Matvanorna i de tretton kolonierna
Dricksvatten användes sällan som törstsläckare då brunnarna ofta var nedsmutsade med avföring som kom frånärbelägna utedass eller från frigående betesdjur. Mjölk dracks sällan färsk, utan användes då framförallt i matlagningen. Man drack istället kärnmjölk och åt clabbered milk (en sorts filbunke) med sked. Färsk frukt och färska grönsaker kunde inte användas annat änär de var i säsong. Kött förstördes väldigt fort, särskilt på somrarna. Om man slaktade en sommardag i amerikanska södern måste allt kött tillagas samma dag, annars blev det förstört redan till nästa morgon. Så man slaktade på morgonen, styckade köttet och tillagade det till middagsmålet. Samma kött dök sedan upp till kvällsmåltiden och till nästa dags frukost. De flesta människor i de tretton kolonierna - utom slavar - åt tre måltider varje dag. Frukosten åts tidigt i fattiga hem och senare i rikare. De flesta vuxna började dagen med en alkoholdryck, som svagdricka eller cider, följd av gröt, ofta majsgröt. De välbeställda hade en mer varierad frukost med kaffe, te eller choklad och kex, muffins och rostat bröd med smör. Huvudmåltiden var middagen (dinner) som åts mitt på dagen. Även här tenderade välbeställda att äta senare. Det fanns även regionala skillnader, New Englands köpmän åt middag tidigare än de södra koloniernas plantageägare. För 1700-talets medelklass bestod middagen ofta av två anrättningar, den första med soppa och flera kötträtter, den andra med efterrätter. Vanliga människor åt ofta någon form av stuvning med fläsk och kål eller majs. Kvällsmaten (supper) var ett lättare mål som åts på kvällen. För vanliga människor bestod den ofta av rester från middagen eller en majsvälling. Även till denna måltid dracks cider och öl. Sallader åts ofta till kvällsmat av mer välbeställda. I de södra kolonierna åt dessa ofta olika äggrätter på kvällen. Den förslavade befolkningen var vanligen bara tillåten två måltidsraster per dag, frukosten vid middagstid och middagsmålet långt senare på dagen. Maten bestod vid bägge måltiderna huvudsakligen av majsmjölsrätter med lite fläsk eller fisk, kompletterade med vad slaven kunnat odla, föda upp eller fånga efter sin tolv timmars arbetsdag. Öl var ett baslivsmedel i de amerikanska kolonierna. Så gott som alla människor oberoende av ålder och social ställning drack öl och man drack ofta öl vid dagens alla måltider. Det öl som dracks var ofta ett alkoholsvagt small beer (svagdricka), antingen bryggt på mäskens andra eller tredje lakning eller på en mäsk med stora mängder råfrukt i form av kli, melass, rötter och örter, den var då oftast ofilterad och liknade mest en tunn välling. När granskott tillsattes fick man spruce beer, ett viktigt medel mot skörbjugg i New England (och för övrigt också i Kanada). Cider var en alkoholdryck som konsumerades i lika stor utsträckning som öl, trots att den var alkoholstarkare än svagdricka. Stora äppelskördar om höstarna tillgodogjordes genom jäsning av äppelmust till cider. Cider dracks åtminstone från New England i norr till och med Virginia i söder. Rom importerades ursprungligen från de västindiska sockeröarna, men den stora triangelhandeln mellan New England och Västindien gjorde att stora mängder melass importerades till de amerikanska kolonierna och New England blev ett centrum för bränningen av inhemsk amerikansk rom. Rom var den vanligaste spritdrycken i det koloniala Amerika och romkonsumtionen i mitten av sjuttonhundratalet har beräknats till ca 13-14 liter per person och år. Whiskey var en spritdryck som före det amerikanska frihetskriget bara återfanns vid odlingsgränsen där den brändes av nybyggare som på detta sätt förvandlade sitt spannmålsöverskott till en kommersiellt gångbar och lättransporterad vara. Både råg och majs ingick i mäsken men råg dominerade. Majswhiskey var en produkt som först utvecklades i Kentucky under kolonialtidens absoluta slutskede.
Kedträsket
Kedträsket (ked) är en sjö i Norsjö kommun i Västerbotten och ingår i Skellefteälvens huvudavrinningsområde. Sjön har en area på 2,2 kvadratkilometer och ligger 221,4 meter över havet. Sjön avvattnas av vattendraget Bjurbäcken. Kedträsket är delad längsmed av den långa rullstensås som här kallas Burvallsnäsan och Stornäsan (för att sedan övergå i Ljussträskkammen och Norakammen och fortsätta mot Ånäset). Sjön är drygt fem kilometer lång och 750 meter bred vid Storsundet, där de två delarna av sjön möts. Även vid Båthalsen, där Stornäsan är knappa 20 meter bred och väldigt låg, har man länge kunnat dra över båtar. Sjöns enda ö heter Bäckerholmen. Inte alla delar av sjön har officiella namn, men bland de som har kan, förutom Storsundet, nämnas Abborrviken, Lomviken, Bladsundet, Inre Storvommen, Yttre Storvommen, Nörd-Skråmhålet, Sör-Skråmhålet, Lillsundet och Eriksvensaviken. Sjön tillhör idag Bjurträsk FVO och har fritt fiske. Fisk som finns är abborre, gädda, mört, sik och lake. Sjön har genom tiderna haft olika namn. Sjön kallades år 1554 Keide tresk, 1570 Käder tresk, 1617 Kiedhertresk, 1856 Kjidträsket, 1884 Kjäd-Träsket Sjön är närmast kedjeformad, vilket man trott gett sjön dess namn. 'Ked' är ett äldre, enligt SAOL poetiskt, ord för 'kedja'. Senare rön pekar dock på att det skulle handla om ett samiskt namn, Geäddiejávrrie, där förleden betyder 'bovall'. Detta skulle innebära att alla tre sjöarna runt Bjurträsk (Kedträsket, Fäbodträsket och Bjurträsket) hetat Fäbodträsket, då Bjurträsket och Fäbodträsket bytt namn under historiens lopp. Kedträskets stränder är rika på fornlämningar från stenåldern (skärvstenar) och av yngre, samisk typ (härdar). Sjön var under medeltiden en av de sjöar som bönder från kustlandet bedrev fjällträskfiske i. Bland annat fiskade Nils Albrektsson, bonde i Myckle (Skellefteå) år 1553 regelbundet i Kedträsket, Bjurträsket, Fäbodträsket, Malån och Svanselet i Skellefteälven. Sjön har sitt huvudsakliga inlopp (frånsett de myrar som avvattnas, naturligt och med diken, samt mindre tjärnar som Västre-Daltjärnen, Östre-Daltjärnen, Båthustjärnen och Bretjärnen samt via Ljusträskgraven även Ljusträsket) i Raningsbäcken och utlopp strax intill via Bjurbäcken och Malån till Skellefteälven, strax nedströms Vargfors kraftstation. År 1854 byggdes även en för bevattning och den uppväxande industrin viktig kanal mellan norra delen av sjön och Lomtjärn. Även det vattnet hamnar så småningom i Malån. En bit norr om sjön går Länsväg 370 och strax öster om sjön ligger Bolidens nedlagda gruvor Uddengruvan och Kedträskgruvan. Kedträsket ligger i Skelleftefältet och området är så gott som ständigt inmutat. Innanför vägen till Uddengruvan går det att nå sjöns östra ände, där Sveaskog vid badplatsen har en stuga för uthyrning. Stugan ligger på en sandhed, vilket även gjort platsen populär för husvagnsparkering, och även om det inte är en officiell campingplats finns öppet för allmänheten bland annat eldstad och utedass. Även i sjöns västra ände finns en badplats, med infart från Bjurträsk. Söder om sjön ligger byn Böle, och väster om sjön (uppe vid länsväg 370) ligger den by som väldigt sällan kallas Kedträsk (oftare S. Svanheden) men ändå gett namn till både gruvan och Kedträskbron (Vägverkets väg 847) över Skellefteälven, samt dessutom av författaren Torgny Lindgren förevigats i romanen Norrlands Akvavit. Kedträsk var också namnet på det kortlivade gruvsamhälle som från åtminstone 1960-talet och en bit in på 1980-talet låg en knapp kilometer öster om Svanheden längs Skelleftevägen, och som hyste gruvarbetare till de tre gruvorna i närheten. Av denna by finns idag knappt några spår.
Kvarteret Tjärboden
Kvarteret Tjärboden påminner, tillsammans med kvarteren Tjärväktaren, Tjärkokaren, Tjärhovet mindre och större, om tjärhanteringen på Tjärhovet vid Södra varvet, beläget nere vid Tegelviken. 1674 ägdes kvarteret enligt Johan Olofsson Holms tomtbok av hökaren Johan Mattsson. Asienresenären och författaren Nils Mattsson Kiöping var hyresgäst här med sin familj 1676. Detta bergiga område på Åsöberget med sin oländiga terräng var utan större värde för Stockholms stad. I början av 1700-talet uppläts ytterligare mark i närheten för bostadsbebyggelse mot en relativt låg årsavgift. En av dessa nybyggare var tunnbindaren vid Tjärhovet, Carsten Söderberg, som i en skrivelse till Ämbets- och Byggningskollegiet hade begärt "att få intaga och hägna in en lite bergig ödeplats på Södermalm...". Det fick han och 1754 fastställdes ett årligt tomtöre till 12 öre silvermynt för tomtens "avlägsenhet och idel bergaktighet skull". Tjärhovet mindre och större finns redan inritade på Petrus Tillaeus karta från 1733 medan Tjärboden, Tjärväktaren och Tjärkokaren bildades 1986 efter att nuvarande stadsplan fastställdes. Fastigheten Tjärboden 1 motsvarar det tidigare Tjärhovet mindre 8 och 9. Bebyggelsen härrör från slutet av 1600- och början av 1700-talet och förvärvades av Stockholms stad kring sekelskiftet 1900. Meningen var att riva husen och skapa plats för omfattande gaturegleringar som hade sitt ursprung i Lindhagenplanen. Just här skulle Ringvägen ha sitt östra slut och kopplas ihop med Folkungagatan och en förlängd Stadsgårdshamnen. Så blev inte fallet, mycket tack vare politikern Anna Lindhagen, dotter till Albert Lindhagen, regleringsplanens upphovsman. Redan på 1910-talet började hon verka för ett bevarande av några äldre stockholmsmiljöer. Först 1956 och 1963 beslöt dåvarande stadsfullmäktige att "godkänna förslag om ordnande av kulturreservat på bland annat Åsöberget". I oktober 1984 godkändes även gällande stadsplan (Pl 5835) där kvarteret Tjärboden tillsammans med flera andra områden på Åsöberget blev Q-märkta som "kulturhistoriskt värdefull bebyggelse". De fem rödmålade stugorna som klättrar uppför Åsöberget längs med Kvastmakartrappans norra sida är några av de bäst bevarade exemplen på en äldre bostadsbebyggelse för fattiga arbetarfamiljer i Stockholm. Flera liknade historiska områden på Södermalm renoverades och moderniserades till dagens gällande bostadsstandard på 1960- till 1980-talen. Tjärbodens byggnader renoverades utvändigt på 1980-talet men invändigt först i början av 2000-talet. Man avstod då från moderniseringar i form av indraget vatten och avlopp samt invändiga toaletter. Nya utedass och vattenpumpar anordnades istället utomhus. Även de ursprungliga planlösningar bibehölls. Det finns inga moderna kök och badrum. Man bevarade det mesta av den äldre byggnadskonstruktionen och snickeriinredningen. Restaureringen utfördes så tidstrogen som möjligt, exempelvis uppsattes nytryckta, specialbeställda tapeter med 1920-talsmönster, gamla inredningssnickerier sparades och målades med linoljefärg och de flesta rum fick nya såpskurade trägolv. Arbetet utfördes med traditionella metoder och material och i samarbete med Stadsmuseet i Stockholm. Finansieringen skedde med hjälp av statliga bidrag för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Husen uppfyller dock inte kraven för permanenta bostäder och får bara nyttjas som "ateljé".
Hjärta (symbol)
Hjärta är en symbol som ofta har en positiv innebörd. Ofta är det en symbol för kärlek. Det krossade hjärtat är en symbol för olycklig kärlek. Symbolen kan även betyda hjärtat i kroppen. Ett hjärta avbildas oftast i rött men andra färger förekommer ibland. Dörrarna på gamla utedass pryddes ofta med ett utsågat, hjärtformat hål. Än idag kan en toalett ofta ha ett hjärta avbildat på dörren. Hjärter är en av färgerna i den moderna spelkortleken. Hjärtan förekommer bland annat som symbol i heraldiska vapen. De hjärtan som förekommer i Danmarks riksvapen har ofta antagits från början ha varit sjöblad men har ändå givit upphov till de hjärtan som förekommer i Halmstads kommunvapen. De hjärtan som återfinns i Skövde kommuns äldre vapen samt i Ränneslövs landskommuns vapen symboliserar S:ta Elin. I internetsammahang betecknas ett hjärta med <, 3 och ett krossat eller brustet hjärta <, /3. Hjärtan kan ses på olika stuckreliefer och väggpaneler som grävts ut från ruinerna av Ktesifon, Sasanidernas huvudstad (cirka 90 f.Kr – 637 e.Kr.). Exempel: Rundstycke med utstrålande palmetter. Väggpanel med pärlhöns Sasaniderna (32.150.13). I Heilbrunn Timeline of Art History. New York:The Metropolitan Museum of Art, 2000–. Ett antal parametrisationer av approximerade hjärtformade matematiska kurvor har beskrivits. Den bäst kända är kardioiden, som är en epicykloid med en Cuspsingularitet, fast kardioiden saknar en punkt, kan den se ut som ett stiliserat vattenliljeblad, ett så kallat sjöblad, snarare än ett hjärta. Andra kurvor, som implicit kurva (x2+y2−1)3−x2y3=0, kan skapa approximationer av hjärtats form. t.ex. "Jag hade inte hjärta att kasta ner katten som låg och sov i mitt knä.". Att "inte ha hjärta" att göra något betyder att man inte är så hänsynslöså man kan göra så. Att inte ha något hjärta betyder att man är kall och hänsynslös. Att ha hjärta för någon/något menas att man tycker om denna/detta. Att få hjärtat krossat kan till exempel betyda att bli nobbat vid frieri eller att upptäcka att ens partner är otrogen, eller på annat sätt uppleva olycklig kärlek. Att ha hjärtat på rätt(a) ställe(t) menas att man gör eller tycker moraliskt riktigt.
Dass
Utedass – en plats där människor lämnar sin avföring och urin. Dass – en ordning i djurklassen däggdjur, se Hyraxar. Petter Dass (1647–1707), en norsk poet och författare.
Avträde
Ett avträde (även torrklosett, i dagligt tal oftast utedass eller bara dass) är en plats där människor lämnar sin avföring och urin, men som till skillnad från en vattenklosett inte är ansluten till en kloak. Restprodukterna uppsamlas antingen i ett grävt hål i marken eller i en tunna under sittbänken. I vissa fall är avträdet sammanbyggt med en gödselstack eller svinstia. Ett avträde kan hysa flera sittplatser bredvid varandra utan avskiljande mellanväggar. Innan vattenklosetten infördes var avträdet vanligt förekommande i anslutning till de flesta hushåll och arbetsplatser. Numera förekommer avträden mest i utvecklingsländer och på landsbygden. På grund av avträdets funktion har det under årens lopp benämnts med ett flertal synonymer och eufemismer. Det vanligaste smeknamnet, "hemlighus", kommer från de förtroligheter mellan människor som utbyttes där. Det har alltså inte att göra med "hemliga biologiska behov" som utförs. På landsbygden var avträdet ofta sammanbyggt med ladugården för enkel utgödsling direkt på gödselstacken. I de medeltida städerna byggdes avträden ibland in i stenhusen och restprodukterna uppsamlades i latrinkammare under husen. Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet fanns det i städerna rader med avträden på innergårdarna, men i samband med industrialiseringen ersattes avträden i nyare fastigheter av vattenklosetter. I äldre fastigheter byggdes garderober och skrubbar om till vattenklosetter, men in på 1990-talet fanns det enstaka hushåll utan vattenklosetter i svenska städer, bland annat i Visby innerstad. Avträden är fortfarande vanliga i anslutning till sommarstugor och enklare anläggningar utanför stadsplanerat område, exempelvis scoutstugor. Dessa moderna avträden anläggs vanligen som enskilda byggnader, ibland sammanbyggda med vedbod eller övriga uthus. Moderna avträden luktar vanligtvis betydligt mindre än äldre tiders, bland annat för att man numera begagnar torvströ eller annat torrt material dugligt till kompostering och även försöker skilja urin och avföring åt. Korrekt arrangerad ventilation hjälper också mot lukt, och befrämjar komposteringen. I till exempel Rättviks museum finns modeller från medeltida gårdar där utedasset låg i direkt anslutning till svinstian. På von Echstedtska gården utanför Säffle finns ett dass med vacker rokokoinredning och plats för flera med samma behov. Gustaf Fröding skrev i diktsamlingen Gralstänk. I Goa i Indien förekommer avträden i anslutning till svinstiorna, så kallade pig-toilets. Detta löser delvis foderfrågan för grisarna , men ger också upphov till inälvsparasiter, till exempel binnikemask och trikiner, när man senare äter upp grisarna. I Tyskland fanns ringformiga dass, både av typen där folk blickade mot centrum och från. I USA, särskilt de södra delarna, kunde ett besök på ett utedass vara ganska riskfyllt, eftersom flugorna lockade till sig den mycket giftiga spindelarten svart änka som kunde bita besökarna. Hemlighus → huset, skithuset. Dass, utedass. Termen "dass" kommer från tyskans das Haus, som betyder "huset". Torrklosett, TC. I motsats till vattenklosett, WC. TC används bland annat på byggnadsritningar. Latrin. Term som används bland annat i militären, på kartor och i samband med restprodukternas hantering, latrintunna. Tuppen. Finlandssvensk benämning. Muggen, Stadsslang. Avser vanligen vattenklosett. Bajamaja. Ett varumärke för ett modernt portabelt avträde som ofta används under utomhusevenemang. Torrtoalett, mulltoa, multrum. Ett modernt avträde – biologisk toalett – där restprodukterna inte transporteras bort utan komposteras i uppsamlingsbehållaren. Mulltoaletter av olika slag blev populära i Sverige under 1970-talet.
