Moderkort
Ett moderkort eller ett moderbord (äldre benämningar är systemkort och bakplan) är ett centralt kretskort försett med ett antal uttag där mindre kretskort kan kopplas in. Ett moderkort binder på så vis samman delarna i ett elektroniskt system, exempelvis i en dator, där uttagen till stor del utgörs av buss-anslutningar, strömförsörjning och anslutningar för andra kablar. Denna artikel behandlar moderkort för datorer, närmare bestämt, x86-baserade persondatorer. Det finns ett antal standarder för moderkort till persondatorer. Det vanligaste idag är ATX (Advanced Technology Extended) och varianter av denna, som mini-ATX och microATX. ATX är alltså en industristandard som definierar hur alla de olika anslutningarna till moderkortet skall se ut, både elektriskt och mekaniskt. Standarden definierar också måtten på kortet och infästningarna till en tänkt låda. En föreslagen ersättare är BTX, som dock inte har slagit igenom. Den första de-facto standarden för moderkort till x86-baserade persondatorer var AT-formatet som såg dagens ljus i och med att IBM lanserade IBM PC-AT 1984. AT är den direkta föregångaren till ATX. En del företag använder dock egna format, trots att de numera till stor del använder x86 processorer, det gäller bland andra Sun, Apple, och Dell. I en typisk dator monteras processorn samt andra grundläggande komponenter på moderkortet. Dessa kan monteras fast (lödas och/eller limmas) när moderkortet tillverkas, eller monteras i efterhand i en sockel på moderkortet. Det finns ett stort antal olika socklar eftersom typen varierar med såväl tillverkare som typ och generation av processor. Det är alltså inte samma sorts sockel för en AMD-processor som för en Intel-processor, inte heller samma för en Pentium III som för en Pentium 4. Ytterligare datorkomponenter så som hårddiskar, cd-rom-enheter och liknande, ansluts med kablar till moderkortet. Moderkort i persondatorer har ett antal uttag kallade kortplatser (eng: slots) för att installera instickskort av olika slag. Det kan vara grafikkort, ljudkort, nätverkskort och ett flertal andra sorter. Moderna moderkort har nästan alltid nätverks- och ljudfunktioner inbyggt på kortet vilket gjort att det vanligaste instickskortet är grafikkortet. Ett moderkort för en modern persondator har även ett antal portar för anslutning till yttre enheter. Några portar har färdiga kontakter lödda direkt på kortet, avsedda att vara mekaniskt åtkomliga från lådans utsida, medan andra ansluts via kablar. Det har traditionellt rört sig om serieportar (RS-232) och parallell-portar (Centronix), men de mest använda typerna är numera USB och Firewire. Grafikkort och expansionskort har anslutits på ett flertal olika sätt genom åren. Det skall också nämnas att icke-standardiserade moderkort, i till exempel bärbara datorer eller inbyggda system, kan ha anslutit (fastlödda) grafikkretsar på andra sätt, ofta direkt till processorbussen. För 8088-datorer användes XT-kontakten (som var 8088-bussen direkt). Även kallad 8 bitars ISA-bus (4,77 MHz). 286- och 386-datorer använde den 16-bitar breda men lågt klockade AT-bussen som blev en flaskhals då den inte följde med processorernas allt högre frekvenser. Även kallad 16-bitars ISA-bus (8 MHz). Bakåtkompatibel med den föregående eftersom det var en utbyggnad med ytterligare kontaktbleck bakom 8-bitarsporten. De flesta av IBM:s PS/2:or använde MCA-bussen, vars största fördel var att man i princip kunde ha ett obegränsat antal kortplatser. Den var 32 bitar bred, stödde bus mastering och plug and play. EISA-bussen var en 32-bitarsbuss som under några år var populär på framförallt servrar. EISA var en förkortning för Extended ISA. Pentium-datorer erbjöd i början endast den 32-bitar breda men relativt långsamma PCI-bussen för grafik (och övriga expansionskort). Det var vanligt att Pentium-moderkort även hade en eller flera 16-bitars ISA-kortplatser för bakåtkompatibilitetens skull. Dagens datorer använder oftast PCI-Express.
Kondensatorpest
Kondensatorpest (engelska capacitor plague eller bad capacitors) var ett kvalitetsproblem inom elektronikindustrin där elektrolytkondensatorer tillverkade framförallt mellan 1999 och 2003 åldrades snabbare än förväntat och orsakade följdfel i många elektronikprodukter, med sin största omfattning mellan 2002 och 2005. Problemet bestod av att ett stort antal elektrolytkondensatorer på marknaden hade undermålig kvalitet och slutade fungera i förtid. Kondensatorerna används i olika sorters elektronikutrustning, i synnerhet moderkort, grafikkort, ballaster för kompaktlysrör, LCD-skärmar och nätaggregat för persondatorer. Vanligtvis uppstod inga följdfel och apparaterna kunde åter fungera när trasiga kondensatorer bytts, men på grund av hög reparationskostnad skrotades vanligen den trasiga apparaten. Den korta livslängden förekom främst i kondensatorer levererade från firmor i Taiwan som plagierat en konstruktion från den japanska firman Rybycon Corporation där den kemiska beskrivningen av kondensatorns elektrolyt misstolkats. Den felaktiga elektrolyten orsakade korrosion och generering av vätgas som kunde leda till brott och läckage från kondensatorns hölje. Följdkostnaderna blev betydande, och bland annat tvingades datortillverkaren Dell år 2005 reservera 300 miljoner dollar för garantiåtaganden för utrustning som slutat fungera på grund av felaktiga kondensatorer. Numera (2021) anges moderna elektrolytkondensatorer ha en "mångdubbel livslängd", men omnämns i olika forum som möjlig felorsak vid felsökning och reparationer av äldre elektronikutrustning.
Hoverboard
En hoverboard (alternativt eldriven balansbräda, balansskoter, balance scooter, airboard, balanceboard, smartboard, swegway, swagway eller mini-segway) är en självbalanserande plattform med två hjul som är eldriven och kan användas som ett fordon för förflyttning av en person. Plattformen mellan de två hjulen är avsedd att stå på, och hoverboarden styrs av passagerarens fötter via små rörelser som fångas upp av en gyroskopisk sensor. En hoverboard kan sägas vara en mindre version av ståhjuling utan handtag, och kan på sätt och vis liknas vid en eldriven skateboard med ett annat hjularrangemang. Ett närbesläktat fordon är airwheel, som har ett enda hjul av större format. Hoverboard av flera olika fabrikat dök upp 2014 i Kina och 2015 hade de blivit populära i bland annat USA, inte minst efter att flera kändisar hade synts åkandes på dem. Namnet som ges dessa fordon varierar i olika länder och mellan olika tillverkare. På svenska har hoverboard blivit vanligast som allmänt begrepp. På engelska förekommer self-balancing scooter ("självbalanserande scooter") eller self-balancing two-wheeled board ("självbalanserande tvåhjulig bräda") som allmänna begrepp. Begreppet hoverboard har ursprungligen används på en fiktiv levitationsbräda för persontransport, som först beskrevs av författaren M.K. Joseph 1967 och blev mer allmänt kända i Tillbaka till framtiden-filmerna. I dessa sammanhang liknar hoverboard i allmänhet en leviterande skateboard utan hjul. Hoverboarden består av olika delar och komponenter varav fyra är kritiska för dess funktion. Dessa komponenter är litiumjonbatteri, moderkort, två gyroskopkort och två motorer. Litiumjonbatteriet ger ström till motorerna och moderkortet. Moderkortet skickar ut ström samt signaler för att dirigera hur motorerna ska operera. Gyroskopkorten, som är placerade under gummiplattorna som man står på, är utrustade med gravitationssensorer som gör det möjligt att känna av vilken lutning hoverboarden har och skicka signaler till moderkortet som i sin tur justerar hastigheten på motorerna. Alla dessa komponenter sitter monterade på en ram av aluminium. Notis: Användning av hoverboard kräver en minimivikt på 20 kg beroende på fordonets storlek. Detta för att sensorerna ska kunna känna av förarens aktivitet korrekt. En lägre vikt kan medföra att fordonet börjar skaka okontrollerbart var på föraren kan slängas av och skada sig. I början rekommenderas det att man har någon eller något att hålla i sig i under första åkturen. När man väl hittat en plats som passar(gärna inomhus) så börjar man med att sätta upp ena foten på tryckplattan samt lägga högt tryck på den. Hitta därefter balansen, ställ dig upp på det ena benet och placera därefter den andra foten på sin tryckplatta. Börja lugnt för att hitta balansen samt bygga upp en tillit som sedan gör att du kan manuvrera fordonet bättre. För att köra framåt lutar du dig lite framåt så att tryckplattorna får mest tryck i fram, detta resulterar i att hoverboarden rör sig framåt. Samma sak gäller för bakåt. Om du vill svänga åt något håll så trycker du framåt med motsat fot det håll du önskar svänga åt. Använd alltid rätt skyddsutrustning när du använder ett elfordon. Risken för skador när passageraren i farten ramlar av en hoverboard har uppmärksammats i bland annat Sverige, och skador som handledsfrakturer och huvudskador har uppmärksammats. Jämfört med ståhjulingar anses hoverboard mer riskabla för passageraren, eftersom de inte har något handtag och de mindre hjulen gör dem mer känsliga för mindre stenar och liknande föremål. Enligt svensk lag räknas en hoverboard som en cykel. Detta på grund av cykelbegreppet breddades så att elcyklar och andra eldrivna fordon - till exempel även Segways - också inkluderas. Hoverboards räknas då som elfordon utan trampor och får köras i max 20 kilometer i timmen.
Click of death
Click of death (svenska "dödsklick") är ett slanguttryck inom datorvärlden för att beskriva fenomenet då till exempel trasiga hårddiskar gör upprepade klickningar då de startats. Att trasiga hårddiskar klickar då de startas beror på att dess läsarmar går fram och tillbaka, när de inte lyckas läsa skivorna. Detta kan antingen orsakas av ett fel på hårddiskens eget moderkort, eller av skadade skivor/läshuvuden. Det upprepade klickandet kan efter ett tag försvinna och också återkomma. Hårddisken kan antingen under tiden fungera tillfälligt, eller så är felet permanent och hårddisken kan inte användas alls. Den lagrade datan kan då endast tas fram av personer med specialkompetens.
Coreboot
Då moderna operativsystem behöver den inbyggda programvaran närmast till att starta operativsystemet kan coreboot-programmet göras mycket enklare än BIOS. Projektet stöds av Free Software Foundation. Coreboot-projektet startades vintern 1999 på Advanced Computing Laboratory vid Los Alamos National Laboratory (LANL). Det är licensierat under GNU General Public License (GPL). De största bidragen till projektet har varit från LANL, AMD, coresystems GmbH och Linux Networx, Inc, såväl som från moderkortstillverkarna MSI, Gigabyte och Tyan, som erbjudit coreboot vid sidan av deras standard-BIOS eller tillhandahållit specifikationer för hårdvarugränssnittet för några av deras senaste moderkort. Tyan verkar emellertid ha släppt stödet för coreboot. Google sponsrar delvis coreboot-projektet. CME Group, började stödja coreboot-projektet 2009. Förutom arkitekturerna x86 och x86_64, stödjer Coreboot även AMD:s processor Geode. Det som började som stöd för Geode GX-stöd utvecklat av AMD för datorn OLPC, utökades av Artec Group genom att lägga till Geode LX-stöd för sin modell DBE61 ThinCan. AMD infogade sedan den koden och utvecklade den vidare för OLPC efter att den uppgraderades till Geode LX-plattformen. Den koden utvecklas nu vidare av coreboot-communityn för att stödja andra Geode-baserade plattformar. Coreboot kan flashas till ett moderkorts BIOS genom programmet Flashrom. Coreboot laddar vanligtvis in en Linux-kärna, men den kan ladda in vilket annat ELF-program som helst, som exempelvis Etherboot, som kan boota Linux från en boot server, eller SeaBIOS, som laddar Microsoft Windows 2000/XP/Vista/7 och olika BSD-varianter (tidigare stöddes Windows 2000/XP och OpenBSD genom ADLO). Coreboot kan också ladda nästan vilket operativsystem som helst från stödda enheter, såsom Myrinet, Quadrics, eller SCI cluster interconnects. Vissa operativsystem (som Windows 2000/XP/Vista/7 och BSD) kräver legacy BIOS-funktioner som tillgodoses via SeaBIOS. Till skillnad från BIOS, som nästan alltid helt körs i 16-bitarsläge, kör x86-versionen av Coreboot i 32-bitarsläge efter att ha exekverat endast tio instruktioner. Detta är en likhet med Intels nyare EFI firmware, som används på Intel-baserade Macintosh-datorer och annan nyare PC-hårdvara. Coreboot kan boota andra kärnor, eller överlåta kontrollen till en bootloader för att låta den boota en kärna eller avbild istället. Coreboot kan också boota en Plan 9 from Bell Labs kärna direkt. En version av GNU GRUB 2 med coreboot-möjligheter finns. Som standard tillhandahåller coreboot inte BIOS-anropstjänster. En mjukvara kallad SeaBIOS kan användas för att ta hand om BIOS-anrop och därmed tillåta coreboot att ladda operativsystem som kräver dessa tjänster, även om de flesta moderna operativsystem sköter anrop till hårdvara på annat sätt och använder BIOS-anrop endast i uppstartsfasen och som fallback-mekanism. Eftersom Coreboot måste initialisera hårdvaran från grunden, måste coreboot porteras till varje chipset och moderkort som det stödjer. Innan initialisering av arbetsminnet, intialiserar coreboot serieporten (endast adresseringscache och register), så att det kan skicka information för felanalys till en inkopplad terminal. Programmet kan också skicka byte-koder till port 0x80 som visas på en two-hex-digit display på ett inkopplat POST-kort. Ett annat portnings-hjälpmedel är den kommersiella "RD1 BIOS Savior" från IOSS, som är en kombination av två "boot memory devices" som pluggas i boot-minnes-socketen och har en manuell brytare för att välja mellan de två enheterna. Datorn kan boota från en enhet, och sen kan brytaren växlas för att låta datorn omprogrammera eller "flasha" den andra enheten. Ett dyrare alternativ är en extern EPROM/flash programmerare. Det finns också CPU-emulatorer som antingen ersätter CPUn eller ansluter via en JTAG-port. Kod kan byggas på, eller laddas ner till, BIOS-emulatorer istället för att flasha BIOS-enheten.
Batteriladdare
Batteriladdare (Mobilladdare) är en elektrisk apparat som används för att ladda och återuppladda laddningsbara batterier. Man ska endast ladda s.k. laddningsbara batterier som är avsedda för batteriladdare. Laddade batterier kan sedan användas och laddas många gånger om. Det finns olika typer och styrkor av batteriladdare och laddningsbara batterier. Ett nyköpt laddningsbart batteri ska vanligtvis fulladdas i batteriladdaren innan det kan användas. Ett batteri som återuppladdas bör ofta inte vara helt slut när laddningen påbörjas. Det finns ett flertal olika batteriladdare att tillgå för laddning av olika typer av enheter. Allt ifrån mobiltelefoner till större maskiner. En powerbank (alternativ portabel laddare) är ett batteripack som kan användas för laddning av olika typer av smarta enheter som till exempel mobiltelefoner, surfplattor, digitalkameror och bärbara datorer. De fungerar som ett externt extrabatteri som ansluts till enheterna via en USB-kabel för att sedan föra över ström från batteripacket till den mobila enheten utan att någon av dem är ansluta till ett kontaktdon. På så vis kan man hålla sina mobila enheter vid liv under vistelse i områden där kontaktdon inte finns att tillgå. Powerbanken består av ett eller flera battericeller av uppladdningsbar litiumjon- eller lipolymer-celler, en eller flera USB utgångar för laddning och ett moderkort som anpassar strömtillförseln när en kompatibel enhet har anslutits.
