Kluster
Kluster (mineralogi) – en samling av kristaller. Datorkluster – ett antal parallellt arbetande datorer. Minneskluster – det minsta minnesutrymme som kan användas vid minnesallokering, se allokeringsenhet. Kluster (ekonomi) – en geografiskt avgränsad miljö, inom vars "gränser" företag inom liknande branscher, under konkurrens och samverkan, producerar en "speciell" slutprodukt. Klusterammunition – en ammunitionstyp som består av en verkansdel som innehåller ett stort antal mindre bomber eller granater. Klusterbomb – folkmun för multipelbomb. Konsonantkluster – flera konsonantljud avlöser varandra i ett ord, utan mellanliggande vokal. En bättre svensk term är konsonantgrupp eller konsonantklunga. Cluster (musik) – ett ackord som består av minst tre näraliggande toner i en skala. Cluster (musikgrupp) – tyskt minimalistiskt krautrockband. Cluster (satelliter) – ett europeiskt (ESA) forskningsprojekt inom rymdfysik som omfattar fyra satelliter. Cluster, datatyp i LabVIEW.
Apollos kommando- och servicemodul
Kommando- och servicemodulen (CSM – Command and Service Module) användes i det amerikanska Apolloprogrammet som farkost för bemannade månfärder mellan 1967 och 1972. Farkosten, som utvecklades och tillverkades av North American Aviation i Kalifornien, användes både för rymdfärder i omloppsbana kring jorden samt för rymdfärder till och från omloppsbana kring månen. Kontraktet för utveckling av CSM undertecknades 1962 innan NASA slutligen bestämt vilken metod som skulle användas för att landstiga på månen. Det ursprungliga konceptet innehöll därför även olika varianter där CSM skulle kunna användas för landningen och återfärden från månens yta. Detta ändrades i och med att beslut fattades om metoden Lunar Orbit Rendezvouz (LOR) och tillkomsten av månlandaren (LM). Istället fastställdes CSM:s huvuduppgift som moderfarkost för färden till och från månen. Kommandomodulen (CM, rymdkapseln) var den enda komponent i Apolloprogrammet som återvände till jorden efter färden till månen. Den gavs en konisk form med 3,22 meters höjd och 3,91 meters diameter i basen. Farkosten delades in i tre principiella utrymmen - ett främre utrymme i farkostens spets med lucka och dockningsmekanism för månlandaren, ett mittre besättningsutrymme med instrumentpanel och platser för de tre astronauterna samt ett bakre utrymme med bland annat lastutrymme, matförråd, dator och navigationsplattform. I CM:s sida fanns en öppningsbar lucka för astronauterna samt fem mindre fönsterrutor för observation. Värmeskölden, som var fastsatt på farkostens bas, bestod av ett plastmaterial med 400 000 celler fyllda med ett värmeavledande material. Detta skyddade farkosten mot den höga temperatur (2800 grader Celsius) som uppstod vid återinträdet i jordens atmosfär. Servicemodulen hade till uppgift att försörja kommandomodulen med elström, syrgas, dricksvatten med mera under färden från starten på jorden och ända till cirka 15 minuter innan återinträdet i jordens atmosfär. Den utformades som en cylinder med 3,9 meters diameter och 7,6 meters längd. I cylinderns ena ände var kommandomodulen fastsatt och ansluten. I motsatta änden fanns en stor raketmotor (SPS, Service Propulsion System) som användes för kurskorrigeringar, inbromsning i omloppsbana kring månen samt för återfärden tillbaka till jorden. Modulen var i övrigt indelad i sex separata fack med bränsletankar för SPS, tre 28 V, 1,5 kW bränsleceller för elström, syrgastankar för andningsluft samt olika antenner för kommunikation med jorden. På modulens utsida fanns fyra kluster med styrraketer som användes för attitydreglering och för mindre kurskorrigeringar. Under färden i rymden kunde CSM manövreras med hjälp av tre olika system. Större kurskorrigeringar (till exempel inbromsning i omloppsbana kring månen, så kallad Lunar Orbit Insert) utfördes med hjälp av SPS. Denna motor, som hade en fast dragkraft om 91 000 N, var utformad på ett sådant sätt att den kunde återstartas upp till 36 gånger med sammanlagt 8,5 minuters drifttid. Mindre kurskorrigeringar utfördes med hjälp av de styrraketer som satt i fyra kluster på utsidan av servicemodulen. Efter separation innan återinträdet i jordens atmosfär, manövrerades kommandomodulen med hjälp av små styrraketer som integrerats i CM topp och bas. Kommandomodulen hade vid återinträdet i jordens atmosfär en hastighet av cirka 11 000 m/s (40 000 km/h). Inträdesvinkeln mot jordens atmosfär var ytterst kritisk och måste ligga mellan 5,2 och 7,2 grader. En för liten vinkel skulle medföra att CM studsade mot atmosfären och därefter slungades ut i rymden igen. Vid en för stor vinkel skulle inbromsningen bli så kraftig att värmeskölden inte skulle kunna stå emot den enorma hettan. Från den första kontakten med atmosfären på cirka 120 000 meters höjd bromsade CM in till 480 km/h på cirka 7000 meters höjd. Två olika fallskärmssystem svarade därefter för den slutliga inbromsningen till 34 km/h hastighet vid landningen i havet.
Personlighetsstörning
Personlighetsstörning även kallat personlighetssyndrom, är en samlingsbeteckning för en grupp psykiatriska diagnoser, vilka gemensamt kännetecknas av problem med utvecklingen av personligheten, i synnerhet jag-funktionerna. Störningarna är varaktiga, och inverkar negativt på personens vardag. Barn ges som huvudregel inte dessa diagnoser, även om exempelvis det diagnostiska systemet DSM tillåter det, med undantag av antisocial personlighetsstörning, för främst tonåringar där personlighetsdragen varit stabila under en längre tid. Störningarna yttrar sig i problem med tankeinnehåll, känsloliv, sociala relationer, och impulskontroll. En personlighetsstörning har ett komplext mönster av olika förstärkta personlighetsdrag, vilka är integrerade i personligheten och inte uppträder situationsberoende. Accentuerade personlighetsdrag är till skillnad från personlighetsstörningar en del av normalpsykologin. Personlighetsstörning räknas i stället som en psykisk störning. Personlighetsstörningar i olika svårighetsgrader har en prevalens på omkring var tionde vuxen person. Många har fungerande liv, medan andra har så stora problem att deras vardag inte fungerar alls. Det som numera kallas personlighetsstörning benämndes fram till ICD-9 för persona pathologica, det vill säga en patologisk personlighet, en personlighet som orsakar sjukdom eller ohälsa hos individen. Diagnosen användes sällan av psykiatrin och jämförelsevis mycket litet forskning lades på dess etiologi, prognos eller behandlingsmöjlighet. De egenskaper som ingår i personlighetsstörningar, till exempel girighet, hänsynslöshet, undfallenhet, skygghet, kallades tidigt karaktärsneurotiska drag, eftersom de ansågs ha sitt ursprung i ett neurotiskt reaktionsmönster som införlivats med personligheten. Personlighetsstörningar kan därför ibland kallas "karaktärsneuroser", i synnerhet av människor från den psykodynamiska skolan. Till en början presenterades personlighetsstörningarna endimensionellt i diagnosmanualerna, det vill säga de listades under övergripande rubriker. Under 1960-talet och senare började personlighetsstörningar att uppfattas som dels en funktionsstörning (maladaption) och dels orsaka ett lidande för personen (ohälsa). Ungefär samtidigt började de specifika personlighetsstörningarna att uppfattas som kluster av funktionsstörningar som utifrån en generell bild har mer gemensamt med andra diagnoser, en så kallad multiaxial diagnostik - man såg tre grundläggande personlighetsstörningar: excentriska, hyperemotionella och ängsliga personlighetsstörningar. Det multiaxiala synsättet finns i den amerikanska diagnosmanualen DSM-IV, men har avskaffats i den nu gällande versionen DSM-5. Utanför USA har DSM-IV ofta klinisk betydelse, men officiellt är den inte godkänd. Det är istället ICD-10 som brukas officiellt. ICD-10 har bibehållit den endimensionella axeln. För just personlighetsstörningarna finns en del olikheter mellan DSM-IV och ICD-10, både vad gäller namn på diagnoserna och deras kriterier. Synen på vad en personlighet är och vad som betingar dess individualitet har delvis reviderats under 1900-talet, vilket har en avgörande betydelse för synen på personlighetsstörningarna. Femfaktorteorin är en bedömning av personligheter som ofta används för att ställa diagnos. Medan en personlighetsförändring uppkommer oberoende av personlighetsutvecklingen och som regel till följd av extrem stress eller en sjukdom, uppkommer personlighetsstörningar under uppväxten för att sedan vara ett faktum någon gång under vuxen ålder. Uttrycken för personlighetsstörningarna är inflexibla, och utgörs av antingen en extrem eller en mycket iögonfallande personlig avvikelse från den kulturella normen. Avvikelserna kan gälla sättet att tänka, känna, reagera och uppfatta, och i synnerhet uttryckas i relationen med andra människor. Attityden och beteendet är märkbart disharmoniskt och påverkar flera psykiska funktioner. Beteendemönstret började under barndomen.
Bukspottkörtel
Bukspottkörtel, pankreas eller pancreas(grekiska pan- och krẹas(kött): helt av kött) är ett körtelorgan hos ryggradsdjur. Den består av en exokrin del (utsöndrar enzymer och bikarbonat som bryter ned födoämnen) och en endokrin del (insöndrar insulin, glukagon och somatostatin). I människor är bukspottkörteln ett 15–25 cm långt organ i buken och ligger bakom magsäcken och i nära anslutning till tolvfingertarmen. Bukspottkörteln kan delas in i tre regioner: Bukspottkörtelgången (ductus pancreaticus) löper genom bukspottkörteln och tömmer pankreassaft i den andra delen av tolvfingertarmen (området kallas för Vaters ampull samt ampulla hepatopancretica). Gallgången ansluter sig till bukspottkörtelgången i närheten av den punkten. Vissa personer har även en andra bukspottkörtelgång (ductus pancreaticus accessorius) som utlöper ovanför huvudgången (och gallgången) och är en embryonal rest. Bukspottkörteln har sin blodförsörjning framförallt via mjältartären och tarmkäxartären. Venöst avflöde sker via en primär ven som ansluter sig till portådern. De Langerhanska öarna är en kompakt samling av endokrina celler som är ordnade i kluster och som genomsyras av ett kapillärnät. De flesta av öarnas celler står i direkt kontakt med blodet i kapillärerna, och kan därmed utsöndra sina produkter direkt till blodet. Den exokrina delen utsöndrar pankreassaft innehållande enzym till tolvfingertarmen (duodenum) som deltar i nedbrytning av födoämnen. Bland annat lipaser, proteaser, amylaser och nukleaser. Proteaser utsöndras till största del i zymogen form, d.v.s. som inaktiva proenzym. Detta p.g.a. att proteaserna inte ska bryta ner pankreas och spridas till bukhålan (abdomen) samt övriga organ. Det finns en aktiv form av trypsin, ett proteas som hämmas av en trypsin-inhibitor i pankreas. Väl i tolvfingertarmen (duodenum) aktiverar trypsin de övriga proteaserna chymotrypsinogen, proelastas och prokarboxypeptidas till chymotrypsin, elastas och karboxypeptidas där de bryter ner proteiner. Pankreatit innebär att bukspottkörteln blivit inflammerad. Akut pankreatit beror huvudsakligen på överdriven alkoholkonsumtion eller gallsten, men även vissa läkemedel som ACE-hämmare och viss diuretika kan vara bakomliggande. Orsak till kronisk pankreatit är huvudsakligen ett långvarigt alkoholmissbruk men även bakomliggande sjukdomar så som hemokromatos. Den största och säkraste riskfaktorn för cancer i bukspottkörteln är tobaksrökning. Kronisk pankreatit kan likaså öka risken och således är återigen långvarig alkoholkonsumtion en riskfaktor. En koppling med snus har påtalats och i en utredning på uppdrag av EU-kommissionen drogs slutsatsen att former av rökfri tobak är cancerogena och att bukspottkörteln är "a main target organ", kopplingen har dock mött motstånd. Då körteln är placerad omgiven av vitala organ sprider sig cancern inte sällan till närliggande lever, lungor och tarmar. 2011 var den relativa 10-årsöverlevnaden 3,3% för män och 4,4% för kvinnor.
Kultur
På svenska används begreppet kultur i enlighet med två huvudförståelser. Antropologen Leslie White föreslog att analytiskt sett kunde kultur delas in i en struktur av tre delsystem, det ideologiska, teknologiska och sociologiska. Biologen Julian Huxley byggde vidare på detta med tre begrepp för delarna av en kultur: mentifakter, artefakter och sociofakter. Mentifakter är det ideologiska eller värderingsgrundade delsystemet av idéer, värderingar, föreställningar och kunskap samt hur dessa uttrycks i språk eller annan kommunikation. Dessa abstrakta trossystem talar om vad man bör tro på, vad man bör värdera högt och inte samt hur man bör handla. Artefakter avser det teknologiska delsystemet av olika materiella objekt tillsammans med de tekniker som krävs för att nyttja dessa. Sociofakter avsåg det sociologiska delsystemet, summan av de förväntade och accepterade mönstren av personliga relationer. Det innefattar de ekonomiska, politiska, militära, religiösa, arvsgrundade och andra tillkommande former för organisation och struktur. Sociofakterna definierar kulturens sociala organisering och reglerar hur individerna fungerar gentemot gruppen. En vanlig indelning idag identifierar följande komponenter av kultur. Att systematisera kulturer genom skillnader i artefakter, normer eller symboler och deras system är relativt svårt, åtminstone om man vill göra det med hög reliabilitet och täcka större delar av jorden. Det är ett skäl till att systematiska indelningar i dimensioner är vanligast förekommande som studier av människors kulturella värderingar. Den vanligaste typologin är Hofstedes fem kulturdimensioner. I dagligt tal delas individer, folkgrupper, länder och världsdelar ofta in i olika kulturer, civilisationer eller kulturella områden. Vanliga kulturområden och kulturellt indelande begrepp är västerländsk kultur, den anglo-saxiska världen, arabvärlden eller den muslimska världen, den östasiatiska världen och den latinamerikanska världen. Sådana kulturella indelningar har delvis oklara gränser i områden som gränsar till olika kulturer. Däremot är kulturella indelningar inte godtyckliga, de flesta vardagliga kulturindelningar har bekräftats i återkommande forskarstudier. Det finns flera forskarframtagna sätt att dela in världens kulturer, dels baserat på expertbedömningar men även på systematiska empiriska studier från stora delar av jorden. Många av dessa indelningar sammanfaller i hög grad. En av de tidigaste indelningarna utfördes av historikern Arnold J. Toynbee, han fann fem kulturgrupper, den Västerländska, Ortodoxa, Islamiska, Hinduiska och Fjärran östern-kulturen. En vanlig indelningsmetod grundar sig på en kombination av språk och religion. Statsvetaren Samuel P. Huntington delar, enligt egen bedömning, in världen i åtta civilisationer, som motsvarar skilda kulturområden. En empirisk och systematiskt grundad indelning är den som upptäckts av sociologen Ronald Inglehart med flera forskare. Kulturforskaren Geert Hofstede har funnit en indelning av tolv kulturområden, baserat på omfattande jämförelser av kulturella värderingar. Organisationsforskarna Ronen och Shenkar gör en syntes av åtta empiriska studier och delar därefter in världens kulturer i åtta kluster: Anglosaxisk, Arabisk, Fjärranöstern, Germansk, Latinamerikansk, Latineuropeisk, Nära östern och Nordisk kultur. Dessutom tillkommer ett kluster med oberoende kulturer. Gupta et al gör en empiriskt och systematiskt grundad indelning i följande kulturkluster: Anglosaxisk, Arabisk, Germanskt Europeisk, Latinamerikansk, Latinsk Europeisk, Konfucianskt Asiatisk, Nordiskt Europeisk, Sub-sahariskt Afrikansk, Sydasiatisk, och Östeuropeisk. De finner även att det kulturkluster som har den starkaste interna likheten och som är mest distinkt mot de andra, är det nordiska klustret.
Stordator
En stordator är en typ av dator med stor kapacitet, som vanligen hanteras via ett antal datorterminaler. Då superdatorer, datorkluster och till och med vanliga kraftigare serverdatorer fick större eller motsvarande kapacitet var det kännetecknande för stordatorn dess stabilitet och säkerhet. Det svenska namnet kommer av att en stordator historiskt faktiskt var mycket större än en minidator. Det engelska namnet mainframe anger att det rör sig om en mångsidig dator till vilken man kan koppla praktiskt taget all typ av utrustning och som kan utföra alla typer av uppgifter. Förr var terminalerna särskilt för det ändamålet framtagna "dumma terminaler", det vill säga utan förmåga att köra vanliga datorprogram. De visade bara upp den bild som stordatorn sänt till dem. Då persondatorerna blev vanliga upplevde man det ofta onödigt med särskilda terminaler och ersatte dem med terminalemulatorer som körde som program på persondatorerna, som då kom att bli "intelligenta terminaler". Trots att det idag finns mycket snabba servrar och att man kan koppla ihop ett mycket stort antal servrar i kluster och då få mycket stor processkapacitet, återstår några skäl till att stordatorn överlevt. (Se även nedan vid superdator.). En stordatorlösning är framför allt mycket stabil. Eftersom andra tillverkare utom IBM i praktiken försvunnit, är miljön mycket homogen. Delarna passar bra ihop, eftersom de utvecklats för varandra. Med tiden har många av felen hittats och rättats och nya fel upptäcks i princip bara i applikationer som fortfarande vidareutvecklas. I vissa verksamheter är stopp inte acceptabla, till exempel processindustri, flygtrafikledning och militära sammanhang. Det är mycket svårt att utifrån hacka sig in i en stordator. Minnesskydd gör att varje användare enbart kommer åt sin egen area i minnet och behörighetsskydd gör att man enbart kommer åt de datafiler som man uttryckligen givits behörighet för. Detta innebär inte att det är omöjligt att begå databrott i stordatormiljö, men man måste då ha mycket hög behörighet i systemet, i klass av systemprogrammerare, operatör och driftsansvarig. Utifrån kommande attacker göre sig icke besvär. Detta gör att till exempel banker och försäkringsbolag ogärna går från stordator. De i pressen omskrivna attackerna mot banker handlar i huvudsak om att man på internet har skapat egna webbsidor som på olika sätt snyltar på bankernas internetbank, vilken som sådan befinner sig utanför bankens eget datasystem – på det fria Internet, som avsiktligt ska vara svårkontrollerat på grund av sitt ursprung i ARPANET. Traditionellt finns stordatorer på de större företagen och i offentlig sektor. Dessa har under åren tagit fram ett mycket stort antal system som de använder för verksamheten. Att byta ut samtliga samtidigt låter sig inte göra. I stället brukar man förse de gamla systemen med ett grafiskt gränssnitt genom att stordatorns befintliga programvara tar fram begärda data snabbt och pålitligt (systemen kan i vissa fall vara över tjugo år gamla och nästintill problemfria). Någon form av middleware i stordatorn formaterar om data till en snygg grafisk layout och skickar det till den intelligenta terminalen eller via internet till den frågande användarens PC för presentation. All behörighetskontroll sker i stordatorn, man kontrollerar om den som ställer frågor har rätt att ställa dem och om den har rätt att ändra eller ta bort data. Dessa funktioner kan inte delegeras ut till servrar utanför stordatorn. (I vissa fall har man valt att göra layouten i server eller i den mottagande PC:n, och då måste den datorn ha särskild programvara installerad. Detta är dock inte en säkerhetsrisk, endast presentation av data har delegerats ut.). IBM:s stordatorsystem heter System z och kör vanligtvis z/OS eller z/Linux. Bulls operativsystem heter GCOS, äldre versioner av GCOS krävde ett underoperativ TOMAS. GCOS8 har ett värdoperativ samt ett antal gästoperativsystem som konfigureras separat.
