Snickarglädje
Snickarglädje (även betecknad lövsågeri) är trädekorationer som ibland förekommer på äldre byggnader, de kan vara snirkliga former eller ett enkelt mönstrat. Det finns oftast på exempelvis verandor, vid vindskivor, i räcken och liknande. Begreppet "Snickarglädje" används i Sverige och Finland huvudsakligen om trähus byggda mellan mitten av 1800-talet och 1914. För lövsågerier och träprydnader fanns typritningar som publicerades i dåtidens facktidskrifter. Tidiga hus med snickarglädje var ofta hus på landsbygden, eller enskilda större träbyggnader i stadsmiljö. Många kurorter och områden med sommarvillor exempelvis i Stockholms skärgård uppvisar riklig bebyggelse med snickarglädje.
Svensk arkitektur
Nicodemus Tessin den yngres verk förde den arkitektoniska rörelsen framåt till högbarocken i Sverige. Bland byggnaderna från denna period kan nämnas Stockholms slott och Kalmar domkyrka. Mot mitten av 1800-talet blev empiren omodern och man längtade från de stramt återhållna formerna till en mer dekorerad, exotiskt och historieromantiskt inspirerad arkitektur. Redan i 1700-talets England återupptog man historiska motiv i form av nygotiken. Gotiken hade egentligen aldrig dött ut i England, men nu spreds en mer romantiserad version. Under 1800-talet följdes nygotiken parallellt av nästan samtliga historiska stilar, där nyrokoko, nyrenässans och nybarock kan nämnas som de mest förekommande i Sverige. Nygotiken blev en stil förbehållen kyrkoarkitekturen medan nyrenässansen satte sin prägel på städerna i form av fasader i puts och stuck inspirerade av italiensk, tysk, fransk eller holländsk renässans. Även ett slags nybarock eller "Grand Hotelstil" brukar ofta felaktigt benämnas nyrenässans men är i själva verket hämtad från Napoleon III:s Frankrike där en starkt barockpåverkad arkitektur var mycket populär, jämför Opera Garnier i så kallad Beaux Arts-arkitektur. Kring 1880-talets mitt uppstod diskussioner kring användandet av det man kallade "äkta material", där kritikerna ansåg att synligt tegel och natursten var brukligt i husfasaderna (exempelvis Isak Gustaf Clasons stora genombrott med Bünsowska huset på Strandvägen i Stockholm). Debatten kring de äkta materialen fick en tydlig påverkan i hela landet, men användandet av gipsornamentik och puts fortsatte ända in på 1900-talets början. Arkitekten Carl Georg Brunius introducerade gotiskt och romanskt influerad arkitektur redan under empiretiden i sina ombyggnader av kyrkor. Johan Fredrik Åbom var en annan mycket tidig historieromantiker som bland mycket annat ritat Berns Salonger i Stockholm, ett stort antal bostadshus och Södra Teatern. De två mest betydande nystilsarkitekterna i Sverige var dock utan tvekan Fredrik Wilhelm Scholander och Helgo Zettervall. Som arkitekturprofessor utbildade Scholander en hel generation nystilsarkitekter, däribland Zettervall, och bland hans verk finns Synagogan i Stockholm och den uppmärksammade restaureringen av Kalmar slott. Warodellska huset, färdigt 1854 på Drottninggatan i Stockholm, är ett mycket tidigt exempel på italiensk nyrenässans. Helgo Zettervalls idag mest kända arbeten är de stora domkyrkorestaureringarna i Lund och Uppsala, varav den senare felaktigt använts som ett bevis på 1800-talet som en stilförvirrad och ful epok med liten förståelse för autentiskt historiska värden. Andra betydande byggnader av Zettervall är Bolinderska palatset i Stockholm, Zettervallska villan, Lunds universitet och grundskisserna till Riksdagshuset som förfärdigades av Aron Johansson. På landsbygden hade Charles Emil Löfvenskiöld och Adolf Wilhelm Edelsvärds mönsterförlagor till hus dekorerade med snickarglädje stor betydelse och även dessa hölls i olika historiska stilar, varav ett slags schweizerstil var den mest utbredda. Nystilarnas epok avslutades med arkitekter som Isak Gustaf Clason och Fredrik Liljekvist som efter att från början varit historieromantiker gradvis övergick till att rita i mer nationalromantiskt eller jugendinspirerade formspråk. Vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet uppkom en ny generation svenska arkitekter. De introducerade den stil som i Europa kallas för Art Nouveau men som i Sverige kallas jugend. De tog avstånd från historism och klassicism och hämtade sin inspiration från naturens organiska mjukhet. Ett typiskt exempel är Kungsholmens Gymnasium i Stockholm. Valvbågar, dörrar och fönster fick nu en friare form. Fasaderna täcktes med en slät pastellfärgad puts och dekorerades, om än sparsamt, med ornament i samma kulör som övriga byggnaden. Taken var sadeltak.
Carl Fredriksons Träförädlings AB
Carl Fredriksons Träförädlings Aktiebolag var ett svenskt träindustriföretag. Det grundades 1876 i Katrineholm av Carl Fredrikson som Carl Fredriksons Snickerifabrik. Den var en av de stora industrierna i det nyetablerade municipalsamhället Katrineholm (grundad längs med järnvägen, stad först från 1917). Man tillverkade bland annat möbler och var svenska pionjärer på monteringsfärdiga hus. Företaget köptes upp 1918 men återföddes senare under andra namn. Sedan 1970-talet ingår verksamheten i Mälarskog-koncernen. Företaget grundades av Fredrikson i samarbete med Johan August Finlöf, dåvarande ägare till järnvägshotellet. Den senare stod för det startkapital som den fattige torparsonen Carl Fredrikson (från Dunkers socken) var i behov av. De båda företagsgrundarna placerade fabriken vid järnvägen, vid nuvarande Fabriksgatan. Tanken var att lätt kunna transportera varorna till kunder i andra delar av Sverige, och på 1800-talet var det vanligt med fabriker inne i städerna. Vid grundandet var 12 personer anställda, vilket senare utökade betydligt. År 1900 var 275 personer anställda på företaget. Man hade då kunder över hela världen och deltog i ett antal stora industriutställningar. På 1940-talet flyttade man dock både fabrik och brädgård, såg och hyvleri till utkanten av Katrineholm. Detta gjordes delas på grund av brandfaran med allt trä bland bebyggelsen, dels för att en allt större del av transporterna vid den tiden började hanteras via lastbil. Företaget tillverkade ett stort antal olika produkter, som krocketspel, mekaniska vevmanglar, isskåp och spadskaft (alla noterade i en produktkatalog från 1884). Det gällde dock framför allt möbler, monteringsfärdiga hus och butiksinredningar. Beträffande monteringsfärdiga hus var företaget pionjär i Sverige. Ett sådant hus är Apotekarvillan, Karl Kullbergs bostadshus från 1895 på Storgatan 6 i Katrineholm (vid Västra skolan), ritat av medarbetaren och byggnadsingenjören N.J. Ackzell. Ett annat exempel är villan på Gersnäsgatan 14 i Katrineholm från 1904. De flesta av husen var av typen snickarglädje, och från 1890-talet oftast i fornnordisk stil. Det inkluderade drakhuvuden, runor och liknande utsmyckningar. År 1918 såldes företaget till AB Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors, och möbeltillverkningen flyttades till Bodafors. Viss tillverkning fortsatte i Katrineholm, och företaget återuppstod efter dåliga konjunkturer 1933 som Katrineholms Nya Träförädlings AB. Detta köptes på 1970-talet av Mälarskog-koncernen. Både företaget och grundaren står i litteraturen omväxlande omnämnda som Fredrikson och Fredriksson. I en samtida produktkatalog (1915) noteras dock företaget som Carl Fredriksons Träförädlings Aktiebolag. Likaså är den enkla s-stavningen konsekvent använd i Nordisk familjeboks artikel om Katrineholm från år 1924. Flugeby Träförädlings och Möbelfabriks A.-B. .
Schweizerstil
Schweizerstil var en stilriktning i nordisk träbyggnadsarkitektur under 1800-talets andra hälft. Anledningen till att stilen kallas schweizerstil är att den ursprungliga idén hämtades från den lantliga trähusbebyggelsen i Schweiz, som även de hade dekorativt utformade trädetaljer, gärna synligt timmer och sadeltak med rejält tilltagna taksprång. Denna stil kallas på engelska "cottage style" eller "Swiss chalet style". Varför just Schweiz' lantliga bebyggelse skulle stå som förebild för andra länders arkitektur hänger säkert samman med att rousseauanismen levde kvar. Slutet av 1700-talet och början på 1800-talet förde den en ökad inlevelse och känsla för det schweiziska landskapet med sig. Schweiz stod även för frihet och demokratiska ideal samt ett naturligt levnadssätt. En ökad ström av utländska turister besökte Schweiz i slutet på 1700-talet, Johann Wolfgang von Goethe var där tre gånger. Den tyska arkitekten Karl Friedrich Schinkel ritade redan 1835 ett värdshus på Rügen med schweizerstilen som förebild. De tidigaste exemplen för schweizerstilen i norden finns i Norge och Finland och var parkbyggnader. I Slottsparken i Oslo ritades redan 1839 några portvaktsstugor av arkitekt Hans Ditlev Franciscus von Linstow. 1844 ritade Ernst Bernhard Lohrmann i Finland en vaktstuga som var en blandning av schweizerstil och klassicism. Även för värdshusbyggnader och så kallade schweizerier användes schweizerstilen. En ritning till ett schweizerkafé på Djurgården från 1848 visar alla typiska inslag av schweizerstil, som långt utkragande tak, rik träornamentik på takkonsoler och balkongräcken samt så kallad joddlarbalkong. Att det fanns traditionella likheter mellan det schweiziska och det nordiska folkliga byggnadssättet för trähus nämns redan i 1834 års utgåva av Magasin för Konst, Nyheter och Mode. Stilen kännetecknas av en mängd utsirad lövsågeri (allmänt kallad "snickarglädje") på exempelvis verandor och takbrädor, vackert kontursågade fönster- och dörromfattningar samt indelningar av panelfasaden med lister. I vissa fall kombinerades den rika dekoren även med en asymmetrisk och tornprydd huskropp. På enklare byggnader förekom det också att endast verandan hade snickarglädje. Gemensamt är långt utkragande tak. Schweizerstilen är däremot inte som det ofta påstås uppkallad efter arkitekten Georg Theodor Chiewitz (1815-1862) trots namnens likhet. Chiewitz var dock en betydelsefull arkitekt för träarkitekturen i Norden och har ritat ett flertal byggnader i schweizerstil. Den "genuina" schweizerstilen ses dock mycket sällan i Sverige. Istället beskriver termen en slags blandning mellan schweizerstil, villaarkitektur och nyrenässans. Mönsterförlagor till fasader och snickerier spreds i form av häften som kunde köpas för en billig penning i landsorten. Några av de mest spridda förlagorna var ritade av Charles Emil Löfvenskiöld och Adolf Wilhelm Edelsvärd. Den senare var en stor förkämpe för schweizerstilen. 1864 propagerade han för stilen i Tidskrift för Byggnadskonst och Ingenjörsvetenskap och menade ...fri som naturen är denna stil. En gärna anlitad arkitekt var Fredrik Wilhelm Scholander som redan 1852 visade praktiska exempel och typritningar för villor i schweizerstilen i Tidskrift för Praktisk Byggnadskonst och Mekanik m.m. Villa Lyran, Bredäng, Stockholm. Johansdal, Djurgården, Stockholm. Villa Godthem, Djurgården, Stockholm. Villa Fridhem, Norra Djurgården. Villa Kullen, Nacka kommun. Klubbensborg (Tornvillan), Mälarhöjden, Stockholm. Ramlösa brunnshotell, Helsingborg.
Sävsjö station
Sävsjö station är en järnvägsstation på Södra stambanan med uppehåll för regionaltåg samt med byten till långfärds- och landsvägsbussar. Tidigare var Sävsjö en knutpunkt mellan Södra stambanan och järnvägen mot Målilla via Vetlanda (Vetlandabocken) men denna smalspåriga järnväg blev nedlagd på 1970-talet. Järnvägen har betytt otroligt mycket för Sävsjö och dragningen av Södra stambanan genom Sävsjö är anledningen till att staden har blivit till och kunnat växa. Innan stambanan drogs fanns inte mer än ett torp på platsen men när man valde att dra järnvägen utmed Sävsjöån och anlade en station där började ett stationssamhälle att växa fram. Samhället fick namnet Sävsjö av den intilliggande Sävsjön och kontakten med Sävsjöån. Redan i mitten på 1880-talet hade Sävsjö vuxit till att bli ett municipalsamhälle med stort självstyre och 1947 bildades Sävsjö stad. Vid denna tidpunkt gick det att åka med järnväg direkt till bland annat Stockholm, Malmö, Göteborg och Jönköping men även byta till smalspår mot Vetlanda och Målilla med den så kallade Vetlandabocken. När stationen i Sävsjö anlades 1864 byggdes här ett stationshus av den klassiska Gnestamodellen, ritat av SJ:s legendariske chefsarkitekten vid Statens Järnvägars arkitektkontor Adolf W. Edelsvärd. Detta stationshus var mycket vanligt på de större och mellanstora stationerna som anlades utmed Västra- och Södra stambanan på 1860-talet. Samma stationshusmodell återfanns bland annat i Laxå och Flen (senare flyttad), samhällen som har mycket gemensamt med Sävsjö. På 1920-talet rev man dock detta stationshus och anlade ett nytt i mer klassisk och minimalistisk stil. Ett så pass gammalt och omodernt stationshus som det av Gnestamodellen ansågs inte passande i Sävsjö, som vid tiden aspirerade på att bli stad. Det nya stationshuset togs i bruk år 1926 och ritades av SJ:s dåvarande chefsarkitekt Folke Zettervall och visar på en brytpunkt i Zettervalls stil. Många av hans tidigare stationshus hade varit av tegel eller puts och ofta visat prov på storslagenhet och elegans. Stationen i Sävsjö byggdes med helt andra stilreferenser och influerades istället av den nya tjugotalsklassicismen, kombinerat med inspiration från den småländska stugan. Denna typ av inspirationskälla går att se vid många av privatbanorna i Småland (bland andra Vetlanda–Sävsjö Järnväg och Sävsjöström-Nässjö Järnväg), där arkitekten Yngve Rasmussen varit en betydande person. Stationshuset är idag välbevarat, men har ändå genomgått den för många stationshus förödande effektivisering som SJ genomförde på 1950- och 60-talet då snickarglädje och burspråk togs bort. En gång i tiden fanns på Sävsjö station väntsal för I-III-klasspassagerare, nattväntsal för I och II-klass, järnvägsrestaurang, biljettförsäljning, resgodsexpedition samt post. Sävsjö station är i sig ganska speciell då den befinner sig mitt i centrala Sävsjö med staden runt omkring sig. På de flesta andra platser ligger stationen en bit utanför stadens egentliga kärna och blir på så sätt ganska anonym. Anledningen till att just Sävsjö är uppbyggt på detta sätt är förutom att staden inte fanns då stationens plats valdes, också att Sävsjö station egentligen är en hållplats mellan de två obemannade stationerna Aleholm och Skrapstad i södra respektive norra delen av Sävsjö. Detta har lett till att stationsområdet med järnvägsspår och växlar alltid varit ganska begränsat, då omlastning och spårbyten skett vid de två obemannade stationerna i utkanten av staden. Dessa faktorer har i sin tur lett till att när man på 1800-talet anlade Sävsjö fanns det stora utrymmen nära järnvägen och stationen som snabbt började bebyggas. År 2011 i december slutade alla SJ-tåg att stanna vid Sävsjö station.
Göran Persson (konstnär)
Göran Persson, född 1956 i Karlskoga, är en svensk konstnär. Persson studerade till möbelsnickare i Örebro 1972–1975, slöjdlärarutbildning i Linköping 1978, vid Cercle Artistic de Sant Lluc i Barcelona 1981 samt Hovedskous målarskola i Göteborg 1987–1990. Han tilldelades NWT stipendium 1988, Wermlandsbankens stipendium 1989, Värmlands konstförenings ungdomsstipendium 1995. Han medverkade i samlingsutställningarna Unga X-Värmlänningar i Torsby och Arvika, Marmorskulpturer Kumla, Teckningar Rättviks kulturhus, Grafik Finlands Glasmuseum, Rihimäki, Partille bibliotek, OpenART Örebro. Han har ställt ut separat i Karlstad, Karlskoga, Deje, Säffle, Strömstad, Båstad, Göteborg och Aalborg. Bland hans offentliga arbeten märks entréutsmyckningar för Riksbyggen på Ekehjelmsvägen i Karlskoga, träreliefer i trapphus för Arbetsförmedlingen Degerfors, entréutsmyckningar för Hyresbostäder på Saxlyckevägen Karlskoga, tre fristående reliefer för Gallerian Kulan Karlskoga, tredelad siluett för Bröderna Axelssons Plåt AB Karlskoga, Sjukhemmet Saxlyckan Karlskoga, tre stenskulpturer och fyra plåtreliefer för Kumla Bostäder Kumla, träreliefer på husfasader för Boda Borg, Cirkusrondellen i Karlskoga, träreliefer i matsalen på Tullängsskolan Örebro, fem fotbollsprofiler på Stora Valla Degerfors, Harald Blåtands snickarglädje Poplate IT Karlskoga, skulpturen Silverstaden Sala, skulpturen Avspark för Fotbollsakademin Degerfors, stenskulpturen Självbetraktelse Åtorp och Silverstaden del II Sala. Persson är representerad på Länsstyrelsen Örebro, Värmlands museum, Försvarsministeriet Brasilien, Wheaton Illinois USA, Statens konstråd, Svenska Golfmuseet Landskrona, samt ett 40-tal kommuner och landsting.
