eller tvååriga, och de är kala örter, mer sällan med glesa och styva hår. Stjälken är upprätt. Bladen är oftast kala och blådaggiga, med någon sorts flikighet – i synnerhet nedertill. De övre bladen omfattar ibland stjälken. Två av foderbladen har kupad bas. Släktets olika arter har långsmala, gulfärgade blommor, med kronblad som är längre än fodret. Frukten är en lång och ennervig skida, i tvärsnitt rund och med två rader av frön. Skidan har ett långt och sterilt spröt. Släktet har 35 arter. I Sverige återfinns åkerkål (B. rapa) och svartsenap (B. nigra) i vilt tillstånd, sällsynt även kål, raps och sareptasenap. Släktet omfattar många arter, underarter och varieteter som är viktiga kulturväxter och som används som grönsaks-, olje- och kryddväxter. Raps och rybs är viktiga oljeväxter, medan kålrot och rova tidigare var viktiga rotgrönsaker. Till arten kål (B. oleracea) hör många odlade varianter såsom vitkål, blomkål och broccoli. Kålodling finns belagd i Centraleuropa från den yngre stenålder. Olika typer av kål odlades av kelterna före romartiden. Både greker och romare kände till bland annat blomkål och vitkål. Hos romarna åt överklassen i första hand de späda skotten, men utvuxen kål betraktades som basföda lämplig för bönder och arbetare. Till Norden kom odling av kål senast under vikingatiden. Den blev en så betydelsefull grönsak att den gängse termen för köksträdgård blev kålgård. I de nordiska länder dominerade grönkålen länge, men under medeltidens lopp (och strax därefter) lärde man även känna bland annat vitkål, rödkål och kålrot. Blomkål omtalas första gången i mitten av 1600-talet, och den blev vanlig under det kommande århundradet. Brysselkål (rosenkål) omtalades först runt år 1800, och till en början användes den bara inom finare matlagning. Ordet kål, som både är namn på arten kål och släktet kål (kålsläktet), kommer från latinets caulis med betydelsen 'stjälk', 'stängel' eller 'kålstock'. Ordet har troligen kommit till svenskan via engelsk förmedling (jämför engelskans cale för olika sorters kål). Sannolikt har nordmännen lärt känna kål under sina vikingatida besök och bosättningar i England. Nedan listas några av släktets arter, med vanliga eller förekommande underarter och varieteter. Etiopisk kål (B. carinata). Kål (B. oleracea) ssp. acephala var. acephala – bladkål, garneringskål, grön kruskål, grönkål. var. gongylodes – kålrabbi. var. laciniata – kruskål. ssp. botrytis var. asparagoides – broccoli (även kallad sparriskål). var. botrytis – blomkål. ssp. capitata var. capitata - vitkål. var. elliptica – sockertoppskål eller spetskål. var. rubra – rödkål (även kallad blåkål). var. sabauda – savojkål (även kallad virsing). ssp. oleracea var. gemmifera – brysselkål (även kallad rosenkål). Medelhavskål (B. tournefortii). Sareptasenap (B. juncea). Svartahavskål (B. elongata). Raps (B. napus) ssp. napobrassica – kålrot. Majrova (B. rapa) ssp. oleifera – rybs. ssp. campestris – åkerkål. ssp. pekinensis – kinakål (även kallad salladskål). ssp. chinensis – sellerikål (även kallad pak choi).
Barnhuset på Stampen
Barnhuset på Stampen är en byggnad vid Stampgatan 20 i stadsdelen Stampen i Göteborg. Byggnaden uppfördes under åren 1854–1857. År 1854 beslutade barnhusdirektionen i Göteborg att det gamla barnhuset i trä vid Stampgatan skulle rivas. Arkitekten Adolf W. Edelsvärd ritade en tvåvånings stenbyggnad, som placerades indragen från gatan, varigenom en lekyta bildades framför byggnaden. Köksträdgård och uthus placerades på baksidan. I byggnaden bedrevs undervisning för pojkar och flickor i åldrarna sex till tolv år. I bottenvåningen fanns kök, matsal, sjukrum, bostad för en skomakare och där bodde en lärarinna och flickorna. På övervåningen fanns leksal, läxläsningsrum, skolsal och där bodde även pojkarna och en av lärarna. Byggnaden försågs med stora fönster, vilka släppte in ordentligt med dagsljus, och den ansågs mycket välplanerad och modern vid invigningen år 1857.
Franska köket
Konstgjorda färskvattensdammar användes av adeln för att förvara karp, gädda, sutare, braxen, ål och andra fiskar i. Fjäderfän hölls i inhägnader eller fick springa fritt och duva ansågs vara bland de mer exklusiva fågelsorterna. Vilt skattades högt, men utgjorde en relativt liten del av kosten och inkluderade hjort, rådjur, vildsvin, hare, kanin och olika fåglar. Köksträdgårdarna försåg människor med örter som renfana, vinruta och isop som i dag är föga använda i matlagning. Kryddor hade enorm prestige och var mycket dyra vid den tiden. Bland de populäraste var svartpeppar, ingefära, kanel, kryddnejlika och muskot. Vissa kryddor som var oerhört populära under medeltiden men i dag är så gott som bortglömda är paradiskorn, kubeberpeppar, långpeppar och galangarot. Rätter fick ofta en sötsur smak genom att man kombinerade vinäger eller verjus (saften av omogna druvor eller frukter) med socker (för de allra rikaste) eller honung. En mycket populär tillagningsmetod var att koka, stöta och sedan sila mat till pastejer och röror som ansågs vara mycket bra för matsmältningen. Man lade stor vikt vid hur mat såg ut. Bjärt färgad mat åstadkom man genom att tillsätta till exempel saften av spenat och de gröna delarna av lökar. Gult fick man av saffran (som också var extremt dyr) eller äggulor. Solrosor gav röda färger och lila kom från växter som Chrozophora tinctoria eller Heliotropium europaeum. Bladguld och -silver kunde användas till att dekorera mat genom att man beströk det med äggvita. Resultatet blev extravaganta och pråliga rätter (ofta kallade entremets) som tourte parmerienne, ett slott gjort av deg med torn av kycklingklubbor dekorerade med bladguld. En av de mest förnäma rätterna under medeltiden var en grillad svan eller påfågel som hade klätts i sin egen (intakta) fjäderskrud efter att den tillagats. Båda fågelarterna är mycket sega, trådiga och har en oangenäm smak, ett sätt att tackla problemet var att behålla enbart skinn och fjädrar och sedan fylla dem med det tillagade, malda och kryddade köttet av mer välsmakande fåglar, som gås eller kyckling. Den mest kända franska kocken under medeltiden var Guillaume Tirel, även känd som Taillevent. Han var kock i flera kungliga kök under 1300-talet och började som kökspojke 1326. Han var kock hos flera kungar och blev 1364 chefskock under Karl V. Hans karriär varade i 66 år och han fick ett eget släktvapen som, passande nog, föreställde tre grytor. Under l'ancien régime ("den gamla regimen", perioden fram till franska revolutionen 1789) var Paris det kulturella och ekonomiska navet i Frankrike och de flesta mästerkockar levde och verkade där. Parisiska marknader som Les Halles och le Mégisserie, anlagda längs Rue Mouffetard, och mindre varianter i andra städer var viktiga för hur mat distribuerades. De marknader som bidrog till att ge franska råvaror deras identitet reglerades av skråväsendets bestämmelser, utvecklade under medeltiden. I Paris reglerades skråna av såväl stadens som den franska kronan och begränsade sina medlemmar till att bara verka inom sitt angivna yrkesområde. Det fanns två huvudsakliga skrån: de som levererade råvaror (slaktare, fiskförsäljare, spannmålsköpmän och odlare) och de som framställde färdig mat (bagare, konditorer, såsmakare). Det fanns också skrån som erbjöd såväl råvaror som färdig mat, som charkuterister, och rôtisseurs (personer som anrättade grillat kött). Dessa yrkesgrupper kunde leverera såväl tillagade köttpajer som rått kött och fågel, något som kunde leda till konflikter med slaktare och fågelhandlare, som sålde samma råvaror. Skråna fungerade också som skola för dem som ville avancera inom yrket. Titlar som assisterande kock, fullgod kock och mästerkock delades ut. De som nådde den högsta positionen var personer med hög position inom sitt yrke och hade hög inkomst och var försäkrade en god ekonomi och arbetstrygghet.
Ulriksdals gamla slottskök
Ulriksdals gamla slottskök låg norr om Ulriksdals slotts huvudbyggnad i nuvarande stadsdelen Ulriksdal, Solna kommun. Byggnaden uppfördes på 1700-talets mitt och revs på 1860-talet då ett nytt slottskök uppfördes, dagens Ulriksdals slottscafé. 1910 flyttade köket in i slottets norra flygel. För brandfarans skull var det vanligt att lägga köket för slott och herresäten i en separat byggnad eller flygel. Ulriksdals slotts första köksbyggnad placerades på slottsudden, ungefär 30 meter norr om norra flygeln. Det var en enplansbyggnad murat i sten under ett högt, valmat sadeltak med fem skorstenar. Hur byggnaden såg ut framgår av en illustration upprättad av Axel Fredrik Cederholm år 1821. Köksbyggnaden hörde till en grupp av tjänstebostäder och olika förrådsbyggnader belägna vid Edsviken norr om slottet. Här fanns bland annat bostäderna för slottets åldfru, vaktmästaren, trädgårdsdirektören och byggmästaren samt spannmålsbod, fatburen, saltbod och iskällare. Till anläggningen hörde även den Kongl. Wedgården och det Kongl. Tvätt Huset samt en stenbrygga i Edsviken. Under Lovisa Ulrikas och Gustav III:s tid hölls på slottet lysande fester. Till bryggan anlände alla råvaror som inte producerades på slottsområdet. Frukt och grönt odlades i slottets köksträdgård som låg söder om slotten, ungefär öster om dagens Slottskapell. Köksträdgården var indelat i olika kvarter för bland annat fruktträd, jordfrukter och hallonbuskar. På slottsområdet fanns även ett fågelhus varifrån fasaner, påfåglar och pärlhöns kunde levereras. Matlagningen skedde över öppna ved- och koleldade spisar och betjäningen bar in maten till slottet och deras gäster. År 1862 uppfördes en ny köksbyggnad strax väster om den gamla som revs tillsammans med de flesta tjänstebostäderna. Det nya köket ritades av arkitekt Fredrik Wilhelm Scholander och finns fortfarande kvar med bland annat Ulriksdals slottscafé. Det nya köket inreddes med järnspisar vilka var en nymodighet vid tiden. När Ulriksdal elektrifierades 1910 bygges ett nytt kök med moderna elspisar i slottets norra flygel. Av den äldre bebyggelsen kvarstår idag bara vaktmästarens- och byggmästarens boställen. På platsen för den kungliga vedgården uppfördes Ulriksdals maskinhus 1860.
Covent Garden Market
Covent Garden Market är ett stort varuhus i distriktet Covent Garden, London, Storbritannien. Varuhuset ligger vid Covent Garden Piazza. Convent Garden hette området från början och var köksträdgård till klostret, Westminster Abbeys munkar. 1540 blev det en dispyt mellan katolska kyrkan och Henrik VIII. Ägorna beslagtogs av kungen och stora delar lämnades över till John Russell - 1:a Earl of Bedford. Återstoden av Convent Garden fick Edward Seymour (the Duke of Somerset) 1547. På grund av Seymours högförräderi 1552 återtog kungahuset området, och Bedfordfamiljen fick även dessa ägor. Arkitekten Inigo Jones fick 1630 uppdraget att bygga nya hus på området. Han hade rest mycket och inspirerats framförallt av italienska torg och byggnader. Covent Gardens Piazza blev det första torget som byggdes i England och omgavs av patricierhus. Gatorna runt området King Street, Charles Street och Henrietta Street har sina ursprungliga namn efter Charles I och hans drottning. Bedford Street, Russell Street, Southampton Street och Tavistock Street, är namn tillhörande Russells släkt. I mitten av 1600-talet öppnade 5:e Earl of Bedford The Piazza för handel med frukt och grönsaker. Den stora branden i London 1666 gjorde att konkurrerande partihallar förstördes och 1670 stadfästes partihandeln av Charles II och blev landets mest betydande. Varor från alla håll av världen transporterades uppför Themsen och bytte ägare på Covent Garden. Området är känt som underhållningskvateren i London. 1662 såg Samuel Pepys dockteater uppvisad av italienaren Pietro Gimonde Signor Bologna på marknadsplatsen. Detta inspirerade honom till Punch och Judy. Under 1700- o 1800-talet kom det bohemiska livet hit, konstnärer och författare träffades på pubar och kaféer. 1733 byggdes första Covent Garden teatern, numera Operahusets plats. Närheten till det då ökända Soho, gjorde att brottsligheten ökade. 1749 bildades Bow Street Runners, Londons första konstaplar och stadens första riktiga poliskår tillkom här 1829, på Bow Street 25-27. 1828-1830 revs de gamla stallarna och bodarna och arkitekten Charles Fowler ritade en ny byggnad, där över 1000 anställda kom att arbeta. 1860 byggdes ett hus för blomstermarknaden på sydöstra sidan, numera London Transport museum. 1872 fick marknaden det tak som fortfarande finns kvar. 1904 tillkom en partihall för importerade blommor Jubilee Market Hall. 1918 lämnade familjen Bedford över till Covent Garden Estate Company. Covent Garden Market Authority tog över 1962 och nu började det att diskuteras om flytt av frukt-grönt-hallarna och två år senare beslutade Act of Parliament, att partihandeln New Covent Garden Market skulle förläggas ut till Nine Elms, för att undvika trafikstockningar. Först 1974 lämnade de sista patihandlarna Covent Garden och planen var nu att området skulle rivas. Allmänheten protesterade och 1975 började renoveringen av huvudbyggnaden. 1980 öppnades Covent Garden Market, som varuhus, med specialbutiker, restauranger och torghandlare. Gatunderhållare i området, måste godkännas av ägarna till Covent Garden innan de får uppträda. Idag ägs Covent Garden Market, The Piazza och omkringliggande byggnader, samt London Transport Museum, Teatermuseet och Jubilee Market Hall av Covent Garden Market Limited Partnership bestående av investmentbolagen Scottish Widows och Henderson Global).
