Smartkort
Smartkort, chipkort eller ICC (Integrated Circuit Card) (engelska Smart Card (SC)) definieras som ett kort i fickstorlek med inbyggda kretsar som kan processa information. Detta anger att det kan ta emot indata som bearbetas och levereras som utdata. Det finns två breda kategorier av dessa kort. Minneskort innehåller enbart lagringskomponenter, och i vissa fall någon specifik säkerhetslogik. Kort med mikroprocessor innehåller komponenter både för lagring och process. Kortet är av plast, oftast PVC, men ibland ABS. Kortet kan även ha ett hologram för att motverka förfalskning. Att använda smartkort är även en form av stark säkerhetsautentisering för enstaka log in-tillfällen till företag och organisationer.
E-legitimation
E-legitimation, även e-leg, eID, eller e-ID, är en elektronisk legitimation för användning på Internet. Med hjälp av en e-legitimation kan man legitimera sig, logga in och skriva under avtal och godkänna transaktioner på olika myndigheters, bankers och andra företags webbplatser. Länder där staten utfärdar e-legitimation till medborgare är Afghanistan, Belgien, Bulgarien, Chile, Estland, Guatemala, Israel, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Marocko, Mauritius, Mexiko, Nederländerna, Nigeria, Pakistan, Portugal, Rumänien, Slovakien, Spanien och Tyskland. Länder som accepterar bankutfärdad e-legitimation för identifiering mot myndigheter, ofta kallat "BankID", är Finland, Norge och Sverige. De vanligaste e-legitimationerna bland privatpersoner i Sverige är BankID och Mobilt BankID (utgivna av banker) som används för inloggning mot myndigheter, banker och andra företag, och för Swish-betalningar. Skatteverkets id-kort är ett Smartcard som innefattar e-legitimation (utgiven av AB Svenska Pass). Freja eID Plus (utgiven av Freja eID Group AB tillsammans med ATG) är ett id-kort med foto i mobiltelefonen som också förekommer bland privatpersoner. Alla dessa uppfyller Digitaliseringsmyndighetens kvalitetsmärke Svensk e-legitimation. I exempelvis Tyskland (där ID-kort eller pass krävs i lag från 16 års ålder) och Uruguay utfärdar staten fysiska identitetskort som även fungerar som smartkort och kan användas som elektroniskt id-kort (eIC), det vill säga både online och offline. I Finland fanns ett sådant system, men experimentet avslutades på grund av liten efterfrågan. Ett eIC har vanligen samma format som ett vanligt bankkort, med tryckt identitetsinformation på ytan (t.ex. personuppgifter och ett fotografi) samt ett inbyggt kontaktlöst (Rfid-baserat) mikrochip. Liknande lösningar i Sverige är Bank-ID på kort och Skatteverkets id-kort. För online-identifiering med eIC krävs en kortläsare och lämplig programvara, ofta integrerade i en enhet (vissa "bankdosor"). Beroende på typ av kortläsare skriver användaren in en PIN-kod på datorns tangentbord eller på kortläsarens inbyggda knappsats. Enligt EU:s eIDAS-förordning (electronic identification and trust services) skall varje medlemsstat acceptera varandras elektroniska ID-handlingar i offentliga digitala tjänster den 29 september 2018. I Norge utfärdas e-legitimationer till privatpersoner av flera samverkande banker genom olika tekniska varianter av en tjänst kallad BankID. En av varianterna, bank-ID i mobil, lanserades i mars 2009 i Norge. Telenor tar ut avgift vid varje legitimering, därför att den norska varianten är knuten till sim-kortet och autenticieringen hanteras av servrar som ägs av mobiloperatören. Detta i motsats till Sverige idag där bank-ID i mobil har avvecklats, och mobilt BankID är app-baserad och bankernas servrar hanterar autenticieringen, utan mobiloperatörens inblandning. Även i Sverige utfärdas e-legitimationer till privatpersoner av flera svenska banker genom olika varianter av en tjänst kallad bank-id. Tjänsten Telia e-legitimation utfärdas av Telia men sedan 2013 utfärdar man inte e-legitimationer åt privatpersoner, endast till företag. Tidigare utfärdade Telia filbaserad e-legitimation för kunder i ICA-banken och SEB men detta samarbete har upphört. Säkerhetslösningen Net iD utvecklas och förvaltas av företaget Secmaker. Telia e-legitimation och Net iD är inte samma sak men Net iD som insticksfil krävs för att Telia e-legitimation ska fungera. Tidigare hade Nordbanken ett eget system kallat Nordbanken e-legitimation, men Nordea är numera anslutet till BankID-samarbetet. Inera tillsammans med Försäkringskassan utfärdar e-legitimation för tjänstemän inom offentlig sektor (Efos), exempelvis landsting. Expisoft utfärdar e-legitimation till företag, för identifiering mot myndigheter. Den ska vara unikt knuten till undertecknaren. Undertecknaren ska kunna identifieras genom den.
Bank-id
Bank-id (varumärke BankID) är det i särklass största e-legitimationssystemet i Sverige och förvaltas av företaget Finansiell ID-Teknik BID AB som ägs av flera svenska banker. I mars 2018 fanns det cirka 6,5 miljoner aktiva Bank-id-användare (i juni 2010 2,5 miljoner) och mer än 600 webbplatser som stödjer bank-id. Endast personer med svenskt personnummer kan få bank-id. Bank-id har funnits i följande varianter. Bank-id i Norge är ett annat liknande system, som hade nära fyra miljoner användare i augusti 2019. Tjänsten Bank-id, ibland även kallad Bank-id på fil, lanserades år 2003. Ett mjukt certifikat och en hemlig kryptonyckel lagras på datorns hårddisk, och fungerar även om filerna flyttas mellan olika datorer, vilket innebär en säkerhetsrisk (se förklaring nedan). För att använda Bank-id på en persondator krävs att Bank-id säkerhetsprogram (BISP) installeras i systemet där filen är lagrad. Kritik har riktats mot att det är en alltför plattformsberoende lösning som förutsätter att kunden antingen har Microsoft Windows eller Mac OS,. Tidigare stöddes även Linux till viss del, men stöd för Linux fasades ut under 2014. Bank-id på kort lanserades 2005. En hemlig privat kryptonyckel lagras i smartkortets chip, som fungerar som hårt certifikat, vilket anses säkrare eftersom det i allmänhet kräver fysisk tillgång till kortet för att fungera. Kortet kan vara ett kreditkort eller ett renodlat bank-id-kort. Kortet kan levereras med eller utan fotografi, och kan fungera som legitimationshandling. Detta kort fungerar ihop med en speciell dosa, kallad bankdosa, som har nummertangentbord för att mata in koder. Vissa banker har chippet integrerat i dosan så att det inte är något kort. Bank-id på kort fungerar utan någon speciell programvara i datorn eller mobilen, men långa koder måste matas in på dosan. Det kan finnas speciell programvara för att överföra koderna via USB-kabel. Mobilt bank-id lanserades oktober 2011, och är en e-legitimation för moderna smarttelefoner från vissa leverantörer som kombineras med en mobilapplikation. Det kan användas både för inloggning och signering via webben på en vanlig persondator, där mobilen fungerar som separat säkerhetsdosa, och för inloggning via bankens eller myndighetens mobilapplikation. Den hemliga nyckeln lagras i en mobil applikation (Bank-id säkerhetsapp), som fungerar som mjukt certifikat. E-tjänstleverantören (den myndighet eller det företag som kunden ska identifiera sig mot) har en valideringsserver. År 2014 använde hälften av alla svenskar med smartmobil tjänsten Mobilt Bank-id. På fem år nästan fördubblades nyttjandet till 94 procent av smartmobilanvändarna. 2019 utfärdade alla deltagande banker Mobilt Bank-id, vilket inte gällde de två andra lösningarna. Bank-id i mobil lanserades 2010 och stängdes i Sverige hösten 2011. En hemlig privat kodnyckel lagrades på mobilens SIM-kort, som fungerade mer eller mindre som hårt certifikat eftersom det krävde tillgång till SIM-kortet (direkt eller över nätet). Mobiloperatören tillhandahöll tekniken och tog en avgift för tjänsten. En privat nyckel genererades i SIM-kortet när e-legitimationen beställdes. Den skyddades i SIM-kortet och lämnade aldrig kortet, och kan därför beskrivas som ett hårt certifikat. En signaturapplikation på SIM-kortet genererar signaturer. Ett modernt SIM-kort krävdes som stödjer SIM Application Toolkit (SAT). Mobiloperatörerna Telia och Telenor har tillhandahållit en tjänst för ändamålet i Sverige, kallad mobilid eller Mobil id-hantering, och tog då en avgift av kunden vid varje legitimering. Bankerna stängde tjänsten i samband med att den app-baserade tjänsten mobilt Bank-id lanserades. Bank-id i mobil var ursprungligen ett samarbetsprojekt mellan Finansiell ID-Teknik, Telia och Telenor, med bank-ID-bankerna som referensgrupp. Den tekniska funktionsprincipen baseras på Wireless PKI-specifikationen (WPKI) som togs fram av WPKI-föreningen. Bank-id på fil (på dator).
Driving range
Driving range är ett område där golfare kan träna sina svingar. Det kan också vara en fritidsaktivitet i sig för amatörer eller när det inte finns tillräckligt med tid för ett fullständigt spel. Många golfbanor har en driving range, men det finns också fristående anläggningar, särskilt i stadsområden. De drivs oftast av företag eller ibland av universitet. Reguljära avstånd (vanligen 50 m, 100 m och så vidare) markeras ofta. Driving ranger kan ha naturligt gräs, liksom en golfbana, eller syntetiska mattor som liknar äkta grästorv. Golfare betalar för hinkar med bollar som kan vara av olika storlekar, vanligen betecknade små (30–50 bollar), medium (50–80 bollar) och stora (80–150 bollar). Vissa ranger har elektroniska utslagsanordningar, vilka laddar bollar automatiskt, och registrerar bollanvändning på ett smartkort. Ofta finns det professionella golfspelare tillgängliga som kan ge lektioner och instruktioner. I stads- och förortsområden, skyddar stora nät omgivande människor och strukturer från felande bollar. Driving ranger är särskilt populära i Japan där golfbanor är överfulla och ofta mycket dyra. Kommersiella driving ranger ses ofta tillsammans med andra idrottsrelaterade verksamhetsområden, såsom batting cage eller bangolf, för underhållning. Vissa driving ranger erbjuder också områden för att träna chippslag, bunkerslag och puttning. Driving ranger kan använda golfbollar som påtagligt skiljer sig från dem som används på golfbanan. Rangebollar, som de kallas, är ofta billiga och särskilt utformade med ett hårdare skal för att göra dem mer hållbara. Som sådana uppfyller de inte heller nödvändigtvis definitionen av en golfboll enligt golfreglerna. För att skilja dem från andra golfbollar, har de en tydlig färgsättning eller färgade streck, och är stämplade med ordet "range".
Teleguide
Teleguide var ett svenskt datornätverk för privatpersoner, startat av Televerket (nuvarande Telia), IBM och Esselte 1991 – innan privatpersoner hade tillgång till Internet. Teleguide lades ner 1993 efter cirka 2 miljarder kronor i förluster. Enligt Ny Teknik-reportern Jan Melin berodde nedläggningen på att intresset för ett speciellt system från Televerket var lågt, när Internet började slå igenom på 1990-talet. Tjänsterna från Teleguide kom efter webbläsaren Mosaics lansering 1993 att ersättas av World Wide Web. Teleguide var inspirerat av franska Minitel och en förbättring av dåvarande Videotex/Datavision vilket då främst var avsedda för företagskunder. Visionen var en folkterminal att finna i de flesta svenskars hem. Teleguidetjänsten utvecklas i flera år, bland annat genom hundra anslutna hushåll i ett pilotprojekt i Växjö. Tjänsten presenteras för allmänheten genom annonsering i dagspress med början i december 1990. I annonserna refereras till fransmännens Minitelnät och att svenskarna snart inte skall vara sämre, då Televerket tänkte placera ut 50 000 TeleGuide-dataterminaler i svenska hem. Tjänsten lanserades i oktober 1991. Efter ett halvår hade Teleguide 22 000 abonnenter, vilket var för få för att gå med vinst. Att använda Teleguide kostade 1:50 kronor i minuten, samt en månadskostnad på 25 kronor (som sedan ökade till 75). Projektet avbröts i oktober 1992 då Televerket konstaterat att med auktioner/aktuellt/">aktuellt upplägg så skulle förlusten för Televerket vara direkt proportionell mot antalet distribuerade terminaler/PC-tillsatser. Televerkets generaldirektör Tony Hagström bestämde då att projektet skulle omförhandlas med Esselte och IBM. IBM och Esselte var inte intresserade av att omförhandla varför projektet lades ned. Kostnaden för satsningen uppgick till cirka 2 miljarder kronor för de tre parterna. Teleguide hade specialkonstruerade terminaler med inbyggda modem och ett personligt smartkort för inloggning. Det fanns ett utbud av informationstjänster, exempelvis nyhetstjänster och resebyråer, samt nummerupplysning och enkel e-post. Till exempel kunde användaren beställa taxi, boka tågbiljetter, skicka blommogram och använda banktjänster utan att behöva stå i kö. På den tiden ansågs det som mycket speciellt att tre så olika företag överhuvudtaget kunde komma överens om att samarbeta. Projektet planerades i cirka två år och samarbetet reglerades av ett ramavtal som var kopplat till ett stort antal underavtal som reglerade alla detaljer mellan parterna. Projektet blev väl mottaget, speciellt telefonkatalogen (Televerket) och speltjänster från Trav och Galopp och cirka 10 000 terminaler distribuerades främst via telebutikerna samt några tusen PC-tillsatser som även fungerade som datormodem med faxfunktion. TvSelect - Den första svenska TV-guiden, gjordes av företaget "Digitala Media", Stockholm. Här kunde man söka sina favoritprogram via frisökning, kategorisökning eller vanliga listning. Bildelsbasen - En tjänst där du kunde söka begagnade bildelar från Sveriges bildemonteringar. Matleverans - Som ett pilotprojekt 1991 installerades ett antal Teleguide på olika Hemtjänstkontor runt om Stockholm samt på Bildhuggarens Livs i Johanneshov som låg på Bildhuggarvägen 7. Då kunde hemtjänstpersonal beställa matvaror "online" för sina kunders räkning. Matvarorna levererades då direkt hem till kunderna. Betalningen kunde ske både kontant och mot faktura. Det här var kanske en av de första onlinebutikerna i Sverige.
