Unix
Direkt efter detta år 1983 initierade Statskontoret en större satsning på Unix i Sverige. Detta kallades för basdatorsatsningen och med basdator menades en minidator till vilken 16–32 användare för "lokala och decentraliserade tillämpningar" kunde anslutas, och man specificerade uttryckligen att dessa basdatorer skulle använda Unix System V som operativsystem och att de skulle ha ett skalprogram. Man skilde tydligt mellan dessa "basdatorer" och persondatorer, begreppet "basdator" ligger nära det vi idag kallar en server. Efter en utvärdering publicerad i januari 1985 upprättade Statskontoret i april år 1985 ett ramavtal (avropsavtal) med följande leverantörer och Unix-system. Flera myndigheter, däribland Arbetsmarknadsstyrelsen, Naturvårdsverket, Bostadsstyrelsen, länsstyrelsen i Kalmar och Norrbotten, polisen i Huddinge, och Stockholms tingsrätt i köpte in sådana basdatorsystem, och år 1987 gjordes en utvärdering av erfarenheterna. År 1985 uppstod en stark konsensus inom svensk datamedia att Unix var framtiden för persondatorer. De svenska företagen Luxor AB och Dataindustrier AB arbetade med Unix-maskiner som skulle bli Luxor ABC 1600, Luxor ABC 9000 och DIAB DS90. Sun Microsystems representerades också i Sverige av Ericsson Information Systems. Åren efter vände vinden för persondatorer och marknaden fokuserade på IBM PC med MS DOS och Microsoft Windows. Intresset kvarstod inom statsförvaltningen, och då Statskontoret gjorde en upphandling av basdatorsystem till försvaret år 1987 rankades DIAB:s DS90 högst tillsammans med Norsk Data och Datorisering AB vilket ledde till att ett stort antal Unix-system installerades i det svenska försvaret. Ericsson Information Systems fortsatte att sälja datorerna S20 och S30 baserade på nyare generationer av Sun-hårdvara, fram till dess att Nokia köpte Ericsson Information Systems runt 1987–1988. Sun startade 1987 ett eget dotterbolag i Sverige som kom att bli mycket framgångsrikt på serversidan, speciellt under IT-bubblan i skiftet 1990–2000-tal. Nokia fortsatte Unix-satsningen men med hårdvara i form av Nokias egna Intel-baserade PC-datorer och SCO UnixWare som operativsystem. Nokias dator fick namnet S10. När ICL köpte Nokia data 1990 lades Unix-satsningen ned. Statskontoret fortsatte att använda och rekommendera Unix inom statsapparaten, och man deltog i standardisering i X/Open. En ny basdatorutvärdering gjordes år 1990, med bland annat interoperabilitet med IBM PC (som filserver via SMB) och Apple Macintosh, TCP/IP, NFS och IBM 3270-terminalfunktion som krav och ännu ett ramavtal upprättades med följande leverantörer för Unix-basdatorer. Här listas framförallt de stabila kärnorna. Linux räknar versionsnummer på ett speciellt sätt: x.y.z där ett jämnt tal y står för stabil och udda för beta. Darwin är en operativsystemskärna med öppen källkod och används i bland annat Mac OS. NCR levererade Mini-Tower och Tower XP som körde UNIX System V. Digital Equipment Corporation levererade MicroVAX och VAX 11 som körde UNIX 4.2 BSD. Datorisering AB levererade system av typen Cromemco CS400. Ericsson Information Systems levererade en dator som kallades Ericsson 9000 och detta var en OEM-produkt av Sun-2 från Sun Microsystems som körde SunOS. Luxor AB levererade ABC 9000 vilket var en OEM-produkt baserad på DS-90, vilka körde en variant av D-NIX som kallades ABCenix. I och med att Nokia lade ner Luxors Unix-satsning övergick man till Dataindustrier AB som levererade DS-90 direkt. Scandia Metric, sedermera Metric Office Systems, vilka snart bytte namn till Carl Lamm System levererade en dator som kallades Metric 8000 vilket var en OEM-produkt av datorn Zilog S8000 som körde ZEUS (Berkeley version 4.2). Dataindustrier AB levererade DS90-30. Datorisering AB levererade datorerna Dynatech och Arix. Hewlett-Packard levererade HP9000/800 och HP9000/300. NCR Corportation levererade Tower 32. D-NIX – egenutvecklad variant från svenska Dataindustrier AB. DICOS – utvecklat av Ericsson inom ramen för AXE-N 1987–1995.
Intranät
Med intranät (av engelskans intranet, "inomnät") avses traditionellt ett privat datornätverk inom ett företag eller en organisation, bestående av ett antal sammankopplade lokala nätverk som är skyddade från omvärlden av en nätverksbrandvägg. Intranät i denna ursprungliga bemärkelse används för delad åtkomst av nätverksdiskar, databasservar, webbservrar, skrivare och annan nätverksutrustning endast från datorer som är anslutna till nätverket. Idag har begreppet i vissa sammanhang kommit att få den mer avgränsade innebörden internwebb, det vill säga en samling webbsidor och webbapplikationer på företagets webbservrar, som endast är tillgängliga för inloggade medarbetare inom en organisation, eller från datorer som är anslutna till organisationens interna datornätverk. Ordet intranät är vanligare än intranet i det svenska språket, och överensstämmer med Svenska datatermgruppens principer för främmande ord. Intranät är baserade på samma teknik som Internet (eng. "mellannät"), som är ett globalt nätverk bestående av många sammankopplade nätverk. Intranät skiljer sig från en organisations extranät (eng. extranet, "utanförnät"), som också är ett skyddat privat nätverk, men vars informationsinnehåll och servrar är tillgängliga för inloggade kunder och andra externa samarbetspartners. Inom nätverksteknik har intranät traditionellt betydelsen skyddat datornätverk eller företagsnätverk (eng enterprise network), där vissa kommunikationstjänster och informationsresurser endast är åtkomliga från datorer som är anslutna till intranätet men inte från övriga Internet. Vanliga exempel på sådana tjänster är åtkomst av nätverksskrivare, delad diskåtkomst (åtkomst av filer på en central filserver, i ett Storage Area Network eller på datorer som tillhör användare inom samma arbetsgrupp), elektronisk kalender, elektronisk telefonbok, databasåtkomst, fjärrinloggning samt gruppvara. Intranät har fått sitt namn därför att de bygger på samma teknik som Internet ("mellannät"), som är ett globalt nätverk som också består av många sammankopplade lokala nätverk (LAN), men även av stadsnätverk (MAN), områdesnätverk, nationella stamnät och globala nätverk (WAN). Tjänsterna använder således TCP/IP-baserade kommunikationsprotokoll, vilket gör att billig internetteknik kan utnyttjas. Intranättjänster är väsentligen samma tjänster som förr kallades LAN-tjänster, men dessa var då inte alltid TCP/IP-baserade. Intranät i betydelsen skyddat privat nätverk kan inte nås från valfri dator på Internet, till skillnad från intranät i betydelsen internwebb som ofta kan nås av inloggade användare på valfri dator även utanför det privata nätverket. Omvärldens tillgång till det privata nätverkets servrar förhindras vanligen genom en nätverksbrandvägg. Det privata nätverkets resurser kan emellertid nås av behöriga användare, exempelvis medarbetares som arbetar från bostaden eller är på tjänsteresa, från särskilt utvalda datorer utanför brandväggen som ingår i organisationens virtuella privata nätverk (VPN), på vilka ett särskilt VPN-certifikat har installerats. Intranätet kan bestå av ett eller flera fysiska nätverk (subnät), exempelvis Ethernet, som sammankopplats med IP-routrar. Ett fysiskt nätverk kan i sin tur kan bestå av ett eller flera lokala nätverk (LAN) som vart och ett täcker en byggnad eller ett campus. "Hål" kan öppnas i brandväggen till servrar som är anslutna till något av organisationens LAN så att de blir publikt tillgängliga utifrån. Dessa servrar tillhör det privata nätverkets demilitariserade zon. Klientprogram inom ett intranät kan i allmänhet nå externa servrar på Internet. Intrawebben kan vara en skyddad del av organisationens webb, och kan hanteras med hjälp av samma webbpubliceringssystem (web content management system). Ett sådant system möjliggör att många kan redigera samma webbsidor.
Domännamn
Ett domännamn är på Internet ett namn på en administrativ helhet på Internet. Organisationers offentliga tjänster (såsom e-post och webbplatser) och enskilda datorer kan ofta nås med hjälp av domännamnet. Domännamnen finns till för att människor ska slippa komma ihåg de numeriska IP-adresser som används som "telefonnummer" på internet mellan datorer. Dock måste alltid domännamnet översättas till motsvarande IP-adress innan kommunikation kan ske. Detta sker vanligen automatiskt och osynligt genom en uppslagning i den löst sammanhållna globalt distribuerade databasen DNS, något som kan liknas vid Internets telefonkatalog. Subdomänen har här uppkallats enligt använt språk (svenska), men kunde vara ett godtyckligt namn på själva datorn. Ofta tilldelas serverdatorer subdomännamn enligt funktion, såsom "www", "ftp" och "mail" för webbserver, filserver respektive e-postserver. Domännamn delas ut av de organisationer som av ISOC fått rätten att administrera de olika toppdomänerna. Det är vanligt att den som vill registrera ett domännamn gör det via en återförsäljare, en så kallad registrar. Till exempel Internetstiftelsen i Sverige, som ansvarar för Sveriges och Niues toppdomäner (.se och .nu) låter inte allmänheten direkt registrera domäner (2016). Under olika toppdomäner gäller olika regler om hur namnet får se ut. Dels gäller detta teckenuppsättningen, dels specifika namn och klasser av namn. I princip tillåts endast en mycket begränsad teckenuppsättning: bokstäver, siffror och vissa specialtecken, kodade enligt ASCII. Man har dock infört ett system med IDN-namn, där andra tecken kodas med ASCII-tecken. Ett IDN-namn i kodad form inleds med prefixet "xn--", och domännamn som inleds så tillåts endast som kod för ett godkänt namn. Teckenuppsättningen för IDN-namn under en viss toppdomän regleras framförallt för att olika tecken kan se lika ut, grekiska "Н" (stora eta) skrivs ofta identiskt med svenska "H". Därför har till exempel Ryssland två toppdomäner: .ru från tiden med ASCII-begränsningen och .рф där endast kyrilliska tecken tillåts. Under .fi och .se tillåts de tecken som förekommer i de nordiska ländernas språk, inklusive erkända minoritetsspråk. Då domännamnet är en viktig adress till en organisation så ärätten till namnet viktigt och kan jämföras med den för ett varumärke. Domänkapning handlar om att illasinnade tar åt sig en domänadress av stort intresse för en organisation för att sedan sprida negativa budskap om företaget och/eller kräva pengar för att överlämna domännamnet. Det finns även omvänd domänkapning så kallad reverse domain hijacking, där ett företag (varumärkesinnehavare) försöker komma över ett värdefullt domännamn på ett billigt sätt genom att hävda att innehavaren till domännamnet har kapat domänen. Stiftelsen för Internetinfrastruktur.
