Hypertext
En hypertext är en text som med hjälp av hyperlänkar är förbunden med andra texter. Texten behöver därför inte läsas linjärt utan läsaren kan hoppa hit och dit efter intresse. Begreppet används ibland även synonymt med det vidare begreppet hypermedia som förutom text även innehåller bilder, ljud och film. Det mest välkända exemplet är World Wide Web där för en människa oöverskådligt mycket information är sammankopplad med hjälp av länkar. Nutida ordbehandlingsprogram använder nästan alla en eller annan form av hypertext, där länkar mellan dokument kan göras. Det finns även program som är specialiserade på ren hypertext och som ofta visar mer överskådligt hur texter hör ihop, till exempel genom att rita upp ett slags mindmap där textrutor är sammanbundna med streck. Konceptet uppfanns av president Roosevelts vetenskapliga rådgivare Vannevar Bush, som 1945 beskrev ett informationshanteringssystem som skulle kunna hantera text, bilder, teckningar och noter. Systemet kallades Memex (Memory Extender) och tillät att man bläddrade i tillgänglig information med utvalda länkar mellan två punkter. Memex blev dock aldrig riktigt utvecklat, men Bush beskrev planerna 1945 i en artikel "As We May Think" i Atlantic Monthly. En av läsarna var Douglas Engelbart som 1962 vid SRI (Stanford Research Institute) inledde ett projekt som kallades Augment, där det skulle skapas ett samspel mellan dokument. Ordet hypertext myntades 1965 av Ted Nelson i samband med hans system Xanadu. 1967 utvecklades det första fungerande hypertextsystemet av Andries van Dam vid Brown University.
Hypertext Transfer Protocol
Hypertext Transfer Protocol (HTTP) är det kommunikationsprotokoll som används för att överföra webbsidor på informationsnätverket WWW, World Wide Web på Internet. Det ursprungliga syftet med HTTP var att tillhandahålla en metod för att överföra HTML-sidor från webbservrar till webbklienter. Utvecklingen av HTTP koordinerades av World Wide Web Consortium (W3C) och arbetsgrupper i Internet Engineering Task Force och kulminerade i publicerandet av en serie RFC:er, av vilka RFC 2616 (tidigare RFC 2068) är av störst vikt, som definierar HTTP/1.1, den version av HTTP som idag är i bredast tillämpning. HTTP bygger på ett förfrågan/svar-förfarande mellan klient och server. En HTTP-klient, vanligen en webbläsare, som skall hämta en HTML-fil, en bild eller annan fil från en webbserver skickar en förfrågan bestående av en kort textsträng till en TCP-port på servern, vanligen nummer 80. Textsträngen innehåller information om vilken version av HTTP som används, och vilken fil (eller annan resurs eller information) som klienten vill att servern skall skicka. En HTTP-förfrågan kan till exempel se ut som följande: "GET /index.html HTTP/1.1" (vilket med hjälp av HTTP version 1.1 skulle begära en överföring av serverns indexdokument till webbläsaren). Med förfrågan skickas ofta även ett eller flera MIME-meddelanden som innehåller extra information om vad klienten vill ha, till exempel preferens för olika språk och filformat. I HTTP 1.1 (till skillnad från 1.0) är MIME-parametern "Host" (namnet på den anropade webbservern) obligatorisk och måste skickas med varje förfrågan för att servern skall svara. När förfrågan mottagits av servern svarar denna med att skicka tillbaka ett kort svar, tillsammans med en datamängd som innehåller det efterfrågade dokumentet om detta återfanns på servern. Tidiga versioner av HTTP kunde endast skicka en enda HTTP-förfrågan per TCP-koppling. Detta skapade problem vid webbsidor som innehöll många bilder, eftersom webbläsaren var tvungen att hämta varje bild för sig. I Netscape löstes problemet genom att alltid använda fyra TCP-kopplingar, och växelvis använda dem till att hämta bilder. Denna lösning ledde dock till prestandaproblem eftersom varje TCP-koppling var fristående från varandra och inte kunde reagera på stockning i nätet. I senare versioner av HTTP har man lagt till speciella funktioner för att kunna hämta flera filer samtidigt med samma TCP-koppling, vilket bidrar till att minska problemen. HTTP definierar åtta kommandon som en klient kan skicka till en resurs på en HTTP-server. Metoderna GET och HEAD är definierade som säkra, med andra ord avsedda uteslutande för informationshämtning. Icke-säkra metoder (som POST, PUT och DELETE) bör presenteras i webbklienten på något särskilt sätt (till exempel som knappar istället för länkar), så att användaren blir medveten om de potentiella effekterna av deras användning. HTTP-servrar förväntas implementera åtminstone metoderna GET och HEAD, och om möjligt även OPTIONS. Svaret från webservern innehåller en HTTP-statuskod, som anger huruvida förfrågan lyckats och i annat fall på vilket sätt den misslyckats (filen saknas, har flyttats eller kräver autentisering, webbservern har tillfälliga problem, förfrågan är felformulerad etc.). HTTP förekommer i ett antal olika versioner, som alltid anges explicit. Klientförfrågan (avslutas med en tom rad, så att förfrågan i sin helhet avslutas med två radbrytningar, var och en i form av vagnreturstecken (<, CR>, ) följt av ett radbytestecken (<, LF>, ).). "Host"-strängen väljer värdens domännamn om flera finns att välja på för den kontaktade datorn. Detta tillåter samma dator att köra flera webbservrar, med olika associerade domännamn, så kallade virtual hosting. Detta var en frivillig komplementsfunktion i HTTP/1.0, men måste stödas av HTTP/1.1-servrar. Svar från servern (följs av en blank rad och texten i det efterfrågade dokumentet).
Latex (typsättningssystem)
LaTeX, en förkortning av Lamport TeX, är ett typsättningssystem baserat på TeX. Det omfattar dokumentstilar för artiklar, böcker, brev, presentationer med mera samt stöd för referenser och automatisk numrering av avsnitt och ekvationer. Att såpass mycket funktionalitet finns färdig från början är förmodligen anledningen till att LaTeX är det vanligaste sättet att utnyttja grundprogrammet TeX. LaTeX används främst i vetenskapliga kretsar, i synnerhet inom det naturvetenskapliga området. LaTeX skapades 1985 av Leslie Lamport. Den senaste stora versionen heter LaTeX2e och släpptes 1994. Mindre uppgraderingar har fram tills nyligen släppts varje halvår. LaTeX3 har varit på gång i många år, men det är nog ganska tveksamt om det inom en överskådlig framtid blir någon uppgradering. Å andra sidan har inte TeX ändrats nämnvärt sedan 1989. Att själva LaTeX-kärnan inte uppgraderats på länge gör inte speciellt mycket eftersom det finns ett standardiserat gränssnitt för utökningar. En utökning kan vara i form av en dokumentklass eller ett paket. Dokumentklasser har filändelsen .cls och är självständiga. De används när en utökning är såpass väsentlig att det inte är rimligt att den ses enbart som ett tillägg till en befintlig klass (därmed inte sagt att dokumentklasser inte kan bygga på varandra). Paket har filändelsen .sty och är till för mindre ändringar. Ett dokument kan använda en dokumentklass men godtyckligt många paket. Ett nytt begrepp som saknas i TeX är omgivningar, environments. En omgivning omsluter en textmassa på ungefär samma sätt som element i XML/HTML/SGML och är på formen. En omgivning kan till exempel ge en viss formatering av texten eller mest fungera som en avgränsning för makron som bara ska vara tillgängliga inom den omgivningen. Omgivningar kan nästlas inuti varandra. Detta motsvarar i princip. i TeX, men med den viktiga skillnaden att TeX i det senare fallet först måste läsa in hela argumentet inom måsvingar, vilket kan bli problematiskt om det är stora textmängder. Det är dock fullt möjligt att även i TeX säga. vilket i grund och botten är det sätt på vilket omgivningarna i LaTeX är implementerade. Sättet man skapar makron på i vanliga TeX, \def, \xdef m.fl. har i LaTeX kompletterats av bl.a. \newcommand och \renewcommand. Syntaxen är mer uppstyrd och begränsad och stöder valfria argument till makron, vilket inte är möjligt i TeX utan att ta till några (inte helt självklara) knep. Å andra sidan saknas mönstermatchningen i \def, men om det behövs så finns förstås nämnda TeX-primitiver kvar. Den som är intresserad av att typsätta något mer än den absolut mest rudimentära inom matematiken bör ta en titt på paketet amsmath. Stöd för hypertext av olika slag ges med paketet hyperref av Heiko Oberdiek. För de som skriver texter där man behöver hålla ordning på referenser på ett smidigt sätt finns tillbehöret BibTeX som tillsammans med diverse paket och en referensdatabas ger snygga referenslistor utifrån de referenser man använt i sin text. LyX är ett grafiskt ordbehandlingsprogram som använder LaTeX. Prosper är en LaTeX-klass för att skapa overheadbilder (presentationer) i formaten PostScript eller PDF. Det är ett alternativ till Microsoft PowerPoint.
Douglas Engelbart
Douglas Carl Engelbart, född 30 januari 1925 i Portland, Oregon, död 2 juli 2013 i Atherton, Kalifornien, var en amerikansk uppfinnare och datautvecklare med norskt ursprung. Han är främst känd för den första datormusen från 1963–1964. I början av 1950-talet beslöt han att i stället för att "ha ett fast jobb" – såsom hans tjänst vid NASA Ames Research Center – skulle han fokusera på att göra världen en bättre plats att leva på. Han resonerade om att eftersom komplexiteten av världens problem ökade, och eftersom varje ansträngning att förbättra världen skulle kräva samordning av grupper av människor, det effektivaste sättet att lösa problem var att förstärka mänsklig intelligens och utveckla sätt att bygga kollektiv intelligens. Han trodde att datorn, som vid den tiden betraktades enbart som ett verktyg för automatisering, skulle bli ett väsentligt verktyg för framtidens kunskapsarbetare att lösa sådana problem. Han var en besjälad, vältalig förespråkare för utveckling och användning av datorer och datornät för att hjälpa till att klara världens alltmer brådskande och komplexa problem. Engelbart bäddade in en uppsättning av organisationsprinciper i sitt laboratorium, som han kallade "bootstrapping" (att ta sig själv in i eller ur en situation genom att använda existerande resurser). Hans tro var att när mänskliga system och verktygssystemen var samverkande, så att när arbetare ägnade tid åt att "förbättra verktygen för att förbättra sina verktyg" skulle det leda till en växande framstegstakt. Engelbart demonstrerade datormusen offentligt första gången på "Fall Joint Computer Conference" i San Francisco den 9 december 1968. Han var då den första som visade upp ett system med datormus, tangentbord och bildskärm. Samtidigt visade han också upp de första exemplen på användning av hypertext, grafiskt användargränssnitt med fönster, telekonferenssystem över nätverk samt hypermedia. Han uppfann eller bidrog till samtliga dessa framsteg. 1969 blev en dator vid Augmentation Research Center Lab vid SRI i Menlo Park, Kalifornien, grundat 1963 av Englebart, den andra värddatorn i ARPAnet, genom att ta emot den första överföringen från värddatorn vid UCLA. 1988 lanserade Engelbart och hans dotter Christina "The Bootstrap Institute" – senare under namnet "The Doug Engelbart Institute" – för att främja sin vision, särskilt vid Stanforduniversitetet, denna insats resulterade i viss finansiering från Defense Advanced Research Projects Agency (DARPA) för att modernisera användargränssnittet hos det datorsystem NLS (oN-Line System) som Engelbart utvecklat och som senare fått benämningen Augment. I december 2000 belönades Engelbart av USA:s president Bill Clinton med National Medal of Technology, USA:s högsta tekniska utmärkelse. I december 2008 hyllades Engelbart av Stanfordinstitutet (SRI) vid fyrtioårsjubileet av den demonstrationsanläggning som skapades vid SRI 1968 under namnet "Mother of All Demos". År 2014 valdes han postumt – som pionjär – in i Internet Hall of Fame. Engelbart tilldelades Turingpriset 1997. Engelbarts patent gick ut 1987, men då hade datormusen utvecklats på ett annat sätt som inte inkräktade på hans patent – vilket gjorde det närmast omöjligt att tjäna pengar på ett förnyat patent. Engelbart blev aldrig rik på sin skapelse.
Webbläsare
Webbläsare (engelska: web browser) är ett program för att hämta, tolka och återge dokument kodade i HTML eller XHTML som lagts upp på webbservrar på Internet. Den första webbläsaren utvecklades av Tim Berners-Lee på Cern 1990. Tre år senare lanserades webbläsaren Mosaic vid NCSA i delstaten Illinois. Den var mer lättanvänd, vilket bidrog till kraftigt ökad webbanvändning. Men den första webbläsare som den stora allmänheten kom i kontakt med var Netscape, som dominerade marknaden 1995 till 1999 då Microsofts Internet Explorer lyckades vinna det första så kallade webbläsarkriget (eng: browser wars). Under 2000-talet har det dock blossat upp ett nytt webbläsarkrig. Den här gången står kampen mellan Internet Explorer och utmanarna Mozilla Firefox, Google Chrome, Safari och Opera, som även är de fem största. I dagsläget finns det dock hundratals webbläsare och de allra flesta är gratis. Olika webbplatser kan ha olika värden, men siffrorna kan ge en fingervisning om webbläsarnas marknadsandel. Värden inom parentes avser procentandel i april 2011. Webbläsarstatistik hämtad från Net Applications juli 2016. Webbläsarstatistik hämtad från W3schools juli 2016. Webbläsarstatistik hämtad från StatCounter juli 2016. 50,95 % (11,57) Google Chrome. 29,6 % (55,92) Internet Explorer. 8,12 % (21,8) Mozilla Firefox. 5,09 % (-) Microsoft Edge. 71,9 % (25) Google Chrome. 17,1 % (42,2) Mozilla Firefox. 5,2 % (25,8) Internet Explorer. 58,26 % (17,91) Google Chrome. 13,97 % (29,62) Mozilla Firefox. 9,77 % (44,99) Internet Explorer. 2,79 % (-) Microsoft Edge. Jämförelse mellan webbläsare. Hypertext Transfer Protocol.
Lexias
Lexia eller lexias är små bitar eller enheter av text som har förbundits med hjälp av länkar. En av de första att tala om lexias var Roland Barthes. En väsentlig skillnad mellan digitala texter och analoga är internets förmåga att skapa hyperbiografier och hypertexter. Lisbeth Larsson konstaterar att "det är inte det enskilda lexiat som konstituerar hypertexten utan den fria sammanläkningen av dem." Lexiasen har på internet enligt henne en kumulativ karaktär, där vissa lexias tenderar att förekomma oftare än andra såsom vissa bilder som förekommer ofta vid sökningar på personer och så vidare. Larsson ger som exempel den bild på Virginia Woolf av George Charles Beresford som förekommer oftast på internet (se till höger) och som många av hyperbiografins lexias konvergerar mot.
HTML
HTML (förkortning för HyperText Markup Language) är ett märkspråk för hypertext och utgör tillsammans med TCP/IP och HTTP den grundläggande standarden för WWW (World Wide Web, webben), webbsidor skrivs i allmänhet som HTML och överförs över Internet med HTTP. WWW och därmed HTML hade sitt genombrott i samband med att Internet spreds explosionsartat bland den breda allmänheten i Västvärlden i mitten av 1990-talet, varvid många kom att uppfatta Internet och WWW som synonyma begrepp. HTML ger möjlighet att ange ett dokuments struktur (rubriker, styckeindelning m.m.), metainformation (språk, författare, plats i en hierarki) och i viss mån hur dokumentet skall visas. HTML tillåter också att man infogar information av andra typer, eventuellt i andra filer, från början framförallt bilder, senare till exempel datorprogram (java, javascript) och instruktioner för hur sidan skall visas (CSS). Det revolutionerande var dels bilderna, dels hur lätt det var att länka till andra webbsidor. HTML har kontinuerligt utvecklats, dels genom standardiseringsorganisationer, dels genom att tillverkare av webbläsare och webbservrar infört egna utvidgningar. Genom att man inte hållit sig till en gemensam standard är det vanligt att webbsidor inte helt fungerar med alla webbläsare. Hypertext som begreppet och dess moderna användning kan man hänvisa till omkring 1945, då Vannevar Bush beskrev ett informationssystem där läsaren inte längre behövde läsa texter från början och till slut, utan fritt kunde följa det spår som intresserade läsaren. Här myntades även begrepp som hem, vilket är den plats man återvänder till efter avslutad läsning. Den första tillämpningen som på allvar försökte införa hypertext var ett program som hette guide, som aldrig riktigt slog igenom. I början av 1980-talet tillverkade man den första persondatorn som privatpersoner, åtminstone i Väst, kunde köpa till ett överkomligt pris. HTML var det lyckade resultatet av årtionden av experimenterande med hypertext. I maj 1994 arrangerade CERN den första internationella www-konferensen i Genève, och på hösten samma år arrangerades en andra, ännu större, kongress i Chicago av NCSA. Det var genom det av Tim Berners-Lee föreslagna World Wide Web, med HTML som märkspråk, och spridningen av Internet på 1990-talet som hypertext slog igenom hos allmänheten. Utvecklingen av märkspråket kom att drivas dels av standardiseringsorganisationen World Wide Web Consortium, dels av webbläsartillverkarna (jämför "browserkrigen" på 1990-talet), som genom att leda utvecklingen försökte utöka sina marknadsandelar. HTML, som är ett märkspråk, har av många kommit att uppfattas som ett programmeringsspråk för hypermedia. HTML är ett format där dokumentets struktur och logik bestäms av författaren, medan webbläsaren och läsaren själv styr hur texten kommer att presenteras. Redan tidigt ville ändå webbdesignern styra hur dokumentet skulle presenteras. Numera försöker man skilja mellan märkspråket HTML och presentationsrekommendationer i form av så kallade stilmallar, CSS. Tillägg programmerade i skriptspråk (exempelvis JavaScript) används ofta för att webbsidorna skall kunna reagera på vad användaren gör, utan att en ny sida behöver laddas ner. Det är också vanligt att webbsidor skapas allteftersom de efterfrågas utgående från en eller flera mallfiler som kombineras av webbservern, vilket tillåter att man inkluderar föränderlig information. Olika webbläsare tolkar HTML-kod på olika sätt och detta har varit ett problem gällande för världens webbutvecklare. Gemensamma standarder växer fram genom World Wide Web Consortium(W3C). Genom att följa dessa standarder ökar chansen att webbsidan ser likadan ut i moderna webbläsare. Dessutom kan sidorna bli mer tillgängliga för besökare som har någon funktionsnedsättning och få en högre rankning på sökmotorer. Det finns fyra kategorier av elementtyper i HTML. <, strong>, <, /strong>, är ett exempel på ett element.
