Trädgårdskonst
Trädgårdskonst är konstformen kring att designa och utforma och anlägga en trädgård. Den nuvarande europeiska trädgårdskonsten sina rötter i 600-talets islamiska trädgårdar, som Alhambra. Trädgårdskonstens historia har uppvisat några riktiga höjdpunkter i Europa under renässansen och barocken, de italienska renässansträdgårdarna på 1500- och 1600-talen, som Villa d'Este, de franska barockträdgårdarna på 1600- och 1700-talen som till exempel barockträdgårdarna på Versailles, i Sverige Drottningholms slott och Tessinska palatset i Stockholm och i England landskapsparkerna, som till exempel Blenheim Palace (se även engelsk park) på 1700- och 1800-talen. De historiska kinesiska (som Yuanmingyuan) och japanska trädgårdarna (till exempel Zenträdgårdna) har också några mycket förfinade och raffinerade exempel på vad trädgårdskonst kan vara som bäst. Trädgårdskonstens historia har genom tiderna omfattat all slags iordningställande av trädgårdar där syftet varit att skapa en helhet av upplevelser utifrån den miljö, biotop, växtzon, klimat och kultur som varit rådande. Trädgårdskonst även kan betyda i dagligt tal de produkter som används i trädgårdar i syfte att utsmycka med annat än växter. Till exempel statyer, byggnationer och arrangemang som är utöver växternas egna behov. Arvidsson, Bengt, Bed och arbeta i trädgården. Trädgårdskonsten i tro och tradition, Lund 2009. Dunér, Sten och Katarina Dunér, Den gyllene trädgården. Trädgårdskonstens idé- och kulturhistoria från Adam till örtagård, 2001. Flinck, Maria, Tusen år i trädgården: från sörmländska herrgårdar och bakgårdar, Stockholm 1996.
Thorbjörn Andersson
Thorbjörn Andersson född 1954 i Kristianstad, är en svensk landskapsarkitekt och professor vid Sveriges lantbruksuniversitet. Han är även ledamot av Konstakademien. Thorbjörn Anderssons är utbildad i Sverige och USA. Thorbjörn Anderssons landskapsarkitektur har rönt internationell uppmärksamhet. Flera av hans arbeten har blivit prisbelönta och publicerade i Sverige och utomlands, bl.a. Rådhustorget i Umeå (2017), Boulognerskogen i Skövde (2014), the Physic Garden på Novartis i Basel (2012) och Sjövikstorget i Stockholm (2009). Han var år 2001 Visiting Professor vid Harvard University, Boston, USA, 2003—2004 Professeur Invité vid EPFL Lausanne, Schweiz och är från år 2005 adjungerad professor vid Institutionen för landskapsplanering, SLU Ultuna. Han har skrivit och medverkat i ett tjugotal böcker, bland annat Svensk Trädgårdskonst under fyrahundra år och The Architecture of Landscape 1940—1960 (ed. M. Treib). Thorbjörn Andersson startade och drev tidskriften Utblick Landskap (1983—2001) samt har varit fackexpert och författare i arbetet med den svenska Nationalencyklopedin. År 2009 tilldelades Thorbjörn Andersson Prins Eugene-medaljen av H M Konungen för sina insatser för svensk landskapsarkitektur. Stockholms Gartnersällskaps belöning 2017. Kungliga Patriotiska Sällskapets förtjänstmedalj 2016. Stenpriset (Sjövikstorget, Stockholm) 2016. Karlskrona stadsbyggnadspris (Fisktorget) 2013. Dalecarlica-priset av Föreningen Sveriges Stadsträdgårdsmästare 2013. Siena-priset av Sveriges arkitekter (Sandgrundsparken) 2010. Stenindustriförbundets förtjänstmedalj 2010. Prins Eugene-medaljen av H M Konungen 2008. Rosa Barbra Award vid Biennalen i Barcelona, finalist (Daniaparken) 2004. Per och Alma Olssons fond (Hjalmar Branting-platsen) 2003. Malmö stads stadsbyggnadspris (Södertull) 2003. Östra Götalands arkitekturpris (Hamnparken i Jönköping) 2001. St Eriks-stipendiet från Swerock 2001. Samfundets St Eriks stipendium 1999. Stockholmsgillets stipendium 1998. Sven Hermelins pris av LAR 1996. Olle Engkvist-priset av Stockholms Byggnadsförening 1996. Stenpriset av SAR och Sveriges Stenindustriförbund. Holmens Bruk, Norrköping) 1995. SPA:s stora arkitekturpris (Partille kyrktorg) 1991. Helgo Zetterwalls pris av Byggnadsstyrelsen 1981. Andersson, T., The public realm: The Renaissance of Urbanity, i Lundström et al (red), Planning and sustainable urban development in Sweden, 324 s, Stockholm 2013. Andersson, T., Guide till svensk landskapsarkitektur (red.), Stockholm 2013. Andersson, T., Landscape Urbanism vs. Landscape Design, i Haas, T (red): Sustainable Urbanism and beyond—Rethinking Cities for the Future, 320 s, New York 2012. Andersson, T., The Good, the Bad and the Ugly, i Weilacher, U (red.): Learning from Duisburg Nord, München 2009. Andersson, T., Naturen är vår trädgård, i Sörensen, U. (red.): Stockholm, den gröna storstaden, 240 s, Stockholm 2009. Andersson, T., From Paper to Park, i Treib, M. (red), Representing Landscape, 228 s, San Francisco 2008. Andersson, T., La Villa Italienne, i Laras, A.:Jardin Secrets d´Ítalie, Flammarion 2007, 208 s. Andersson, T., artiklar i Oxford Companion to Gardens, Taylor, P. (red), Oxford 2006, 556 s. Andersson, T., The Architecture of Per Friberg, Laholm 2005, 64 s. Andersson, T., Introduction essay, i Börjesson, J., Selder, H. (red.): The Marabou Park, 2005, 128 s. Andersson, T., Natur, i Wickman, K. (red): Design Stockholm, 176 s, Kristianstad 2005. Andersson, T., Striving for a modern Utopia, Helsingfors 2004, 88 s. Andersson, T., Från köksland till gräsmatta: kataloghusets trädgård, i Kataloghuset—det egna hemmets byggsats, Millhagen, R (red), Värnamo 2004, 184 s. Andersson, T., Två skapade stränder, i Stockholms stränder, Eriksson, E. (red): Värnamo 2003, 194 s. Andersson, T., Nationalencyklopedien band 1—20, artiklar om trädgårdskonst, landskapsarkitektur och arkitektur, fackexpert. Andersson, T., Reduction, response, and authenticity, i Territories, Disponzio, J (red.), Harvard University Press 2002.
Lidingö hembygdsförening
Lidingö hembygdsförening i Lidingö bildades 1931 och är en av de större hembygdsföreningarna i Sverige. Lidingö hembygdsförening är en sammanslutning av vänner till Lidingö, dess minnen och traditioner, dess natur och kultur, med syfte att öka kunskapen om och stärka sammanhållningen kring hembygden på Lidingö. Föreningen arbetar för att Lidingös kultur- och naturhistoriska minnen vårdas och bevaras. Lidingö hembygdsförening har sitt säte i Lidingö museum och ansvarar för museets underhåll och utveckling. Ankarberg, Carl-Henrik: Vandra på Lidingö. Arnborg, Carin: Kulturhistorisk bebyggelse inom Skärsätra, Stockby. Broms, Helene: Vi som byggde AGA. Brunius, Göran: Eken i Sticklinge. Granlund, Eddie: Lidingö. En årstidsvandring. Hedenblad, Cecilia och Hammarlund-Larsson, Cecilia: Lidingö kulturhistoriska miljöer. Fredrik Sundstedt, Lidingön - förr och nu, 1932. Malmstedt, Jan: Vävarna på Elfvik. Wedberg, Birger: Lidingöliv i gamla dar. Westerlund, Stella: Emma Lundbergs trädgårdskonst. Granlund, Eddie: Lidingö den gröna ön. Granlund, Eddie: Lidingö Skärgård, Björkskär och Lilla Nassa. Lidingö hembygdsförening: Från Viking Sten till Gustaf Dalén. Lidingö hembygdsförenings årsbok, Lidingöboken som första gången utgavs 1932. Utges fr. o. m. 2002 vartannat år. Lidingö hembygdsförening: - En vital skärgårdsö LIDINGÖ Stad i 75 år, 2001. Lidingö hembygdsförening: - Tackar, välkommen åter!, 2005. Lidingö hembygdsförening: Lidingö – ett decennium - Ruth Sävhagen. Lidingö hembygdsförening: Medlemsbok 2010 - Lidingö - förr och nu - Ulla von Schmalensee Törnblom. Lidingö hembygdsförenings skriftserie - Gårdar på Lidingö, Nr. 1, Bo Gård, 2005. Lidingö hembygdsförenings skriftserie - Gårdar på Lidingö, Nr. 2, Elfviks Gård - dess historia och människor, 2006. Lidingö hembygdsförenings skriftserie - Gårdar på Lidingö, Nr. 3, Gångsätra Gård - gården som försvann, 2007. Lidingö hembygdsförenings skriftserie - Gårdar på Lidingö, Nr. 4, Hersby gård - en kungsgård, 2008. Lidingö hembygdsförenings skriftserie - Gårdar på Lidingö, Nr. 5, Islinge gård, 2009. Anderberg, Jan-Erik: Nyare undersökningar av det förhistoriska Lidingö, 1936. Ankarberg, Carl-Henrik: Kulturhistoriska sevärdheter i Lidingö, 1983. Dahlgren, Victor: Beskrifning jemte statistisk tabell och karta över Lidingö socken 1847, 1973. Dybeck, Richard: Svenska Runurkunder, 1855. Frödin, Otto: Lidingös forntid och dess natur, 1927. Frödin, Otto: Runstenen vid Islinge, i Lidingöboken 1946, 1947. Ståhle, Carl-Ivar: Lidingön under forntid och medeltid. En namn och bebyggelsehistorisk studie. Ortnamnssällskapet i Uppsala, årsskrift 1954.
Arkitektyrkets historia i Sverige
Fortifikationsingenjörerna stod för lejonparten av dåtidens statliga projektering av byggnader. Bland 1800-talets militärarkitekter var Fredrik Blom en av de mest framträdande. Förutom att rita flera av militärbyggnaderna på Skeppsholmen blev han också känd för sina prefabricerade hus både inom och utom Sverige. Dessa bestod av dubbla brädväggar med lufttätt papp emellan. Väggar, golv och tak fördes till byggnadsplatsen i delar och var förberedda med spånt för smidig sammanfogning. Industrialiseringen och därmed också urbaniseringen skedde i snabb takt under århundradet, vilket ledde till många uppdrag för arkitekterna. Offentliga byggnader uppfördes för att möta praktiska behov i staden och dessutom ge ett representativt intryck i linje med tidsandan. Byggnaderna kunde bestå av bland annat monumentala järnvägsstationer, sjukhus och rådhus. På grund av den stora bostadsbristen tog spekulationsbyggandet fart. Byggmästarna var inriktade på kortsiktig vinst och gårdsutrymmena utnyttjades maximalt vilket gav bostäder med dåliga sanitära förhållanden som följd. 1874 kom den första enhetliga byggnadsstadgan för hela landet. Stadgan stipulerade det kommunala planmonopolet och satte regler för inrättandet av kommunala byggnadsnämnder. Rollerna för arkitekten respektive byggmästaren och hantverkaren kom gradvis att bli glida isär under 1800-talet. Arkitektens arbete blev inriktat på form, volym och komposition medan byggmästarens och hantverkarens arbete kom att fokuseras mot på tekniska konstruktioner och detaljering. Detta tillsammans med skråväsendets upphörande 1846 gav som konsekvens att arkitektarbetet under 1880-talet utkristalliserades som ett tydligt eget yrke. 1911 beslutade riksdagen om att förändra arkitektutbildningen till att bli mer konstnärligt och mindre tekniskt inriktad, därmed blev det nya synsättet på arkitektyrket officiellt ratificerad. Arkitektens status och ställning var under den första hälften av 1900-talet stark. Byggnadsverksamheten expanderade över hela landet, men arkitekterna verkade i huvudsak i Stockholm. 1936 bildades SAR som den första rikstäckande och självständiga organisationen för arkitekter i Sverige. Fram till andra världskriget var arkitekterna i hög grad fria yrkesutövare. Anställning betraktades som en form av praktik, målet var att starta ett eget kontor. Vidgande arbetsfält öppnade sig där arkitekter tog på sig uppdrag inom bland annat arbetsledning, stadsplaneteknik och trädgårdskonst. Fram till 1960-talets början fanns fortfarande en småskalighet i byggandet som gynnade arkitektens position. 1960-talet kom att bli en brytningstid, då yrkesrollen förändrades radikalt. Socialdemokraterna drog igång miljonprogrammet med storskaligt organiserat byggande. Tidens tecken var byggstandarder, statliga byråer och stora byggföretag. "Apparaten Bygg-Sverige" kom att bli arkitekternas huvudsakliga arbetsgivare. Även kontoret blev större och gavs namn med karakteristiska anonyma akronymer som VBB och FFNS. Eftersom alla ritningar skulle vara färdigställda när bygget startade försvann kontakterna för arkitekterna under själva bygget. Detta ledde till att en viktig del av möjligheten till inhämtandet av tyst kunskap gick förlorad – kontakten med byggandets verklighet, kunskapen om byggnadsmaterialen och ömsesidigt utbyte med andra yrkesgrupper. Arkitekten kom att ofta att bli en "ritslav" som pressaded att producera på ett större kontor. 1970-talet präglades av omvärdering i samhället. Den socialdemokratiska modellen av storskalig planering ifrågasattes i och med den gröna vågen. Miljonprogrammet fick ett abrupt slut delvis beroende på kritiken men i högre grad på grund av att bostadsbristen förbytts i ett överutbud. Byggandet kom efter miljonprogrammet mer att ske i en mindre skala. De i yrkesrollen brutna fragmenten av dels ingenjörsmässigt "rationell" projektering och dels konstnärlig skicklighet började att sammanfogas.
Landskapsarkitektur
Landskapsarkitektur omfattar planering, gestaltning, projektering och förvaltning av landskapet. Till landskapsarkitektur hör följaktligen delämnena landskapsplanering, landskapsdesign och landskapsförvaltning av utemiljön. Med landskap avses alla kultur- och naturpräglade mark- och vattenområden, i staden och på landsbygden. Mindre områden så som parker, torg, trädgårdar och gaturum utgör olika komponenter i landskapet. Landskapsarkitektur syftar till en ändamålsenlig rumslig gestaltning av växter, byggda material, mark, och vatten. Utgångspunkterna i landskapsplaneringen är landskapet som ett dynamiskt system tillsammans med människornas behov, önskemål, avsikter eller intressen. Modellering och förmedling av alternativa utvecklingsmöjligheter är centrala. I vardagligt tal är landskapsarkitektur huvudsakligen en produkt i form av exempelvis en park, en trädgård, en fontän, en våtmark och dess flora och fauna som planeras skydd för, ett naturreservat eller en vägdragning. En förskjutning från produkten till upplevelsen av densamma innebär ett annat sätt att använda begreppet landskapsarkitektur. Förskjutningen innebär att fokus flyttas till själva upplevelsen. Forskningen inom ämnet har därmed i uppgift att utveckla professionens kunskapsfält. Teoribildningen inom ämnet hämtar intryck från bland annat design, arkitektur, ekologi, planering, miljöpsykologi, sociologi, kommunikation och systemteori. Ämnet har ett ursprung som profession. Landskapsarkitektur kan därför alternativt beskrivas som den samlade kunskap som en praktiker, en landskapsarkitekt använder i genomförandet av projekt. Landskapsarkitektur som profession söker former som realiserar en uttalad andemening. Målet är att väga samman intressen och värden till en attraktiv och långsiktigt hållbar helhet. Den ämnesmässiga förankringen finns i landskapsarkitekturens, samhällsbyggandets och trädgårdskonstens historia, i landskapsarkitekturens teorier och i den estetiska upplevelsen, med konstnärsliknande arbetsmetoder. Inom landskapsarkitektur används en mångfald av metoder, men central är den friare - heuristiska - arkitektens designmetod. Genom skissande och senare med ritningar, bilder, fysiska och digitala modeller utforma och kommunicera tänkbara lösningar. Det engelska uttrycket landscaping har sedan början av 2000-talet börjat användas för att beskriva ett tjänsteområde som inriktar sig på planering, anläggning och skötsel av utomhusmiljöer i bebyggda områden. Berglund/Drougge/Lindberg: Om landskap (Bokförlaget Atlantis, 2011).
William Chambers (arkitekt)
Efter faderns död den 21 mars 1735 flyttade William till England där han gick i Ripon Grammar School i Yorkshire. Han återvände till Göteborg i samband med moderns död 1740, för sitt första engagemang i Ostindiska Kompaniet. Efter sin återkomst till Sverige den 11 juli 1749 tog han avsked från kompaniet. Han reste därefter vidare till Paris för att grundligt inhämta mer kunskap om arkitektur. Han kom där i kontakt med den svenske ambassadören i Frankrike, C.F. Scheffer, som skrev ett antal rekommendationsbrev för honom till flera framstående personer i Italien, dit han reste för fortsatta studier under fem år. William Chambers bosatte sig i november 1755 i London med hustrun Catherine, där han också öppnade sitt arkitektkontor. En av kontorets adresser var Berners Street/Oxford Street. Efter rekommendationer från Lord Bute, blev han 1757 ritlärare åt den dåvarande prinsen av Wales (Georg III) och utgav under dennes beskydd samt med bistånd från sina vänner i Göteborg praktverket Designs of Chinese Buildings, Furniture etc. (1757), vilket efterföljdes av A treatise on civil architecture (1759), med nya upplagor 1768 och 1826. Redan tidigt fick William Chambers i uppdrag att anlägga en trädgård i Kew åt prinsens mor Augusta. Han tillämpade då sina nya idéer rörande trädgårdskonst och dekorativa byggnader. Hans nygestaltning av parken och Kews byggnader skildrades i ett stort praktverk: Plans, elevations, sections, and perspeclive views of the gardens and buildings at Kew in Surrey (1763), som utfördes av den tidens bäste kopparstickare. Emellertid mötte Chambers smak ganska mycket motstånd och han fick därför anledning att ge ut en särskild avhandling till försvar för sina åsikter, Dissertation on Oriental Gardening, (1772), ny upplaga 1773, översättning till franska och tyska). År 1762 fick Chambers uppdraget att bygga om Buckingham House efter kungens krav. Kostnaden uppgick till 73 000 pund. År 1762 valdes Chambers in i Acedémie Royale d'Achitecture i Paris och fyra år senare blev han medlem av den svenska Vetenskapsakademien. Tillsammans med Robert Adam utsågs han 1761 till kungens förste arkitekt. Det dröjde till 1769 innan han krönte sin bana genom att efterträda Henry Flitcroft som chef för "Board of Works" - den engelska motsvarigheten till Byggnadsstyrelsen. Med kungens stöd grundades 1768 Royal Academy of Arts av Chambers som skattmästare, och med konstnären sir Joshua Reynolds som preses. I praktiken var det Chambers som kom att leda akademiens överläggningar och verksamhet. William Chambers kom i diskussion med poeten William Mason, som utgivit en dikt om de engelska trädgårdarna. Konungens förtroende för Chambers var emellertid orubbat och han fick i uppdrag att bygga om och bygga till Somerset House (1776–96) i London - ett storartat byggnadsverk, som anses tillhöra 1700-talets förnämsta engelska byggnader. Bland hans övriga arbeten kan nämnas Blackfriarsbron och Adelphi Buildings. Dessa utförde han tillsammans med bröderna Adam. I slutet av 1767 fick Chambers av drottning Lovisa Ulrika ett guldskrin med inläggningar föreställande svenska kungliga slott. Detta var mer än en vänskapsgest i utbyte för böckerna "Kew, Chinese Buildings" och "Treatise", som han hade sänt till drottningen. William Chambers utförde 1769 idéskisser och ritningar för Svartsjö slott tillsammans med sin elev Edward Stevens. Detta var en nedbantad variant av Chambers tidigare ritningar till Harewood. Förslaget var redan från början chanslöst eftersom det helt gick på tvären mot den arkitektoniska traditionen i Sverige och dessutom inte tillgodosåg det svenska kungaparets krav på ett stort och representativt slott. Istället godkändes Carl Fredrik Adelcrantz projekt våren 1770 och utbyggnaden stod färdig tre år senare.
