Flygcertifikat
Flygcertifikat är ett certifikat som krävs för att få framföra civila luftfartyg. Det finns olika typer av flygcertifikat. Utbildningen som leder till ett flygcertifikat måste genomgås vid en godkänd flygskola. I tabellen nedan listas de typer av flygcertifikat som finns i Sverige och som utfärdas av Transportstyrelsen, tidigare av Luftfartsstyrelsen (2005 till 2008) och Luftfartsinspektionen (till och med 2004). Av dessa har vissa certifikat ersatts av JAR-certifikat, gemensamma för hela JAA. Sedermera har EASA övertagit JAA:s roll och certifikaten ersätts av EASA-certifikat, gemensamma för hela EU. Detta framgår av tabellerna nedan. Certifikat utfärdade i USA och som många svenskar skaffat listas ej. Det EU-gemensamma regelverket EASA PART-FCL ersätter över tid de gamla certifikaten och vissa nya beteckningar skapas. EASA står för European Aviation Safety Agency, JAR utläses Joint Aviation Regulations, PPL skall läsas Private Pilot License, CPL betyder Commercial Pilot License och slutligen ATPL står för Airline Transport Pilot License. A i JAR-beteckningen står för Aeroplane, H står för Helicopter. Notera att "A-et" i certifikatet för privatflygare bytt betydelse. Tidigare stod "A" för "Privatflygare", nu står det för "Aeroplane". Det är bara en tillfällighet att de flesta privatflygare byter från A-certifikat (A-cert) till PPL-A. Den korrekta benämningen är att man har en PPL för flygplan eller helikopter. Tydligast blir det för en som haft certifikat för helikopter "AH" som numera har en PPL-H. Segelflyg, varmluftballong och Ultralätt flyg lyder fortfarande under svenska nationella bestämmelserna LFS, Transportstyrelsens författningssamling, och benämns så som är angivet ovan. Till certifikatet kan man koppla olika klasser, ratingar och behörigheter beroende på den flygtjänst man avser utöva. Till exempel är det vanligt att man till en PPL-A har klassen SEPL (Single Engine Piston Land). Dessutom är det krav på att man skall ha ett giltigt intyg från en flygläkare, Medical Class 1 om man har CPL eller högre, eller Medical Class 2 för PPL. Frankrike var det första land som utfärdade den tidiga typen av flygcertifikat för motorflyg, dessa utfärdades i klasserna nationella samt internationella certifikat. I England inledde Royal Aero Club utfördandet av flygcertifikat 1910, dessa var internationellt godkända av Fédération Aéronautique Internationale. I Frankrike utfärdade den franska Aero-klubben 1 751 flygcertifikat fram till 2 augusti 1914. De första 15 flygcertifikaten gavs inte i den ordning piloterna flög första gången, utan de delades ut retroaktivt i alfabetisk ordning. Alberto Santos-Dumont med certifikat nr 12 var den pilot som flög i Europa första gången. Mellan bröderna Wright var skillnaden cirka ett år mellan deras flygningar i Europa, men de har ändå certifikatnummer bredvid varandra. Några piloter har tilldelats samma nummer, nr 5 och nr 10. I Sverige infördes nationella aviatördiplom som utfärdades av Svenska Aeronautiska Sällskapet (SAS). De första piloterna fick sin flygutbildning i Frankrike eller England och tilldelades internationella certifikat utfärdade enligt regler från FAI dessa överfördes senare till ett svenskt certifikat. Hugo Sundstedt var den första pilot som fick hela sin flygutbildning i Sverige. I Tyskland infördes nationella aviatördiplom som var internationellt godkända av FAI i februari 1910. Fram till årets slut var utfärdades 46 certifikat, under 1911 utfärdades 100 certifikat. I USA infördes först olika flygdiplom som gavs ut av de flygskolor där flygeleverna fick sin utbildning. 1910 infördes de första nationellas reglerna för flygcertifikat av Aero Club of America. Kraven var att piloten kunde flyga minst 500 yards, och genomföra en inflygning och landning med avslagen motor inför en kontrollant från Aero Club of America. De första fem certifikaten tilldelades piloter som alla flugit före införandet av certifikat och de numrerades i bokstavsordning. 4 Robert Esnault-Pelterie.
Amatörradiocertifikat
Amatörradiocertifikat är ett bevis på genomgånget och godkänt kunskapsprov för att få använda amatörradiosändare. Innan amatörradio fick internationell legal status 1927 krävdes inga kompetensprov för radioamatörer, utom i en del länder. I Sverige kunde radioamatörer tilldelas ett tillstånd att både inneha och använda radiosändare utan att ha avlagt några prov 1924-1929, och efter 1929 endast ett telegrafiprov. Efterkrigsbestämmelserna kom att utvidgas och skärpas, och en internationell praxis vilken var modellerad efter yrkesradion kom att utformas. Där förutsattes ett personligt "kompetensbevis" för operatören, det egentliga certifikatet, samt ett tillstånd att etablera och inneha själva sändaranläggningen med vidhängande anropssignal, "stationslicensen" eller i Sverige "tillståndsbeviset". Utfärdandet av tillståndsbeviset och tilldelningen av en registrerad anropssignal för stationen förutsatte att ett certifikat fanns. Tillståndsbeviset var oftast förenat med en årlig avgift, och kunde återkallas. Ofta kom begreppen att sammanblandas, och både "certifikat" och "tillståndsbevis" kallades omväxlande för "licens". Fram till 1990-talet behölls denna distinktion, men ett tilltagande ointresse från myndigheterna för amatörradio tillsammans med rationaliseringssträvanden gjorde att de båda dokumenten kom att kombineras till ett. Radioamatörcertifikat i Sverige har sedan år 1946 kronologiskt utfärdats av. Innan andra halvan av 1946 när de svenska efterkrigsbestämmelserna för amatörradio, Telegrafverkets Författningssamling serie B:53, aviserades, fanns formellt sett inga amatörradiocertifikat, utan en svensk radioamatör var innehavare av en "koncession" att inneha och använda radiosändare. Koncessionerna hade beviljats av Regeringen eller "Kungl. Maj:t" i konselj och kallades därför ofta för "Kungabrev". Förkrigstillstånden hade inte heller några formella kunskapskrav, förutom det telegrafiprov i 50-takt vilket infördes 1929 som en konsekvens av de nya bestämmelserna i 1927 års Atlantic City-radioreglemente. När amatörradio åter tilläts i Sverige 11 mars 1946 efter krigsårens sändningsförbud var detta enligt övergångsbestämmelsen att de tidigare tillståndsinnehavarna (c:a 400) återfick rätten att sända, men även att deras temporära tillstånd förlorade sin giltighet 1 januari 1947. Den som önskade fortsätta efter detta datum blev därför tvungen att avlägga nya prov i telegrafi, teknik och reglementen enligt principer fastlagda i 1938 års Kairo-radioreglemente, vilka även anpassats efter den nya roll som amatörradion förväntades få efter kriget. När SSA utfärdade radioamatörcertifikat framgick det inte av lagen vem som rättsligt var ansvarig, eftersom ingen myndighet hade övergripande ansvar. Lagen om elektronisk kommunikation ändrades därför den 1 juli 2011. Efter lagändringen fick PTS ansvaret för amatörradiofrågorna, och möjligheten att delegera ansvaret. PTS har delegerat ansvaret till de två rikstäckande organisationer som nu har rätten att anordna prov och utfärda kunskapsbevis. Registerhållning och tilldelning av anropssignaler utförs av SSA och FRO. Tillsammans med amatörradiocertifikatet får den examinerade också sin unika anropssignal, vilken i Sverige vanligen börjar med prefixen SM eller SA, följt av en distriktssiffra (0–7), och två eller tre bokstäver (suffix). Förr angavs anropssignalen i en särskilt dokument, "tillståndsbeviset", men numera anges den direkt på certifikatet. Gamla utfärdade licenser och certifikat gäller dock under innehavarens livstid, oavsett det eventuella utgångsdatum som står tryckt på licensen, vilket ställt till en del problem internationellt. Därför finns det numera ett förklaringsbrev från PTS att ta med sig på utlandsresan. Provet för certifikat i Sverige bestod ursprungligen av tre delar. Telegrafverket 1946–1953. Post- och telestyrelsen (PTS) 1993–2004. Sveriges Sändareamatörer (SSA) 2004–nutid. Sveriges Sändareamatörer, SSA.
Bankcertifikat
Bankcertifikat är ett instrument som banker använder för upplåning. Banken utfärdar ett certifikat av diskonteringstyp med en löptid som maximalt är ett år. Minsta nominella belopp för ett enskilt certifikat är en miljon kronor. Banken arrangerar ett certifikatprogram och kan genom att sälja och köpa tillbaka utestående certifikat hantera sitt finansieringsbehov. Det finns även en andrahandsmarknad för bankcertifikat.
Telegrafist
En telegrafist (signalist) är ursprungligen en person som betjänar en optisk eller trådbunden telegraf av något slag. I samband med radions intåg i början av 1900-talet, övergick beteckningen telegrafist även till att gälla yrkesbeteckningen radiotelegrafist, det senare blev man genom att avlägga godkänt prov för radiotelegrafistcertifikat. En Radiotelegrafist är en person som avlagt, av telemyndighet uppsatta, godkända prov för radiotelegrafistcertifikat. En radiotelegrafist kunde därefter söka anställning för arbete till sjöss på fartygsradiostation, vid kustradiostationer till lands, i flygtrafiktjänst, hos SMHI eller UD vilka krävde detta certifikat. Englands - och förmodligen världens - första radiotelegrafist till sjöss var F S Stacey, som fick engelskt certifikat 1901. Det första svenska certifikatet utfärdades av Kungl Telegrafstyrelsen till Josef Olsson från Karlskrona, som ett tillfälligt certifikat inför hans påmönstring som telegrafist på ångaren s/s Texas vid en resa till Amerika den 9 september 1912. Radiotelegrafistens arbetsuppgifter på fartygsradiostation var att upprätthålla samband, speciellt i nödsituationer, via radio på långvåg, kortvåg och VHF-banden med hjälp av telegrafi, radiotelefoni och telex (radio teletype, RTTY). I tjänsten ingick underhåll och enklare felsökning av radioutrustningen, samt allmänna kontorsgöromål, sköta papperarbetet vid på/avmönstring och lönehantering ombord inklusive kontant utbetalning av lön i anlöpta länders valutor. Dessutom utskrift av inklareringshandlingar inför kommande hamnanlöp, mottagning av sjöväderprognos och det en gång per dygn kommande SAX-presset, dvs dagens viktigaste nyheter i telegramform (SAX är gruppanropssignal för alla svenska fartyg). Arbetstiden, eller radiovakthållningen, till sjöss i svenska handelsflottan var 8-timmar per 24-timmarsperiod i samråd med befälhavaren, samt extra vakttjänstgöring i samband med nödradiotrafik.En radiotelegrafist räknades som däcksbefäl, direkt underställd fartygets befälhavare. Radiotelegrafisten benämndes i dagligt tal som "gnisten" (eng. Sparks eller Sparky) både i örlogsflottan och handelsflottan. Kvinnliga radiotelegrafister benämndes "gnista" (eng. Sparklet), detta på grund av den tidiga radiosändartekniken med gnistsändare. Radiotelegrafister som ville fortsätta med radiokommunikation efter avslutad anställning på fartyg hamnade oftast på kustradiostation eller hos FRA. I takt med framväxande automatisk telekommunikation via satellit så minskade behovet av radiotelegrafister under senare delen av 1900-talet, för att helt upphöra i svenska handelsflottan i samband med införandet av det satellitbaserade sjösäkerhetssystemet GMDSS den 1 februari 1999. Med detta system krävdes inte längre personal med telegrafikunskaper ombord på fartygen, och då minskade också behovet av kustradiostationer i land. Mera information om radiotelegrafist-epoken finns att få på Radiomuseet i Göteborg. Örlogsflottans stamanställda radiosignalister kunde från 1920 och några årtionden framåt, som extra höjning av motivationen för sin militära utbildning, även avlägga prov för civilt radiotelegrafistcertifikat hos Telegrafverkets undervisningsanstalt (Ua). Inom örlogsflottan används fortfarande optisk telegrafi med hjälp av morsealfabetet och signalstrålkastare, fasta eller handhållna. Orsaken till detta är att signalstrålkastaren ger en mycket smal ljusstråle med begränsad räckvidd vilket gör den svåravlyssnad. Personen som hanterar signalstrålkastaren har yrkesbeteckningen signalman. Signalmannen behärskar också signalering med signalflaggor. Dessa används för ordergivning och manöversignaler mellan fartyg inom synhåll. Hild Henriksen : Gnista till sjöss, 1961. Frank Bengtsson: Gnistflagor, 1987. Claes-Göran Alstam: Telegrafisten och Natasja - sant och osant från hav och sjö, 2008.
Privatflyg
Som privatflyg (privatflygning) i Sverige räknas all annan civil flygverksamhet än. Definitionen innebär att segelflygning, flygning med ultralätta flygplan och firmaflyg (även med jetflygplan) alla är privatflyg. Även en flygplanstillverkares utprovning av en ny flygplantyp räknas som privatflyg. En person med ett privatflygarcertifikat har vanligen utbildats på ett enmotorigt flygplan av typ Cessna 150, Cessna 172, Piper PA-28 eller liknande och är därmed kvalificerad att utöva privatflygning med just denna flygplantyp. För att utöva privatflygning med ett annat flygplan i en internationellt erkänd kategori (i huvudsak ett motordrivet flygplan med certifieringskrav högre än för ett ultralätt flygplan, även ett flermotorigt jetflygplan) eller ett experimentklassat flygplan krävs särskild inflygning på typen och i tillämpliga fall utbildning på annan klass (flermotorflygplan eller sjöflygplan). Att flyga ett ultralätt flygplan klass B med ett privatflygarcertifikat kräver likaså inflygning på den ultralätta flygplantypen (och behörigheten skall skrivas in i certifikatet), men därutöver krävs ingen ytterligare utbildning. För att få utöva segelflygning krävs däremot, trots privatflygarcertifikatet, särskild segelflygutbildning i någon segelflygklubbs eller Svenska segelflygförbundets regi och därefter ett utfärdat segelflygarcertifikat. För att utöva privatflygning med helikopter krävs särskild utbildning på helikopter och certifikat PPL-H. För privatflygning med flygplan vars högsta tillåtna flygvikt överstiger 5700 kg skall befälhavaren ha stöd av en operativ organisation, som är godkänd av Transportstyrelsen. Grundläggande är att piloten eller organisationen inte får ta betalt för passagerare, gods eller tjänst av något slag. Överträdelse av denna regel brukar informellt kallas svartflyg. luftfart i förvärvssyfte. luftfartsverksamhet av särskild art eller. skolflyg utan förvärvssyfte.
Flygskola (Sverige)
En flygskola är i Sverige en av en behörig instans godkänd skola för utbildning till flygcertifikat eller för påbyggnadsutbildning inom ett certifikat. Godkännandet av flygskolan görs antingen direkt av Transportstyrelsen eller genom delegation. En flygskola kan vara kommersiell och rikta sig till yttre kunder eller utgöra en del av ett flygbolag, en flygklubb eller ett flygförbund för intern utbildning. Tack vare internationell samordning av undervisningens innehåll och omfattande användning av flygspråket engelska i undervisningen kan en pilot med trafikflygarcertifikat få anställning som pilot i ett annat land utan ytterligare utbildning. En privatflygare kan tillåtas flyga i andra länder med ett normalklassat luftfartyg under förutsättning att utbildningen i radiotelefoni skett på engelska. För flygning med experimentklassade flygplan, flygning med ultralätta flygplan och för segelflygning kan särskilt tillstånd krävas för flygning i varje enskilt land. På grund av internationell samordning (ledande är samordningen inom Europa och mellan Europa och USA) anges numera typen av flygskola och innebörden av undervisningen oftast på engelska. Påbyggnadsutbildning inom ett internationellt erkänt certifikat krävs för ny typ av luftfartyg, för en annan klass av luftfartyg och för särskilda behörigheter. Cessna 172, Piper PA-28, Saab 340, Boeing 747, Airbus A380. Bell 47, Robinson R22, Eurocopter Super Puma. Tilläggsutbildning krävs även för en annan klass av luftfartyg. De vanligast klasserna är enmotor landflygplan, flermotor landflygplan och enmotor sjöflygplan. Till särskilda behörigheter hör flygning i mörker (med mörkerbevis), flygning under instrumentflygförhållanden, IMC (enligt IFR, med instrumentbevis), avancerad flygning och behörighet att bogsera segelflygplan. Ett instrumentbevis berättigar även till flygning i mörker. Registered Facility eller Registrerad Flygskola (oftast inom en flygklubb men kan även vara kommersiell). Skolan utbildar till privatflygarcertifikat, Private Pilot License, PPL, och vanligen olika behörigheter till detta certifikat. Flight Training Organisation, FTO (kommersiell). Skolan utbildar i första hand till trafikflygarcertifikat, Commercial Pilot License, CPL, och olika behörigheter till CPL, exempelvis Multi Engine (ME) och Instrument Rating, IR, (instrumentbevis) men även till privatflygarcertifikat, PPL. Type Rating Training Organisation, TRTO (vanligen inom ett flygföretag). Flygskolan utbildar piloter till typbehörigheter på flerpilotflygplan och Multi-Crew Co-operations. Registrerad flygskola. Skolan utbildar till privatflygarcertifikat, PPL(H) samt mörkerbevis (tillstånd att flyga i mörker). Flight Training Organisation, FTO. Skolan utbildar till trafikflygarcertifikat - CPL (H) och olika behörigheter, t.ex. typbehörigheter och instrumentbehörighet, IR(H), samt utbildar till privatflygarcertifikat, PPL (H). Flygskola för varmluftsballong. Godkänns direkt av Transportstyrelsen, men utbildningen är inte internationellt koordinerad och godkänd. Flygskola för ultralätt flyg. En flygskola för utbildning till förarcertifikat-UL godkänns av KSAK genom delegation från Transportstyrelsen. För en annan typ av ultralätt flygplan än som UL-certifikatinnehavaren tidigare utbildats för krävs tilläggsutbildning. Behörigheter som mörkerbevis, instrumentbevis och för avancerad flygning förekommer inte inom ultralätt flyg. Flygskola för segelflygning. En flygskola för utbildning till segelflygarcertifikat godkänns av Svenska segelflygförbundet genom delegation från Transportstyrelsen. Svenska segelflygförbundet genomför också i egen regi utbildning av segelflyglärare och fortbildning av dessa i avancerad flygning och flygning under instrumentflygförhållanden, IMC. Flygskolor godkända av Transportstyrelsen. Flygskolor för ultralätt flygning godkända av KSAK. Flygskolor för utbildning av segelflygare, godkända av Svenska segelflygförbundet.
