Ryggradslösa djur
Ryggradslösa djur eller evertebrater (Evertebrata) är ett samlingsnamn för alla de djurgrupper som inte ingår i ryggradsdjuren och inkluderar till exempel blötdjur, leddjur, armfotingar, nässeldjur och många fler. Gemensamt för dessa djur är att de saknar ryggrad. Gruppen är parafyletisk och omfattar cirka 97 procent av alla djurarter. Begreppet saknar värde inom taxonomi. Linné definierade gruppen i sin bok Systema naturae. Hans dåvarande system gav gruppen två stammar – insekter och maskar. Begreppet myntades dock av Jean-Baptiste Lamarck. Senare forskning har konstaterat att ryggsträngsdjuren (Chordata) är ett förstadium till ryggradsdjuren. När det gäller antal arter, är majoriteten i den kända biologiska mångfalden bestående av ryggradslösa djur. Det fanns 1,7 till 1,8 miljoner fastställda arter 2005, cirka 990 000 av dem var ryggradslösa djur.
Costa Ricas djur- och växtliv
En av de främsta anledningarna till Costa Ricas biologiska mångfald är att landet, tillsammans med Panama, bildade en länk som sammankopplade kontinenterna Syd- och Nordamerika för cirka tre-fem miljoner år sedan. Denna länk tillät de väldigt olika flororna och faunorna att blandas. Costa Rica har ett oerhört rikt insektsliv tack vare landets många nationalparker och skyddsområden som bidragit till att många arter har kunnat utvecklas ostört. Landet har cirka 1 250 arter dagfjärilar, minst 8 000 arter nattfjärilar, över tusen olika myrarter, termiter, getingar, gräshoppor, bin och ett stort antal andra insekter, varav många fortfarande är oidentifierade. Många av skogarnas insekter är för små att se med blotta ögat, exempelvis finns kolibri-blom-kvalster som tar sig från blomma till blomma genom kolibrins snabel. Många insekter kännetecknas även för de ljud de gör, skogssyrsan, Gryllus fultoni, avger väldigt starka ljud med hjälp av sina vingar. Men kanske mest noterbara är alla de olika fjärilar som Costa Rica inhyser. Dessa står för en stor del av landets ekoturism och uppgår till många tusen olika arter, bland dessa kan nämnas. Ryggradslösa djurarter utgör majoriteten av Costa Ricas djurliv. Av en uppskattning på 505 000 arter utgörs 493 000 av ryggradslösa djur (däribland spindlar och krabbor). Det är känt att det finns tiotusentals insekter och mikroskopiska ryggradslöa djur i varje landtyp och på varje höjdnivå. Emellertid är majoriteten av dessa ouppmärksammade och oidentifierade. Några av de mest noterbara insekterna i Costa Rica är gaddlösa bin, myror som bladskärarmyror och armémyror, Herkulesbaggar och många vårtbitare. Costa Rica är hem för cirka 175 olika amfibiearter, däribland grodor. De costaricanska grodorna har många sätt att hitta fisktomma vatten att föda upp sin avkomma i. Detta är nödvändigt eftersom fisk äter upp grodynglen och äggen. Pilgiftsgrodor lägger sina ägg i vattenansamlingar i ananasväxter. Andra metoder som grodorna använder är bland annat att genomsöka dammar innan de lägger äggen, eller lägg dem i våt jord. Det finns 35 arter tillhörande Elutherodoctylus-grodorna, 26 arter tillhörande släktet Hyla och 13 glasgrodsarter. Noterbara grodarter i Costa Rica inkluderar rödögd bladgroda, ett par arter pilgiftsgrodor, de halvgenomskinliga glasgrodorna, och den stora Leptodactylus pentadactylus. Några nämnvräda paddarter i Costa Rica är bland annat ett flertal arter i släktet Bufo, och Agapaddan, en stor padda känd för sin enorma aptit. Den har bland annat dokumenterats äta nästan allting, däribland grönsaker, myror, spindlar, mindre paddor, möss, och andra smådjur. Nästan 900 olika fågelarter har observerats i Costa Rica (Cocos Island inräknat), mer än hela USA och Kanada tillsammans och betydligt fler än Europa eller Australien. De viktigaste anledningarna till landets enorma mångfald när det gäller fåglar får sin förklaring dels i att landet ligger i tropikerna, och dels för att det ligger mitt i en av världens stora flyttfågelrutter som sammankopplar Nord- och Sydamerika. Över 600 av de costaricanska arterna är permanent bosatta i landet, och uppemot 200 är flyttfåglar som tillbringar vissa delar av året utomlands, och då främst i Nordamerika. Trots landets stora utbud på flyttfåglar så är det de inhemska arterna som drar till sig mest intresse från ekoturister och fågelskådare. En av dessa arter som betraktas som den mest eftersökta är praktquetzalen (Pharomachrus mocinno costaricensis), en liten fruktfågel som lever på höga höjder i molnskogarna i det centrala höglandet. Fågeln är relativt skygg och tyst, vilket gör att de mer högljudda tukanerna är betydligt mer lättskådliga.
Östlig rödprickig salamander
Östlig rödprickig salamander (Notophthalmus viridescens) är ett groddjur i familjen salamandrar som lever i östra Nordamerika. Salamandern är ovanlig på så sätt att den har tre faser: Först ett gälförsett larvstadium som tillbringas i vatten, därpå, efter omkring 3 månader, ett landbaserat ungdjursstadium som efter 1 till 3 år följs av ett vuxenstadium med könsmogna, huvudsakligen vattenlevande djur. Larverna har buskiga gälar och en olivfärgad kropp. Ungdjuren, som andas med lungor, är orange med röda prickar, omgivna av en svart kontur, i två rader, samt mer oregelbundet fördelade svarta prickar. Huden är torr och giftig, medan längden uppgår till mellan 3.5 och 8.5 cm. I vissa populationer saknas detta stadium. De vuxna djuren behåller de rödsvarta fläckarna, men huden på ovansidan är grönbrun till gulbrun, och buken är gul med svarta fläckar. Huden är lätt fuktig. Längden varierar mellan 7 och 12.4 cm. Under parningstiden blir hanens bakben större och utvecklar svarta, horniga utväxter på låren, kloaken svullnar och stjärten får en vågig kam. Djuret lever främst i vatten, men kan också klara sig på land. Den östliga rödprickiga salamandern finns i hela östra USA och sydöstligaste Kanada. Larverna och de vuxna djuren lever båda i sötvattenssamlingar, gärna med dyig botten, som småsjöar, dammar, diken och kärr. De vuxna djuren kan emellertid lämna vattensamlingen de lever i och vistas på land, till exempel vid torka. Det förekommer också att de går upp på land för att bli kvitt hudparasiter. Den landlevande ungdjursfasen lever på sjöstränder och i skog, där den gärna är aktiv i förnaskiktet under fuktiga nätter. Under regnväder kan de även vara aktiva under dagen. Individerna i denna fas hävdar revir. Larverna lever främst på olika mindre djur, först zooplankton, senare litet större djur. Viss kannibalism förekommer. Även ungdjuren lever av ryggradslösa djur, bland annat uppsöker de svampar för att äta av tvåvingar som lever på dessa. De fullvuxna djuren lever av ett stort antal ryggradslösa djur som zooplankton, märlkräftor, flera typer av insekter, iglar, snäckor, musslor, småfisk, fiskägg samt grodägg och -yngel. Alla faserna av fortplantningen sker i vatten. Leken äger rum från slutet av vintern till tidig vår. Under denna omfamnar hanen honan (amplexus) med sina bakben just bakom honans framben. Senare avsätter han en spermatofor som honan tar upp med sin kloak. Det är inte ovanligt att två hanar leker, i vilket fall de brukar äta upp spermatoforen efteråt. Efter parningen lägger honan mellan 200 och 400 ägg, som kläcks efter 3 till 8 veckor, på olika vattenväxter. Den östliga rödprickiga salamandern är klassad som livskraftig ("LC"), och populationen är stabil. Vägbyggnation hotar livsmiljön och rörligheten för djuren samt inplantering av ädelfisk som blågälad solabborre innebär ett visst hot mot larverna, å andra sidan drar djuren fördel av anläggningen av jordbruksdammar som sker i utbredningsområdet samt bävrarnas dammbyggen.
Sandödla
Sandödla (Lacerta agilis) är en äggläggande ödla av släktet halsbandsödlor (Lacerta), som föredrar öppna landskapstyper med lägre vegetation. Den förekommer i de tempererade delarna av palearktis, från mellersta och södra Europa, till Sibirien i öster och mellersta Sverige i norr. Det lever av små ryggradslösa djur som insekter. Hanen känns igen på den gröna färgen - de flesta europeiska ödlor har en övervägande brun färg. Sandödlan är en medelstor art med en mer robust kropp och större huvud änärbesläktade arter. Sandödlan skiljer sig från den i Skandinavien vanligare skogsödlan genom att den har gomtänder. Sandödlan blir även upp till 28 centimeter lång, i Norden dock som mest 23 cm, och är alltså betydligt större än skogsödlan. Den har fyra små fjällplåtar mellan näsborren och ögat. Grundfärgen är gråbrun eller grön, ofta med längsgående rader av svarta fläckar. Längs ryggen har den ett band med små fjäll, klart mindre än övriga fjäll på ryggen. På buken är hannen ljust grönaktig, medan honan där är vitaktig. Under parningstiden blir hanens sidor intensivt gröna. Sandödlan förekommer från mellersta och södra Europa, till Sibirien i öster. I Skandinavien förekommer den naturligt så långt norr ut som till Dalarna och trakten av Gävle i Sverige. Den förekommer inte i Norge och i Finland betraktas den som en "invasiv art av nationell betydelse". Där har den observerats i södra och mellersta delarna av landet, upp till Norra Österbotten. Sandödlan är tillsammans med skogsödla och kopparödla de enda ödlor som naturligt förekommer i Skandinavien. Arten föredrar varma sydsluttningar i sand- och grustäkter, men kan även förekomma på jordbankar som järnvägsvallar och kraftledningsgator, samt i skogsbryn, på sandstränder och hedartade marker. Födan består främst av ryggradslösa djur som gräshoppor, skalbaggar, fjärilslarver och spindlar. Det händer att den även äter individer av sin egen art. Sandödlan kan bli upp till 19 år gammal. Den är äggläggande och lägger 5–12 mjukskaliga, avlånga ägg i en håla som honan har grävt i sandig jord. Efter äggläggningen täcker hon över äggen och låter sandens värme ruva äggen. De kläcks efter 70–80 dygn beroende på temperatur. Bland predatorer kan nämnas fåglar som hägrar och fasaner, däggdjur som grävling och tamkatt samt hasselsnok. Sandödlan kan släppa svansen om den känner sig hotad. Då svansen rör sig ett tag efter att den lossnat kan den tjäna som lockbete för en predator. Svansen växer sedan ut igen.
Grönland
Nästa viktiga punkt i Grönlands historia inträffade då köpmannen och missionären Hans Egede ankom 1721 och startade en ny bosättning, som lockade nya europeiska invandrare till Grönland. Bland annat lockades under 1700- och 1800-talet jägare från Nederländerna, Danmark och Tyskland till Grönland för att fånga valar. 1814 blev Grönland dansk koloni när Norge övergick från Danmark till Sverige, medan Danmark behöll de norska kolonierna. Högsta punkten är Gunnbjørn med 3 700 meter (se även Grönlands ytterpunkter). På sydvästra Grönland finns några av jordens äldsta bergarter, i form av Isuaformationen som är cirka 3,8 miljarder år gamla. Bergarterna i Isuaformationen bildades, till skillnad från andra kända likåldriga bergarter, på jordens yta och kan därför bidra med en ökad kunskap om hur den tidiga jorden såg ut och förutsättningarna för liv under den perioden. Norra Grönland består till största delen av paleozoiska bergarter. Grönland har arktiskt klimat med undantag av några få platser som har subarktiskt klimat, till exempel Narsarsuaq. Vid västkusten är det lite mildare till följd av Golfströmmen. Temperaturen på inlandsisen har en minimum på –70 °C och når på sommaren nollgradigt. I fjordarna på sydvästra Grönland uppnår emellertid ofta dagstemperaturen omkring +20 °C under sommaren, vilket tillåter en förhållandevis rik ängs- och buskvegetation med lågvuxen björkskog på sina platser. Kustlinjer som är isfria är täckt av tundra. Djurlivet som innefattar åtta landdäggdjur är typiskt för tundran med isbjörn, ren, myskoxe, fjällräv (som förekommer i två varianter, vit och blå), varg, hermelin, polarhare. Halsbandslämmel är den enda smågnagaren. Det har observerats omkring 180 fågelarter på Grönland, varibland 50 arter häckar på öarna. Bland de senare märks jaktfalk (en vit underart som endast förekommer på Grönland kallas Grönlandsfalk), pilgrimsfalk, havsörn, fjälluggla, islom, smålom, stormfågel, praktejder, ejder, fjällripa, stenskvätta, snösiska, gråsiska, snösparv, lappsparv sex arter gäss samt ett flertal måsarter. Därtill alla i Europa förekommande arter av alkor. Kräl- och groddjur saknas helt. Grönland är fattigt på ryggradslösa djur: Bland insekterna finns det endast omkring 700 arter. Helt saknas gräshoppor, trollsländor, myror och getingar. Den huvudsakliga insektsfaunan utgörs av stickmyggor, svidknott, fjädermyggor och flugor. Dessutom finns ett 50-tal skalbaggsarter, fem högarktiska fjärilar, ett antal mätare och nattflyn samt två humlearter, Bombus polaris och dess boparasit Bombus natvigi. (Tidigare betraktades dessa som geografiska former av polarhumlan respektive tundrahumlan, men sedan 2015 betraktas de nordamerikanska formerna, inklusive de grönländska, som egna arter.) En vanlig skinnbagge är Nysius groenlandicus, som finns överallt på fjällsippor. Av övriga ryggradslösa djur finns det ett 60-tal spindlar, sex arter snäckor (fyra arter landlevande och två arter sötvattenslevande). Längs Grönlands kuster förekommer sex arter av sälar, sexton arter tandvalar och sex arter bardvalar. Dessutom omkring 100 fiskarter. För ungefär 200 miljoner år sedan var Grönland täckt med skog, och klimatet var så varmt att sköldpaddor och jätteödlor levde där. På Grönland förekommer omkring 500 inhemska växtarter samt ett antal kulturspridda växter. Bland de inhemska arterna märks låga skogar av glasbjörk och ripvide. På sydvästra Grönland förekommer al, och i kustnära varma regioner förekommer rishedar med dvärgbjörk, odon, skvattram, lingon, stjärnblommor och lappspira. På tundran förekommer kantljung, ishavsvide, fjällsippa, grönländsk fjällsippa och fjällvallmo. Grönlands statschef är Danmarks monark, för närvarande Margrethe II. Grönlands landsting har 31 ledamöter och väljer en regeringsbildare titulerad landsstyreformand på danska. Grönland är till skillnad från Danmark inte medlem av EU.
Bältdjur
Bältdjur eller bältor, och även kallade armadiller och armadillos, (Dasypodidae) är den enda nu levande familjen inom ordningen pansrade trögdjur (Cingulata) i överordningen trögdjur. Familjen består av små däggdjur med hårt skal. De är kända för att kunna rulla ihop sig och lever på de amerikanska kontinenterna från norra delarna av Argentina till södra USA. Bältor äter växter och små insekter. Deras närmaste släktingar är myrslokar och sengångare. Ordningen Cingulata som tidigare även benämnts Loricata, omfattar även de utdöda familjerna Pampatheriidae och glyptodonter (Glyptodontidae). Bältdjurens "pansar" består av plattor som är bildade av horn- och benämne. Vid fram- och bakkroppen är plattorna sammanvuxna till fasta sköldar. I mitten finns tvärgående ringar som är öppna vid buken och avgränsade mot varandra genom hudveck. På så sätt åstadkommer dessa djur en påfallande flexibilitet. Individernas undersida är täckt av mjuk hud och päls. Pansarets färg varierar beroende på art mellan mörk och gul- eller vitaktiga. Huden vid de opansrade kroppsdelarna är grå- till brunaktig. Huvudet blir hos flera arter spetsigare fram till nosen och på ovansidan av huvudet finns likaså benplattor. Hos andra arter har huvudet samma form som en skyffel. Öronen kan vara spetsiga eller avrundade och ögonen är små. Vid de korta extremiteterna finns kraftiga klor. Antalet fingrar respektive tår är tre till fem vid framtassarna och fem vid bakfötterna. Den spetsiga svansen är täckt med benringar. Arternas storlek varierar mellan 15 centimeters längd, 100 gram vikt hos Chlamyphorus truncatus och arten jättebälta (Priodontes giganteus) som blir 60 kg tung och ungefär en meter lång (utan svans). Bältdjur lever enbart i Amerika. De flesta arterna förekommer i södra Sydamerika (Brasilien, Bolivia, Paraguay och Argentina). I Centralamerika förekommer bara två arter, däribland den med största utbredningsområdet, niobandad bälta (Dasypus novemcinctus), som förekommer i nästan hela Syd- och Centralamerika och så långt norrut som till USA:södra delar. Den andra arten i Centralamerika är Cabassous centralis. Bältdjur föredrar torra regioner som halvöknar, stäpper och savanner. De flesta lever ensamma och delar inte sina bon med artfränder. De är vanligen aktiva på natten. Med sin långa klibbiga tunga och de små tänderna är de specialiserade på insekter och andra ryggradslösa djur. Stora arter äter dessutom mindre ryggradsdjur som ödlor och möss, i undantagsfall även as och växter. Med sitt särskilt välutvecklade luktsinne upptäcker dessa djur byten som vistas ner till 20 centimeter under markytan. Bältdjur kan sluta att andas i upp till 6 minuter när de gräver efter bytet. Jättebältan har 15 cm långa klor, vilket är rekord i hela djurriket. Arten har inga problem att öppna stenhårda termitbon. Trots den skenbart grova kroppsbyggnaden har de god förmåga att röra sig. Bältdjur kan även simma och fyller därvid sin magsäck och tarm med luft så att de inte drunknar. På så sätt korsar de mindre vattendrag. Innan de sover gräver sig bältdjur in i jorden. Vid fara lägger de sig tätt på marken eller rullar ihop sig till klot. Särskilt hos släktet Tolypeutes är skalen så täta att ingen fiende (med undantag av jaguaren) har möjlighet att bryta djurets pansar. Ibland använder de även sina klor för att försvara sig. I naturen blir bältdjur 12 till 18 år gamla. Djur i fångenskap har blivit upp till 30 år gamla. Hos några arter vilar ägget efter befruktningen några månader innan den egentliga dräktigheten börjar. På så sätt undviker de att ungdjuret föds under svåra förhållanden. Dräktigheten varar i cirka fyra månader och ungdjuret föds i ett underjordiskt bo. Ungdjuret har i början en mjuk och läderartad hud. Efter några veckor slutar honan att ge di. Niobandad bälta är "landskapsdjur" (state small mammal) för Texas, USA. En bälta är sköldhållare i Grenadas statsvapen. Chaetophractus vellerosus.
