Kräldjur
Kräldjur (Sauropsida*), eller reptiler (av latinets reptilis, "krypande"), är en klass växelvarma ryggradsdjur. Här beskrivs djurgruppen enligt klassisk taxonomi. Enligt modern fylogenetisk forskning skulle de egentligen inrymma fåglarna (se fåglarnas uppkomst och utveckling). Klassen kräldjur är alltså ett parafyletiskt taxon som inte omfattar alla avkomna av en gemensam stamfader. De indelas i fyra nu levande ordningar. Kräldjuren lever i stort sett över hela världen, med undantag för Antarktis. Deras huvudsakliga utbredning är i tropiska och subtropiska områden. De mest kända kräldjuren är förmodligen ormar och ödlor, som tillhör ordningen fjällbärande kräldjur. Den del av zoologin som studerar kräldjur och groddjur kallas herpetologi. Kräldjur har svans, fjäll och fyra extremiteter, de sistnämnda är hos ormar och vissa ödlor tillbakabildade. Alla reptiler andas med lungor och är ektoterma, vilket innebär att de reglerar sin kroppstemperatur med hjälp av yttre faktorer. De är ovovivipara, vilket innebär att de antingen lägger ägg eller föder levande ungar. I motsats till groddjur har de inget larvstadium. Kräldjuren som härstammar ur groddjuren har utvecklat en rad egenskaper som gör det möjligt för dem att utöka antalet födokällor och livsmiljöer. De har bland annat utvecklat ett vattentätt hudskikt bestående av fjäll vilket hjälper dem att minska vattenförlusten och kan därmed vistas i torra och varma klimat. De har även utvecklat en effektivare andningsapparat jämfört med groddjur, men flertalet kräldjur kan till exempel inte springa och andas samtidigt vilket begränsar deras aktionsradie. Kräldjuren är inte beroende av vatten för sin avkomma, äggen har ett fuktighetsbevarande skal och kan därmed läggas på land. Reptilerna kom även att utveckla tänder vars rötter är fästa i en grop för att på så sätt minska risken för tandlossning vid fysisk belastning, på så sätt blev det möjligt att nyttja andra födokällor som till exempel landlevande växter (se Labidosaurus). Vissa ormar och ödlor lever i träd, medan andra föredrar att leva på marken i skog, träskmark eller på öppen mark. Vissa arter, som havssköldpaddor och havsormar, lever nästan hela sina liv i havet. Det mest långlivade kräldjur man känner till var en strålsköldpadda som gavs till Tongas kungliga familj omkring år 1777. Den, dog år 1965 och blev alltså 188 år gammal. De flesta kräldjuren är köttätare och de brukar äta mindre djur. Ödlor, sköldpaddor, krokodiler och många ormar hugger helt enkelt tag med sina käkar och sväljer djuret. Lite mindre kräldjur, till exempel ödlor, äter ofta insekter och andra ryggradslösa djur. Vissa kräldjur, till exempel stora ormar och krokodiler, kan utgöra en fara för människor. Det är dock väldigt sällsynt att en orm ätit en människa. I klassen kräldjur finns alla medlemmar från gruppen amnioter med undantag av fåglar och däggdjur. Från början definierades klassen så att kräldjur är den djurgrupp som innefattar krokodiler, alligatorer, bryggödlor, ödlor, ormar, masködlor och sköldpaddor. Klassen fick det vetenskapliga namnet Reptilia. Denna indelning är fortfarande i bruk men i nyare tider finns en del forskare som anser att taxa ska vara monofyletiska, alltså att de ska innefatta alla arter som har utvecklat sig från en gemensam stamfader. Kräldjur är enligt den ovan nämnda beskrivningen parafyletisk, även fåglar och däggdjur har utvecklat sig från ett ursprungligt kräldjur. Krokodildjur (Crocodilia), med 23 arter. Fjällbärande kräldjur (Squamata), med omkring 7 600 arter. Sköldpaddor (Testudines), med omkring 300 arter. Bryggödlor (Sphenodontia eller Rhynchocephalia), med 3 arter. Kräldjur Anapsida Sköldpaddor (Testudines, omkring 300 arter). Romeriida Diapsida Sauria Lepidosauromorpha Fjällbärande kräldjur (Squamata: ödlor, masködlor, ormar, omkring 7600 arter). Sphenodontida (bryggödlor, 2 arter). Archosauromorpha Archosauria Krokodiler (Crocodylia, 23 arter).
Ryggradsdjur
Ryggradsdjur eller vertebrater (Vertebrata) är en understam bland ryggsträngsdjuren som har ett skyddande hölje av kalciumfosfat runt ryggsträngen. Ryggradsdjuren har ett endoskelett, vilket innebär ett skelett som är inneslutet i kroppen, till skillnad från exoskelett, vilket är vanligt hos exempelvis leddjuren. Enligt ITIS ingår i denna understam överklassen käklösa fiskar, samt de övriga klasserna benfiskar, broskfiskar, kräldjur, fåglar, groddjur och däggdjur. Ibland sammanfattas de fyra klasser som i namnet inte förfogar över ordet fiskar i en överklass med det vetenskapliga namnet Tetrapoda. Enligt olika molekylära klockor skulle ryggradsdjuren ha uppstått innan den kambriska explosionen, men ännu har inga bevis för detta hittas i form av fossil. De tidigaste organismerna vilka har tolkats som ryggradsdjur kommer från den berömda Chengjiang-faunan, en kinesisk lagerstätte från äldre kambrium (atdaban), vilket är för ungefär 530 miljoner år sedan. Det är omineraliserade fossil av de två släktena Haikouichtys och Myllokunmingia, vilka har tolkats som nära släkt med nejonögonen. Det tidigaste mineraliserade ryggradsdjuret heter Anatolepsis och har hittast i bergarter från den mellersta delen av yngre kambrium, på Laurentia. De tidigaste konodonterna har man hittat i bergarter som är ungefär lika gamla. De dog dock ut i slutet av trias, för cirka 200 miljoner år sedan, och är inte någon förfader till dagens ryggradsdjur. Till skillnad från Anatolepis var konodonterna kosmopolitiska. De ryggradsdjur som finns idag tros ha utvecklats från andra tidiga ryggradsdjur, så som Sacabambaspis, ett släkte som man hittat spår av i ordovisiska bergarter från Bolivia och den likåldriga Arandaspis som man har hittat fossil efter i Australien. Dessa ordovisiska ryggradsdjur har man främst hittat i Bolivia, Australien och Nordamerika. Under silur spred sig dessa sena ryggradsdjur till andra delar av världen och nya grupper utvecklades, så som Heterostraci, Anaspida, Galeaspida, Osteostraci, Placodermi, Acanthodii och Onychodontiformes. Under devon utvecklades de första tetrapoderna, det vill säga de första djuren som erövrade land. Det kanske mest kända exemplet på ett sådant tidigt djur anpassat för ett liv på land är Ichthyostega. Janvier P. (1996). Early vertebrates. Oxford Monographs on Geology and Geophysics, Oxford. Smith M.P., Donoghue P.C.J., och Sansom I.J. 2002. The spatial and temporal diversification of Early Palaeozoic vertebrates. I (Crame J.A. och Owen A.W. (red)) Palaeobiogeography and Biodiversity Change in the Ordovician and Mesozoic-Cenozoic radiations. Geological Society, London, Special Publications 194, 69-83.
Hägrar
Hägrar (Ardeidae) är en fågelfamilj inom ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes). Familjen består av ett 70-tal arter kategoriserade i de båda släktgrupperna rördrommar och hägrar. Hägrar finns över nästan hela jorden utom på de arktiska och antarktiska områdena. De är dock vanligast i tropiska områden. De flesta hägrar har en lång kägelformig, stark och rak näbb, som ser ut som om den vore hoptryckt från sidorna. Hos några arter är näbben bred och välvd, med nedböjd spets. Näsborrarna är små, och huvudets sidor mellan ögonen och näbben är nakna. Benen är långa eller ganska långa. Hägrar har långa tår, varav den bakre fäst i samma plan som framtårna. Alla tårna har spetsiga klor. Den mellersta tåns klo är tandad som en kam på insidan. Vingarna är breda och ganska långa. Stjärten är kort och avrundad och består av 10-12 pennor. Fjäderdräkten är rik och mjuk, och längre på nacken, skuldrorna och frambröstet. Merparten har långa eller mycket långa halsar och deras sjätte halskota är utformad så att de kan böja halsen i en S-form. I flykten drar hägrar in huvudet mot kroppen vilket ger dem en högbröstad profil. Detta skiljer dem från alla andra familjer inom ordningen pelikanfåglar. Hägrar har ett speciellt puderdun som hela tiden nybildas och som finns på bröstet, sidorna och stjärten. Detta dun används för att rengöra näbben från fiskslem. Merparten av alla arter inom familjen, utom exempelvis svarthuvad häger (Ardea melanocephala), är specialister på att fånga fisk och groddjur i grunda vatten. I motsats till exempelvis vadare sätter de sig gärna i träd - här har de nytta av baktåns fäste i jämnhöjd med de övriga tårna. Några arter häckar även i träd, medan andra placerar sina enkla bon på marken bland vass och säv. Honan ruvar vanligen ensam, medan hannen förser henne med mat. De utkläckta ungarna vårdas sedan av bägge föräldrarna och matas i boet, tills de är fullvuxna. Hägrarna är försiktiga och vaksamma och flyr helst undan en starkare fiende. En häger som inte kan fly försvarar sig ursinnigt och kan med sin långa vassa näbb utgöra en fara för fridstörare. Hägrarna äter mest fisk, men även kräldjur, grodor, maskar, blötdjur, insekter och liknande. Några arter äter rom från fiskar och groddjur. En häger som söker efter mat kliver oftast omkring tyst och försiktigt i grunt vatten, men kan också stå stilla och lura på de djur som råkar närma sig. En häger som letar mat har ofta en mycket karakteristisk kroppsställning med halsen indragen, nacken vilande på skuldrorna och underkäken vilande på den krökta halsen. Kommer något byte inom räckhåll, sträcker fågeln ut halsen till dess fulla längd och griper bytet blixtsnabbt. Vissa arter använder sina vingar för att skugga vattenytan så att de ser fiskarna bättre. Underfamilj Cochleariinae. Underfamilj Tigrisomatinae. De mindre arterna kan bli ganska tama i fångenskap. Plymerna från vissa arter av hägrar har under perioder varit mycket populära inom modeindustrin. En version av Linuxdistributionen Ubuntu var uppkallad efter djuret och gick under namnet "The Hardy Heron", vilket betyder "Den Härdiga Hägern". Släkte Ardea Linné, 1758. 13-15 arter, varav en utdöd Ägretthäger (Ardea alba) Linné, 1758. Gråhäger (Ardea cinerea) Linné, 1758. Goliathäger (Ardea goliath) Cretzschmar, 1829. Amerikansk gråhäger (Ardea herodias) Linné, 1758. Purpurhäger (Ardea purpurea) Linné, 1766. Släkte Ardeola Boie, 1822. 6 arter Rallhäger (Ardeola ralloides) (Scopoli, 1769). Släkte Bubulcus Bonaparte, 1855. 1-2 arter Kohäger (Bubulcus ibis) (Linné, 1758). Släkte Butorides Blyth, 1852. 1-3 arter Mangrovehäger (Butorides striata) (Linné, 1758). Släkte Egretta Forster, 1817. 12-13 arter Silkeshäger (Egretta garzetta) (Linné, 1766). Revhäger (Egretta gularis) (Bosc, 1792). Snöhäger (Egretta thula) (Molina, 1782). Släkte Gorsachius Bonaparte, 1855. 4 arter, troligen parafyletiskt. Släkte Syrigma Ridgway, 1878. 1 art Visselhäger (Syrigma sibilatrix).
Röd glada
Röd glada delades 1995 upp i de två underarterna M. milvus och M. fasciicauda av Hazevoet, men denna uppdelning är omdiskuterad och stöds inte av auktoriteter som exempelvis BirdLife Taxonomic Working Group. Kapverdepopulationen är utdöd sedan år 2000 och de kvarvarande gladorna på Kap Verde är alla hybrider med brun glada, och även detta är ett faktum som ställer frågor kring populationens taxonomiska status. Röd glada häckar i södra Sverige. Den absoluta merparten häckar i Skåne, men förekommer idag som häckfågel i öppet kulturlandskap ända upp till en linje från Västergötland till Södermanland samt på Öland och Gotland. Delar av den svenska populationen stannar i landet året runt, medan andra flyttar till vinterkvarter kring Medelhavet. Den återvänder kring månadsskiftet mars-april. Gladan är en god glidflygare, den manövrerar med vridningar på stjärten och vingarna i olika vinklar. Gladan trivs i omväxlande, gärna kuperat, landskap med såväl skog som öppen mark och närhet till sjöar. Den bygger gärna sitt bo i skogsbryn. Det relativt lilla boet, som byggs av honan i höga träd, består av pinnar, kvistar och ofta av papper, tygtrasor och annat avfall den hittar. Det händer också ofta att den tar över andra rovfågelbon. I slutet av april eller början på maj lägger honan vanligtvis 2-4 ägg. Äggen kläcks efter ca 30 dagar. Ungarna stannar i boet tills de är cirka 7-8 veckor gamla. Först då är de flygfärdiga, och återvänder i ytterligare 2-3 veckor för att bli utfodrade. Vid 2 års ålder blir honorna könsmogna. För hanen kan det dröja ytterligare något år. Gladan är allätare och dess föda består av bland annat fisk, fågelungar, kräldjur, insekter, grodor och små däggdjur. Den stjäl även byte från andra rovfåglar genom att förfölja dem och slå emot dem så att de tappar sitt byte. Slaktavfall, självdöda djur och annat as går också bra. Gladan spanar gärna längs de större vägarna efter trafikdödade djur. Fram till mitten av 1800-talet var röd glada allmänt förekommande i hela Västeuropa och i södra Skandinavien, men är numera sällsynt om inte utrotad i delar av utbredningsområdet. Idag ökar den i antal och vidgar åter sitt utbredningsområde, så pass att internationella naturvårdsunionen IUCN omkategoriserade populationen av röd glada frånära hotad (NT) till lägsta hotnivån livskraftig (LC) 2020.Arten minskar dock fortfarande i södra Spanien, Portugal och lokalt i Tyskland och möjligen Frankrike. Den har även försvunnit som häckfågel i Marocko. Det största hotet mot arten utgörs av illegal avsiktlig och oavsiktlig förgiftning av pesticider och olika gifter mot gnagare som råttgift. Andra sekundära hot mot arten utgörs av kraftledningar och vindturbiner som fåglarna kan krocka med, jakt, trafikdöd och habitatförlust av skog. På lokal nivå kan även äggplundring utgöra ett hot. Även konkurrens ifrån den mer framgångsrika brungladan kan också utgöra ett hot och likaså minskningen av öppna soptippar. Världspopulationen uppskattas idag till mellan 60 000 och 70 000 häckande individer. Redan 1922 skrev Ericson "Man tror sig ha iakttagit, att denna fågel på senare årtiondena minskats i antal i vårt land." Under 1970-talet var röd glada på väg att försvinna som häckfågel i Sverige på grund av gifter och aktiv förföljelse. 1972 fanns bara 19 individer i Sverige. Sedan dess har dock fridlysning och minskad giftanvändning haft en positiv effekt. Även bevarandeprojektet Projekt Glada, inititerat av Världsnaturfonden, har bidragit till den uppåtgående populationstrenden och arten är numera relativt vanlig i Skåne och förekommer som häckfågel även i andra landskap i södra Sverige. Enligt Sveriges Ornitologiska Förening (numera BirdLife Sverige) fanns 2009 cirka 1950 par i Sverige, varav 1800 par i Skåne Idag uppskattas beståndet till mellan 3800 och 4400 häckande individer.
