RAID (IPA: /reɪd/) är en uppsättning metoder för att få två eller flera hårddiskar att samarbeta som en enhet, ofta med avsikter som att minska risken för dataförlust (genom redundans), öka åtkomsthastighet och/eller att få en stor enhet av flera mindre. Detta kan göras med hårdvara eller mjukvara, men i allmänhet brukar hårdvara föredras om det inte finns starka ekonomiska skäl. RAID är en akronym för Redundant Array of Independent Disks, ungefär "feltolerant uppsättning av oberoende hårddiskar". Det är egentligen en efterkonstruktion, den ursprungliga uttolkningen var Redundant Array of Inexpensive Disks, "feltolerant uppsättning av billiga diskar". Det finns flera olika sätt att sätta ihop diskarna. Man brukar skilja på varianterna genom att ange en nivå. Det finns fler än dessa, men 0, 1 och 5 är de som används i praktiken i någon större utsträckning. Dessutom kan olika RAID-nivåer sättas samman till "nästlade" nivåer. Dessa brukar ha två- eller tresiffriga beteckningar där siffrorna motsvarar vilka RAID-nivåer som kombinerats och i vilken ordning, ofta med plustecken mellan siffrorna. (Exempel på det är till exempel RAID 1+0, även känt som RAID 10.). Den enklaste formen av RAID, som endast går ut på att öka åtkomsthastigheten och lagringsutrymmet utan att öka feltoleransen. Den ingick inte i de ursprungliga nivåerna. En sammanslagning av ett antal, vanligen två, lika stora diskar till en logisk enhet. Alla data som skrivs till enheten sprids ut jämnt över alla diskarna. På det här sättet vinner man prestanda, eftersom flera diskar kan arbeta samtidigt. Det totala utrymmet blir summan av diskarnas individuella storlek, men om en disk går sönder förloras all data på alla diskar. Ju fler diskar man använder, desto större är risken att data går förlorade. En variant på detta är JBOD, eller Just a Bunch Of Disks ("bara en bunt diskar"). Här slås flera diskar samman rakt av till en enhet, utan att data sprids ut jämnt fördelade. Det används oftast när man på enklast möjliga sätt vill slå ihop flera enheter till en enda, utan andra avsikter. Det kan sägas motsvara att skapa en partition som sträcker sig över flera diskar. Dock minskas risken för dataförlust något, gentemot vanlig RAID 0, eftersom det är lite mindre risk att data hamnar på två eller fler diskar och därmed mindre mängd data behöver återskapas om en disk kraschar. Ett antal, vanligen två, lika stora diskar speglas så att alla innehåller en exakt kopia av samma data. Det tillgängliga utrymmet blir aldrig mer än vad en disk skulle rymma själv, men i gengäld kan alla utom en disk gå sönder utan att data förloras. Det har även fördelen att läsprestanda kan höjas, då varje disk var för sig kan användas för läsning. Denna variant är vanligast i bättre kontorsdatorer. Data sprids ut över flera diskar precis som i RAID 0, men en disk reserveras för lagring av en checksumma (XOR) av datablocken på de andra diskarna. Om en disk går förlorad kan data återskapas med hjälp av checksumman och de återstående diskarna. Om disken med checksummorna förloras degraderas systemet till RAID 0. RAID 4 är numera ovanlig och ersatt av RAID 5. RAID 2 och 3 fungerar på samma sätt fast med checksumma per bit respektive byte i stället för block. Det kräver också att diskarnas rotationer är synkroniserade, vilket moderna hårddiskar inte har stöd för. RAID 5 fungerar som RAID 4, men checksumman sprids ut över alla diskarna av prestandaskäl. Resten av diskarna sätts ihop och kan användas i sin helhet för lagring. Checksumman gör att en förlorad disk kan återskapas med hjälp av checksumman och de återstående diskarna. Om man sätter ihop n diskar med RAID 5 så kommer man att kunna utnyttja n - 1 enheter utrymme, och man kan förlora en disk utan att förlora några data. Den här varianten är vanlig i servrar, ofta med 3–8 diskar. Information om RAID (engelska). Raid Controller Information (tyska).
Bennerleyviadukten är en oanvänd järnvägsviadukt över Erewashdalen mellan Awsworth i Nottinghamshire och Ilkeston i Derbyshire i Storbritannien. Viadukten byggdes 1877 och användes för järnvägstrafik fram till 1986, varefter den 1998 såldes till den ideella organisationen Railway Paths Ltd. Den är ett byggnadsminne och är planerad att restaureras 2020. Viadukten uppfördes under perioden maj 1876–november 1877 och var en del av Great Northern Railwayss förlängning till Derbyshire och Staffordshire, som byggdes delvis för att bryta kolförekomsterna i Derbyshire och Nottinghamshire. Den är en fackverksbro av gjutjärn, är 443 meter lång och löper med 16 spann 18,5 meter över floden Erewash. Den ritades av Richard Johnson. I Ilkeston-ändan har viadukten tre extra spann, som bar bron över Erewash Canal och Midland Railway. Den 31 januari 1916 genomförde nio zeppelinare från den tyska flottans luftskeppsdivision ett bombangrepp i Midlands i Storbritannien, vilket kallas "Great Midlands Raid". Ett av dessa luftskepp, L 20, baserad i Tondern (idag Tønder) i nuvarande danska Nordslesvig, utförde en bombraid i området omkring Bennerleyviadukten. Sju bomber fälldes omkring bron, varav en föll strax norr om viadukten på Midland Railway-linjen vid Bennerley Junction, som låg nära Bennerley Ironworks. Järnvägslinjen skadades, men inte viadukten. Vid samma raid, något senare, släppte L 20 15 bomber på det närliggande Stanton Ironworks, varav en skadade järnvägsbron över Nutbrook Canal. Den 4 maj, efter en andra bombraid mot England, kraschlandade L 20 efter bränslebrist nära Stavanger i Norge. Det förhållande att Bennerleyviadukten byggdes i gjutjärn räddade viadukten från att skrotas. Anbudsgivarna begärde en hög ersättningen under motivering att bron inte kunde skäras upp med skärbrännare, utan måste demonteras nit för nit. Viadukten klarade sig från rivning och blev i stället ett byggnadsminne.
Inrikesministeriets underrättelsetjänst (Direction Centrale des Renseignements Généraux (DCRG)) har till uppgift att bekämpa terrorism, urbant våld och den svarta ekonomin samt förutse och hantera ordningskriser. DCRG bistår därjämte regeringen med ekonomisk underrättelseinhämtning samt är tillsynsorgan för spelbolag och hästkapplöpningar. DCRG består av avdelningar för terrorismbekämpning och riskanalys, opinionsbildning och social konfliktanalys samt för spel och dobbel. Fältverksamheten är organiserad på försvarszonnivå, regional nivå och länsnivå (departement). DCRG står under ett dubbelt ledningsansvar, dels under generaldirektören för polisen, dels under prefekterna i de olika departementen. Polisprefekten i Paris (Préfet de Police) är en prefekt, motsvarande landshövding, men med utvidgade befogenheter i förhållande till de vanliga prefekterna i landsorten. Polisprefekten har både statliga och kommunala uppgifter och fungerar jämte borgmästaren som verkställande myndighet för Paris stadsfullmäktige. Polisprefekten deltar tillsammans med borgmästaren i stadsfullmäktiges sammanträden och kan begära att stadsfullmäktige eller stadsarrondissementsfullmäktige sammankallas. Polisprefekt sedan 2019 är Didier Lallement. Polisprefekturen är den förvaltningsmyndighet som biträder polisprefekten med att genomföra sina uppgifter. 43 % av polisprefekturens budget anslås av Paris stadsfullmäktige. Resten anslås av inrikesministeriet. Räddningstjänsten i Paris lyder också operativt och administrativt under polisprefekten. Den franska civila polisens nationella insatskrafter (Force d'intervention de la Police Nationale) är organiserade på tre olika styrkor, RAID, GIPN och BRI. RAID (Recherche Assistance Intervention Dissuasion) lyder direkt under polisens generaldirektör och har ansvaret för Paris med omkringliggande 21 departement. GIPN (Groupes d'intervention de la Police Nationale), som lyder under centraldirektionen för ordningspolisen, har ansvaret för resten av landet. BRI (Brigades de recherche et d'intervention), är insatsstyrkor för att bekämpa grov organiserad brottslighet. RAID bestod 2006 av 163 poliser, varav 147 i operativ tjänst. Nio insatsstyrkor i Lille, Strasbourg, Lyon, Nice, Marseille, Bordeaux och Rennes samt Réunion och Nya Kaledonien. BRI-PP lyder under polisprefekten i Paris. Övriga BRI lyder under centraldirektionen för kriminalpolisen. Dessa återfinns i Nice, Marseille, Ajaccio, Toulouse, Montpellier, Nantes, Orléans, Lille, Bayonne, Lyon, Strasbourg, Rouen och Versailles. Den franska kommunala polisen utgörs av två olika typer av poliskårer. De stadskommunala poliskårerna förstatligades 1934-35, men har återkommit som en lokal polis med begränsade uppgifter. Landsbygdspolisen har aldrig förstatligats och har fortlevt som en lokal polisorganisation vid sidan av de statliga poliskårerna. De stadskommunala poliskårerna har sammanlagt ca 17 000 polismän anställda i hela Frankrike. En kommunal poliskår är underställd den kommunale borgmästaren och har till uppgift att vara verkställande myndighet för det kommunala ansvaret rörande ordning, säkerhet och hälsoskydd. De övervakar även trafiken och beivrar miljöbrott. De har med tiden fått en allt viktigare roll för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Den stadskommunala polisen är normalt inte beväpnad, men kan erhålla tillstånd att bära skjutvapen. De landskommunala poliserna eller poliskårerna har ett annat historiskt ursprung än den stadskommunala polisen och en landskommunal polisman har generellt större polisiära befogenheter än en stadskommunal polisman. Till skillnad från stadskommunala poliser har de rätt att förfölja misstänkta, beslagta gods och rekvirera hjälp från borgmästare, tjänstemän och gendarmer under sin tjänsteutövning. Utan särskilt tillstånd har de rätt att bära och använda de vapen som är nödvändiga för att utföra sitt tjänsteuppdrag.
Slaget vid Tours, ofta kallat Slaget vid Poitiers, utkämpades i oktober 732 mellan styrkor under den frankiske ledaren Karl Martell och en saracensk armé ledd av emir Abd ar-Rahman ibn Abd Allah. Platsen för slaget var antagligen mellan Tours och Poitiers i nuvarande Frankrike. Frankerna besegrade den saracenska armén och emir Abd ar-Rahman dödades. Saracenerna hindrades därmed från att tränga längre norrut i dåvarande Frankerriket. Slaget har tillmätts avgörande betydelse som ett av de viktigaste slagen i europeisk historia. Slaget bidrog både till att stoppa den muslimska erövringen av Västeuropa, samt till att konsolidera enheten i Frankerriket. Saracenerna i Kalifatet Cordoba hotade sedan 720-talet de frankiska territorierna. Hertig Eudes av Aquitanien hade på ett avgörande sätt besegrat en stor muslimsk invasionsstyrka år 721 i slaget vid Toulouse, men saracenska räder fortsatte. År 725 nådde de ända till staden Autun i Burgund. Då han hotades av både saracenerna i söder och av frankerna i norr allierade sig Eudes år 730 med Othmar av Munuza, emir av berber-ursprung i vad som sedermera skulle bli Katalonien. Saracenernas räder in över hans sydgräns avtog och Othmar gifte sig med Eudes dotter Lampade. Året därpå gjorde dock Othmar uppror mot guvernören av Andalusien, Abd ar-Rahman. Abd ar-Rahman krossade snabbt revolten och riktade därefter sin uppmärksamhet mot Othmars förre allierade, Eudes. Hertig Eudes samlade sin armé vid Bordeaux, men besegrades, och Bordeaux plundrades. Eudes vände sig då till frankerna för att få hjälp, vilket Karl Martell erbjöd endast sedan Eudes gått med på att underställa sig frankisk överhöghet. År 732 fortsatte det saracenska plundringståget norrut, utmed floden Loire. Ett möjligt motiv var rikedomarna i katedralen i Tours. När han fick höra talas om detta samlade den austrasiske borgmästaren Karl sin armé på uppskattningsvis 15 000-75 000 veteraner och marscherade söderut. Trots att detta slag var viktigt är dess exakta lokalisering fortfarande okänd. De flesta historiker antar att de två arméerna möttes där floderna Clain och Vienne möts, mellan Tours och Poitiers. Karl ställde upp sin armé på en plats där han antog att den muslimska armén skulle passera, på ett mycket försvarsvänligt ställe. Det är möjligt att hans tätt formerade infanteri, beväpnat med svärd, spjut och sköldar formerade sig i en falang-liknande uppställning. Enligt de arabiska källorna ställde de upp sig i en stor fyrkant. Karl Martell utkämpade ett lysande försvarsslag, med tanke på olikheten mellan arméerna, i det att frankerna mest bestod av infanteri, mot beridna, (och i arabernas fall) tungt beväpnade ryttare. På en plats och en tidpunkt, som han själv hade valt, mötte han en vida överlägsen styrka och besegrade den. I sex dagar bevakade de båda arméerna varandra, med endast mindre skärmytslingar. Ingen av dem ville anfalla. Frankerna var välklädda för kylan och hade fördelen att känna terrängen. Araberna var inte lika förberedda för den intensiva kylan, men de ville inte anfalla vad de trodde var en numerärt överlägsen frankisk armé. Striden började den sjunde dagen, eftersom Abd er Rahman inte ville skjuta upp slaget i all evighet. Abd ar-Rahman förlitade sig på att hans kavalleri var numerärt överlägset och fick dem att anfalla gång på gång. Denna gång var den tilltro muslimerna hade till sitt kavalleri, beväpnat med långa lansar, långa svärd och spjut, vilket hade skänkt dem seger i tidigare slag, inte berättigad. Vid ett av de få tillfällen då medeltida infanteri stod emot kavallerianfall, slog de disciplinerade frankiska soldaterna tillbaka anfallen, fastän det arabiska kavalleriet, enligt arabiska källor, vid flera tillfällen bröt in i den frankiska fyrkanten. Franker, runt 6000, ledda av Karl Martell. Uppskattningarna om hans styrkor varierar. Saracener, runt 40 000, under Abd ar-Rahman ibn Abd Allahs ledning.
Två Boeing 707-plan följde efter fraktplanen. Det första Boeing-planet var lastat med sjukvårdsutrustning och landade på Jomo Kenyattas internationella flygplats i Nairobi, Kenya. Operationens befälhavare, general Yekutiel Adam, befann sig ombord på det andra Boeing-planet, som flög i cirklar över Entebbes flygplats under räden. Dora Bloch, en 74-årig israel som också hade brittiskt medborgarskap, lades in på Mulago sjukhus i Kampala efter att hon hade kvävts av ett kycklingben. Efter räden mördades hon av ugandiska officerare, liksom några av hennes läkare och sjuksköterskor. I april 1987 berättade Henry Kyemba, Ugandas attorney general och justitieminister vid den tidpunkten, att Bloch hade dragits av från sin sjukhusbädd och dödats av två arméofficer på Amins order. Bloch sköts och hennes kropp dumpades i bagaget på en bil vars registreringsnummer tillhörde Ugandas underrättelsetjänst. Hennes aska ströddes i närheten av ett sockerplantage 32 km öster om Kampala 1979, efter att det ugandiska frihetskriget hade störtat Amin från makten. Amin beordrade också dödandet av hundratals kenyaner bosatta i Uganda som hämnd för Kenyas hjälp till Israel. Västerländska nationer uttalade sitt stöd föräden. Västtyskland kallade räden "en självförsvarshandling". Schweiz och Frankrike lovordade operationen, liksom företrädare för Storbritannien och USA, som kallade räden för "en omöjlig operation". Vissa i USA lade märke till att gisslan befriades den 4 juli 1976, exakt 200 år efter undertecknandet av USA:s självständighetsförklaring. I ett privat samtal med den israeliska ambassadören Dinitz kritiserade Henry Kissinger Israels användning av amerikansk utrustning under operationen, men den kritiken var inte offentliggjord vid den tiden. Piloten Michel Bacos tilldelades utmärkelsen Hederslegionen, och de andra besättningsmedlemmarna tilldelades Franska nationalförtjänstorden. Norfolkhotellet i Nairobi, som ägdes av en framstående medlem i det lokala judiska samfundet, bombades den 31 december 1980. Bomben totalförstörde hotellets västra flygel, och 20 personer av olika nationaliteter dog. 87 personer skadades. Det ansågs vara en hämndaktion utförd av propalestinska militärer för Kenyas stödjande roll i Operation Entebbe. Under de följande åren argumenterade Betser och Netanyahubröderna – Iddo och Benjamin, båda Sayeret Matkal-veteraner – på alltmer offentliga platser om vem som var skyldig till den oväntat tidiga eldstriden som orsakade Jonathans död. Som en följd av operationen utvecklade USA:s militäräddningsteam baserade på enheten i räddningsoperationen i Entebbe. Ett anmärkningsvärt försök att imitera den var Operation Eagle Claw, en misslyckad räddning av 53 amerikanska diplomater som hölls som gisslan i Teheran under gisslankrisen i Iran. I ett brev den 13 juli 1976 lovordade överbefälhavares stab av Iranska imperiets väpnade styrkor de israeliska kommandosoldaterna för uppdraget och framförde kondoleanser till Israel för "förlusten och martyrdomen" av Netanyahu. I augusti 2012 höll Uganda och Israel en minnesceremoni vid det torn på Entebbes gamla flygplats där Jonathan Netanyahu dödades. Uganda och Israel förnyade sitt engagemang i kampen mot terrorismen. Dessutom lades kransar, en tyst minut hölls, tal gavs och en dikt upplästes. Ugandas och Israels flaggor viftade sida vid sida, för att visa de två ländernas starka bilaterala relationerna, bredvid ett plakat med information om rädens historia. I ceremonin deltog Ugandas statssekreterare Bright Rwamirama och Israels vice utrikesminister Danny Ayalon, som lade kransar på platsen. På fyrtioårsdagen till räddningsoperationen besökte Israels premiärminister Benjamin Netanyahu – tillika bror till Sayeret Matkal-kommandosoldaten Jonathan "Yoni" Netanyahu som dödades under räden – Entebbe med en israelisk delegation, och lade grunden för fortsatta bilaterala relationer mellan Israel och subsahariska afrikanska länderna.