Demon Preacher
Demon Preacher var ett punk/proto-gothband från Islington, Storbritannien, som var aktivt under den andra hälften 1970-talet och början av 1980-talet. Bandet är troligtvis mest känt för att det frontades av Nik Wade (eg. Nicholas Wade), som senare antog pseudonymen Nik Fiend och grundade Alien Sex Fiend. Bandet gav ut ett antal singlar innan det splittrades. Gruppen grundades av sångaren Nik Wade och gitarristen Tony Gialanze i slutet av år 1975 och det tog sina influenser från tidiga protopunkband och Alice Coopers skräckrock. Gruppen bestod till en början av Wade, Gialanze, gitarristerna Big Tony Ward och Geoff Bedz, trummisen Gel Healy och Gialanzes flickvän Sharon Mac på bas. Demon Preacher hade sin första spelning i slutet av år 1977, då punken hade etablerat sig i Storbritannien. Den första 4-låtars EP:n Royal Northern släpptes i januari 1978, då med Camilla Branson på bas och Kevin Armstrong på gitarr. Plattan innehöll låtarna "Royal Northern", "Laughing At Me", "Steal Your Love" och "Dead End Kids". Alltihop spelades in på två timmar. Efter inspelningen av skivan hoppade också de sista originalmedlemmarna av, och det inleddes en flera år lång period av ideliga medlemsbyten. Samma släppte bandet singeln "Little Miss Perfect" på skivbolaget Small Wonder". Sången handlade om Joyce McKinney, en amerikansk före detta skönhetsmiss, som 1977 via en privatdetektiv hade lyckats hitta sin college-förälskelse, en mormonpastor i Storbritannien. Hon skapade rubriker efter att det uppdagades att hon hade kidnappat, drogat och bundit fast pastorn och i flera dagar tvingat honom att ha sex med henne. På singeln spelade Max Splodge trummor, efter att Paul Wilson från bland annat The Psychedelic Furs hade lämnat gruppen. Demon Preacher fortsatte spela live runtom i Storbritannien i ännu några år med en evigt föränderlig banduppsättning. I ett skede bytte gruppen band till The Demons, men återgick år till Demon Preacher. I den sista uppställning spelade Nicholas "Razzle" Dingley (som senare skulle gå med i Hanoi Rocks trummor, Jim "Jimbo" Bryson gitarr och Boo bas. De två sistnämnda skulle senare grunda glamrockbandet The Babysitters. Gruppen splittrades år 1981. "Royal Northern (North Seven)". "Little Miss Perfect" / "Perfect Dub" (1978). "Action By Example" / "I Wish I was a Dog" (som "The Demons", 1980).
Demo
Demo – en förkortning av demonstration för en produkt, oftast i reklam- eller informationssyfte. Demobord – ett mobilt bord som används i detaljhandeln och på mässor för demonstration av nya varor och koncept. Demo (musik) – inom musikbranschen en inspelning som görs för referens snarare än för utgivning. Demoversion – en begränsad version av ett fullständigt datorprogram eller dator-/TV-spel. Demoband – ett band som önskar skivkontrakt/spelningar. Demoscenen – en internationell, löst sammansatt, datorbaserad undergroundscen för olika konstnärliga uttryck centrerade kring datorer Demogrupp – en beteckning för en grupp människor aktiva inom demoscenen. Demo (datorprogram) – inom demoscenen ett icke-interaktivt datorprogram. Demoparty – ett slags evenemang där datorintresserade människor träffas för att umgås och tävla. Demonstration (olika betydelser).
Mammon
Mammon är ett uttryck från Bibeln som rör materiellt välstånd och girighet. Mammon kommer ursprungligen från arameiskan där det betyder "rikedom", det arameiska ordets ursprung har föreslagits vara det hebreiska matmon som betyder "skatt". I hebreiskan används mammon i betydelsen "pengar" – ממון. Grekiskans variant mamonas, används av Jesus i bergspredikan som en avgud i motsats till Gud "Ni kan inte tjäna både Gud och mammon" (Matt 6:24) och i en kommentar till sin berättelse om den "ohederlige förvaltaren" där det i det står mamōna tēs adikías "den orättfärdige mammon" (Luk 16 9-13). Både Bibel 2000 och Folkbibeln skriver mammon, utan att översätta ordet. På grund av bibeltexten finns ordet inlånat i många språk däribland engelska (mammon), danska (mammon), spanska (mammón), polska (mamon) och finska (mammona). I ovan nämnda bibelverser används ordet mammon i personifierad form. Detta bruk har fortsatt. Tidigt när mammon nämns är det en personifiering: Augustinus, "Lucrum Punice Mammon dicitur" (refererar till Matt 6:24). Gregorius menade att Mammon var ett annat namn för Beelzebub. Under medeltiden var Mammon vanligen personifierad som girighetens, rikedomens och orättvisans demon. Peter Lombard hävdade: "Rikedomen kallas vid en demons namn, nämligen Mammon, för Mammon är ett namn på en djävul, efter vilken rikedom är uppkallad i det syriska tungomålet." Piers Plowman hävdar också att Mammon är en gudom. Man har dock inte funnit någon syrisk gud med det namnet och senare uppfattningar av Mammon som en person härleds tillbaka till Spensers The Faerie Queene och John Miltons Paradise Lost där Mammon är en fallen ängel som skattar världslig rikedom över allt annat. Collin De Plancys ockulta verk Dictionnaire Infernal pekar ut Mammon som "Helvetets ambassadör i England". Den personifierade Mammon påminner i beskrivningarna dock ofta om den grekiska guden Hades och den romerska Pluto och han kan därför kanske vara baserad på dem. I Den gudomliga komedin av Dante är Pluto välståndets varglika demon, under medeltiden associerades vargen ofta med girighet. Thomas Aquinas liknar pengakärlekens-synd med "Mammon uppburen från helvetet på en varg för att sätta människans hjärta i girighetens brand".
Dub Sweden
Dub Sweden är en musikgrupp från Stockholm som bildades vintern 1999. Ett av bandets starkaste kännetecken är ljuden från deras farfisaorgel Moderskeppet. Ett annat utmärkande drag var medlemmarnas matchande scenkostymer, svarta byxor och svarta polotröjor med ett silverglittrande D på bröstet. Även om gruppen aldrig riktigt slog igenom annat än på den svenska indiescenen blev de där mycket populära och demos och blandband cirkulerade snart över hela Sverige, och gruppen har genom åren gjort en mängd spelningar på Sveriges nattklubbar och festivaler. Deras första singel Old House var en av de som spelades mest på P3 år 2002. Efter en mängd demos och singlar släppte bandet sin första skiva, den 31 januari 2003. Den andra skivan skulle dröja ända till mars 2006. 2003 – Welcome to Our World. 2006 – Done With Loveless Days. Anna Wilson (sång, orgel). Camille Naeselius (skivspelare). Johan Wallnäs (sång, trumpet, orgel). PG Wallnäs (kör, saxofon, orgel). Pontus Carlsson (synt, gitarr). Peter Åhrberg (trummor).
Testament (musikgrupp)
Testament är ett amerikanskt thrash metal-band, bildat av Eric Peterson 1983 i Kalifornien, inledningsvis under namnet "Legacy". Gruppen bytte snart namn till Testament och gav ut sitt första fullängdsalbum, The Legacy 1987. Bandet har genomgått många medlemsbyten men gitarristen Eric Peterson och sångaren Chuck Billy har varit ständiga medlemmar. Under 80- och 90-talen var Testament mycket aktiva och gav ut åtta fullängdsalbum mellan 1987 och 1999. Återkommande medlemsbyten under början av 2000-talet bidrog till att det dröjde till 2008 innan det nionde albumet, "The Formation of Damnation" släpptes. Testament bildades 1983 i San Francisco Bay Area där ett stort antal thrash metal-band grundades vid denna tid. Bandet gick från början under namnet "The Legacy" och bestod då av gitarristerna Eric Peterson och hans kusin Derrick Ramirez, basisten Greg Christian och trummisen Louie Clemente. En första demo, med Ramirez på sång, gavs ut 1984 innan bandet fick en ny sångare i Steve "Zetro" Souza. Med Alex Skolnick som ny gitarrist gav bandet ut ytterligare en demo året därpå. En låt från denna demo, Reign of Terror var bandets bidrag på ett samlingsalbum kallat "Eastern Front Vol. 2". Souza lämnade därefter bandet för att sjunga i Exodus. Bandet skrev kontrakt med Jonny Zazulas skivbolag Megaforce för utgivning av sin första fullängdsplatta. Eftersom det fanns ett annat band med samma namn, "The Legacy", fick man av juridiska skäl byta, och namnet blev då Testament. Bandet rekryterade sångaren Chuck Billy. Inspelningen gjordes i Pyramid Souns Studios och albumet producerades av Alex Perialas. Debutalbumet "The Legacy" gavs ut i juli 1987 och möttes av positiva reaktioner både hos publik och kritiker, och Testament jämfördes med "The big four of thrash", Megadeth, Slayer, Metallica och Anthrax. Bandet turnerade också runt om i USA och Europa med Anthrax. I december samma år utgavs en EP, Live at Eindhoven, med inspelningar från bandets framträdande på Dynamofestivalen i Nederländerna. Testaments andra studioalbum "The New Order", gavs ut året därpå, i maj 1988. Förutom nyskrivna låtar innehåller skivan även en cover på Aerosmiths låt Nobody's Fault. Albumet gick in på försäljningslistan, Billboard 200, som nummer 136. Musikvideor till de båda spåren Trial by Fire och Nobody's Fault spelades in. 1989 års album, "Practice What You Preach", utgivet i augusti, fick också det bra kritik och höga försäljningssiffror, och tog sig in på Billboard Hot 100-listan. Texterna på den här skivan behandlar mer verklighetsnära ämnen än tidigare, såsom politik och miljö. Även här gjordes videor till några av låtarna, Practice What You Preach, Greenhouse Effect, och The Ballad. Nästa fullängdsalbum, "Souls of Black", spelades in i Fantasy Studios, Berkeley, Kalifornien och producent denna gång var Michael Rosen. Albumet gavs ut i september 1990 och videor till låtarna Souls of Black och The Legacy producerades. Testament agerade därefter förband för Slayer, Suicidal Tendencies och Megadeth i "Clash of the Titans"-turnén över Europa. Den högsta topplistplaceringen hittills gav 1992 års album "The Ritual", som landade på plats nummer 55 på Billboard-listan. Albumet producerades av Tony Platt och spelades in i One on One studio i Los Angeles. Musikvideor spelades in till låtarna Electric Crown och Return to Serenity och den senare, en otypisk ballad, bidrog till att nya fans hittade till Testaments musik. Gitarristen Skolnick lämnade därefter bandet för att bli medlem i Savatage och för att därefter också spela med Ozzy Osbourne. Med trummisen Tim Alexander från Primus bildade Skolnick också en jazzgrupp, "Attention Deficit", som gav ut ett album 1998. Under en period var bara originalmedlemmarna Eric Peterson och Chuck Billy kvar i gruppen och de tillkännagav då bildandet av det nya bandet "Dog Faced God", men det som skapades i det bandets namn hamnade sedan på ett nytt Testamentalbum. Chuck Billy - sång (1986 - idag). Nick Barker - trummor (2007).
Necrophobic
Necrophobic är ett svenskt blackened death metal-band. Bandet bildades 1989 och kommer från Stockholm. Necrophobics låttexter handlar om mörker, ondska, anti-religion och vikinga-mytologi. Necrophobic bildades 1989 av David Parland och Joakim Sterner. Bandets vision var att ge världen ett band som skapade ohelig death metal. Under denna tid var det många band som var influerade av Carcass och Napalm Death. Necrophobic hade helt andra influenser och fokuserade mer på att skapa ett mycket mörkare och mer ondskefullt ljud. Gruppen influerades i början av Morbid Angel, Slayer och Bathory. Bandet släppte sin första demo, Slow Asphyxiation, 1990. Demon fick positiv kritik från hela underground-scenen, sålde bra och fick positiva recensioner från underground-pressen. Två av de tre låtarna som fanns med på demon hamnade på ett samlingsalbum som släpptes av österrikiska skivbolaget Witchhunt Records. Detta ledde till att en vinyl gavs ut med demo-låtarna. Många demo-distributörer, men också skivbolag som gav ut demo-kassetter, kontaktade bandet. Ett av skivbolagen var amerikanska Wild Rags Records. Där släppte Necrophobic två mycket uppskattade föremål. Det första som gruppen släppte hos skivbolaget var den trespåriga kassett-EP:n Unholy Prophecies, 1991. Ettusen exemplar såldes första månaden den hade givits ut. Det andra föremålet var en trespårig 7" EP, The Call, som åtföljdes av en poster på bandet. EP:n var begränsad till endast 1500 exemplar och såldes slut på en månad och har aldrig blivit återutgiven. Efter att ha fått mycket positiv respons från underground-scenen, bestämde sig gruppen att det var tid att gå vidare och började kontakta ett par skivbolag för att få ett skivkontrakt. Black Mark Productions svarade efter två dagar och visade sig vara det skivbolag som gruppen skrev kontrakt med. Necrophobic började spela in sitt debutalbum 1993. Gruppen bestod nu av David Parland på gitarr, Tobias Sidegård på bas, Anders Strokirk på sång och Joakim Sterner på trummor. Debutalbumet, The Nocturnal Silence, såg dagens ljus ett par veckor efter att de hade påbörjat inspelningen. Albumet bestod av nio låtar av ren, hädisk death metal. Fastän death metal-scenen hade blivit proppfull av olika grupper fick Necrophobics debutalbum toppbetyg av de flesta metalmagasin runt om i världen och åkte direkt in på nionde plats på det tyska musikmagasinet Rock Hards lista. En journalist på samma magasin kommenterade saken: "it's not very common for a band's debut album". Efter ett par månader valde sångaren Anders Strokirk att hoppa av bandet. Tobias Sidegård tog över efter honom och gruppen värvade Martin Halfdan på gitarr. Under ett festivalframträdande i Tyskland, augusti 2000, meddelade gitarristen Martin Halfdan att han skulle lämna bandet och fortsätta spela en annan sorts extrem metal. Necrophobic kontaktades i samma veva av Guido Heijnens från Hammerheart Records, som undersökte möjligheten för gruppen att göra ett skivbolagsbyte. Gruppen tackade ja till erbjudandet efter månader av förhandlingar. En anledning till att Necrophobic bytte var deras dåvarande situation med att släppa album efter album och inte få mycket tillbaka från Black Mark Production. Gruppen hade under denna period hittat en efterträdare i Johan Bergebäck, till den lediga platsen som gitarrist. Därefter skrev gruppen klart materialet till det fjärde fullängdsalbumet, Bloodhymns, som gavs ut i slutet av mars, 2002. I korta drag är Bloodhymns ganska likt föregående album fast med en aggressivare och mer kraftfull produktion. November 2005 gick bandet återigen in i studion för att spela in materialet till sitt femte fullängdsalbum, Hrimthursum. Albumet gavs ut i maj 2006 av Regain Records. 2008 gick basisten Alex Friberg med i gruppen. Bandets sjätte fullängdsalbum, Death to all, släpptes i maj, 2009. Joakim Sterner – trummor (1989– ). Anders Strokirk – sång (1992–1994, 2014– ). Sebastian Ramstedt – gitarr (1996–2011, 2016– ). 1989 – Realm of Terror.
Queen (musikalbum)
Queen är det självbetitlade debutalbumet av den brittiska rockgruppen Queen, utgivet den 13 juli 1973. Albumet spelades in på Trident Studios och De Lane Lea Music Centre i London, England och producerades av Roy Thomas Baker, John Anthony och Queen. Albumet nådde på den brittiska albumlistan plats 24, medan det i Japan och USA tog sig upp till plats 52 respektive 83. Låtarna "Keep Yourself Alive" och "Liar" gavs ut som singlar, men lyckades inte ta sig in på någon topplista. Sångaren Freddie Mercury och gitarristen Brian May stod för det mesta av materialet på detta album. Mercury skrev fem av albumets tio låtar, May skrev fyra, varav låten "Doing All Right" tillsammans med Tim Staffell, medan trummisen Roger Taylor skrev en låt. På omslaget stod "no synthesizers" ("inga synthesizers"), sedan några lyssnare misstagit några gitarreffekter som synthesizers. Basisten John Deacon var på omslaget listad som "Deacon John" då Freddie Mercury och Roger Taylor tyckte det lät bättre. Basisten John Deacon anslöt sig till bandet i februari 1971. Bandet hade vid denna tidpunkt ett flertal egna låtar de vill spela in och i september samma år fick de en förfrågan om att testa utrustningen på den då nybyggda studion De Lane Lea. Mellan oktober 1971 och februari 1972 spelade Queen in en demo med låtarna "Keep Yourself Alive", "Great King Rat", "The Night Comes Down", "Jesus" och "Liar". Trots att demon var av relativt hög standard så fick gruppen endast ett skivbolagserbjudande – ett lågt bud från Chrysalis Records, som gruppen senare använde sig av för att locka andra skivbolag. John Anthony, som senare kom att producera albumet, hälsade under dessa inspelningar på bandet och blev så pass imponerad av Queens material att han rekommenderade gruppen för Barry och Norman Sheffield, som var managers för Trident Studios i London. Bröderna Sheffield ville dock gärna se Queen live innan de erbjöd gruppen ett inspelningskontrakt och efter en uppvisningskonsert i London den 6 november 1972 skrev bandet på ett kontrakt för Trident Studios. Queen fick dock endast använda studion när den inte användes av betalande artister och band, vilket ofta innebar att de fick spela in mellan 03:00 och 07:00 på natten. Denna överenskommelse gällde mellan perioden juni och november 1972. Dessa begränsningar gjorde att bandet fokuserade på att göra klart en låt i taget, men de fick problem omgående. Gruppen tyckte att deras demo från 1971 verkligen lät bra, men producenten Roy Thomas Baker bad dem att göra nya inspelningar av dessa låtar med bättre utrustning. "Keep Yourself Alive" var först ut, men bandet gillade inte resultatet. De spelade in den ännu en gång men var inte nöjda med mixningen förrän ljudteknikern Mike Stone kom in i bilden. Queen var nöjda med Stones första mix, efter 7-8 misslyckade försök tidigare. Mercury skrev låten "Mad the Swine", som var tänkt att ha en plats mellan "Great King Rat" och "My Fairy King", men bandet och producenten Roy Thomas Baker hade en dispyt om trumljudet och man beslutade att inte ta med låten. Låten gavs senare ut 1991, som b-sida till "Headlong" och på Hollywood Records återutgivning av Queen. Det gjordes även en nyinspelning av låten "The Night Comes Down", men bandet tyckte inte att någon version var bättre än demoversionen från 1971, så den användes istället. Under inspelningarna spelades tre Smilelåtar in, "Doing All Right", "Silver Salmon" och "Polar Bear", endast den förstnämnda hamnade dock på albumet. Låtar som senare hamnade på andra studioalbum spelades också in under den här perioden. Dessa var: "White Queen (As it Began)" och "Ogre Battle" som gavs ut på Queen II, samt "Stone Cold Crazy" som gavs ut på Sheer Heart Attack. Albumets korta instrumentala avslutningsnummer, "Seven Seas of Rhye", vidareutvecklades senare till en hel låt som gavs ut på Queen II.
