Stamnät
Stamnät (dator) – den funktionskritiska delen av ett telefon-, data- eller elnät. Stamnät (elektricitet) – ett landsomfattande nät av kraftledningar.
Intranät
Med intranät (av engelskans intranet, "inomnät") avses traditionellt ett privat datornätverk inom ett företag eller en organisation, bestående av ett antal sammankopplade lokala nätverk som är skyddade från omvärlden av en nätverksbrandvägg. Intranät i denna ursprungliga bemärkelse används för delad åtkomst av nätverksdiskar, databasservar, webbservrar, skrivare och annan nätverksutrustning endast från datorer som är anslutna till nätverket. Idag har begreppet i vissa sammanhang kommit att få den mer avgränsade innebörden internwebb, det vill säga en samling webbsidor och webbapplikationer på företagets webbservrar, som endast är tillgängliga för inloggade medarbetare inom en organisation, eller från datorer som är anslutna till organisationens interna datornätverk. Ordet intranät är vanligare än intranet i det svenska språket, och överensstämmer med Svenska datatermgruppens principer för främmande ord. Intranät är baserade på samma teknik som Internet (eng. "mellannät"), som är ett globalt nätverk bestående av många sammankopplade nätverk. Intranät skiljer sig från en organisations extranät (eng. extranet, "utanförnät"), som också är ett skyddat privat nätverk, men vars informationsinnehåll och servrar är tillgängliga för inloggade kunder och andra externa samarbetspartners. Inom nätverksteknik har intranät traditionellt betydelsen skyddat datornätverk eller företagsnätverk (eng enterprise network), där vissa kommunikationstjänster och informationsresurser endast är åtkomliga från datorer som är anslutna till intranätet men inte från övriga Internet. Vanliga exempel på sådana tjänster är åtkomst av nätverksskrivare, delad diskåtkomst (åtkomst av filer på en central filserver, i ett Storage Area Network eller på datorer som tillhör användare inom samma arbetsgrupp), elektronisk kalender, elektronisk telefonbok, databasåtkomst, fjärrinloggning samt gruppvara. Intranät har fått sitt namn därför att de bygger på samma teknik som Internet ("mellannät"), som är ett globalt nätverk som också består av många sammankopplade lokala nätverk (LAN), men även av stadsnätverk (MAN), områdesnätverk, nationella stamnät och globala nätverk (WAN). Tjänsterna använder således TCP/IP-baserade kommunikationsprotokoll, vilket gör att billig internetteknik kan utnyttjas. Intranättjänster är väsentligen samma tjänster som förr kallades LAN-tjänster, men dessa var då inte alltid TCP/IP-baserade. Intranät i betydelsen skyddat privat nätverk kan inte nås från valfri dator på Internet, till skillnad från intranät i betydelsen internwebb som ofta kan nås av inloggade användare på valfri dator även utanför det privata nätverket. Omvärldens tillgång till det privata nätverkets servrar förhindras vanligen genom en nätverksbrandvägg. Det privata nätverkets resurser kan emellertid nås av behöriga användare, exempelvis medarbetares som arbetar från bostaden eller är på tjänsteresa, från särskilt utvalda datorer utanför brandväggen som ingår i organisationens virtuella privata nätverk (VPN), på vilka ett särskilt VPN-certifikat har installerats. Intranätet kan bestå av ett eller flera fysiska nätverk (subnät), exempelvis Ethernet, som sammankopplats med IP-routrar. Ett fysiskt nätverk kan i sin tur kan bestå av ett eller flera lokala nätverk (LAN) som vart och ett täcker en byggnad eller ett campus. "Hål" kan öppnas i brandväggen till servrar som är anslutna till något av organisationens LAN så att de blir publikt tillgängliga utifrån. Dessa servrar tillhör det privata nätverkets demilitariserade zon. Klientprogram inom ett intranät kan i allmänhet nå externa servrar på Internet. Intrawebben kan vara en skyddad del av organisationens webb, och kan hanteras med hjälp av samma webbpubliceringssystem (web content management system). Ett sådant system möjliggör att många kan redigera samma webbsidor.
Reglering av elnät
Regelverk för elnätsföretags verksamhet innefattar dels tekniska och dels ekonomiska krav och förutsättningar. Överföring av elektricitet är att betrakta som ett naturligt monopol, det vill säga en infrastruktur orimlig att konkurrensutsätta ur ett samhällsekonomiskt perspektiv (i likhet med till exempel väg, vatten och avlopp). Detta ställer krav på samhället att utforma reglering, så att kvalitet och konsumentpris är skäliga. Förutsättningarna ser olika ut i olika länder. Av historiska skäl finns det flera elnätsföretag, av varierande storlek och ägarstruktur (statlig, kommunal, privat), som har koncession för eldistribution för regionala områden (lokalnät) eller för specifika linjer (regionnät). Med koncession följer rättigheter, men även flera skyldigheter, vilket regleras av lagar och reglering. Av staten utsedd myndighet, Energimarknadsinspektionen (EI), övervakar att kunder erbjuds anslutning till elnätet, att tjänsten uppfyller kvalitetskrav och att tariffnivåerna är skäliga och icke diskriminerande. Tidigare var handel med elektricitet integrerat i elnätsbolagens verksamhet, men 1996 avreglerades elmarknaden, infrastruktur för överföring separerades från elproduktion och elhandel. Statliga affärsverket Svenska Kraftnät tog över ägande, drift och ansvar för stamnät/transmissionsnät (från att tidigare varit en del av statliga Vattenfall), medan koncessionen för de lägre spänningsnivåerna fortsatte liksom tidigare att vara uppdelad på ett par hundra bolag med helt skilda förutsättningar. Följden blev att elkunder kunde välja fritt mellan elhandlare, men såsom tidigare saknade möjlighet att välja nätägare. Traditionellt har elnätsföretagen mer eller mindre fått ha intäkter motsvarande samtliga omkostnader och skälig vinst, s.k. självkostnadsprissättning. Sedan slutet av 90-talet har ansvarig myndighet arbetat mot en reglering av intäktsramen som även tar med kostnadseffektivitet och kundkvalitet. Det bildades med andra ord legala monopol uppdelade geografiskt mellan de olika nätägarna. Till en början kunde nätägarna, mer eller mindre, höja eller sänka tarifferna för att kompensera för sina kostnader. Detta utan större hänsyn till med vilken kvalitet eller effektivitet de bedrev sin verksamhet. För att motverka detta fenomen övervakas nättariffernas skälighet av tillsynsmyndigheten Energimarknadsinspektionen (EI). EI har sina rötter i nätmyndigheten vid NUTEK som bildades 1994, som ombildades 1998 till nättavdelningen inom Statens Energimyndighet (STEM) för att bli en egen myndighet 2008. Intäktsregleringen i Sverige är uppbyggd av ellagen, förordningar samt föreskrifter och riktlinjer utfärdade av Energimarknadsinspektionen. En tillåten intäkt, som kallas intäktsram, fastställs i förväg för en fyraårsperiod. Efter perioden görs en avstämning där prognoser ersätts av verkligt utfall. Elnätföretagens tillåtna intäktsram grundar sig förenklat på elnätsföretagens kapitalkostnader och löpande kostnader. Därtill, utifrån hur effektivt och med vilken kvalitet nätföretagen bedrivit sin verksamhet, kan tillåten intäktsram justeras. Intäktsramen ska täcka skäliga kostnader för att bedriva nätverksamhet under tillsynsperioden och ge en rimlig avkastning på det kapital som krävs för att bedriva verksamheten (kapitalbas). Huvudprinciperna för beräkning av intäktsramar revideras åtminstone vart femte år. Successivt har trenden varit att gå från verkliga kostnader till normkostnader för branschen (för 2007 baserades 60 % på normkostnader). Kostnadsnormen baseras på data från samtliga företag, men sedan görs individuella justeringar baserat på objektiva förutsättningar. Tillsynsmyndigheten använder olika modeller för att undersöka företagets effektivitet och utarbeta effektiviseringsmål för påverkbara kostnader såsom drift- och underhåll. Utvärdering sker efter varje tillsynsperiod och eventuella konsekvenser läggs på nästkommande periods prissättning.
Buchtarma vattenkraftverk
Buchtarma vattenkraftverk (kazakiska, Бұқтырма Су Электр Стансасы, Buchtarminskaja GES) är ett vattenkraftverki i floden Irtysj i Kazakstan. Det ligger fem kilometer uppströms staden Serebrjansk i provinsen Östkazakstan. "Buchtarma" är ett kakaziskt ord som kan översättas med "hinder" eller "blockering". Den 90 meter höga Bukhtarmadammen ligger några kilometer nedströms den plats där floden Buchtarma tidigare utmynnade i Irtysj. Kraftverket har nio enskilda turbiner med en sammanlagd effekt på 675 megawatt och två generatorer med kapacitet på 2,77 miljarder kilowattimmar per år. Det uppfördes under tiden inom Sovjetunionen och togs i drift 1960. Det drivs av det kakaziska gruvföretaget Kazzinc LLC under ett långsiktigt koncessionsavtal till 2022. Kazzinc driver också Tekkalins kolkraftverk och Karatals vattenkraftverk på sju megawatt. Buchtarma vattenkraftverk används för att generera toppkraft i landets stamnät för att reglera tillgången på elektricitet.
Karlshamnsverket
Karlshamnsverket är ett oljeeldat kondenskraftverk på 662 MW, som ligger på halvön Stärnö i Blekinge. Kraftverket drevs länge av Karlshamn Kraft AB, ett dotterbolag till Eon SE. I januari 2014 sålde Fortum sin ägarandel på 30% till Eon SE, som då blev ensam ägare av kraftverket. I januari 2016 överfördes kraftverket till Uniper-koncern, i samband med att verksamheterna inom Eon SE delades upp. Kraftverket är en betydande del i Skandinaviens effektreserv med kontrakt fram till år 2025, och ingår i dotterbolaget Sydkraft Thermal Power AB. Kraftverket togs i drift mellan 1969 och 1973. Från och med 1980 används kraftverket främst som spets- och reservkraftverk när tillgången på vatten- och kärnkraft inte är tillräcklig. Efter avregleringen av elmarknaden blev det mycket diskussioner kring effekttillgången (produktionskapacitet) vid besvärliga situationer, till exempel extremt hög förbrukning på grund av stark vinterkyla. Efter lagändring och överenskommelser med elmarknadens parter har Svenska Kraftnät upphandlat reservkapacitet inför vintersäsongerna till den svenska effektreserven för att kunna startas om elbrist skulle hota. Karlshamnsverket har haft effektavtal med ett eller flera block, under flertalet vintrar, sedan avregleringen, men även sommaren 2020 pga för låg effekt från kvarvarande kärnkraftverk och underhållsarbeten på det svenska stamnätet. Vid extrema situationer har kraftverkets samtliga tre block nyttjats för att trygga Sveriges elförsörjning. Vid de flesta tillfällen kraftverket körts har Sverige varit nettoexportör av elkraft, dvs. produktionen har primärt berott på det höga elpriset snarare än Sveriges egna effektbehov vid dessa tillfällen. Eller på grund av överföringsproblem i det svenska stamnätet. Det har tre ångpannor, turbiner och generatorer på vardera 335 MW el och är Sveriges största fossileldade kraftverk. Block 1 är långtidsavställt sedan september 2015. Kraftverkets bränsle är eldningsolja (EO5) som förvaras i ett bergrumslager med plats för ca 800 000 m³ eller ett mindre cisternlager. Blocken har olika beredskapsnivåer. Vid varm beredskap kan blocken vara i produktion på två timmar. Efter miljöprövning 1992-1995 fastställdes nya utsläppskrav från 1997. För att klara dessa har kraftverket försetts med avancerad rökgasrening, bland annat avsvavling av typ FlowPac (block 3) och katalysatorer för avskiljning av kväveoxider (block 2 och 3). Avsvavlingstekniken bygger på att rökgaserna får bubbla igenom en bädd av kalkslam, varvid svavel binds till gips (kalciumsulfat). Avskiljningen överstiger 99 %. Den avskiljda gipsen används som råvara för tillverkning av gipsplattor. Avsvavlingstekniken har ursprungligen utvecklats på kraftverket och sedan kommersialiserats av Alstom. Under 2007 konstruerades en pilotanläggning på 5 MW för avskiljning av koldioxid från rökgaser. Den anslöts till kraftverkets hjälpångpanna och togs i bruk under 2008. Den teknologi som används kallas "chilled ammonia". Koldioxiden fångas in i en ammoniak/vattenlösning där den bildar ammoniumkarbonat (hjorthornsalt). Koldioxiden drivs sedan av genom upphettning av lösningen vid högt tryck. De aktuella försöken syftar till att demonstrera effektiv avskiljning av koldioxid. På andra håll i världen utvecklar man långsiktig lagring av den avskiljda koldioxiden, så kallad CCS. Testanläggningen är nu avvecklad. På kraftverkets område finns sedan 2000-talet en gasturbin på 36 MW, för att kunna starta kraftverket om anslutande elnät är otillgängligt, så kallad dödnätsstart. Gasturbinen levererar då den elkraft som behövs för kraftverkets egenförbrukning i olika processystem under uppstarten.
Internetleverantör
Internetleverantör eller ISP (Internet Service Provider) är en leverantör som tillhandahåller Internetuppkoppling. Leverantören kan förutom denna tjänst även tillhandahålla innehållstjänster så som webbhotell, e-post, IP-TV eller IP-telefoni. I de flesta fall är en Internetleverantör ett privat, statligt eller kommunalt ägt företag, men kan ibland även vara en ekonomisk förening, exempelvis en lokal intresseorganisation för ett område där övriga Internetleverantörer finner kundunderlaget för dåligt för att etablera sig. Vanligen betalar kunden en fast månadsavgift (s.k. flat rate) till Internetleverantören för sitt Internetabonnemang. Kostnadsfria reklamfinansierade abonnemangsformer och rörliga minut- eller megabyteavgifter förekommer också. Om kunden har flera datorer brukar dessa kopplas samman i kundens privata fastighetsnätverk, som utgör ett lokalt datornätverk (LAN). Detta ansluts till Internet via internetleverantörens anslutningspunkt i fastigheten. Ofta ansluts kundens nätverk via en brandvägg för ökad säkerhet. Internetleverantören använder ett accessnät som är uppbyggt med olika accesstekniker för att förbinda anslutningspunkten i kundens fastighet med den av internetleverantörens nätverksnoder (POP) som utgörs av till exempel växlar, routrar och modempooler och som finns så nära kundens fastighet som möjligt. Leverantörens nätverksnoder kopplas samman av områdesnät, stadsnät, regionala nätverk och/eller nationella stamnät. Leverantörens nätverk är anslutet till en eller flera andra Internetleverantörers nätverk, ofta via en nationell knutpunkt i Stockholm. Nationella nätverk kan vara anslutna till en eller flera internationella Internetleverantörers nätverk. Det finns Internetleverantörer som inte ansluter slutkunder utan endast arbetar med att knyta ihop riktigt stora nätverk i det som bildar Internets stomme. På Internet används protokollet IP för att transportera data mellan olika nätverksnoder eller värddatorer. Varje enhet, också kallad värddator eller nätverksnod, som skall utnyttja Internet måste ha tilldelats en IP-adress för att kunna kommunicera med andra enheter. I vissa internetabonnemang ingår en eller flera fasta IP-adresser, medan man i andra fall utnyttjar DHCP för att dynamiskt tilldela kunden en adress som kan bytas vid omstart av datorn. Om kunden enbart får en IP-adress av internetleverantören behöver kunden en egen router med NAT-funktion för att möjliggöra ett fastighetsnät med flera datorer. Datorerna har då var sin privat adress inom fastighetsnätet, men delar på en publik IP-adress vid kommunikation mot Internet. Större företag och organisationer kan erhålla ett större IP-adressblock benämnt subnät. Då de olika nätverken kopplas ihop måste de utbyta information med varandra om vilka IP-adresser som finns var i nätverket så att trafiken skickas till rätt destination. Detta sköts av speciella nätverksnoder som kallas routrar med en teknik som kallas dirigering. Eftersom detta är alltför komplext för att hanteras manuellt sköts det automatiskt genom att utrustning utbyter information med varandra via ett routingprotokoll. På Internet används det mest komplexa routingprotokollet BGP för att utbyta information mellan Internetleverantörer. Internt inom en leverantörs nätverk används ofta OSPF eller något annat "enklare" protokoll. Vid höga krav på tillgänglighet förekommer att kunden ansluter sig till flera Internetleverantörer. Kundens router måste då kunna hantera BGP för att utnyttja det automatiskt och för att få optimala vägval. Följande tekniker är vanligt förekommande för internetaccess. Ethernet via oskärmad partvinnad kopparkabel (högst 100 meter lång 8-trådig kategori 5 eller 6 UTP-kabel), vanligen mellan varje lägenhet i ett flerfamiljshus och en växel i källaren. Möjliggör 10, 100 eller 1000 Mbit/s anslutningshastighet. Växeln står sedan i förbindelse med ett områdesnät via fiberoptiska kablar.
