Trädgårdsmästare
Trädgårdsmästare är en yrkestitel för personer som är yrkeskunniga eller yrkesverksamma med skötsel och odling av växter. Utbildningar för trädgårdsmästare med olika inriktningar finns som bl a som 1- eller 2-åriga gymnasieutbildningar (även vuxenutbildning) och 2-åriga utbildningar på Yrkeshögskolan på många orter. Stadsträdgårdsmästare är en titel som förekommer i vissa svenska städer. För Stockholms parker tillsatte Stockholms stad ämbetet från 1869-1971, och återupprättade det i ny form 2009. Bland stadsträdgårdsmästarna återfinns bland andra Alfred Medin (innehade tjänsten 1869–1906) och Holger Blom (innehade tjänsten 1938–1971). Elisabeth Rosenquist Saidac 2015-. Föreningen Sveriges Stadsträdgårdsmästare.
Trädgårdsföreningen, Göteborg
Trädgårdsföreningen är en stadspark i centrala Göteborg, avgränsad av Nya Allén, Vallgraven, Södra vägen samt Ullevigatan. Parken har numera ett rosarium, växthus, palmhus samt butiker, caféer och en utomhusscen för olika uppträdande. I parken ligger också Restaurang Trädgårn. Rosariet i parken har belönats med tre stjärnor i Guide Michelin och klassas därför som en av Göteborgs stora sevärdheter. Som första park i Sverige förklarades Göteborgs Trädgårdsförening den 2 juni 1992 som byggnadsminne. Redan 1976 hade Palmhuset i parken blivit byggnadsminne. Trädgårdsföreningens park började anläggas 1842. Den är en av landets allra tidigaste offentliga parker och den för tillkomsttiden mest storslagna. Genom sina engelska influenser intar den en unik ställning gentemot senare anlagda stadsparker, som utformades efter tyska parkanläggningsideal. Anläggningens plan, liksom växturvalet i rabatter och planteringar, har fram till idag bibehållit sin ursprungliga karaktär med tidstypiskt växtsortiment och slingrande stigar. Ett par av parkens tidigaste byggnader är uppförda under parkens tidigaste tid, direktörsvillan 1847 och elevbostaden 1868, medan många av de övriga tillkom kring sekelskiftet. Idag utgör Trädgårdsföreningens park en av de mest välbevarade offentliga parkerna från 1800-talets mitt samtidigt som den intar en särställning i parkanläggandets svenska historia. Den blev tidigt den viktigaste promenadplatsen för stadens borgerskap och utgör numera en omistlig del av stadsmiljön i centrala Göteborg. Göteborgs Trädgårdsförening bildades år 1842, efter beslut av Karl XIV Johan den 28 september 1842 att "afträda den Segerlindska ängen (cirka 18 tunnland) för ändamålet". Denna hade tidigare tillhört den kände Göteborgs traktören och hotelldirektören Laurentius Segerlind. Initiativtagaren var kaptenen vid Göta artilleriregemente Henric Elof von Normann, en stor blomsterälskare, som på sommaren 1840 reste till Berlin och besökte dess stora botaniska trädgårdar. Övriga stiftare var: överläkaren på Sahlgrenska Pehr Christopher Westring, kommerserådet James Dickson, docenten Magnus Wilhelm von Düben, doktor A. G. Franck, apotekaren A. H. Grén, magister John Erhard Areschoug samt juveleraren J. E. Tengstedt. Ett årligt bidrag på 1 000 riksdaler till den då nybildade Trädgårdsföreningen beslutades 1842 av Magistraten i Göteborg. Pengarna avsåg att föreningens trädgårdsmästare skulle ta hand om stadens parker och planteringar. Åtskilliga gånger förlängdes överenskommelsen. I mars 1843 fick arkitekterna Victor von Gegerfelt och Heinrich Kaufmann i uppdrag att tillsammans med trädgårdsmästaren Franz Töpel, ta fram ritningar och kostnadsberäkningar för en anläggning på fältet. Både Gegerfelt och Töpel fick dock avgå i augusti 1844, men det blev ändå Gegerfelts och Kaufmanns gemensamma bolag "ByggnadsContoiret" (startat 1842) som fick uppdraget med att uppföra trädgårdsanläggningen. Det visade sig snart vara ett problematiskt och dyrt arbete, eftersom hela området bestod av blålera och "pålningarna var som att slå ner en tändsticka i en smörklick". Staden utlovade finansiellt stöd med 5 000 riksdaler Banco och några tusen lass med en "utmärkt god compost" från Larmgatan som skulle "bereda en herrlig vegetation uti den annars så liftomma leran", dessutom skrevs ett förmånligt avtal med "styrelsen öfver Artilleri Staben" om att under två år erhålla all hästspillning därifrån mot en ersättning av 250 Riksdaler Banco om året. Den 29 maj 1863 beslöts att Trädgårdsföreningen skulle förses med en gasledning. Då verksamheten expanderade uppfördes år 1874 en ny ekonomibyggnad vid dåvarande Slussgatan, ritad av Gegerfelt. På grund av en sviktande ekonomi övertogs parken år 1975 av Göteborgs kommun.
Kjell Eriksson (författare)
Kjell Eriksson, född 1953 i Uppsala, är en svensk författare, politiker och trädgårdsmästare. Efter verksamhet som trädgårdsmästare började han skriva böcker i 40-årsåldern. Han är mest känd för sin kriminalromansvit om kriminalkommissarien Ann Lindell. Eriksson var verksam i det maoistiska partiet SKP och var från 1990 partisekreterare för Arbetarlistan. Från 1970-talet var han fackligt aktiv i Svenska lantarbetareförbundet där han bland annat var avdelningsordförande samt ledamot i överstyrelsen respektive förbundsstyrelsen. Han var ombud till LO-kongressen 1976. Efter en tid som författare bosatte sig Eriksson i Brasilien. 1993 – Knäppgöken (roman). 1995 – Frihetsgrisen (roman). 1995 – Efter statarna – en ny tid (reportagebok). 1999 – Den upplysta stigen (kriminalroman). 2000 – Jorden må rämna (kriminalroman). 2001 – Stenkistan (kriminalroman). 2002 – Prinsessan av Burundi (kriminalroman). 2003 – Nattskärran (kriminalroman). 2004 – Nattens grymma stjärnor (kriminalroman). 2005 – Mannen från bergen (kriminalroman). 2007 – Den hand som skälver (kriminalroman). 2008 – Svarta lögner, rött blod (kriminalroman). 2009 – Öppen grav (kriminalroman). 2012 – Simma i mörker (självbiografi). 2013 – Spetsad: Ett fall för kommissarie Santos. 2014 – Smärta: Ett fall för kommissarie Santos. 2015 – Att skjuta hästar (roman om de internationella brigaderna i det spanska inbördeskriget). 2017 – Verandarevolutionären. 2019 – Den skrattande hazaren. 1999 – Debutant-diplomet för Den upplysta stigen. 2000 – ABF:s litteratur- och konststipendium. 2000 – Landsbygdens författarstipendium. 2002 – Bästa svenska kriminalroman för Prinsessan av Burundi. 2005 – Lundequistska bokhandelns litteraturpris. 2006 – Stig Sjödinpriset.
Groens malmgård
Dåvarande kvarteret Vintertullen större (nuvarande Vintertullen mindre) bestod 1674 av flera tomter vilka framgår av Holms tomtbok. De båda största tomter ägdes då av kryddkrämaren Scipio Meijtens (död 1688) och av kungliga trädgårdsmästaren Christian Horleman (död 1687). I Holms tomtkarta uppges förnamnet "Christoffer" vilket kan vara en felskrivning. Horleman, en skicklig trädgårdsmästare från Republiken Förenade Nederländerna, inkallades 1666 från Haag till Stockholm av kung Karl XI att ta hand om de kungliga trädgårdarna. Horlemans granne, Scipio Meijtens, förvärvade sin tomt år 1664 för 100 daler silvermynt. Den omfattade 26 474,75 kvadratalnar (drygt 15 700 m²) och är den som numera är känd som Werner Groens malmgård. I den gemensamma bouppteckningen, som upprättades 1693 efter Meijtens änkas död, framgår några byggnader som troligen avser dagens huvudbyggnad och en del av den röda längan vid Lilla Mejtens gränd, vilken är uppkallad efter Meijtens. Det var således inte Werner Groen som lät bygga mangården utan Scipio Meijtens. Huvudbyggnaden var ett gult putsat trähus med gråa pilastrar under ett säteritak, formgiven i karolinsk stil. År 1697 pantsattes malmgården i Riksbanken och 1702 inköptes "en trädgård med tillhörande hus och lägenheter" av vinhandlaren Werner (eller Verner) Groen (gr uttalas med ett grovt ch-ljud, ungefär chroen), även han härstammade från Holland. Han fick betala knappt 10 000 daler kopparmynt för den bebyggda egendomen. Werner Groen och familj bodde bara om somrarna i malmgården, övrig tid fick hans trädgårdsmästare ta hand om egendomen. Under Groens tid tillkom troligen även trädgårdsmästarbostaden (dagens adress Malmgårdsvägen 53A). Efter Werner Groens död 1721 övertogs gården av arvingen vinhandlaren Joakim Schultz (död 1760). Av hans brandförsäkring från 1750 framgår att han hade förutom malmgården även drivhus, orangeri, stall, vagnshus, hönshus och en stor fruktträdgård med 286 fruktbärande träd. Schultz lät också utvidga tomten i etapper, bland annat med en del av Horlemans trädgård i väster och kvarntomten där Träkvarnen hade stått i nordväst. Sin största utsträckning hade Schultz' tomt 1758. År 1760 flyttade änkan Catharina Schultz till gården som bebodde den permanent. Efter ett tiotal olika ägare under 1700-talets slut och större delen av 1800-talet förvärvades gården 1878 av byggmästaren C.H. Hallström vilken överlät den till Elsa Borg, även kallad Vita bergens drottning. Hon förvandlade malmgården till ett skyddshem för "fallna kvinnor". Bland annat sysselsattes de unga kvinnorna med stickning, sömnad, tvätt och trädgårdsskötsel. Den före detta trädgårdsmästarbostaden blev ett barnhem för elva barn. Stockholms stad förvärvade fastigheten 1883. Efter Borgs död 1909 överläts hela verksamheten i Louise Ulffs ledning. Gården stod i missionens tjänst till 1928. Samma år övertog Elsa Borgs son, trädgårdsmästare August Johansson, egendomen. 1933 planterade dennes son, Josef Johansson, till Borgs ära en magnolia i Vita bergens park strax norr om gården. Magnolian gav upphov till namnet Magnoliapriset som sedan 1969 årligen delas ut av Sofia hembygdsförening. Josef Johansson var även den huvudsakliga donatorn till den staty, som 1972 restes intill magnolian. Statyn, som föreställer Elsa Borg omfamnande två små barn, skapades av Astri Bergman-Taube. Under statyn står att läsa "Den första verkliga socialarbetaren Elsa Borg Vita bergens drottning 1826-1909. Till minne av en enastående kärleksgärning. Donation av Augusta och Josef Johansson m.fl." Sedan 1983 drivs egendomen av stiftelsen Malmgården Vita Bergen som odlar biodynamisk och anordnar julmarknad i huvudbyggnaden under adventstiden. Filmen Raskenstam med bland andra Gunnar Hellström (som även förde regi), Lena Nyman och Agneta Fältskog spelas in vid Groens malmgård 1983.
Tiergarten
Tiergarten eller Großer Tiergarten är en stor stadspark i stadsdelen Tiergarten i centrala Berlin. Parken har en yta på 210 hektar (2,1 km²) och angränsar till Brandenburger Tor, här ligger även Reichstag. Tiergarten betyder djurgård (djurpark) på tyska. I Tiergarten återfinns bland annat De nordiska ambassaderna i Berlin och Schloss Bellevue. Strasse des 17. Juni går igenom Tiergarten upp mot Brandenburger Tor och i centrum finns Großer Stern med monumentet samt turistattraktionen Siegessäule. I Tiergarten finns bland annat en engelsk park (Englischer Garten) med teservering. Under 1600-talet skapades i kurfurstarnas inhägnade jaktrevir flera rastplatser och breda alléer. Åtta av dessa alléer mötas vid Großer Stern. Andra delar som finns kvar från senbarocken är Floraplatz med en guldfiskdamm samt Venusbassängen. Årets 1792 utformades under ledning av trädgårdsmästaren Justus Ehrenreich Sello den yngre en ny areal (Neue Partie) med konstgjorda insjöar. Stort inflyttande hade landskapsarkitekten Peter Joseph Lenné som anlade mellan 1833 och 1838 en klassisk landskapspark. Under Nationalsocialismen fanns planer att göra alléerna betydlig bredare och uppföra flera byggnader vid alléerna. På grund av andra världskriget blev endast en allée (Strasse des 17. Juni) bredare. Under bombningar vid slutet av kriget blev stora delar av parken förstörd. Kort efter andra världskriget användes stora delar av parken som trädgård. Här odlades grönsaker för Berlins hungriga befolkning. Borgmästaren Ernst Reuter betraktade de fällda träden i Tiergarten som ett sår i staden och han gav påbudet att 25 000 träd skulle planteras. Omgestaltningen av parken skedde under ledning av trädgårdsmästaren Willy Alverdes. I Tiergarten ligger tunnelbanestation Bundestag samt Tiergarten station och Bellevue station som är järnvägsstationer för Berlins pendeltåg (S-bahn). Även Siegesallee hör hit. Tiergarten är också känt för Berlin Love Parade som hölls här mellan 1996 och 2003 samt 2006. Ursprungligen skapades Tiergarten som jaktmark för Brandenburgs kurfurstar och Preussens kungar men omvandlades senare till en park för berlinarna. Under sommaren är parken särskilt populär med bland annat grillning.
Hjördis Levin
Hildur Hjördis Charlotta Levin, född Eriksson 4 juni 1930 i Smedby, Östergötlands län, är en svensk historiker och författare. Levin, som är dotter till trädgårdsmästarna Karl Erik Karlsson och Hildur Schwarz, genomgick i unga år kontorsutbildning och var kontorsanställd till 1968. Hon blev filosofie kandidat 1971 och filosofie doktor vid Umeå universitet 1994. Hon var kursledare i talteknik och argumentationsteknik vid Kursverksamheten i Stockholm från 1973 och verksam som taltränare i det egna företaget Juno Talarträning från 1986. Levin har varit verksam frilansskribent, bland annat som medarbetare i Svenska Kvinnors Vänsterförbunds tidskrift "Vi Mänskor" från 1969. Hon har även skrivit artiklar för bland annat "Kvinnobulletinen" och "Acca" och varit verksam som föredragshållare. Hon var under 1980-talet medarbetare i uppslagsverket Focus och har skrivit biografiska artiklar över kvinnor för Svenskt biografiskt lexikon. Levin har sedan 1970-talet varit aktiv i Svenska Kvinnors Vänsterförbund och Grupp 8. Hon har även varit kommunalpolitiskt aktiv för Vänsterpartiet i Stockholms kommun som ledamot av sociala distriktsnämnden i socialdistrikt 9 (södra Farsta). Hon är medlem i Sveriges Författarförbund sedan 1988 och ledamot av Svenska Kvinnors Vänsterförbunds riksstyrelse. Levins avhandling 1994 behandlar sexualdebatten 1880–1910 och hur den ledde fram till den så kallade Preventivlagen 1910 som förbjöd spridandet av bruk eller kännedom om preventivmedel hos allmänheten. Levin har sedan fortsatt kartlägga och beskriva den efterföljande perioden 1923–1936 med kvinnokamp för sexuellt likaberättigande och jämställdhet, och som bland annat ledde fram till avskaffandet av Preventivlagen 1938. Levin är sedan 1955 änka efter chauffören Jonny Levin (1926–1955). Blå safir (dikter, 1965). Testiklarnas herravälde: Sexualmoralens historia (1986, utökad upplaga 1989). Elisabeth Tamm på Fogelstad: en radikal herrgårdsfröken (1989). Masken uti rosen: nymalthusianism och födelsekontroll i Sverige 1880–1910 (doktorsavhandling, 1994). Kvinnorna på barrikaden: sexualpolitik och sociala frågor 1923–36 (1997). En radikal herrgårdsfröken: Elisabeth Tamm på Fogelstad – liv och verk (2003). Kampen mot "vita slavhandeln" : trafficking i historiskt perspektiv (2015). Flickebarnet i sävlådan: en tragisk historia från det fattiga Sverige (2017).
Ingemar Gram
Ingemar Gram, född 1908, död 1986, var en svensk trädgårdsmästare och amatörfotograf. Som trädgårdsmästare var han under många år medarbetare till Stockholms stadsträdgårdsmästare Holger Blom och som fotograf efterlämnade han cirka 13 000 diabilder med Stockholmsmotiv som donerades 1989 till Stadsmuseet i Stockholm. Ingemar Gram anställdes i början av 1950-talet som trädgårdsmästare på Stockholms stads gatukontors parkavdelning. Den befattningen hade han till sin pensionering 1973. Hans stora intresse för blommor, växter och fotografi gav honom smeknamnen som "modernismens blomstersmyckare" och "blomsterfotograf". Han hade alltid kameran med sig och fotograferade huvudsakligen i färg, på diafilm och i format 6x6 cm. Gram dokumenterade samma platser under olika årstider, år efter år och skapade därmed en omfattande bildsamling visande Stockholm i förändring. Det nya Stockholm som växte fram under 1960- och 70-talet smyckades med växter som stadens trädgårdsmästaren Gram hade ansvar för och som fotografen Gram dokumenterade i välkomponerade färgfotografier. Människor och trafik intresserade honom inte lika mycket som blommorna, rabatter och planteringar. Det illustreras av ett fotografi taget på högertrafikomläggningen 3 september 1967 då några planteringar med bolltistlar i Pålsundsparken fångade hans intresse mer än den stora trafikhändelsen. Helst fotograferade han tidigt på morgonen där inga människor eller fordon kunde "störa" bilderna. Återkommande motiv var även Stockholms stora nybyggen, bland annat Hötorgsskraporna, Sergels torg, Folksamhuset och Wenner-Gren Center. Här skapade Gram intressanta kontraster mellan byggnadernas raka linjer och blommornas mjuka former. Men han dokumenterade inte bara det vackra utan även förstörda blomsterrabatter eller bortrivna citykvarter. År 1989 donerade systersonen Torkel Sternberg omkring 13 000 färgdiabilder till Stockholms stadsmuseum som har digitaliserad en del och som är tillgängliga för allmänheten på Stockholmskällan. På hösten 2016 fanns där över 650 bilder. I originalformat utan beskärning eller färgkorrektur.
