Rödräv
Rödräven förekommer i Europa, norra delar av Asien, i Nordamerika och i Afrika norr om Sahara, samt Egypten och norra Sudan. Under 1800-talet introducerades rödräven även till Australien. Rödräven delas upp i en mängd underarter, för närvarande godkänns cirka 45 stycken. Ett flertal underarter blev beskrivna. Den taxonomiska avhandlingen Mammal Species of the World från 2005 listar 45 underarter. Utbredning enligt Canids of the World (2018). Rödrävar är omnivorer. De är vanligtvis aktiva under gryningen och natten. Födan är huvudsakligen gnagare, men de äter även växter och as. Rävar jagar möss, harar, höns och fiskar och tar även ägg från olika fåglar. De tar även rådjurskid och mer sällan ungar från vildsvin eller vuxna rådjur. Lodjur lämnar en ansenlig mängd kadaver efter sig och räven är asätare. Som exempel kan nämnas att lodjur lämnar kvar cirka hälften av ett slaget rådjur. Rådjurskött utgör en viktig födokälla föräven under vintern. I nödsituationer äter de till och med grodor. I närheten av människans bostäder livnär sig räven i större mått av organiskt avfall. Till växterna som ingår i födan räknas gräs, arter av starrsläktet, frukter som hamnade på marken, stamknöl från olika plantor och bär. Vid jakt efter möss eller sorkar ståräven ofta stilla och fokuserar på ett hål eller grästuva, och hoppar sedan blixtsnabbt på bytet när det uppenbarar sig. Ett revir för en rödräv är mellan 5 och 20 km² stort och de stora reviren finns främst i Eurasiens barrskogsregioner. Räven markerar sitt revir vid flera ställen med avföring och urin. I revirets centrum ligger grytet. Oftast gräver räven inte själv utan den övertar boet från grävlingar eller kaniner. Bredvid huvudingången skapar räven flera flyktgångar som används vid fara. Grytet används i många generationer. Revirets storlek och avståndet mellan de olika reviren är avhängigt av landskapets utseende, tillgången till föda och antalet platser som ärätt beskaffade för att bygga ett gryt. Stora delar av året lever varje individ ensam. Parningstiden ligger, i Centraleuropa, mellan januari och februari och varierar med ungefär fyra veckor mellan sydligare trakter och Nordeuropa. En hona parar sig vanligtvis med flera hanar. Efter parningen stannar en hane hos honan och är behjälplig med ungarnas försörjning. Efter dräktigheten, som varar i ungefär tre månader, föder honan vanligtvis tre till fem ungar, i sällsynta fall bara en eller upp till tretton valpar. De 80 till 160 gram stora ungarna är vid födelsen blinda och har en ullig gråbrun päls. Efter 12 till 14 dagar öppnar de ögonen för första gången. Ungarna diar i fyra till sex veckor och lämnar grytet efter cirka en månad för korta utflykter. Den vuxna hanen hjälper till genom att skaffa föda. Om honan dör, händer det ibland att hanen övertar ansvaret. Äldre ungar matas även med föda som delvis passerat moderns eller faderns matspjälkningssystem och sedan spottas ut. Föräldrarna överlämnar dessutom halvdöda bytesdjur till ungarna så att de kan lära sig jaga genom lek. Efter fyra månader är ungarna självständiga. De blir könsmogna vid tio månaders ålder och lämnar honan helt efter ett år. Livslängden i fångenskap ligger vid 14 år och några individer blir lite äldre. Vilda exemplar lever sällan längre än fyra år. En rödräv dör vanligen på grund av sjukdom, i samband med en trafikolycka eller dödas avsiktligt av människor. I de norra delarna av Sverige är det vanligt att rävar lever i par, möjligen för att tillgången på mat är sämre än längre söderut. Det är inte heller ovanligt att räven lever i en familjegrupp, med en hona och hane och eventuella extrahonor. Extrahonorna hjälper till att fostra rävvalparna och kan även de (utöver hanen) ta över ansvaret för valparna om honan skulle dö. De extra honorna är ofta parets döttrar från tidigare kullar och kan vara så många som tre stycken.
Fjällräv
Fjällräv (Vulpes lagopus) är en art i familjen hunddjur som förekommer i Arktis och angränsande områden. Fjällräven placerades tidigare i det egna släktet Alopex (Kaup, 1829), men placeras idag i släktet Vulpes, tillsammans med bland annat rödräven. Fjällräven kallas också för polarräv. Det gamla släktnamnet Alopex är det grekiska ordet föräv. Artepitet är bildat av de grekiska orden lagos (hare) och pous (fot). Fjällräven har en kroppslängd som mäter 50–85 cm och en svans på 28–55 cm. Dess mankhöjd är 28 cm och den väger 3–8 kg. Öron, nos, ben och svans är kortare än hos rödräv, och vinterpälsen är tjockare. Fjällräv förekommer i åtminstone två färgvarianter. Den ena är sommartid brungrå på huvud, rygg och benens utsidor, medan kroppssida, buk, benens insidor och det mesta av svansen är gråaktigt vit. Vinterpälsen är helvit. Den andra färgtypen är ljusgrå eller stålblå, och är även känd som blåräv. Den vita färgtypen är recessiv. En tredje, sällsynt färgform har observerats, där individerna är blekgula, mer eller mindre sandfärgade. Fjällräven har en mycket isolerande päls och klarar ner mot 70 minusgrader. Även trampdynorna är håriga för att skydda mot kylan och för en lättare framkomlighet på is och snö. Fjällräven lever på tundra och förekommer cirkumpolärt i arktiska Skandinavien, Sibirien, Kanada, Alaska och på Grönland, Svalbard och andra arktiska öar. Några djur besöker även isflak i Norra ishavet och når ibland Nordpolen. I Skandinavien förekommer den främst i fjällvärlden, men speciellt ungdjuren kan under näringssök vandra över långa avstånd, upp till 1 000 km har konstaterats. Under vintern jagar fjällräven vanligen ensam och varje exemplar har ett revir som är cirka 20 km² stort. Vid jakten använder arten sin väl utvecklade hörsel för att hitta bytesdjur under snötäcket. Vid behov kan den nå en hastighet av 48 km/h på is eller snö. Fjällräven äter främst smågnagare, speciellt lämlar. I områden med regelbunden tillgång på fjällämmel är fjällräven i hög grad beroende av tillgången på denna. Fjällräven äter också växter, bär, insekter och as. Den livnär sig ofta på kadaver som större rovdjur lämnat efter sig, på Norra ishavet följer den exempelvis ofta isbjörnen på ett säkert avstånd och äter resterna av björnens måltider. Fjällrävar bygger en lya i en kulle av sand eller lera. Om detta inte är möjligt tar de en liten bergsskreva istället. Boet är stort, i medeltal 277 m², och kan användas i hundratals år. Det kan ha flera ingångar, vanligtvis ett 40-tal upp till 150 (Curry-Lindahl anger 172 som maxantal). Fjällräven parar sig i mars till maj, men endast goda gnagarår. I områden med riklig tillgång på föda, fortplantar den sig dock varje år. Kullstorleken är starkt beroende av tillgången på föda, med stora antal under så kallade lämmelår, men ligger vanligtvis mellan 5 och 10 ungar, goda år kan den gå upp till 25. Dräktigheten varar i 49–57 dagar. Det händer, när näringstillgången är mycket god, att en andra kull föds i juli till augusti. Fjällräven blir könsmogen vid 9 månaders ålder, men parar sig i regel inte första gången förrän den är 1 till 2 år gammal. Den kan nå en ålder av 7–8 år. Det förekommer att fjolårsungar stannar kvar och hjälper till med uppfödningen av nästa kull. Fjällräven lever med stor sannolikhet i livslånga parförhållanden, även om vissa experter begränsar sig till att konstatera att de är monogama under parningssäsongen. Brist på föda, framförallt vid uteblivna lämmelår har en negativ påverkan på kullstorlek samt överlevnad hos valpar. Fjällräven är också hotad av rävskabb, som troligtvis har spritts med rödräv, och på sina håll rabies. För att försöka rädda arten i Sverige togs ett åtgärdsprogram fram av Naturvårdsverket 1998. Det har sedan förnyats 2005. Förutom informationsinhämtning och förmedling, är de åtgärder som vidtas följande.
Silverräv
Silverräv är en variant av rödräv (Vulpes) som föds upp för sin päls skull. Pälsen är svart och har inslag av ljusa hår, något som ger den ett karakteristiskt utseende liknade det hos den variant av fjällräv som kallas blåräv. Pälsen används till pälsverk. Anlaget för pälsvarianten finns naturligt i vissa rödrävspopulationer. Den domesticerade silverräven som idag återfinns i uppfödningar har sitt ursprung i Ryssland och är ett resultat av 50 års forskning och selektiv avel.
Flimmernäbbmus
Flimmernäbbmus eller Savis pygmé-näbbmus (Suncus etruscus) är en art i familjen näbbmöss. Tillsammans med trynfladdermusen (Craseonycteris thonglongyai) räknas den som minsta förekommande däggdjur på jorden. Flimmernäbbmusen når en kroppslängd (huvud och bål) mellan 30 och 35 millimeter och därtill kommer en 21 till 32 millimeter lång svans. Vikten är ungefär två gram. Pälsens färg är gråbrun på ovansidan, ibland med inslag av rött, och ljusgrå på undersidan. Svansen har en mörkare ovansida. Kännetecknande är de korta bakre extremiteterna. Näbbmusens hjärta slår upp till 1 300 gånger per minut och den andas på samma tid cirka 300 gånger. Liksom andra släktmedlemmar har flimmernäbbmusen vita tänder och fina hår på svansen. Utbredningsområdet ligger kring Medelhavet (Iberiska halvön, Italien, Balkan, norra Afrika och Mellanöstern), i södra och sydöstra Asien samt delvis i andra regioner av Afrika. Populationerna öster om Medelhavet är glest fördelade och små med undantag av en större population i och kring Myanmar. Exemplar på norra Madagaskar är introducerade. Flimmernäbbmusen lever i låglandet och i bergstrakter upp till 3 000 meter över havet. Habitatet utgörs av gräsland, buskskogar, öppna skogar och steniga slänter. Arten besöker gärna olivträdsodlingar och trädgårdar med stenmurar som erbjuder gömställen. I områden med intensivt jordbruk, i täta skogar och på sanddyner saknas flimmernäbbmusen. Denna näbbmus är främst aktiv under tidiga morgonen. Den letar efter föda även på natten men sällan på dagen. Varje individ lever ensam när honan inte är brunstig och de är då mycket aggressiva mot artfränder. Under striderna som varar i 4 till 7 sekunder biter individerna varandra. Hannar producerar en myskliknande vätska i sina körtlar som används för att markera revirets gränser. Hos några hannar blir svansens främre del under parningstiden tjockare. Det kan bero på ökad aktivitet av en körtel som finns där. Födan utgörs av smådjur, till exempel insekter som hopprätvingar och kackerlackor eller spindeldjur. Ibland jagar näbbmusen djur som är större änäbbmusen själv, bland annat 100 mm långa ödlor. Arten undviker byten som har ett kemiskt försvar, till exempel majbaggar (Meloe). Även insekter med tjock ryggsköld lämnas ifred. Valet av bytet beror främst på villebrådets försvarsförmåga och inte på individens storlek. Födan som äts under en dag kan motsvara 1,3 gånger näbbmusens egen vikt. Flimmernäbbmusen äter även matrester som människor lämnat efter sig. Honan kan para sig flera gånger per år och föder efter dräktigheten som varar i cirka fyra veckor fyra till sex ungar. Honan uppsöker före ungarnas födelse en underjordisk hålighet som fodras med mjuk material. Efter ungefär tre veckor slutar honan att ge di. Medellivslängden i fångenskap är mellan 1,5 och 2,5 år. En studie från 1975 registrerade inga vilda levande exemplar som var äldre än ett år. I Europa sker ingen fortplantning mellan slutet av oktober och slutet av februari. Exemplar i fångenskap hade sin första parning efter vintern. I genomsnitt har en hona i fångenskap 3,5 kullar per år och ibland upp till 6 kullar. Honor med ungar som känner sig irriterade bildar en formation liknande en gåsmarsch. Även äldre ungdjur går efter modern i samma formation under utflykter. I spybollar av tornuggla, minervauggla och dvärguv hittades rester från exemplar av släktet Suncus (arten gick inte att bestämma). Två fynd är dokumenterade från magsäcken av vanlig genett respektive rödräv. Arten har inga underarter men 18 beskrivna taxa listas som synonymer. Tidvis räknades Suncus fellowesgordoni från Sri Lanka, Suncus hosei från Borneo, Suncus madagascariensis från Madagaskar och Suncus malayanus från Malackahalvön som underarter. Enligt Mammal Species of the World (2005) är de godkända arter.
Borderterrier
Borderterrier är en hundras från Storbritannien. Den är en terrier vars traditionella bruksområde varit grytjakt på rödräv. Därför kan rasen vara tuff och envis för sin storlek. Rasen härstammar från dalgångarna i Cheviotbergen, i gränstrakterna – "The Border District" – mellan Skottland och England, därav namnet borderterrier, av engelska border som betyder gräns. I hemlandet hör den till de populäraste hundraserna. Borderterriern räknas som den minst förädlade terriern, dess typ går att spåra tillbaks till en målning från 1750 som visar en typisk borderterrier i en jaktscen. En uppfödarfamiljs hundar skall ha stamtavlor som går ända tillbaka till 1723. Borderterriern härstammar från olika lantrashundar i trakterna kring Cheviot Hills. Dessa har gått under namn som Rothbury Terrier, Reedwater Terrier, Coquetdale Terrier, Elterwater Terrier och Ullswater Terrier. Uppfödarna gjorde sig ingen brådska med att få rasen erkänd eftersom jaktegenskaperna stod i centrum. Först 1920 erkändes borderterriern av den brittiska kennelklubben the Kennel Club. Samma år bildades en rasklubb och rasstandarden skrevs. Borderterriern skulle ursprungligen orka med att följa jaktlaget under en hel dag, och ändå ha krafter kvar att gå ner i gryt om räven tog sin tillflykt dit. Därför behövdes en högbent, snabb och uthållig hund som var tillräckligt smidig för att ta sig igenom trånga passager. Den skulle också vara intelligent och självständig, samt kunna samsas med andra jakthundar i flocken. Borderterrierns användning numera, förutom som sällskapshund, är primärt som grythund, och då kanske främst på räv. Den kan emellertid även användas vid eftersök, vilket torde vara en uppenbar användning därest en räv har tagit lega i ett gryt. Emellertid är det inte ovanligt att borderterrierer kan vara goda eftersökshundar även då det gäller annat vilt. De kan även användas som stötande hundar eller kortdrivande hundar. Rasen är egensinnig, självständig, godmodig och ettrig. Den kan genom träning bli snäll mot barn och katter som lever inom familjen. Utanför familjekretsen ser den ofta katter och andra smådjur som jaktbyte. En borderterrier samsas och leker gärna med andra hundar. Med tydliga regler och positiv respons kan den bli en utmärkt familjehund. Storleken gör den också behändig, och man får "mycket hund i liten förpackning". Borderterriern är en populär agilityhund, där den är snabb och följsam. Den är lättlärd och vill gärna vara sin förare till lags och passar därför också bra att träna lydnad med. Borderterriern ska vara rörlig, uthållig och kunna gå i gryt. Huvudet skall likna en utters med ett kort och kraftigt nosparti. Rasen ska ha små, v-formade öron som ligger framåtvikta tätt intill kinderna. Kroppen bör vara smal och ganska lång, men ändå muskulös. Svansen ser ut lite som en morot, ganska kort och tjock vid roten, därefter avsmalnande. Den ska vara högt hållen, men inte böjd över ryggen. Pälsen skall vara sträv och tät, med tätt intilliggande underull. Vikten för hanhundar ska enligt rasstandarden ligga på 6–7 kg och för tikar 5–6,5 kg, men i verkligheten är genomsnittsvikten dessvärre något högre. Idag är det inte ovanligt att en tik väger runt 8 kg och en hanhund omkring 10 kg, vilket är till stor nackdel vid grytjakt. Borderterriern räknas som lättskött. Den kräver inte mycket borstning eller trimning. Enligt rasklubbens hälsoenkät år 2000 har rasen ett gott hälsoläge och ligger i försäkringsbolagens näst billigaste klass. De vanligaste dödsorsakerna är ålderskrämpor och trafikolyckor. Rasen har inte haft problem med inavel eller ärftliga sjukdomar.
