3D+, Swedish Design on Stage
3D+, Swedish Design on stage hade sin bakgrund i de strömningar som präglade 1990-talet. Så här berättar boken Kultur i rörelse – en historia om Riksutställningar och kulturpolitiken. I efterdyningarna av den tidsandan tog planerna på 3D+ Swedish Design on stage form. Utställningen var en del av svenska regeringens kultursatsning/kulturreklamkampanj under Sveriges ordförandeskap i EU:s ministerråd, 1 januari till 30 juni 2001. Satsningen presenterades som en mix av samtida svensk kultur, livsstil och samhälle. Programmet var en blandning av design, arkitektur, musik film och barnkultur. Innehållet i kultursatsningen visades genom utställningar, föreställningar, konserter och seminarier. Totalt ingick mer än 300 evenemang. Kulturprogrammet, under Sveriges ordförandeskap, var ett samarbetsprojekt som leddes av Utrikesdepartementet och Sveriges ambassader och uppdrag utomlands. Samarbetspartners var Svenska institutet, Kulturdepartementet, Kulturrådet, Rikskonserter och Riksutställningar. Vandringsutställningen 3D+, Swedish Design on stage hade flera syften och teman. Ett syfte var att presentera mångfalden inom samtida svensk formgivning på ett nyskapande vis.. Svenska bruksföremål skulle genom utställningen bli en del av ett konstnärligt sammanhang. Så här beskrevs målsättningen i Alexis Pontvik, arkitekt och konstnärlig ledare i projektet. Utställningens idé och utformning har vandringsutställningen som huvudtema. Parallellt till temat finns uppgiften att koppla utställningen till scenkonst./.../. Syftet var inte bara att bryta ny mark inom utställningsmediet. 3D+, Swedish Design on stage handlade också om att väcka intresset för design hos publiken, men också medvetenheten om vad design innebar i ett vidare perspektiv. Projektbeskrivningen. Syftet med utställningen är att lyfta fram samtida svensk design i en tekniskt avancerad och innovativ utställningsform som väcker lust, nyfikenhet och fascination. Avsikten är att öka intresset och engagemanget för svensk design, internationellt såväl som nationellt, med inriktning på design som bruksföremål, livsstil och identitetsskapare. Med utställningen 3D+, Swedish Design on Stage vill Riksutställningar och Föreningen Svensk Form skapa en mötesplats som utmanar våra idéer om design – som inbjuder till samtal om tingen som omger våra liv. 3D+, Swedish Design on stage var en samling bruksföremål av ett flertal svenska formgivare och designgrupper. För att förverkliga kopplingen till scenkonst anlitades tre scenkonstnärer – en koreograf, en konstnär och en regissör. De tre fick uppdraget att placera in föremålen i olika sammanhang som skulle väcka uppmärksamhet genom att vara oväntade. Publiken skulle mötas av en slags "bruksföremålsvarieté", där innehållet placerades in i en form av aktivt sammanhang istället för att presenteras som enbart döda ting. Designen fick en konkret scen, vilket utställningstitelns "on stage" ville förmedla. Ur boken Kultur i rörelse – en historia om Riksutställningar och kulturpolitiken. /.../Besökaren skulle inte bara se föremålen, utan också lyssna på formerna, följa deras rörelser och se föremålens innersta./.../. Koreografen fick göra en film där dansare rörde sig med några av föremålen. Konstnären ansvarade för en ljudinstallation med ljud från en självgående gräsklippare och en dammsugare. Regissören designade ett rum som bestod av en del av de material som de utställda föremålen var tillverkade av. Väggarna gjordes bland annat av kork, plast och olja. I utställningen ingick också ett så kallat hörselspel, där skådespelare läste upp nyskrivna sagor om möten mellan olika föremål, exempelvis isdubben och tofflan, sockerströaren och rullatorn. 3D+ Swedish Design on stage fick en uppföljare i utställningen 100 tankar om konsthantverk, som också producerades av Riksutställningar och pågick mellarn åren 2005 och 2008. De tre anlitade scenkonstnärerna var (som de presenterades i utställningskatalogen).
Modern möbeldesign
Efter andra världskriget ökade befolkningstillväxten, livslängden och medelinkomsten. Detta påverkade möbeldesignen på så sätt att möblerna blev lättare och mindre. Den modernistiska möbeldesignen kunde nu delas in i en funktionalistisk, övergångsmodern och kommersiell möbeldesign. Kriget påverkade utbudet av material då stål, koppar och aluminium var ransonerade. Detta gjorde att man började använda material som glas, kartong och kartong. Kriget gav även ny teknologi som användes av möbeldesigner efter kriget. Designer och museum världen över marknadsförde amerikansk design under The Good Design Movement som lovade billiga produkter med god kvalité. I Europa inspirerades man av tiden innan kriget försökte demokratisera designen genom en industriell produktion och denna design marknadsfördes i USA med mässor, marknadsföring och utställningar. Europeiska designråd sponsrade utställningarna för att få fler nationella konsumenter och stimulera deras intresse. Nu fick konsumenterna tillgång till modern design i en kvantitet som ökade. Alexander Girard var en av arkitekterna inom modern inredning som var aktiv under efterkrigstiden. Han studerade på ett flertal platser i Europa som bland annat Paris och Rom men även i New York. Han skapade sedan sin egen praktik i Detroit där han jobbade med stora företag som Ford och Herman Miller. Girards inredningsdesign är otroligt typisk för den moderna rörelsen i USA under efterkrigstiden med inbyggda möbler, ramper mellan rummen och skärmar. Han införde även naturliga element i inredningen som växter, pälsmattor och utnyttjade naturligt ljus. Arkitekten William Lescaze använde sig av samma metoder som Girard och är berömd för att ha tagit den europeiska modernismen till USA. Amerikanen Russel Wright var också stor inom modern inredningsdesign men hade ingen utbildning i arkitektur utan i fine arts vilket var ovanligt. Han använde material som metall, aluminium och vinyl i sina funktionella objekt. Hans inredning utmärktes av hans moderna integration mellan interiör och exteriör, inte hans användning av nya material. George Home, Richard Neutra och Harwell Hamilton Harris arbetade i Kalifornien där klimatet passade för att integrera utsidan och insidan med varandra. De använde mycket glas, träpaneler, fönster som sträckte från golvet till taket och inbyggda möbler. Denna typ av modern inredning bygger på utvecklingen i Europa med inspiration från den internationella stilen. Efter kriget blev Le Corbusier kvar i Frankrike men designade byggnader världen över. Han bidrog även till efterkrigstidens modernism genom att göra den mer organisk. Frank Loyd Wright jobbade också i en mer skulpturell och organisk stil. Andra ledande amerikanska designer var också inspirerade av mer organiska former. Möbler med mer kurviga former kunde ses på Museum of Modern Art först 1940 under en tävling på museet. Cranbrook Academy styrd av den finska arkitekten Eliel Saarinen utbildade designer som kom att konkurrera med Europa. Designer inspirerades av en humanistisk estetik och såg positivt på massproduktion. Under kriget upptäckte man nya tekniker för att skapa playwood till marinen, men nu användes även playwood inom möbeldesignen. Man började även att använda plast som var förstärkt med fiberglas. Charles Eames var den första som designade en massproducerad stol i plast. De nya materialen passade Saarinen och Eames eftersom de använde ergonomiskt formade säten med metall ben. Herman Miller Inc och The Knoll Furniture Company massproducerade även sådana möbler och dessa företag kom att massproducera kända möbler som Mies Barcelonastolen som massproducerades av The Knoll Furniture Company. Herman Miller Inc massproducerade Isamu Noguchis kända glasbord som började att produceras 1944 och är ett tidigt exempel på efterkrigstidens organiska design.
Strategisk design
Strategisk design är ett sätt att arbeta med design i ett bredare perspektiv som innefattar mer än formgivning. I strategisk design har designprocessen fler ändamål än att ta fram produkter och kan till exempel ses som ett strategiskt redskap för att urskilja problem och möjligheter som utvecklar hela organisationen. Strategisk design kan sägas handla om att ta ett helhetsgrepp där kunskaper inom design och marknadsföring kompletterar varandra, man kan också säga att det handlar om ett möte mellan design och management. Strategisk design kan genom detta utveckla och stärka allt från den enskilda produkten eller tjänsten till organisationens varumärke och identitet. Detta sker ofta med ett starkt brukarfokus som är en viktig del i designprocessen. En av de första som breddade synen på design var Peter Behrens. Genom sitt arbete på AEG visade han världen hur design kan integreras i hela företaget. Även om Behrens inte använde designprocessen som ett strategiskt redskap, förenade han design med varumärke. Detta gjorde han genom enhetlig och genomtänkt design för allt från produktsortiment och grafisk profil till fabriksbyggnader. En av de första i Sverige som tog upp det faktum att design kan användas för mer än formgivning var grafikern Olle Eksell. År 1964 gav Eksell ut boken Design = ekonomi. I den diskuterade han hur design förutom formgivning av produkter och grafisk profil även handlar om att förenkla, förtydliga, ekonomisera och stimulera organisation, produktion, distribution och kommunikation för hela företaget.
Richard Boyle, 3:e earl av Burlington
Richard Boyle, 3:e earl av Burlington, 4:e earl av Cork, född 25 april 1694 i Yorkshire, död 15 december 1753 i Chiswick i London, var en engelsk aristokrat, sonsonson till Richard Boyle, 1:e earl av Burlington. Burlington kallades (de sköna) konsternas Apollo (Horace Walpole) och ägnade sig aldrig på allvar åt politik, trots att han satt såväl i Privy council som i House of Lords. Titeln earl av Burlington dog ut med honom (men återupplivades senare till förmån för hans dotterson George Cavendish, 1:e earl av Burlington), medan den av Cork gick över till en yngre gren av familjen, som redan var earler av Orrery. Närmaste arvinge var hans brylling John Boyle, 5:e earl av Orrery. Lord Burlington, allmänt känd som "arkitektearlen", var mycket betydelsefull för återupplivandet av den palladianska arkitekturen. Han ärvde titeln och stora egendomar i Yorkshire och på Irland redan vid tio års ålder. Han visade tidigt kärlek till musiken. Georg Friedrich Händel dedicerade tre operor till honom, när han bodde i Burlington House: Il pastor fido, Teseo och Amadigi di Gaula. Tre utlandsresor (Grand Tours) 1714–1719 och en kortare resa till Paris 1726 gav honom möjligheter att utveckla sin smak. Hans professionella skicklighet som arkitekt (alltid understödd av en hantverkskunnig byggmästare) var utomordentlig. Burlington studerade aldrig romerska ruiner på nära håll, inte heller gjorde han detaljerade teckningar på plats, han litade på Palladio och Scamozzi som uttolkare av den klassiska traditionen. En annan inspirationskälla var en samling teckningar, några av Palladio själv, som hade tillhört Inigo Jones och ännu fler av Jones lärjunge John Webb, vilka William Kent utgav 1727 som Some Designs of Mr Inigo Jones... with Some Additional Designs (tilläggen var av Kent och Burlington). Den viktiga roll Webb spelade i överföringen av det palladianska (eller snarare neopalladianska) arvet uppmärksammades inte förrän under 1900-talet. Burlingtons första projekt var, passande nog, hans eget Londonresidens, Burlington House, där han avskedade barockarkitekten James Gibbs när han återvände från kontinenten 1719 och anställde den skotske arkitekten Colen Campbell, som fortsatte den yttre gestaltningen, medan William Kent svarade för interiören. Under 1720-talet skildes Burlingtons och Campbells vägar, och Burlington bistods därefter i sina projekt av den unge Henry Flitcroft, känd som Burlington Harry - som blev en framstående arkitekt i den andra neopalladianska generationen - och Daniel Garrett, en palladiansk arkitekt som inte tillhörde de främsta, och några tecknare. I början av 1730-talet hade den palladianska stilen slagit igenom som den ledande. En av de första stora triumferna gällde Westminster School, vars dormitorium byggdes 1722–1730. För detta hade sir Christopher Wren ritat ett utkast, som förkastades till förmån för Burlingtons, vilket var ett tydligt tecken på att smaken höll på att förändras. Många av Burlingtons projekt har drabbats av ombyggnader och tillägg, liksom av eld och rivningar. I många fall fanns han i bakgrunden, även om arbetet utfördes av andra (det gäller till exempel om Holkham Hall). Hans ritningar finns bevarade på Chatsworth House, vilket underlättar betydligt för forskningen.
Alessi
Alessi är ett italienskt företag som är känt för sin design. Företaget som är beläget i Omegna, region Piemont, formger främst vardagsföremål för kök och badrum. Det italienska familjeföretaget FAO (Fratelli Alessi Omegna) grundades 1921 av Giovanni Alessi, farfar till nuvarande ägaren Alberto Alessi. På 1930-talet var Giovanni Alessis son, Carlo Alessi, företagets huvudsaklige designer. Från 1955 knöt Alessi internationellt duktiga och erkända designers till sitt företag, bland dem Luigi Massoni, Philippe Starck, Michael Graves och Richard Sapper. Produktpaletten omfattar år 2002 cirka 2 000 artiklar bara för kök och många har blivit designklassiker, som exempelvis Starcks speciella citruspress Juicy Salif, Richard Sappers flöjt-vattenkittel "9091" från 1983 och Michael Graves fågelflöjt-vattenkittel 9093 från 1984. Företaget sysselsätter omkring 500 anställda, omsättningen var 2002 cirka 108,5 miljoner euro och kunderna finns i 70 länder. Ett citat av Alberto Alessi angående design: "Bra design varar evigt". Några formgivare som har arbetat för Alessi.
Smeg
2020 presenterades en ny kategorigrupp för varumärket: stekpannor och grytor i flera olika modeller och färger. Efter att ha börjat producera vitvaror till hushållsbruk gick Smeg senare in på den kommersiella marknaden. Smeg Foodservice tillverkar produkter för hotell-, restaurang- och cateringmarknaden och Smeg Instruments levererar desinfektionsutrustning till sjukhus och tandläkarmottagningar. Designen och tillverkningen av Smeg-produkter är koncentrerad till fyra fabriker baserade i norra Italien, var och en specialiserad på en specifik typ av produkter. Smeg har dotterbolag över hela världen, utomeuropeiska kontor och ett omfattande försäljningsnätverk. Smeg har utvecklat en produktsamling i samarbete med arkitekter och designers, inklusive Guido Canali (som också designat företagets huvudkontor i Guastalla), Mario Bellini, Renzo Piano, Marc Newson och deepdesign. Smeg utökade sitt produktsortiment med introduktionen av vaskar och fläktkåpor efter att ha köpt företaget Apell, en italiensk tillverkare av fläktar, vaskar och kranar. Under 2019 köpte Smeg också La Pavoni, en historisk tillverkare av espressomaskiner med säte i San Giuliano Milanese. 1997 lanserade Smeg sina kylskåp i retrostil, tillverkade i flera olika färger. Produkterna bär de distinkta SMEG-bokstäverna, har djupa böjda dörrar och tjocka handtag som för tankarna till 1950-talet. Produkterna kommer i flera olika kyl-frysversioner och färgalternativen har utvidgats till att omfatta bland annat rosa, gult, orange och lime samt specialutgåvor, inklusive en Union Jack-dörr. Under 2014 utökade Smeg sortimentet i 1950-talsstil ytterligare, med en samling köksmaskiner som bland annat brödrostar, vattenkokare och köksmaskiner. 2007: Domotica-pris för huvudkontorets arkitektur, delat ut under Green Architecture-veckan. 2010: Good Design Award, tilldelat av Chicago Athenaeum, Museum of Architecture and Design och European Center for Architecture, Art, Design and Urban Studies, för deras FP610SG-ugn och P755SBL-hällen från den innovativa Newson-produktlinjen. 2012: Good Design Award för Linea-serien PV175CB-häll. 2013: Good Design Award, för Linea-serien SFP140 ugn och SMEG500-kylskåp. 2014: Good Design Award, för små hushållsapparater - Smeg köksmaskin SMF01 och brödrost TSF01, Dolce Stil Novo-häll, vinkyl och Victoria Range TRU90BL. 2015: Good Design Award, för Victoria TR4110 spis och 60 cm ugn, vattenkokare KLF och blender BLF samt 45 cm ugn Linea. 2015: iF Design Award, för SMF01-köksmaskin och TSF01-brödrost. 2015: Red Dot Design Awards, TSF01-brödrost. Brödrosten har uppfyllt alla kriterier för utvärdering av den professionella juryn. 2016: Good Design Award, för 45 cm vinkyl, sommelierlådan, 60 cm ugn, gashällen med konstnärliga pannställ och den blandade gas/induktions-hällen, allt från det nya Dolce Stil Novo-sortimentet. 2016: Red Dot Design Award, TR4110 Victoria-spis har fått "Red Dot: Best of the Best" för högsta designkvalitet och banbrytande design och BLF01-blender för "för hög designkvalitet". 2017: Good Design Award för Dolce Stil Novo Blast Chiller, 60 cm och 45 cm ugn från Linea-serien, 90 cm fristående Opera-spis. Dessa produkter åtföljdes av HBF02-stavmixer, CJF01 citruspress och ECF01-espressomaskinen i 1950-talsstil. 2017: iF Design Award: Portofino spis och 45 cm Dolce Stil Novo vinkyl. 2017: Red Dot Design Award, ECF01-espressomaskin och CJF01-citruspress, CPF9GM Portofino spis och CVI618N Dolce Stil Novo vinkyl. 2018: Good Design Award, för den fristående Portofino-spisen på 120 cm med dubbla ugnar, vinkylen från Linea-serien, vakuumlådan, den nya inbyggda espressomaskinen och Dolce Stil Novo-ugnen men också TSF03-brödrosten och DCF01-kaffebryggaren. 2018: Red Dot Design Award, SFP6102TVS Linea ugn, fristående spis A1-9 och SAB4604N Dolce Stil Novo Blast Chiller. 2019: Good Design Award, SFP6606WTPNR 60 cm Dolce Stil Novo-ugn, SFP9395X1 90 cm Classic-ugn, CGF01-kaffekvarn, MFF01-mjölkskummare.
