Ökenråttor som husdjur
Vissa arter av ökenråttor, också kallade gerbiler, är populära sällskapsdjur där den vanligaste förekommande är mongolisk ökenråtta (Meriones unguiculatus). I fångenskap bör honorna leva i par (i vissa fall i grupper om tre men då ökar risken för bråk då honor är mer revirhävdande än hanar) och hanarna kan bo i par eller i mindre grupper. Hanar är lättare att placera ihop än honor. Gerbiler bör inte leva ensamma, om inte speciella skäl finns. En hona och en hane ska aldrig bo ihop om man inte avser att föda upp ungar, något som kräver ansvarstagande och kunskap. De ska inte bo tillsammans under hela livet eftersom honan då får kull efter kull. Mongolisk ökenråtta (Meriones unguiculatus) fördes från Kina till Frankrike under 1800-talet och blev ett populärt sällskapsdjur. 1935 studerades vilda gerbiler av professor Kasugo och han fångade även ett tjugotal individer vid Amurfloden. De fördes till Japan och Kitasato-universitetet och det är från denna grupp som merparten av världens burhållna gerbiler härstammar. De japanska forskarna korresponderade samtidigt med amerikanen Victor Schwentker om sin forskning. De första gerbilerna importerades till USA 1954 av Schwentker i forskningssyfte och han skapade en koloni ökenråttor på sin gård Tumblebrook Farm. Man upptäckte hur lätthanterliga ökenråttorna var och att de var välämpade att hålla som husdjur. När kolonin ökat började man ge gerbiler i presenter till familjer och vänner för att ha som husdjur. 1966 importerades gerbiler även till Blackpool i England där de senare spreds över resten av Europa. I Sverige har gerbilen hållits som husdjur sedan 1960-talet. Den mongoliska ökenråttan är idag den vanligaste. 1995 importerades de första duprasi-gerbilerna till Storbritannien, och dessa har ökat lite i popularitet. Gerbiler är billiga i inköp, lätta att sköta och i det närmaste luktfria. Enligt svensk lag ska två gerbiler ha ett utrymme på minst 24 liter, med minsta måtten 48 cm (längd )x 25 cm (bredd) x 20 cm (höjd). Det är dock ett alldeles för litet utrymme för att gerbiler ska må bra. I stället brukar man rekommendera en bur på ungefär 100 liter. Ju större desto bättre. En bra bur för gerbiler är akvarium med god ventilation, ett begagnat akvarium fungerar utmärkt. Då gerbiler gärna gnager och gräver i spånet är gallerburar inte att föredra. Ett alternativ till akvarium kan vara en plastlåda av större modell och god ventilation. Vad som bör uppmärksammas är ifall lådan har utstickande hörn eller kanter där gerbilen kan få bra fäste att gnaga, då är förrymda gerbiler snart ett faktum. En populär plastlådemodell hos gerbilägare är SAMLA från Ikea på 130 liter. Trots att de flesta vilda arter är nattaktiva så är de vakna på dagen också i fångenskap. Gerbiler blir mer tama ju mer man hanterar dem och de är intelligenta, nyfikna och sociala varelser. Det går till och med att lära dem tricks, gärna med hjälp av lockljud och någon god nöt som belöning. I det vilda lever gerbiler främst på insekter, fröer och dricker vatten ur plantor. Då gerbiler är ökenlevande djur dricker de väldigt lite men ska alltid ha tillgång till färskt vatten. Maten i fångenskap bör bestå av cirka 12 % protein och 6-8 % fett. Det finns färdigförpackat foder till gerbiler vilket är att föredra framför foder som passar alla sorters gnagare. De olika gnagarna har långt ifrån samma behov och dessa blandningar brukar dessutom innehålla mycket feta fröer och lite eller inget av till exempel näringsrika örter. I buren bör också finnas en skål med sand, sanden ska vara finkornig (kallas ofta chinchillasand) och gerbilerna använder sandskålen som toalett. Dessutom badar de i den för att hålla pälsen ren, och eftersom de kombinerar de här två funktionerna behöver sanden bytas ungefär varannan dag. Gerbilerna bör inte badas i vatten då de lätt blir nedkylda, dessutom tvättar man då bort deras egen doft och det kan skapa konflikter i flocken.
Husdjur
Husdjur (kreatursskötsel) är de djur som människan tagit under sin vård och skötsel och som regelbundet fortplantar sig i tamt tillstånd och låter underkasta sig en med konst ledd förädling. I mera inskränkt bemärkelse menas med husdjur endast sådana djur som står i ett mera direkt samband med jordbruket och vilka människan tagit i sin tjänst för nyttiga ändamål. Från de egentliga husdjuren brukar man utesluta sällskapsdjuren. Djurskötselns syfte är främst produktion av livsmedel eller andra varor, men kan även vara forskning, naturskydd eller annat. Till husdjur i vidsträcktare bemärkelse räknas bland däggdjuren hovdjuren häst och åsna, svin, nötkreatur, zebu, jak och buffel, får, get, ren, kamel, lama och alpacka, vidare kanin tillhörande gnagarna, samt rovdjuren hund och katt. Bland fåglarna förekommer som husdjur svan, gås, anka, höns, påfågel, pärlhöns, kalkon, duva och struts. Insekterna bi och silkesfjäril räknas även som husdjur. Nedan redovisas en tabell över världens bestånd av får, nötkreatur, svin och getter i miljontals individer.
Sällskapsdjur
Sällskapsdjur är domesticerade djur som människor håller som följeslagare för sällskaps skull snarare än som arbetsdjur eller för slakt. I praktiken har endast ett fåtal djurklasser, framförallt däggdjur och fåglar, använts som sällskapsdjur. Under modern tid har även fiskar blivit vanliga som sällskapsdjur och under de senaste åren har även reptiler, groddjur, spindeldjur och några insekter blivit vanligare. Vissa sällskapsdjur hålls i akvarium (fiskar), terrarium (reptiler och leddjur) eller voljärer (fåglar). Det finns många olika klubbar för ägare av sällskapsdjur. Europeiska fåglar, apor och rovdjur (carnivora) (med undantag för grävling, iller, katt och hund)är inte tillåtna att ha som husdjur i Sverige. Afrikansk pygméigelkott. Insekter Vandrande pinne. Kräftdjur Eremitkräfta. Fiskar Akvariefiskar Guldfisk.
Hardjur
Med människans hjälp har ordningen idag ett utbredningsområde som täcker hela världen med undantag av Antarktis. Å andra sidan infördes nästan alltid europeisk kanin (Oryctolagus cuniculus) i de nämnda regionerna som husdjur och köttproducent. Alla andra arter i ordningen har fortfarande ett begränsat utbredningsområde. Hardjur har vanligtvis inga särskilda försvarsmöjligheter och är därför byte för flera olika rovdjur. Deras vanliga skydd är flykten och långt avstånd till fiender. Dessa djur är därför särskilt uppmärksamma och vistas sällan långt från sina bon. Hardjur i öppna landskap kan springa mycket snabbt och byta riktning för att parera angrepp. Hardjur är nästan uteslutande växtätare och livnär sig främst av gräs och örter. De äter dessutom rötter, kvistar och trädens bark. Ett fåtal arter som till exempel snöskoharen äter ibland as när det är brist på annan föda. Som nämnts under rubriken Anatomi är hardjur koprofag. De avsöndrar först mjuk spillning och äter den sedan en gång till för att åtnjuta de näringsämnen som blivit tillgänglig efter matspjälkningen i blindtarmen. Vissa arter skapar förråd av hö och andra växtdelar i sina bon som de äter under den torra eller kalla årstiden. Många arter kännetecknas av en mycket stark förökning. Trots allt har de flesta arterna begränsade reproduktionstider. Honornas ägg och hannarnas sädesceller blir bara frisatt under ljusa årstider. I regioner med mycket dagsljus över hela året har hardjur inga särskilda parningstider. Detta gäller huvudsakligen för tropiska arter samt arter från tempererade områden som etablerat sig i tropiska regioner. Honans ägglossning utlöses av kopulationen och sker vanligen 10 till 12 timmar efter denna. Själva parningen varar bara i några sekunder, men förekommer upprepade gånger när honan är parningsberedd. Honan kan para sig med olika hannar vid detta tillfälle. Beroende på art och klimatförhållanden varar dräktigheten mellan 28 dagar (hos vildkanin) och 50 dagar (hos hardjur som lever i arktiska regioner). Ungarna av nästan alla hardjur (undantag familjen harar, Lepidae) är bostannare. Vid födelsen är de blinda och nakna eller bara glest täckta med hår. Dessa ungar öppnar efter cirka 19 dagar sina ögon och är efter ungefär fyra veckor självständiga. Ungar av harar har däremot full utvecklade ögon och öron vid födelsen samt har förmåga att röra sig kort efter födelsen. Därför bygger harar inga speciella bon för sina ungar. Ungarna diar modern under två till fyra veckor. Honans mjölk är rik på fett och protein. Den nämnda starka förökningen åstadkoms genom korta dräktighets- och utvecklingstider, tidig könsmognad och ett högt antal kullar per individ samt många ungar per kull. Till exempel har några pipharar i stäppområden upp till fem kullar per år med 8 till 13 ungdjur per tillfälle. Hos vildkanin och några andra arter finns mellan fem och sju kullar per år med upp till nio ungar. Å andra sidan dör de flesta individerna tidig på grund av det stora antalet fiender. Hardjuren har haft en betydande roll i människans kultur på olika sätt. De är ofta en viktig matkälla och jagas därför sedan förhistorisk tid. Flera arter, bland annat fältharen, skogsharen och vildkaninen, har blivit en del av människans mytologi och sagovärld. Exempel på detta från den västliga kulturkretsen är påskharen samt fabeln om Haren och igelkotten. Som husdjur förekommer bara ett mindre antal arter. Här dominerar den domesticerade formen av vildkanin. Över hela världen har hundratals raser av tamkanin utvecklats för köttets skull samt som sällskapsdjur. Särskilt i Europa och Nordamerika finns många personer som sysslar med kaninavel, och många som är organiserade i föreningar och träffas regelbunden vid utställningar. De flesta andra harar och även pipharar behöver däremot för mycket utrymme och hålls därför sällan eller aldrig som husdjur.
Dragdjur
Dragdjur, lastdjur och riddjur är tre sätt att använda husdjur som kraftkälla i transport, jordbruk, skogsbruk och industriella anläggningar av olika slag. De har haft stor betydelse för den mänskliga kulturens framsteg från tämjandet av husdjur på stenåldern och fram till de konstgjorda kraftmaskinernas intåg (ångmaskiner och motorer) på 1800- och 1900-talet. Deras närmaste konkurrenter har dessförinnan varit mänsklig muskelkraft (inklusive slaveri), vattenhjul och väderkvarnar. Liksom dessa utgör dragdjuren en förnybar energikälla. Husdjur används i arbete även på andra sätt än som kraftkälla. Se artikeln arbetsdjur. De vanligaste dragdjuren i större delen av världen är oxe, häst och åsna. Lokalt används slädhund, ren, elefant, vattenbuffel och andra oxdjur. Dragdjur kan dra släp, pulkor, slädar, vagnar, spårvagnar, kanalbåtar och olika jordbruksredskap. Vid sidan av grävda kanaler finns gångstigar för dragdjur till de båtar som inte drevs av egen ångmaskin. Kappkörning förekommer med både vagn och släde, bland annat som travsport. Dragdjur kan även gå runt och dra ett hjul som används för att pumpa vatten, driva kvarnar, tröskverk och liknande behov. Häst- och oxvandringar fanns förr på många lantgårdar. Till dragdjur i populärkulturen hör flygande renar som drar jultomtens släde. Lastdjur är samlingsnamn på de djur som människan använder till att lasta gods på för transport. Typiska lastdjur är åsna, häst, kamel och lama. Lastdjur har fördelen att kunna gå i kuperad terräng som inte är framkomlig för vagnar och slädar. Riddjur är ett samlingsnamn på de djur som människan använder till att rida på, det vill säga sitta på samtidigt som man kontrollerar det. Det vanligaste riddjuret är hästen men också kamel och dromedar hör hit, dock kan man också räkna kamel och dromedar till lastdjur beroende på vad de används till för stunden. Även oxdjur, som kor, kan användas som riddjur, även om det förekommer tämligen sällsynt.
Trachemys scripta
Trachemys scripta är en medelstor halvakvatisk kärrsköldpadda som beskrev av Carl Peter Thunberg 1792. Den förekommer naturligt i USA och Mexiko och delas in i tre underarter, rödörad, gulbukad- samt gulörad vattensköldpadda. Alla tre är populära som husdjur där den mest välkända ärödörad vattensköldpadda som introducerats i andra delar av världen på grund av att den släpps ut i naturen. Adulta hanar varierar oftast mellan 13 och 23 cm och honor 20–33 cm. Som juvenil har Trachemys scripta grönt skal och gul hud med mörkgröna streck. Färgerna blir dovare med åldern och den adulta sköldpaddan har en olivgrön till brun sköld. Vissa är nästan helt svarta. Skölden är oval och tillplattad upptill. Undersidan av skölden är gul med mörka markeringar. Trachemys scripta ingår i familjen kärrsköldpaddor (Emydidae) som omfattar ett tiotal släkten. Tidigare fördes ett 15-tal underarter till arten i Nord-, Central och Sydamerika och vars dåvarande utbredningsområde sträckte sig till ända till Argentina. Merparten har idag fått artstatus och Trachemys scripta delas idag endast upp i tre underarter. Gulbukad vattensköldpadda förekommer ursprungligen i sydöstra USA, främst från norra Florida till sydöstra Virginia, och är den vanligaste sköldpaddan i sitt utbredningsområde. Rödörad vattensköldpadda har det största utbredningsområdet av underarterna och förekommer från Alabama till allra nordöstligaste Mexiko, ända till Cuatro Cienegas. Gulörad vattensköldpadda förekommer i Mississippis och Tennesseeflodens avrinningsområden, och i sydöstra USA. På grund av handeln med den som husdjur förekommer den idag ända till Alabama och Georgia. Introducerade populationer av förvildade utsläppta före detta husdjur av rödörad vattensköldpadda förekommer över hela Mexiko och i delar av USA som Arizona, Kalifornien, på Hawaii och i USA:s nordöstra stater. Vidare förekommer den i Europa i Frankrike, Portugal, Spanien, Italien, Slovenien, Grekland, Kreta, Österrike, Tyskland, Schweiz, Nederländerna, Turkiet, Israel och även i Sydafrika, Taiwan, Thailand, Kambodja, Indonesien och Australien. Den förekommer men reproducerar sig inte i svensk natur enligt Havs- och vattenmyndigheten 2019. Arten är halvakvatisk och lever i en mängd olika habitat som långsamtrinnande floder, flodslätter, träsk, säsongsbundna våtmarker och dammar. När den föds är den nästan enbart köttätande, och lever av insekter, spindlar, kräftdjur, grodyngel, fisk, och as. När de blir äldre äter de allt mindre kött och upp emot 95% av dess näringsintag kan komma från växtmaterial. Den födosöker främst på morgonen och tillbringar sedan mycket av övriga dagen liggande på stranden, på stockar, eller stilla flytande i vattnet. På natten sover den på botten, eller vid ytan i närheten av skyddande växtlighet. Högst förekomst av arten hittar man i områden med blommande alger eller där det förekommer mycket vattenlevande makrofyter som bildar täta mattor på vattenytan, som exempelvis axslinga och näckrosväxter. Denna typ av tät vegetation ger skydd från predatorer och resulterar i stora mängder vattenlevande ryggradslösa djur och små ryggradsdjur som utgör föda. Den kan bli över 30 år i det vilda, och över 40 år i fångenskap. I sitt ursprungliga utbredningsområde är den vanlig och populationstrenden för arten är stabil. IUCN kategoriserar arten som livskraftig (LC) Dock förekommer det områden där utsläppta rödörade vattensköldpaddor hybridiserar med gulbukad vattensköldpaddor vilket utgör ett hot för vissa lokala populationer av den senare underarten. Gulbukad vattensköldpadda (T. s. scripta) Maximilian zu Wied-Neuwied, 1839. Rödörad vattensköldpadda (T. s. elegans) Johann David Schoepf, 1792. Gulörad vattensköldpadda (T. s. troostii) John Edwards Holbrook, 1836.
