Akvariefiskar
Akvariefiskar är de fiskar, som i avseende till storlek, härdighet och förökningssätt klarar sig bra i akvarier. Viss betydelse har säkert också vackra färger och ett i övrigt intressant yttre. I allmänhet rör det sig om tropiska arter som kan odlas i stort antal till låg kostnad. Innan de tropiska arterna dök upp på den europeiska marknaden fångade akvaristerna ofta själva mindre, härdiga arter som spigg, elritsa, bitterling och dammruda som de höll med mer eller mindre framgång i så kallade vivarier eller (ofta hemgjorda och ganska spartanska) akvarier. Den första tropiska akvariefisken som importerades till Europa var makropoden eller paradisfisken (en labyrintfisk) som började odlas av Pierre Carbonnier i Frankrike och Paul Matte i Tyskland i slutet av 1800-talet. (Den centralasiatiska guldfisken som kom tidigare räknas inte som tropisk.) I Asien finns en betydligt längre tradition av att hålla bland annat guldfisk och kampfisk. Det finns i egentlig mening inga naturliga "akvariefiskar". Akvaristen avgör ju själv vilka fiskar och andra djur denne vill ha i sitt akvarium. Det vanligaste är idag att man har tropiska sötvattenlevande arter, detta då utbudet av sådana är stort i de zoologiska affärerna men även tropiska saltvattenlevande arter förekommer. Det förekommer idag i den zoologiska handeln fiskarter som kan vara både akvariefisk, matfisk eller till och med en god sportfisk i sina hemvatten. Hit hör arter av olika stora ciklider såsom tilapia. Men även mindre arter av störar, mindre rockor och vissa större arter av guramier saluförs som akvariefisk, och fungerar bra som sådan om akvariets storlek är tillräcklig. Pirayorna är medlemmar av en fiskfamilj varav några arter saluförs som akvariefisk. Flertalet av arterna är fruktätare. Vanligtvis passar dessa bra som akvariefiskar i ett specialakvarium, men pirayor äts och sportfiskas i sina hemmavatten. Det förekommer även att arapaiman hålls som akvariefisk, liksom större arter av olika malar. Dessa senare är i de flesta fall olämpliga som invånare i privatägda akvarier då de blir väldigt stora, men kan hållas i större publika akvarieanläggningar som har resurser att ge dessa arter rätt förutsättningar. Elektricitet, konstbelysning och bättre transportmöjligheter har ökat antalet fiskarter som är möjliga att hålla i akvarium. Flygtransporterna sedan 1960-talet har också sänkt priserna, dock mindre än väntat. De vildfångade arterna kommer mest från Sydamerika. Fiskarna transporteras i plastpåsar som fylls med vatten, luft och syrgas i polystyrenförpackningar som håller temperaturen konstant under flera dygn. Normalt hålls sedan fiskarna hos en grossist i karantän i några veckor innan de säljs till zooaffären. Det händer att de under denna tid behandlas med antibiotika så att sjukdomssymptom (till exempel så kallade ektoparasiter) hålls tillbaka och blommar upp först när fisken är hemma hos kunden. Ett sätt att minska denna risk är att minska stressen för fiskarna, och att inte belasta dem för mycket med avkylning, för snabba vattenbyten eller liknande. Inom den akvaristiska litteraturen samt på Internet finns det många odlingsbeskrivningar som rör såväl fiskar som vattenväxter. I några fall har odlingen av akvariefiskar räddat arter från utrotning. Det gäller till exempel en del arter från Victoriasjön i Afrika, där man utplanterade icke ursprungliga karpar samt nilabborre. Dessa trängde ut de ursprungliga arterna, vilka dock tidigare exporterats till Europa och därför existerar utanför sin ursprungsort, i väntan på framtida utplantering. Akvariefiskar har varit värdefulla forskningsobjekt. Konrad Lorenz gjorde studier av aggression hos storspigg. Den välkända guppyn har lärt oss mycket om genetik och nedärvning av färger, och sebrafisken är vanlig än idag inom till exempel sådan experimentell genetisk forskning som syftar till att öka vikten på fiskarter i tredje världen.
Sveriges Akvarieföreningars Riksförbund
Sveriges Akvarieföreningars Riksförbund (SARF) är ett förbund grundat 1946 för att utgöra ett riksorgan för Sveriges akvarieföreningar. Både lokala föreningar och specialföreningar kan bli medlemmar i SARF. Arbetet bygger på att inspirera människor till uppfödning och odling av akvariefiskar på hobbynivå. Tidigare har föreningen gett ut tidningen SARF-auktioner/aktuellt/">Aktuellt fyra gånger om året till sina medlemmar. Riksförbundet har några olika huvudområden, till exempel följande. Varje år anordnar Sveriges Akvarieföreningars Riksförbund en träff, som kallas Akvariets dag. Under denna träff delas priset Akvariets Oscar ut till någon, som har gjort en betydelsefull prestation för akvariehobbyn. Utmärkelsen Akvariets Oscar instiftades 1966 på initiativ av Tidskriften Akvariets redaktör Gunnar Lundin för att fira tidskriftens 40-årsdag. Förbundet tog över Oscars-nomineringen i samband med att Tidskriften Akvariet lades ned 1997. Priset Oscar bestod tidigare av en porslinstallrik, som har ett motiv föreställande påfågelcikliden, Astronotus ocellatus. Tallriken målades i över 20 år av Ulla Lind Villumsen, en dansk konstnär. På senare år har den ersatts av en bild med samma motiv. År 2016 utdelades detta pris för 50:e året i följd. Sveriges Akvarieföreningars Riksförbund förser även medlemsföreningarna i hela landet med utbildnings- och informationsmaterial. Riksförbundet driver också den så kallade Odlingskampanjen (för främjandet av sund odling av akvariefisk) och delar ut förtjänstmärken samt arrangerar en medlemsvärvartävling för föreningens medlemmar. Att främja akvariehobbyn såsom varande en viktig väg till människors förståelse för naturen och de för allt liv väsentliga processer som där försiggår. Att stödja de anslutna föreningarnas verksamhet till fromma för deras medlemmars utveckling inom akvariehobbyn. Att tjäna som remissinstans för landets myndigheter vid stiftandet av lagar, föreskrifter och andra bestämmelser med inverkan på akvariehobbyn och närliggande områden. Att intressera sig för en tidsenlig och saklig syn på miljöskydd och naturvård. Verka för samverkan och debatt inom denna typ av hobby. Utdelning av förtjänstmärken samt en medlemsvärvningstävling. Sprida information om denna typ av hobby.
Levandefödande tandkarpar
Levandefödande tandkarpar eller ungfödande tandkarpar (Poeciliidae) är en familj fiskar som kallas så eftersom de "föder" levande ungar. Detta är dock en sanning med modifikation: dels är det i själva verket bara medlemmar i underfamiljen Poeciliinae som föder levande ungar (övriga arter hör till de äggläggande tandkarparna och är alltså romläggare), och dels spricker i själva verket ägget så sent som strax innan "födseln", och snarare än att i egentlig mening föda levande ungar är dessa arter alltså ovovivipara. Hos en del, till exempel dvärgtandkarpen Heterandria formosa och alla arter inom släktet Ilyodon, förekommer dock ett intressant förstadium till moderkaka, det vill säga ägget försörjs delvis med näring av modern innan ynglet föds. De flesta levandefödande arterna brukar föda en kull per månad. Antalet yngel per kull varierar med storleken på arten, men rör sig i allmänhet inom 10–150 yngel. Ynglen är hos det stora flertalet arter synnerligen välutecklade vid födseln, och gulesäcken är redan förbrukad. De börjar därför äta direkt efter födseln, till skillnad från yngel av romläggande fiskarter, som lever av gulesäcken under den första tiden efter kläckningen. Yngel av levandefödande tandkarpar har redan från födseln en ganska stor mun, och kan ta byten som är mer än hälften så stora som de själva, till exempel mygglarver. Ett flertal arter, i synnerhet mollies, är utpäglade växtätare (herbivorer) i sitt yngelstadium. Guppyn – den kanske mest kända akvariefisken – såväl som svärdbärare och platy, ingår i denna grupp. Aplocheilichthys Bleeker, 1863 – lyktögonfiskar. Hylopanchax Poll och Lambert, 1965. Lacustricola Myers, 1924. Poropanchax Clausen, 1967. Brachyrhaphis Regan, 1913. Carlhubbsia Whitley, 1951. Cnesterodon Garman, 1895. Gambusia Poey, 1854 – moskitofiskar. Heterandria Agassiz, 1853. Micropoecilia Hubbs, 1926. Neoheterandria Henn, 1916. Pamphorichthys Regan, 1913. Phallichthys Hubbs, 1924. Phalloceros Eigenmann, 1907. Phalloptychus Eigenmann, 1907. Phallotorynus Henn, 1916. Poecilia Bloch och Schneider, 1801 – guppy, mollies med flera. Poeciliopsis Regan, 1913. Priapichthys Regan, 1913. Pseudopoecilia Regan, 1913. Tomeurus Eigenmann, 1909. Xiphophorus Heckel, 1848 – svärdbärare och platy. Fluviphylax Whitley, 1965. Hypsopanchax Myers, 1924. Lamprichthys Regan, 1911 – tanganyika-killis. Micropanchax Myers, 1924. Plataplochilus Ahl, 1928. Procatopus Boulenger, 1904.
Kardinaltetra
Kardinaltetra, Paracheirodon axelrodi, är en mycket populär akvariefisk. Kardinaltetran liknar neontetran som är något mindre och bara har ett halvt rött band på undersidan. Kardinaltetran är en tropisk fisk som lever i Amazonas, Sydamerika, främst i floderna Orinoco och Rio Negro samt dessas bifloder. De flesta kardinaltetror är vildfångade och inte odlade (kardinaltetran är mycket vanlig i naturen). Kardinaltetran kan precis som neontetran drabbas av neonsjukan som är mycket smittsam. Namnet kardinaltetra kommer från kardinalens skrud som påminner om kardinalfiskens röda skimrande band på undersidan av kroppen. Artepitetet hedrar Herbert Axelrod. Kardinaltetran är en vanlig akvariefisk, och den trivs bra som sådan. Många akvarister håller kardinal- eller neontetran tillsammans med skalarer, och det kan lyckas, men oftast äter skalaren upp kardinal- eller neontetran. Kardinaltetran skall hållas i stim om minst tio stycken individer, gärna många fler, då kommer den bäst till sin rätt. Kardinaltetran är betydligt känsligare än neontetran och får mycket lätt neonsjukan. Den tål inte några större förändringar i vattenvärden. Kardinaltetran har odlats flera gånger i Sverige, men den anses som direkt svårodlad. Kardinaltetran vill ha akvarium med mycket växter, men ändå med mycket utrymme att simma på, gärna också flytväxter att gömma sig under. Den trivs också med lätt surt vatten och gärna om vattnet är litet brunaktigt då det filtrerats över torv. Kardinaltetran hålls i temperaturer mellan 23 och 26 grader, och trivs bättre runt 26 grader än runt 23. Vid delvattenbyte blir den (liksom andra tetror) gärna uppspelt och extra aktiv då den upplever detta som början på en regnperiod. Kardinaltetran är en allätare. Den äter gärna torrfoder, men detta bör ibland kompletteras med levande eller fryst foder, till exempel vattenloppor och mygglarver. Även bitar av fiskfilé, räkrom eller litet vegetabiliskt foder äts upp med god aptit. Kardinaltetran fungerar bra tillsammans med de flesta vanliga akvariefiskarna, men då med varningen för att vuxna skalarer och andra rovgiriga ciklider gärna ser mindre tetror som ett nyttigt kosttillskott. Det går också utmärkt att blanda kardinaltetran med andra sydamerikanska tetror, till exempel sorgmanteltetra. Ofta ser man dock rekommendationen att inte blanda just kardinal- och neontetror i samma akvarium. De är för lika i färg och form, men kardinaltetran har något mer intensiva färger, varför neontetrorna då gärna upplevs som ganska bleka. Då kardinaltetran ofta kommer hit till Europa som vildfångad fisk ser man ofta att det kommit med närbesläktade fiskar eller fiskar av helt annan art med liknande utseende i sändningarna. Det kan vara neontetran, den blå neontetran (också kallad falsk neontetra) eller ännu ej vetenskapligt beskriva arter.
Svärdbärare
Svärdbärare eller grön svärdbärare (Xiphophorus hellerii) är en fiskart som tillhör familjen levandefödande tandkarpar (Poeciliidae). Den förekommer naturligt i Nord- och Centralamerika från Veracruz i Mexiko söderut till nordvästra Honduras och lever i såväl strömmande vattendrag som kanaler och dammar, företrädesvis med tät vegetation. Arten odlas allmänt som akvariefisk och har genom människans försorg spritts till många naturliga miljöer utanför sitt naturliga utbredningsområde, där den i många fall uppträder invasivt. Svärdbäraren används även för genetisk forskning. Svärdbäraren är en av de allra vanligaste akvariefiskarna. Helt renrasig svärdbärare är dock svår att få tag på i zoohandeln, istället säljs fertila korsningar mellan svärdbärare och platy. Svärdbäraren hör till de levandefödande tandkarparna (Poeciliidae), och föder som alla dessa levande ungar. I själva verket kläcks äggen inne i honan omedelbart före "födseln", så det är inte fråga om äkta födande utan så kallad ovovivipari. Dräktighetstiden är fem veckor, och kullarna brukar uppgå till 20–200 yngel om honan är i god kondition. Den ansenliga skillnaden i storlek på kullarna kan bland annat härledas till förekomsten av predatorer: där det finns många rovdjur blir kullarna stora, ynglen föds dock relativt små. Under förhållanden där det är mera ont om predatorer blir kullarna mindre, men å andra sidan föds ynglen större och mer välutvecklade. På så vis överlever ungefär lika många yngel ur varje kull till könsmogen ålder, oavsett kullens storlek, trots att den procentuella skillnaden överlevande varierar stort mellan kullarna. Andra faktorer såsom vattentemperatur och honans ålder kan också inverka avgörande på kullarnas storlek. Hos akvarieuppfödda exemplar uppgår kullarna oftast till omkring 50 yngel. Honorna är dräktiga i 24 till 30 dygn. Könsmognaden inträder mellan åtta och tolv månaders ålder. Det är ganska lätt att se skillnad på könen. Hos könsmogna hanar är fenstrålarna i analfenan ombildade till ett spetsigt fortplantningsorgan, ett så kallat gonopodium, medan honorna har en normalt formad analfena. Hos de flesta hanar är dessutom de nedre fenstrålarna i stjärtfenan utdragna till ett avlångt "svärd", men på grund av alltför extensiv inkorsning av platy – där hanarna helt saknar svärd – händer det att detta attribut är outvecklat. I likhet med släktingen platy är den lättodlad. Den passar i de flesta så kallade sällskapsakvarier. Ett lämpligt akvarium bör innehålla en hel del växter, varav gärna en del flytväxter. Den behöver en stor andel vegetabilisk föda för att trivas, och äter gärna en del alger. Man kan även med fördel mata med bitar av squash, kokta gröna ärtor, förvälld bladspenat eller särskilt vegetabiliskt fiskfoder som finns att köpa i zoohandeln. Svärdbäraren förekommer i en mängd framavlade odlingsvarianter som ifråga om färger och fenornas utformning skiljer sig mycket från den i naturliga. De flesta bär olika kombinationer av gult, rött och svart, men det finns odlingsvarianter i nästan alla färger. Vildformen är oftast grönaktig, men teckning och färg skiljer sig ganska mycket åt mellan olika fyndlokaliteter. Ibland är fiskar odlade i Asien ömtåliga, de europaodlade håller oftast högre kvalitet. Dessa har svårighetsgraden 1. Den 17 april 1998 medfördes 229 stycken svärdbärare ombord på Spacelab i rymdfärjan Columbia. Tillsammans med fyra ostronpaddfiskar tjänade svärdbärarna som forskningsobjekt i uppdraget STS-90. Målet med undersökningen var att studera hur fiskarnas hjärnor och centrala nervsystem påverkades av "tyngdlöshet".
