Bredband
Bredband är ett samlingsnamn för olika tekniker att med hög hastighet överföra data i ett kommunikationsnät. Man kan få tillgång till bredband via telefonledningen, kabel-tv, mobilnätet, elnätet, fiberledning, radiolänk eller satellit. När bredbandet kommer via telefonledningen används vanligen DSL (ofta ADSL eller VDSL). Bredband är tekniker för snabb datorkommunikation, och åsyftar sedan slutet av 1990-talet tekniker för snabb internet-åtkomst. Vilka hastigheter som ska vara uppfyllda för att en anslutning ska räknas som bredband har ändrats allt eftersom utvecklingen gått framåt. I olika källor specificeras bredbandsaccess som anslutningshastighet på minst 256 kbit/s eller minst 2 Mbit/s till slutanvändaren, alternativt en genomströmningshastighet på minst 5 Mbit/s mellan två nätverksnoder inom ett land. Ursprungligen åsyftade begreppet transmissionsmedium med hög spektral bandbredd mätt i Hertz. Begreppet kom på 1980-talet att ställas i motsats till tekniker för smalbandig och uppkopplad Internetförbindelse via telefonnätet, som har en begränsning på högst 4 kHz bandbredd (vid analog telefoni) och 64 kbit/s dataöverföring (vid ISDN) per uppkoppling. År 2020 satte australiska forskare världsrekord i internethastighet i en fiberkabel med hjälp av en ny teknik. Hastigheten som uppmättes var 44,2 terabit i sekunden. I takt med att samhället digitaliseras har tillgången till en snabb och stabil uppkoppling kommit att bli en demokratifråga i vissa länder. För att kunna ta del av samhällets tjänster krävs i allt större utsträckning en digital närvaro. Gränsen för hur hög kapacitet en anslutning måste ha för att betraktas som bredband varierar mellan olika organisationer. OECD och EU definierar bredband till att innebära ett minimum på 256 kbit/s. Enligt en standard för så kallad bredbands-ISDN, utgiven av Internationella Teleunionens (ITU) och CCITT 1988 innebär bredband högre hastigheter än 2 Mbit/s (i USA 1,5 Mbit/s). I Sverige arbetade bland andra Post- och telestyrelsen för att denna standard och definition skulle användas. I den svenska IT-infrastrukturutredningen från år 1999 krävs en anslutningshastighet på minst 2 Mbit/s både till och från användaren. Svenska regeringens IT-kommission uttryckte vid ungefär samma tidpunkt en vision om minst 5 Mbit/s genomströmningshastighet mellan alla hushåll i Sverige senast år 2005, och ställde också kravet att bredbandsteknik måste vara framtidssäker i bemärkelsen att ledningarnas överföringskapacitet ska kunna fördubblas årligen enbart genom byte av terminalutrustning. Svenska Konsumentverket valde kring år 2000 att inte kritisera leverantörer som kallade sin tjänst för bredband, trots att de bara erbjöd 512 kbit/s. Olika leverantörer hävdar att allt från 0,5 Mbit/s till 2 Mbit/s är minimigränsen för att en förbindelse ska kallas för bredband. Begreppet bredband betyder hög bandbredd, antingen mätt i Hertz eller i bit/s, och avsåg ursprungligen motsatsen till smalbandig modemkommunikation och ISDN-kommunikation förmedlad av telefonnätets televäxlar. Användandet av det vanliga telefonnätet, möjliggjordes av DSL-tekniken som utvecklades av mannen som har kallats för "bredbandets fader", John Cioffi. Telefonväxlar begränsade den analoga bandbredden till 3,1 kHz. I Europa har digitala telefonväxlar en maximal kapacitet på 64 kbit/s per telefonsamtal eller ISDN-uppkoppling. Vid ISDN (en teknik för digital kommunikation mellan telefonväxeln och hemmet som var vanlig i synnerhet i Tyskland vid mitten av 1990-talet) kan upp till 30 uppkopplingar (till exempel telefonsamtal) överföras över en fyrtrådig kopparkabel, vilket ger en gräns på 2 Mbit/s (1,5 Mbit/s för motsvarande teknik i USA). Regeringens definition av målet att "hela Sverige ska ha tillgång till snabbt bredband" till 2025 beskrivs så här. Exempel på accesstekniker som utnyttjar gammal infrastruktur. År 2023 bör hela Sverige ha tillgång till stabila mobila tjänster av god kvalitet.
Bjäre Kraft
Bjäre Kraft äger och utvecklar fiber- och elnät i nordvästra Skåne och södra Halland. Företaget har bredbands- och energitjänster som TV, internet och elhandel. Dessutom har de försäljning och installation av solceller och laddboxar till elbilar. Koncernen är en ekonomisk förening som ägs av sina medlemmar. Huvudkontoret finns i Förslöv. Bjäre Kraft består av moderbolaget Bjäre Kraft ekonomisk förening samt dotterbolagen Bjäre Kraft Energi AB, Bjäre Kraft Bredband AB, Bjäre Kraft Fastighets AB och Bjäre Kraft Media AB. På Bjäre Kraft arbetar ca 70 anställda. Bjäre Kraft ekonomisk förening bedriver eldistribution i Båstad kommun och delar av Ängelholms kommun samt utför entreprenadarbeten för el- och bredbandsnät. Bjäre Kraft Bredband AB bedriver kommunikations- och bredbandsverksamhet i nordvästra Skåne. Bjäre Kraft Energi AB sysslar med produktion och försäljning av el från vindkraftverk. Bjäre Kraft Fastighets AB förvaltar industrifastigheter. Bjäre Kraft Media AB uppgift är att bedriva försäljning, förmedling och distribution av programsignaler i kabel- och TV-nät eller bredbandsnät. 1972 - Bjäre Kraft ekonomisk förening bildades då sex elföreningar slogs ihop och samtidigt köpte Båstad köpings elverk. Nätområdet sträcker sig från Båstad i norr till Björkhagen i söder. Vid denna tid hade Bjäre Kraft ekonomisk förening både hand om elförsäljningen och distributionen. 1996 - När elmarknaden avreglerades 1 januari 1996 fick inte nätbolag längre sälja el. Bjäre Kraft Energi AB bildades för att ta hand om försäljningen av vår producerade el. Samma år bildade Bjäre Kraft, tillsammans med andra elnätsbolag, elhandelsbolaget Kraftaktörerna, för att sälja el till slutkunder. 2008 - I februari 2008 köpte Bjäre Kraft bolaget Thalamus Operations AB och tog över stadsnätet i Ängelholm. Dotterbolaget Bjäre Kraft Bredband AB bildades och äger och förvaltar sedan dess stadsnätet, som numera finns i Båstads, Ängelholms, Åstorps och Klippans kommuner. 2016 - Bjäre Kraft sålde sin del i elhandelsbolaget Bixia (som Kraftaktörerna kom att uppgå i) och i oktober startade företaget sin egen elhandel. 2018 - Företaget växte ur sin anläggning i Västra Karup och i november 2018 flyttade de in i ett nybygge i Förslöv, nära buss- och järnvägsstation. 2020 - Bjäre Kraft börjar sälja och installera solceller.
Internetuppkoppling
Internetuppkoppling eller internetaccess är ett begrepp för olika accesstekniker som låter datorer, handdatorer, mobiltelefoner och liknande att ansluta till Internet. Fast uppkoppling i hög hastighet kallas bredbandsaccess. Att vara uppkopplad innebär att (för tillfället eller kontinuerligt) ha tillgång till Internet. Den vanligaste metoden för att koppla upp sig var under 1990-talets andra hälft att skaffa ett abonnemang hos en internetleverantör och använda uppkopplad förbindelse via det allmänna telefonnätet, mobiltelefonnätet eller leverantörens (egna eller hyrda) förbindelser för att via leverantörens apparatur ha kontakt med det övriga Internet. Det innebar vanligtvis en uppringd, analog anslutning med hjälp av ett modem kopplat till och via det publika telefonnätet, men kunde även vara en uppringd digital anslutning via ISDN, som även den förmedlades av telefonnätets kablar och växlar. Modemen för det publika telefonnätet möjliggör en överföringshastighet på högst 56 kbit/s nedströms och 48 kbit/s uppströms (på grund av att telefonväxeln bandbassfiltrering och begränsade digitala interna kapacitet), medan ISDN till privatpersoner möjliggjorde 128 kbit/s samtidigt i båda riktningarna. En så kallad bredbandsaccess, fast anslutning eller direktuppkoppling till Internet innebär att man är uppkopplad dygnet runt via en egen eller hyrd kabel eller fast radioförbindelse. Som "bredband" räknar man enligt en definition en förbindelse på minst 500 kbps, då den inte konkurrerar med vanlig telefonanvändning och inte behöver stängas mellan sessioner. Universitet och större företag har länge kunnat hyra svart fiber eller kapacitet i telefonnätets fiberkablar för ändamålet. ADSL kom i slutet av 1990-talet att möjliggöra fast anslutning även till bostäder och mindre företag. Tekniken utnyttjar höga frekvenser i telefonkablarna mellan bostaden och närmaste telefonstationsbyggnad (accessnätet), endast frekvenser väsentliga för att uppfatta tal vidareförmedlas i telefoninätet. Vid ADSL kan man uppnå 24 Mbit/s nedströms om man bor nära telefonstationen (2 Mbps för längre förbindelser). Uppkoppling via kabeltelevisionsnätet förekommer också i många bostadsområden, men accessnätets kapacitet delas då med grannarna och hastigheten blir därför i hög grad beroende av hur många som för tillfället utnyttjar områdesnätet. Dessa tekniker avsedda för privatpersoner är asymmetriska, det vill säga högsta överföringshastighet vid nedladdning är högre än högsta uppladdningshastigheten. Digital mobiltelefoni tillät tidigt även dataförbindelser, men det tidiga nätet (2G, GSM) gav endast långsamma förbindelser. Numera är mobil internetaccess via 3G och 4G (mobilt bredband) allt vanligare. Uppkoppling med 4G tillåter i teorin 1 Gbit/s, men idag (2015) finns ingen utrustning som klarar sådana hastigheter. Sverige skiljer sig från andra länder med att optisk fiber blev vanligt tidigt i områdesnät och stadsnät, och inte bara i nationella stamnät. I flerfamiljshus är det sedan sekelskiftet därför vanligt att man limmar tvinnad kopparkabel (Ethernetkabel) i trapphuset från en switch i källaren till en varje lägenhet. Switchen i källaren ansluts i sin tur via områdesnätets optiska fiber. Fibre-to-the-home, det vill säga fiber i accessnätet ända till bostaden (villa eller radhus), började bli vanligt i Sverige efter mitten av 00-talet. På vissa orter, särskilt hotell, tåg, vänthallar, bibliotek och Internetcaféer, finns publika surfzoner, det vill säga trådlösa nätverk avsedda för allmänheten, ibland kostnadsfritt. Möjlighet till bredband saknas på vissa orter på landsbygden, då ingen av ovanstående bredbandsaccesstekniker är tillgängliga över hela Sverige. I bostaden eller på företaget finns vanligen en router som möjliggör att flera datorer kan dela på samma Internetuppkoppling. En trådlös router möjliggör att datorer i hemmet kan anslutas till Internetuppkopplingen via ett trådlöst nätverk.
Telestation
Telestation (även AT-station, automatisk telestation) är en byggnad där utrustning för telekommunikation över det allmänna telenätet är inrymd. Sverige har (2006) cirka 8 000 telestationer som tillhör Telia. Utöver detta finns ett antal telestationer som tillhör andra teleoperatörer. Då det allmänna telenätets så kallade accessdel, det vill säga nätdelen mellan telestationen och abonnenten, gradvis byggdes ut under 1800- och 1900-talet skedde all telekommunikation med hjälp av manuellt betjänade telefonväxlar. Abonnenterna anslöts till växeln där telefonister förmedlade samtal genom att koppla samtalet vidare, antingen lokalt inom stationen eller på lands- eller riksledningar till annan station. Gradvis automatiserades telenätet och den sista manuellt betjänade växeln i Adolfström utanför Arjeplog togs ur drift i juni 1972 . Telekommunikationen och användandet av teletjänster ökade hela tiden och i takt med att Televerket tillförde nya tjänster och byggde ut nätet ökade också antalet stationer som behövdes för att tillgodose efterfrågan. I mitten av 1980-talet inleddes på allvar utbyggnationen av det av L M Ericsson och Televerket samägda bolaget Ellemtel Utvecklings AB utvecklade AXE-tekniken. Den dittills ofta mycket utrymmeskrävande och reläbaserade teleutrustningen kunde nu skrotas och ersättas av mer kompakt utrustning, en utveckling som fortsatt sedan dess. Den sista stationen som digitaliserades i Sverige ligger i Älvros. När Televerket bolagiserades och ersattes av Telia, hamnade alla telestationer i fastighetsbolaget Telaris. Telaris inledde ett arbete som innebar att Telia inte skulle äga sina egna fastigheter som ofta ligger i attraktiva centrumlägen. Man sålde fastigheterna men skrev hyresavtal för att kunna ha utrustningen kvar i lokalerna. Telaris avvecklades så småningom och den 15 juni 2009 beslutades att företaget skulle träda i likvidation . Telia Sonera återtog därmed administrationen av stationerna. När efterfrågan på bredbandsteknik började öka skedde detta samtidigt som första (analoga) och andra generationens (digitala) AXE-teknik minskade i betydelse. Detta berodde på att abonnenterna alltmer gick över till IP-baserade kommunikationssätt, till exempel IP-TV och IP-telefoni. Den utrustning som ca 20 år tidigare ersatt den gamla reläbaserade utrustningen har blivit allt mer förlegad och kopplas gradvis ned i takt med att ny bredbandsteknik byggs ut. Detta gör emellertid inte att antalet telestationer utan vidare kan reduceras, eftersom man för ADSL-baserad bredbandsteknik måste ha tillgång till accessnätet. Telia, som till följd av att man äger accessnätet, är den marknadsdominerande teleoperatören för fast telefoni och bredband, beordrades av Post- och telestyrelsen att öppna sitt accessnät för externa teleoperatörer, internationellt kallat local loop unbundling, LLUB. Detta gjorde också att man erbjöd andra operatörer att ställa sin bredbandsutrustning på Telias stationer. Det finns emellertid omfattande mängder äldre teknik kvar på telestationerna och det är mycket dyrt att rasera och avveckla denna. I vissa lägen och på en del stationer var situationen så komplex att stationen inte utan vidare kunde upplåtas för andra operatörer eftersom det helt enkelt inte fanns plats för utrustning eller kopplingsmöjlighet till accessnätet. I ett projekt som marknadsfördes av Skanova, Skanova Samfinansierad Stationsanpassning, gick operatörer som var intresserade av en station där det rådde utrymmesbrist samman för att gemensamt finansiera ombyggnationen. UX: Utlandsförmedlingsstation. LX: Lokal förmedlingsstation, AXE.
Fast yttäckande radioaccess
Fast yttäckande radioaccess, på engelska Fixed Wireless Access, FWA, är en variant av trådlöst bredband, man använder radiolänk för överföring av tal, data och video. Kommunikationen sker mellan terminaler. I ett FWA-system är alla delar fast monterade och inga mobila enheter förekommer. Systemet kräver fri sikt. Kommunikationen kan ske mellan en basstation (sändare) och en terminal som exempelvis är monterad på ett hustak. Användningsområden: FWA kan användas till snabb Internetaccess och till videokonferens. FWA kan med fördel användas för bredbandaccess i områden där det på grund av stora avstånd blir kostsamt att dra fiber. Här kan alla användare ges tillgång till bredband inom sändarens täckningsområde. FWA använder frekvensbanden 3,5 GHz, 10,5 GHz, 26/28 GHz. I Sverige är det Post- och telestyrelsen som fördelar tillstånd i frekvensutrymmena. Det finns två sätt att separera trafik upp och nedströms beroende på vilken sorts trafik man har i nätet. Det ena sättet är frekvensseparering Frequency Division Duplex (FDD), det andra är separera med hjälp av tid, så kallad Time Division Duplex (TDD). TDD är ett bättre val om trafiken är asymmetrisk och varierar över tiden. Innebär att flera kommunikationskanaler kan dela på en överföringskanal. Det finns flera olika tekniker för detta, men för FWA är kanske TDMA att föredra, då TDMA kan tillhandahålla en högre överföringshastighet till en användare inom ett givet frekvensutrymme om behov uppstått. FWA använder sig vanligen av adaptiva antenner. Det är antenner som möjliggör riktad sändning från basstation till mottagare. Det minskar risken för interferens och utnyttjar frekvensen maximalt. Punkt till multipunkt (P-MP) innebär att de användare som finns inom basstationens räckvidd också kan erbjudas bredbandsaccess. Multipunkt till multipunkt (MP-MP)innebär att varje användares utrustning fungerar som en liten basstation som kan kommunicera med andra. På det sättet skapas ett nät av "basstationer". När nya "basstationer" anslutas ökar även nätets täckningsområde. Räckvidden kan variera mellan ett par kilometer och upp till 20 kilometer beroende på frekvens och uteffekt. FWA kan även användas för överföringar i 3G-nätet. Höga överföringshastigheter är möjliga med FWA. Den maximala hastigheten i dagens FWA-system är cirka 45 Mbit/s, och det finns en övre gräns för idag på 155 Mbit/s. Nästa generations system beräknas stödja 622 Mbit/s. Strålningseffekten från FWA-basstationer är så låg som 50 mW.
