Lusthus
Ett lusthus är en byggnad som är uppförd i en trädgård eller park, för mera tillfällig vistelse, för rekreation, förr även liktydigt med lustslott, numera mindre trädgårdspaviljong eller kolonistuga. Lusthusens historia hör ihop med trädgårdskonstens utveckling från renässansens trädgårdar med labyrinter och lusthus till barockträdgårdens geometriska skapelser i stil med Drottningholms slottspark, med lusthus som ofta hade en vacker framsida medan baksidan vette mot en häck eller mur. Under 1700-talets senare del blev romantikens trädgårdar och engelska parker högsta modet och som en reaktion mot det tidigare rätvinkliga anlades dessa parker med slingrande gångar, dammar, små valvbroar, kinesiska lusthus (exempel Kinesiska paviljongen) och turkiska kiosker (exempel Turkiska kiosken), tempel, grottor och eremitage. Ordet för "lusthus" (från tyska Lusthaus) ger associationer till lustagadher, fornsvenskans ord för "lustgården" eller "paradiset". Danskans havehus placerar byggnaden i en inhägnad trädgård, medan engelskans summerhouse talar om dess begränsade användningstid. Ett annat engelskt-amerikanskt namn för lusthus gazebo, egentligen utkikstorn, utkikspaviljong, säger något om lusthusens funktion. Franskans gloriette låter oss förstå, att lusthuset betraktas som trädgårdens lekfulla prydnad och ägarens lilla stolthet. Den lilla kolonistugan som introducerades tillsammans med koloniträdgårdarna i Sverige kring sekelskifter 1900 kallades från början lusthus. Anna Lindhagen, som var initiativtagare till den svenska kolonirörelsen, menade att kolonilotten med lusthus kunde bli en ersättning för det lantställe som mindre bemedlade inte hade råd med. Hon tyckte att det var viktigt att kolonilotten inte enbart blev en nyttoträdgård utan den skulle vara en lustfylld plats för rekreation. Föreningen koloniträdgårdar i Stockholm tillhandahöll typritningar för dessa små lusthus som hade upprättats av dåtidens främsta arkitekter, bland dem Ragnar Östberg och Lars Israel Wahlman. I Stockholm finns ett lusthus bevarat sedan 1790-talet. Det står på en liten gräsbevuxen kulle väster om Nedre Manillas inhägnad på Södra Djurgården. Det ingick i en större gårdsanläggning och uppfördes på 1790-talet efter planer av Louis Jean Desprez, en av tidens tongivande arkitekter. Lusthusets nyklassicistiska formspråk med den släta panelen och takets toppiga form ger byggnaden ett arkitekturhistoriskt värde. Huset är sedan 1965 klassat som byggnadsminne.
Ebba Brahes lusthus
Ebba Brahes lusthus ligger på bergsmansgården Bockhammar i Skinnskattebergs kommun i Västmanland. Det är ett litet ljust rosa lusthus på en holme i bruksdammen. De åttkantiga byggnaden har karnissvängd takhuv, klädd med spånstickor. Vindflöjen på taket har år 1636 utstansat och om det anger lusthusets byggnadsår är det Sveriges äldsta bevarade lusthus. Ebba Brahe som kom från en förnäm ätt tillbringade en stor del av sin uppväxt som hovfröken på slottet Tre Kronor i Stockholm. Där träffade hon den prins som 1611 blev kung Gustav II Adolf. De två blev förälskade och ville gifta sig, men änkedrottningen Kristina tyckte inte att Ebba Brahe var fin nog. Istället gifte sig Ebba med Jakob De la Gardie och var en god maka och en energisk slottsfru. Hon födde fjorton barn, av vilka sju dog i tidig ålder. Den mest framgångsrika av barnen blev sonen Magnus Gabriel De la Gardie. När maken dog fortsatte Ebba att bruka alla gods och gårdar de ägde, däribland Bockhammar. Lusthuset byggdes fyra år efter Gustav II Adolfs död i Lützen och är idag en del av Ekomuseum Bergslagen. Våren 2003 gav Posten ut en serie frimärken med lusthus. Ebba Brahes lusthus finns avbildat på ett av frimärkena.
Swedenborgs lusthus
Swedenborgs lusthus är en av byggnaderna på friluftsmuseet Skansen i Stockholm. Huset har sitt namn efter naturforskaren och mystikern Emanuel Swedenborg. Swedenborg bodde på Hornsgatan i Stockholm och omkring 1750 han lät bygga en malmgård på Hornsgatan 41-43 (nära korsningen med Timmermansgatan). Här skapade Swedenborg en trädgård som var öppen för allmänheten. Under 1800-talet besöktes lusthuset av swedenborganismens anhängare. Sedan malmgården hade förfallit revs den, medan lusthuset stod kvar i uselt skick. Det flyttades till Skansen 1896 och placerades invid Bergsmansgården. År 1964 fick lusthuset sin placering vid Rosengården. Det är bara mittpartiet av lusthuset som blivit bevarat. På vänstra sidan låg förr en biblioteksflygel, vars mörka förrum finns kvar i den bevarade byggnaden. Huset från 1767 har med sitt säteritak en ålderdomligare prägel än man skulle kunna vänta sig av tillkomståret. Stora rummet med orgeln har målade tapeter och över dörren till det forna bibliotekets förrum finns ännu ett vackert blyinfattat fönster. Det mörka inre rummet lär ha haft en stor rokokospegel. I detta lusthus med gul brädpanel och gråa dörr- och fönsterfoder sägs Swedenborg ha suttit och läst om somrarna. I Hjalmar Gullbergs lyriska svit Röster från Skansen som tillkom i anledning av Skansens 50-årsjubileum 1941, ingår en dikt om Swedenborgs lusthus.
Louis de Funès
Louis de Funès, egentligen Louis Germain David de Funès de Galarza, född 31 juli 1914 i Courbevoie i Hauts-de-Seine, död 27 januari 1983 i Nantes i Loire-Atlantique, var en fransk skådespelare, komiker och pianist. Han räknas tillsammans med Tati, Bourvil, Fernandel och Coluche som en av den moderna franska komedins mest inflytelserika och folkkära komiker. Louis de Funès föddes i Courbevoie utanför Paris. Föräldrarna hade invandrat från Spanien. Han visade tidigt talang för både musik och teater och lärde sig tidigt att spela piano. Hans ungdomsår förde med sig få framgångar och innehöll både ett misslyckat första äktenskap och ofullbordade högre studier. Efter att i flera år ha hankat sig fram på olika ströjobb började han under tidiga 1940-talet att försörja sig som jazzpianist på olika nattklubbar i Paris och på radio. I dessa kretsar blev han snart mycket populär för sin förmåga att få publiken att skratta genom att grimasera och göra parodier på dåtidens kändisar samtidigt som han spelade. 1945 filmdebuterade han som statist i en kortfilm och han började därefter söka fler filmroller. I det tidiga efterkrigstidens Frankrike var efterfrågan på underhållning mycket stor och filmindustrin expanderande snabbt. Detta gjorde det möjligt för de Funès att successivt bygga upp en skådespelarkarriär och med tiden fick han allt större roller. 1956 slog han igenom som skådespelare med en uppmärksammad biroll i filmen Svart gris i Paris. 1964 och 1965 fick han sitt stora folkliga genombrott när han under dessa två år spelade huvudrollen i de tre filmerna Moralens väktare i S:t Tropez, första filmen om Fantômas och Den vilda jakten på Cadillacen. Dessa tre blev stora publiksuccéer i Frankrike och gjorde Louis de Funès till ett etablerat namn. 1966 spelade han en av huvudrollerna i filmen Den stora kalabaliken, som räknas som den mest framgångsrika franska filmen någonsin och som fram till 1997 innehade rekordet för antalet biobesökare i Frankrike. Under 1960- och 70-talet skulle Louis de Funès komma att bli en berömd och folkkär komiker och skådespelare både i och utanför Frankrike. Han utvecklade en mycket personlig stil som inkluderade en kombination av mimik, ett utsvävande kroppsspråk och ett hetsigt och explosivt temperament. Hans paradroller kom att bli lättretliga och koleriska karaktärer som styr och ställer med allt och alla i sin omgivning men som plötsligt hamnar i en dråplig situation som de har stora problem att hantera. Han var också mycket aktiv inom teater där han bland annat hyllades för sin tolkning av Harpagon i Molières Den girige, vilken också filmatiserades 1980. De Funès pressade alltid sig själv hårt i sitt arbete och medverkade inte sällan i parallella film- och teaterprojekt, något som ledde till att han fick problem med hjärtat. Trots att han under slutet av 70-talet och början på 80-talet drabbades av flera hjärtinfarkter fortsatte han att arbeta och förblev aktiv in i det sista. Han avled av en massiv hjärtinfarkt i sitt hem utanför Nantes den 27 januari 1983, endast 68 år gammal. Totalt medverkade han i cirka 140 filmer och över 80 olika teateruppsättningar, mest inom fars och komedi. 1956 – Svart gris i Paris. 1964 – Moralens väktare i S:t Tropez. 1964 – Fantomas (även kallad Fan ta Fantomas). 1965 – Den vilda jakten på Cadillacen. 1965 – Moralens väktare i New York. 1965 – Fantomas slår till igen. 1966 – Den stora restauranten. 1966 – Den stora kalabaliken. 1967 – Den fantastiske Fantomas. 1967 – Saken är Oscar. 1967 – Den stora semestern. 1967 – Den lille badaren. 1968 – Den tatuerade legionären. 1968 – Moralens väktare gifter sig. 1970 – Den stora skandalen. 1970 – Kalabalik på Rivieran. 1971 – Bil på avvägar. 1971 – Liket i lusthuset. 1971 – Det stora skrattet. 1973 – Fan ta' bofinken (även kallad Rabbi Jacobs äventyr samt Bubbelgångaren). 1976 – En fluga i soppan. 1978 – Den stora fabriken. 1980 – Den girige (L'avare). 1981 – Den stora rymdröran.
Värdshuset Blå porten
Värdshuset Blå porten (tidigare namn Lusthusporten) var ett känt värdshus som under nästan 200 år stod på Södra Djurgården i Stockholm. Blå porten brann ner i april 1869. På dess plats uppfördes senare Villa Lusthusporten. Värdshuset omnämns redan 1692 och kallades då "Lusthusporten". Namnet härrör förmodligen från ett av drottning Kristinas många lusthus, som fanns i trakten av Lejonslätten. Här låg även en av entréerna till södra Djurgårdens jaktmarker. Det rörde sig om en blå målad trägrind, som gick tvärs över dagens Djurgårdsvägen och som 1848 ersattes av en blå målad gjutjärnsgrind (se Blå porten). Något nordväst om denna entrégrind fanns ett värdshus som i slutet av 1700-talet fick samman namn som grinden: Blå porten. Den första krögaren hette Johan Lüpken. Han var munskänk och kock på Slottet Tre Kronor. Bland senare ägare märks Carl Gustaf de Broen, musikdirektör och chef för intilliggande Djurgårdsteatern. Värdshuset bestod av flera byggnader, själva krogen, bostadshus, kök, ekonomibyggnader samt en trädgård ner mot Djurgårdsbrunnsviken. På Blå porten lär Carl Michael Bellman hämtat inspiration till episteln Angående slagsmålet vid balen på Blå porten där han skaldade. På värdshuset var Axel von Fersen en frekvent gäst. I maj 1800 noterade han i sin dagbok: "Vi åto en piquenique [picknick] på Blå Porten vid ingången till Parken, det var fruarna Bourke, Hamilton, Lantinghausen, min svägerska och hennes två systrar, Hedvig och Gustava Piper, Wachtmeister m. fl., tillsammans 28 personer. Det var mycket folk på promenaden men få vackra ansikten och eländiga ekipage, inte en enda som var en smula elegant. De från hovet utmärkte sig särskild för att vara klumpiga, fula, gammalmodiga och illa hållna." Att "alla voro ganska fula" konstaterade von Fersen även i samband med ett regeringssammanträde som följdes av lunch på Blå porten i maj 1804. År 1851 var det urpremiär för Studentsången, med text av Herman Sätherberg och musik av prins Gustaf. Bland tidens prominenta gäster märks även August Blanche. I sin Rika morbror med premiär på Djurgårdsteatern 1845 sjunger en värdshusflicka. Den äldre anläggningen syns på en oljemålning från 1700-talets början som är tillskriven Jan Griffier. Där framgår även själva Lusthusporten, alltså den grinden som namngav värdshuset. Det fanns tre byggnader, ställda i vinkel. Huset med den höga skorstenen var förmodligen köket. På gården fanns även en kägelbana. I början av 1800-talet moderniserades och byggdes värdshuset ut med en 30 meter lång gul målad länga i två våningar. Samtidigt uppfördes ytterligare en huskropp, även den i två våningar. Sin storhetstid hade Blå porten efter 1806, då traktören Petter Klingberg blev ägare till stället. "Blåpis", som det kallades, blev särskilt känt för sina stuvade abborrar, vars råvara förmodligen fiskades ur närbelägna Djurgårdsbrunnsviken. Efter Klingberg drevs Blå porten av olika ägare fram till den 29 april 1869 då en våldsam eldsvåda förstörde hela anläggningen. Branden startade i ett lusthus vid Djurgårdsbrunnsviken och vinden spred elden. En illustration av Otto August Mankell i Ny Illustrerad Tidning visade "ett sorgligt Djurgårdsminne från den 29 april 1869" som bildtexten lyder. Fritz von Dardel var ögonvittne. I sin dagbok skrev han bland annat: "I förrgår var jag närvarande, då Blå Portens värdshus brann ner. Elden började kl. 6 på aftonen i ett litet lusthus beläget vid stranden. Det blåste starkt, och inom endast två timmar voro samtliga byggnader förstörda av elden. Det var ett särdeles praktfullt skådespel".
AB Industribostäders Patenterade System
Borohus, eller Bo-i-Ro som Landsbro Trävarubolag först kallade det, var bland de första att ge ut en huskalatog med typhus för egnahem som kunde beställas via bolaget. Flera av de flyttbara husen finns bevarade på Djurgården i Stockholm. Bland Fredrik Bloms mest kända trähus, som var prefabricerat, var Rosendals slott på Södra Djurgården. Rosendals slott stod färdigt 1826. I parken vid både Rosendals slott och Tullgarns slott fanns tidigare lusthus, som var prefabricerade och som var ritade av Fredrik Blom. Vid Djurgårdspaviljongen på Skansen i Stockholm finns fortfarande bevarat ett prefabricerat lusthus i empirestil, som Fredrik Blom skapat. Det lilla lusthuset som står på Skansen finns strax till höger innanför huvudingången. Det uppfördes på 1830-talet och då inte långt från sin nuvarande plats. Sedan har det flyttats minst tre gånger och bland annat gjort tjänst som väntsal för ångbåtar ute i skärgården. Lusthusets färgsättning är i rosa, grönt, gråvitt och gult. Borgen i Stockholm, eller ''Kungliga borgen'' på Ladugårdsgärdet är ett annat exempel på Fredrik Bloms prefabricerade hus. Fredrik Bloms monteringsfärdiga hus byggde väggelement, som spikades ihop och där sektionerna drogs ihop och hölls på plats av bultar. Framför allt i Stockholm kom under 1800-talets andra hälft flera fabriker att etableras i Fredrik Bloms efterföljd. För välbeställda kunder i Sverige och utomlands var det villor och utställningspaviljonger i tidens schweizerstil som tillverkades. Fogelfors bruk i Småland var det första företag som gav sig in i husbranschen. Fogelfors bruk var ett järnbruk från 1700-talet och de behövde finna en ny nisch när järnbruket inte längre var lönsamt. Det första monteringsfärdiga huset levererades av företaget år 1886. Dock blev det aldrig någon hustillverkning i stor skala. Istället utgjordes brukets stora produktionsvolym av byggnadssnickerier, framför allt dörrar. Till en början var snickeritillverkning dominerande, men senare tog produktionen av fabrikstillverkade småhus över. Fogelfors-Hus blev ett välkänt namn över stora delar av Sverige men företaget gick i konkurs 1984. Numera är det pellets-industri samt hyvleri som drivs av Fågelfors Pellets AB. På området finns även idag hustillverkning av Attacus Trähus, en koncern med säte i Norrland som köpte upp Företaget Fågelfors Hus Komponent. Det patentskyddade bostadssystemet IBO tillverkades bland annat av A.B. Träkols Fabriker i Vansbro. Följande text är ett utdrag ur en broschyr från AB Träkols Fabriker. "Monteringsfärdiga bostadshus enligt A.-B. Industribostäders patenterade system" tillverkade av A.-B. Träkols Fabriker Vansbro kunde monteras av tre personer på åtta dagar enligt ett äldre informationsblad följande schema. Första dagen kl. 4 e.m. På den förut färdiga grunden ha 3 man under 8 timmar lagt syllar och bottenbjälklag samt rest ytterväggarnas luckor hela byggnaden runt. I luckorna sitta fönstrens och dörrarnas omfattningar. Andra dagen kl. 4 e.m. Under denna dag har samma arbetsstyrka lagt övre bjälklagret samt rest de i detta fästade takstolarna. Även gavlarnas luckor ha rests. De mellan luckorna tätande och sammanhållande linjalerna synas väl och visa luckindelningen. Tredje dagen kl. 4 e.m. Inpanelning och papptäckning av taket, inbrädning av takfoten samt en del inre luckarbeten ha denna dag utförts av samma tre man. Två murare och en hantlangare ha dessutom denna dag börjat skorstensstockens murning. Fjärde dagen kl. 4 e.m. De tre träarbetarna ha denna dag inmonterat fönsterbågar och dörrar samt påbörjat stommens pappbeklädnad i första hand å yttersidan samt påsatt panelens vattenlist vid sockeln. Murningsarbetet har fortgått med tre man. Femte dagen kl. 4 e.m. Trots hinder av snö och slaskväder har byggnaden av de tre träarbetarna till största delen beklätts med brädpanel. Murningsarbetet har fortgått av tre man.
