Fåglars intelligens
Fåglars intelligens avhandlar definiering och mätandet av intelligens och kognitiva förmågor hos fåglar. Fåglars intelligens har ofta ansetts vara underlägsen däggdjurens och nedlåtande uttryck som "hönshjärna" kan ses som exempel på detta. Forskning har dock visat att detta inte stämmer, men att definiera och mäta intelligens hos djur är komplicerat vilket gör det är svårt att genomföra vetenskapliga studier. I förhållande till huvudstorlek har fåglar relativt stora hjärnor. Syn och hörsel är väl utvecklat hos flertalet arter medan känsel och luktsinne bara är välutvecklat hos ett fåtal grupper. Merparten arter använder vingar och fötter för att sätta sig i rörelse. Näbb och fötter används för att hantera mat och andra föremål. Fåglar kan kommunicera med visuella signaler och genom läten. Intelligenstester fokuserar därför på olika typer av respons på sensorisk stimuli. Det finns också kritik gentemot slutsatsen att dessa studier visar på att fåglar kan resonera eller förstå, utan att resultaten i studierna är uttryck för vissa fågelarters stora förmåga till instrumentell inlärning. Det har företagits flertalet olika studier om fåglars intelligens som fokuserat på olika egenskaper och förmågor. Flera av dessa studier har genomförts på burfåglar som vaktlar, tamhöns och duvor. Till skillnad från studiet av intelligens hos exempelvis apors så har det i jämförelse genomförts få fältstudier kring fåglarnas. Kråkfåglar och papegojfåglar lever sociala liv, fortsätter utvecklas under lång tid av sitt liv, och har stora framhjärnor, vilket alla är företeelser som kan ge förutsättningar för större kognitiva förmågor. Johan Lind, docent i etologi vid Stockholms universitet och Stefano Ghirlanda, professor i psykologi vid Brooklyn College genomförde en metaanalys där de gick igenom en mängd studier kring kråkfåglars intelligens och fann såväl systematiska statistiska fel, som tolkningsfel. Deras slutsats är att det inte finns någon studie som stöder idén om att kråkfåglar resonerar eller förstår. Deras studie indikerar istället att resultaten i studierna av kråkfåglarnas intelligens beror på att kråkorna lärt sig experimenten genom instrumentell inlärning, det vill säga trial-and-error-inlärning. Räknekunskap är en förmåga som anses visa på intelligens. Anekdotisk bevisföring från 1960-talet har visat att kråkor kan räkna upp till tre. I dylika studier bör man dock vara aktsam och försäkra sig om att fåglar inte endast demonstrerar förmågan att subitisera, det vill säga förmågan att snabbt uppfatta det korrekta antalet av ett fåtal föremål. Vissa studier, bland annat en gjord vid Moskvauniversitetet år 2000, indikerar att kråkor kanske faktiskt besitter sann numerisk förmåga. Det har bevisats att papegojor kan räkna upp till sex. En text från 1988, publicerad i tidskriften Natural History hävdar att vissa skarvar som användes av kinesiska fiskare och som tilläts äta var åttonde fisk som belöning var kapabla att räkna upp till sju. Under 1970-talet på floden Lijiang observerade Pamela Egremont fiskare som tillät fåglarna äta var åttonde fisk de fångat. Hon skrev i Biological Journal of the Linnean Society att så fort fåglarnas kvot med sju fiskar var uppnådd "vägrade de envist röra på sig igen innan ringen runt deras halsar lossats. De ignorerade order om att dyka och stod till och med emot bryska knuffar eller slag, sittande trumpna och orörliga på sina sittpinnar." Alltmedan andra fåglar som inte fyllt sin kvot fortsatte fånga fisk som vanligt. "Man är beredd att komma till slutsatsen att dessa högst intelligenta fåglar kan räkna upp till sju." skrev hon. Många fåglar kan uppfatta förändringar i antalet ägg i kullen. Gökar som är häckningsparasiter är kända för att ofta ta bort ett av värdens ägg i samband med att de lägger sitt eget.
Fågelbur
En fågelbur är en bur som är ämnad för att hålla fåglar som husdjur. Buren är vanligen tillverkad av någon form av metall, till exempel rostfritt stål, men även trä och andra material används. För fågelns säkerhet måste materialet vara giftfritt. Materialets styrka och burens storlek ska anpassas till fågeln som är tänkt att hållas i buren. Stora fåglar behöver större burar, papegojor och andra fåglar med kraftig näbb behöver burar med stadig konstruktion och metallstänger för tjocka för att knipsa av. Riktigt husstora fågelburar kallas för voljärer. Att hålla burfåglar kallas för avikultur. Flygande fåglar riskerar att skada sig om de får vara lösa inomhus, till exempel genom att flyga in i fönster och takfläktar eller landa på spisplattor. Fåglar lösa inomhus kan vara ett problem även om de är vingklippta och inte kan flyga då möbler, sladdar och annat kan vara farligt att äta eller tugga på. De flesta fåglar som hålls som husdjur är inte helt tama och har därför kvar sina naturliga instinkter vilket kan göra deras beteende svårt att förutsäga och kontrollera. Fåglar som hålls som husdjur är ofta tillräckligt små för att en fågelbur ska vara en bra lösning på dessa problem. Jordbruksverket har minimiregler för hur liten en bur får vara men för fåglarnas trevnad kan det ibland vara nödvändigt med en större bur. Förutom tillgång till mat och vatten kan burfåglar ha andra behov som behöver tillgodoses som badmöjligheter, bolåda för häckande fåglar, leksaker för att undvika att intelligenta fåglar blir uttråkade, låsbar burdörr för intelligentare arter som annars kan lista ut hur burdörren öppnas. Galler med vertikala ribbor är mer hållfast än horisontella ribbor vilket har betydelse om buren är stor. För att fågeln ska kunna klättra omkring i buren är det dock bra om några sidor har horisentella ribbor. Gallermellanrummet måste vara så pass smalt att fågeln kan klättra utan att fastna med näbben men får inte vara så pass brett att fågeln kan få igenom huvudet och fastna. Buren bör inte vara gjord av material som innehåller zink eller bly då detta kan förgifta och döda fågeln om den får det i sig.
Fågelmatning
Fågelmatning är utfodring av tama eller vilda fåglar med specifikt anpassat djurfoder. Samlingsnamnet för den utrustning som används för att utfodra fåglar är fågelmatare men kallas även exempelvis för fågelbord. Det finns flera orsaker till att människan utfodrar fåglar. Det kan vara en hobby, av tradition, som en riktad insats för en hotad art eller för uppfödningssyfte av jaktbara arter eller av domesticerade arter inom fjäderfäindustrin. Stödutfodring av vilda fåglar är en populär hobby, speciellt vintertid, och består då ofta av olika typer av fröblandningar. Dessa blandningar brukar kallas fågelfrö och exempelvis solros- och hampafrön är vanliga. I områden där det finns kolibrier och andra nektarsugande fåglar förekommer det speciella matare för sockerlösning. Man utfodrar också fåglar med frukt och olika typer av animalisk fett, exempelvis med talgboll. Vid juletid är det i vissa nordliga regioner tradition att ställa ut en så kallad julkärve. Det finns en mängd olika typer av fågelmatare för utfodring av vilda fåglar. Vissa matare, anpassade för frön, är utformade som avlånga rör med hål och sittpinnar. Andra är utformade som plattformar, eller som små hus, och kallas då ofta för fågelbord. Fågelmatarens utformning ska i största möjliga utsträckning bidra till att förorening genom fåglarnas avföring ska kunna undvikas. Det är också viktigt att hålla rovdjur av olika slag borta. Vanligen hängs det i en lina eller ställs på en stolpe - allt för att försvåra för andra djur att komma åt maten och fåglarna. Fågelborden sätts ofta upp främst med avseende på småfåglar men besöks ofta även av ekorrar och kråkfåglar. Vid stödutfodring av vilda rovfåglar används så kallad åtel, men detta kräver tillstånd. Till skillnad från en fågelholk är en husliknande fågelmatare endast avsett för födosök. Valet av mat styr till viss del vilken typ av fåglar som kommer för att äta. För burfåglar finns fröblandningar för olika arter att köpa. Man ska inte lägga ut mat som innehåller salt, är mögligt eller innehåller saffran. En talgboll är en fettrik form av fågelmat avsedd som stödutfodring för vilda fåglar, främst småfåglar, under vintern. Bollen är vanligen lite mindre än en tennisboll men finns även i större storlekar. Talgbollar som köps i butik är oftast runda och inslagna i nät för enklare upphängning. Talgbollen består av fågelfrö blandat med någon form av hårt fett, exempelvis talg eller kokosfett. Talgbollen är avsedd att hängas upp en bit ovanför marken för att undvika att de ätande fåglarna blir föda åt rovdjur. En utbredd myt är att när fågelutfodringen väl startat bör den fortgå hela vintern eftersom fåglarna vänjer sig vid att hitta mat på just det stället, om utfodringen upphör kan fåglarna få svårt att klara sig. Fåglarna flyger i verkligheten bara iväg till ett annat matställe. En julkärve, eller nek, är en form av fågelmatning som består av en sädeskärve av havre som av tradition sätts ut till småfåglarna kring jul. Julkärvar har varit särskilt vanliga i Norden, och kan spåras tillbaka till 1700-talet men är troligen väsentligt äldre. Förr i tiden var bönderna rädda för småfåglarna, som kunde göra stor skada på säden. De trodde att om fåglarna fick en egen kärve av den fina, dyra säden till jul, så skulle de vara mindre glupska under året. Julkärvar tillhör de julattiraljer man ibland kan se på julkort. Nek är ett äldre uttryck från Västsverige. I vissa berättelser var den inte till för fåglar utan för asaguden Tors bockar. Neken skulle sättas upp på julafton och det fick inte doppas i grytan förrän neken var uppe. Den skulle vara så hög som möjligt och det tävlades om att få den högsta kärven. Man trodde bland annat att den skulle skydda mot blixtnedslag under året. Nationalencyklopedin, uppslagsordet julkärve. Nätupplagan, besökt 11 oktober 2006. Görel Kristina Näslund, Julboken.
Arabguldsparv
Arabguldsparv (Passer euchlorus) är en fågel i familjen sparvfinkar inom ordningen tättingar, förekommande dels på sydvästra Arabiska halvön, dels i ett litet område på Afrikas horn. Arabguldsparven är en vacker, gyllenfärgad fågel med en kroppslängd på 13 centimeter. Den har tidigare betraktats som underart till sudanguldsparven (Passer luteus) men hanen är mörkare gul än denna, guldgul snarare än citronfärgad. Även ryggen är gul (kastanjefärgad hos sudanguldsparven), med vitkantade svarta vingpennor och stjärt. Hona i häckningsdräkt är gröngrå ovan, blekgul under, utanför häckningstid brungrå ovan och beigevit under men gul på strupen. Lätet är ett tvåstavigt ljust tjirpande likt sudanguldsparvens. Fågeln förekommer dels på sydvästra Arabiska halvön i sydvästra Saudiarabien och västra Jemen, dels i Djibouti och nordvästra Somalia. Fynd i Kuwait tros härröra från förrymda burfåglar. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter. Arabguldsparven förekommer i arid savann med törnbuskar och närliggande jordbruksbygd. Den är mycket social och födosöker i småflockar efter gräsfrön och säd, framför allt durra. Arten häckar i kolonier, troligen i samband med regn, i Jemen mars till juli och i Djibouti mars till maj. Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot. Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC). Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som vanlig eller lokalt vanlig.
Walther von der Vogelweide
Walther von der Vogelweide, född cirka 1170, okänt var, död tidigast 1228, möjligen i Würzburg, var en tyskspråkig diktare och minnesångare. Han är den mest berömde medeltida diktaren på tyska. von der Vogelweide är inget efternamn, utan ett tillnamn, som var brukligt på den tiden, och betyder 'från fågelängen'. På den tiden fanns i närheten av många tyska orter en äng, där man fångade jaktfalkar och burfåglar. Fastän han blivit så känd återfinns Walthers namn inte i samtida källor, med undantag av ett ensamt omnämnande i en reseberättelse av biskop Wolfger av Passau ("Walthero cantori de Vogelweide pro pellicio V solidos longos", "Till Walther sångaren av Vogelweide fem skillingar för att köpa en pälskappa") och de huvudsakliga källorna till information om honom är hans egna dikter och enstaka omnämnanden av samtida minnesångare. Det är tydligt från titeln her (Herr) som dessa ger honom att han var av ädel börd, men det är också tydligt från hans namn, Vogelweide ("fågelbete", latin aviarium, en plats där fåglar samlas eller hålls), att han inte tillhörde den högre adeln, som tog sina titlar efter slott och byar, utan tjänsteadeln (Dienstadel) - enklare trotjänare till de stora herrarna, som till rikedom och ställning inte skilde sig så mycket från ofrälse fria bönder. Det har funnits många teorier om Walthers födelseort, det har lagts fram argument för att han skulle varit född i Tyrolen, andra har argumenterat för Böhmen, medan ytterligare andra har tyckt sig finna stöd för Steiermark, Oberösterreich, Niederösterreich eller Würzburg och så vidare, men man vet helt enkelt inte varifrån han kom. Här lärde sig den unge poeten sin konst under den berömde mästaren Reinmar den gamle, vars död han senare beklagade i två av sina vackraste texter. Hertigen blev hans första gynnare. Denna period av hans liv tycks ha varit lycklig och han skrev sina mest charmerande och spontana kärlekstexter. Den lyckliga tiden tog slut när hertig Fredrik dog 1198. Därefter vandrade Walther från hov till hov och sjöng för sitt uppehälle, och hoppades att någon gynnare skulle rädda honom från "jonglörslivet" (gougel-fuore). Han kritiserar dock människor och deras sätt i sina verk och gjorde sig kanske inte populär i de hov där han uppträdde. Han blev tvungen att lämna den generöse hertigen Bernhard av Kärntens (1202–1256) hov. Efter en upplevelse av det tumultartade hushållet hos lantgreven av Thüringen varnar han dem som har svaga öron för att stanna länge där, och efter tre år vid hovet hos Dietrich I av Meissen (härskade 1195–1221) klagar han på att han fått varken pengar eller beröm för sina tjänster. Walther var en man med starka åsikter och det är detta som ger honom hans främsta betydelse i historien, till skillnad från hans plats i litteraturen. Från den tidpunkt då den tysk-romerske kejsaren Henrik VI dog (1197) och striden mellan imperiet och påven började kastade sig Walther in i striden på det tyska oberoendets och enighetens sida. Fastän hans religiösa dikter tillräckligt bevisar ärligheten i hans katolska tro förblev han under hela livet motståndare till påvarnas extrema anspråk, som han attackerar med bitterhet. Hans politiska dikter börjar med en vädjan till Tyskland, skriven 1198 i Wien, mot furstarnas söndrande ambitioner. Han var närvarande 8 september vid Filips kröning i Mainz, och stödde honom tills hans seger var säkrad. Efter att Filip blivit mördad 1209 talade han och sjöng till stöd för Otto av Braunschweig mot den påvliga kandidaten Fredrik av Staufen, och först när Ottos nytta för Tyskland hade förstörts av slaget vid Bouvines (1212) vände han sig till den stigande stjärnan Fredrik II, nu den ende representanten för tysk kunglighet mot påve och furstar. Ir sult sprechen willekomen. Reichston, i tre delar: Ich saz ûf eime steine. Ich hôrte diu wazzer diezen. Ich sach mit mînen ougen.
