Georges Cuvier
Jean Léopold Nicolas Frédéric Cuvier, känd som Georges Cuvier, född 23 augusti 1769 i Montbéliard i dåvarande Württemberg, död 13 maj 1832 i Paris, var en fransk zoolog och paleontolog, adlad till baron. Cuvier var den förste som studerade paleontologi som en zoologisk vetenskap. Cuvier anses också vara den jämförande anatomins fader, då han rekonstruerade hela skelett av fossila, dittills okända fyrfotadjur. Inom systematiken förbättrade han Carl von Linnés sexualsystem. Han ansåg att djurens anatomi följde grundläggande naturlagar på samma sätt de fysikaliska lagarna. Cuvier föddes år 1769 i Montbéliard som då tillhörde Hertigdömet Württemberg, och blev fransk medborgare först år 1793. Han studerade i Stuttgart, och antog efter avlagda examina plats som lärare hos en grevlig familj i Normandie. Där fick han tillfälle att undersöka såväl havets djurvärld och fossila avlagringar. De skrifter som han utvecklade i ämnet blev så uppmärksammade, att han 1795 kallades till Paris, där han blev lärare vid École centrale. Redan 1796 blev han även medlem av Institut de France och började nu publicera en rad smärre arbeten främst över lägre havsdjur. 1796 lade han i sin Om arterna av levande elefanter och fossila en revolutionerande upptäckt. Genom de franska militära framgångarna i Nederländerna hade man lagt beslag på en privat samling av fossila "elefanter" i Haag och sänt dem till Paris. Cuvier lät nu jämföra dessa afrikanska och indiska elefanter. När han jämförde deras tänder och käkar upptäckte han att de i form och storlek på benen skilde sig från de levande elefantarterna, och ansåg att de fossila elefanterna borde klassas som en egen art. Till skillnad från de indiska och afrikanska elefanterna återfanns inte dessa ben i tropiska klimat. När kort därpå den första helt bevarade kroppen från Sibiriens permafrost dokumenterades, gav Cuviers tankar ytterligare stöd. Cuvier gav arten namnet Mammut. Han blev professor vid Collège de France 1799, och senare professor i jämförande anatomi vid naturhistoriska museet, och började 1800 tillsammans med Georges Louis Duvernoy och André Marie Constant Duméril utge de berömda Leçons d'anatomie comparée, vilka dock aldrig fullbordades. 1803 blev Cuvier franska vetenskapsakademins ständige sekreterare. 1814 blev han statsråd och 1831 pär av Frankrike. Senare fortsatte Cuvier sitt katalogiseringsarbete. Han kom även därefter att upptäcka och identifiera ytterligare en elefantart, Mastodonten. Han lyckades även identifiera ett djur som påminde om en jättelik sengångare, Megatherium. Bland djupare avlagringar hittade Cuvier andra fynd, och kunde där identifiera en stor havsödla Mosasurus i samma lager fann han även utdöda krokodilarter. Cuvier tolkade dessa skilda geologiska lager utmärkta av olika djurarter, utifrån en katastrofteori, där han menade att varje system eller tidsålder hade haft sin särskilda växt- och djurvärld som hade gått under på grund av stora katastrofer av syndaflodens styrka. Nya arter hade sedan uppkommit genom nyskapelse och skikten från olika tidsåldrar innehåller därför olika uppsättningar fossil. Han baserade denna teori på observationer i äldre geologiska skikt vilka fanns under de yngre lagren, där han hittade lämningar efter djur som ju längre ned han kom hade allt mindre gemensamt med samtidens djur. Han kom här i konflikt med Jean-Baptiste de Lamarck och Étienne Geoffroy Saint-Hilaire som menade sig finna tecken på att nya arter utvecklat sig ur gamla. Eftersom han, såsom de flesta i början av 1800-talet, antog att ganska kort tid hade förflutit sedan världens skapelse, enligt Bibelns berättelser som satte världens skapelse till omkring 4000 f Kr, drog han den slutsatsen som sagts ovan att en rad naturkatastrofer hade utplånat hela djurarter och låg bakom planeternas moderna geografiska beskaffenhet. Cuvier trodde att ödelagda områden återbefolkades genom inflyttning av djur som hade skonats.
Anderna
Klimatet i Anderna varierar mycket, beroende på höjd, breddgrad och närheten till havet. Norra delen av Anderna ligger på samma breddgrader som Västafrika, medan de sydliga delarna nästan når ända ner till Antarktis. I norr är klimatet därför övervägande varmt och fuktigt, medan det i söder är kallt och blåsigt. Den västra delen av Anderna i Chile, mot Stilla havets kust är väldigt torr. Också i sydöst, i de södra delarna av Argentina är det ganska torrt. På högre höjder är det också kallare än på lägre platser. I södra Anderna finns det glaciärer. Geologiskt sett är Anderna en ganska ung och seismologiskt orolig bergskedja, som har bildats genom oceaniska litosfärplattors subduktion under den sydamerikanska kontinentalplattan. I dagsläget är det Nazcaplattan som subdukteras under Sydamerika. Bergarterna varierar något från område till område, men magmatiska bergarter är vanliga. I Anderna finns fyndigheter av koppar och tenn. Man bryter också järnmalm, silver, guld, olika legeringsmetaller och salpeter. Det finns en lång historia av gruvdrift i Anderna, från de spanska silvergruvorna i Potosí på 1500-talet till de omfattande nuvarande porfyrkopparfyndigheterna i Chuquicamata och Escondida i Chile och Toquepala i Peru. Andra metaller som kan hittas är järn, guld och tenn utöver icke-metalliska resurser som även de är viktiga. Ursprungsbefolkningen i Anderna var Sydamerikas indianer, som aymara och quechuafolket. I Anderna låg också det legendomsusade Inkariket, som hade en högt utvecklad kultur både inom jordbruk och byggandet av akvedukter och broar. De första européer som såg Anderna var de spanska och portugisiska conquistadorerna. De lågt liggande sluttningarna på stillahavssidan i Colombia och Ecuador täcks av tropiska regnskogar. En mängd olika arter av växter och djur lever här, bland annat sengångare, jaguarer, vrålapor, fladdermöss, ralltrastar och klippfågel. På de högre höjderna återfinns skog anpassad för tempererat klimat. I de bolivianska delarna växer Kinaträd (Cinchona) vars bark används för att framställa bland annat kinin som används som läkemedel mot malaria. I mycket höglänta områden i Ecuador, Peru och Bolivia återfinns skog av släktet Polylepis. Träden, som lokalbefolkningen kallar Queñua, Yagual, Quinua med flera, återfinns på 4 500 meter över havet. Virket har använts som byggnadsmaterial och för eldning vilket medfört att skogsbestånden successivt minskat sedan Inkarikets period. Numera återstår endast 10 procent av skogarna och träden anses vara starkt utrotningshotade.1). I Chile finns alerceträdet som kan bli mer än 2000 år gammalt. Puyaväxten och kandelaberkaktus finns i Peru, liksom blomman calandrina. Laman återfinns i högt belägna områden i företrädesvis Peru och Bolivia. Alpackan har domesticerats för sin ull. Vikunja och guanaco finns också här. Vikunjan jagades en gång nästan till utrotning för sin fina ulls skull, men blev sedan skyddad. Den nattlevande chinchillan är en hotad gnagare som återfinns i Anderna. Också den har jagats för pälsen skull. Viscaschan är en annan gnagare som lever här. Andra däggdjur på inkluderar huemuler, en slags hjortar, manvarg och puma. Den sydamerikanska kondoren är den största fågeln i sitt slag i den västra hemisfären. Den livnär sig främst på döda djur. Här finns också fåglar som tofscaracara och tofstinamon. I södra Anderna finns en speciell typ av högslätt som kallas för puna. Kännetecknande för den är att det är väldigt blåsigt och att nätterna är mycket kyliga. Vegetationen är också mycket sparsam. Atacamaöknen är ett annat speciellt område i Anderna. Här regnar det ytterst sällan och det enda vatten många ökenväxter får kommer från den dimma som kondenserar från Stilla havet och som ibland sveper in över land.
Animal Crossing: New Leaf
Animal Crossing: New Leaf (とびだせどうぶつの森, Tobidase Dōbutsu no Mori?, engelsk översättning "Animal Forest: Jump Out") är ett spel till Nintendo 3DS som släpptes 8 november 2012 i Japan, 7 februari 2013 i Sydkorea och i USA och resten av världen under juni 2013. 2016 släpptes en uppdatering på spelet vid namnet, Animal Crossing: New Leaf - Welcome amiibo. Spelet är det senaste spelet i Animal Crossing-serien där den kontrollerade spelfiguren lever i en by befolkad av antropomorfa djur. Spelet annonserades under E3 2010. Under en Nintendokonferens i oktober 2012 bekräftades att den amerikanska titeln på spelet kommer att vara Animal Crossing: New Leaf. Detta blev också den europeiska titeln. En trailer släpptes på E3 2011 och i en utställningsmonter visades nya funktioner i spelet. Första spelaren spelar som byns borgmästare. Andra karaktärer som skapas i samma spel är endast invånare i byn. Spelaren har förmågan att simma i havet som gränsar till byn. Runtom i staden kan spelaren placera ut bänkar, möjliga för spelaren att sitta på. Som borgmästare kan man även bestämma byns olika lagar och regler, bland annat vilka öppettider de olika affärerna ska ha. Det droppar vatten från blommor och andra växter som nyligen blivit vattnade. Som borgmästare kan man själv skräddarsy sin egen stad genom att välja exempelvis var och om bänkar, broar, byggnader, lyktor, campingplatser, brunnar och andra föremål ska placeras. Om spelaren väljer att bygga Brewsters café finns även möjligheten att efter ett tag skaffa deltidsjobb där. Två olika typer av polisstationer kan byggas. Övriga byggnader som finns/kan läggas till i staden är museum, blomaffär, klädaffär, möbelaffär, skoaffär och återvinningscentral. Spelaren börjar i ett tält istället för ett hus. Tältet kan sedan uppgraderas. Vissa möbler kan placeras på väggen. Plantor som används som dekorationer i huset ändrar färg med årstiderna. För att ha råd med att betala av huslånet kan spelaren be grannarna om hjälp med finansiella donationer. Nya blommor samt körsbärsträd dyker upp. Tom Nook återvänder som ägare till möbelaffären. Timmy och Tommy kan träffas på i en annan möbelaffär. Leif (japanskt namn: Reiji) är en sengångare och ägaren till blomsteraffären. En alpacka par, Reese och Cyrus, driver återvinningscentralen. Brewster är återigen ägaren till caféet. Två nya djurraser för byborna, renar och hamstrar. Två personligheter dyker också upp, Smug (självbelåten) och Uchi. Uchi (うち) är en pronomen i japan som associeras främst användas av utgående kvinnor. Man kan spela flera personer via WiFi. Spelaren kan designa skor och byxor, utöver den tidigare funktionen att designa tröjor, hattar och andra accessoarer. Spelaren kan dricka kaffe samt äta glass.
Trögdjur
Trögdjur (Xenarthra) är en monofyletisk djurgrupp i klassen däggdjur vars taxonomiska nivå är omdiskuterad. Gruppen omfattar ordningarna håriga trögdjur och bältdjur vilka idag enbart förekommer på de två amerikanska kontinenterna. Trögdjur har anpassat sig till olika habitat och skiljer sig därför mycket i utseende. Längden hos de nu levande arterna varierar mellan 12,5 centimeter (mantelbältor) och 120 centimeter (jättemyrslok). Vikten skiftar därför mellan 85 gram och 40 kilogram. Den utdöda jättesengångare var däremot mycket större. Några medlemmar i överfamiljen är typiska exempel för konvergent evolution. Till exempel har flera trögdjur förlorat sina tänder och utbildat en längre tunga för att anpassa sig till födan av insekter och maskar. På så sätt liknar de myrpiggsvin och myrkottar som tillhör överfamiljerna kloakdjur respektive Laurasiatheria. Med undantag av arten niobandad bälta (Dasypus novemcinctus) som även förekommer i Nordamerika lever alla trögdjur i tropiska och subtropiska regioner av Central- och Sydamerika. Det finns tecken på att utdöda arter levde i Afrika och Europa. Under epoken eocen fanns trögdjur i Antarktis. Trögdjurens uppkomst dateras idag med hjälp av molekylärgenetiska undersökningar till kritan för 90 till 100 miljoner år sedan. Fossil som liknade dagens kända arter finns från paleocen (för 55 miljoner år sedan) för bältdjur respektive från eocen (för 45 miljoner år sedan) för sengångare och från miocen (för 20 miljoner år sedan) för myrslokar. Det äldsta kända fossilet för myrslokar, Eurotamandua joresi, hittades i Messels gruva i Tyskland men trögdjurens födelseplats antas ligga vid brytlinjen mellan Sydamerika och Antarktis eller i Afrika. I samma gruva hittades fossil till ett annat släkte, Eomanis, som räknas till familjen myrkottar. Vissa forskare hävdar att alla fossil från gruvan tillhör samma art men upptäckaren av Eomanis, den tyske paleontologen Gerhard Storch, påpekar att det finns tydliga skillnader i skelettens konstruktion. I Antarktis hade överordningen en större artrikedom och här hittades fossil av över 200 utdöda arter, däribland jättesengångare och Glyptodontidae. Några zoologer antar att den utdöda systematiska gruppen Meridiungulata, en sorts sydamerikanska växtätande hovdjur, är nära släkt med trögdjuren. Trögdjur räknas idag bredvid Afrotheria, Euarchontoglires och Laurasiatheria som en av de fyra stora grupperna i infraklassen högre däggdjur (Eutheria). Med stor sannolikhet bildar Euarchontoglires och Laurasiatheria ett gemensamt taxon med namnet Boreoeutheria, men relationen till de andra grupperna är omstridd. Vissa forskare hävdar att trögdjur utgör systergruppen till ett gemensamt taxon av Afrotheria och Boreoeutheria. Andra zoologer tror att trögdjur och Afrotheria bildar ett taxon (Atlantogenata) som är systergruppen till Boreoeutheria. Tidigare betraktades trögdjuren som en ordning men idag har den delats upp på de båda ordningarna Cingulata och Pilosa. Idag placeras vissa auktoriteter taxonet Xenarthra på nivån av magnordning men dess placering är omdiskuterad. Dock är det fastställt att taxonet Xenarthra utgör en monofyletisk grupp vilket har bekräftats med olika morfologiska och molekylärgenetiska studier. Jämfört med det stora antalet kända utdöda arter är dagens 29 arter ganska få. På så sätt utgör de bara 1,2 % av alla levande högre däggdjur. Trögdjur delas i två ordningar. Ordning Cingulata - pansrade trögdjur Familj Pampatheriidae (utdöd). Familj Glyptodontidae (utdöd) Doedicurus (utdöd). Glyptotherium texanum (utdöd). Familj Dasypodidae - bältor Chlamyphorus truncatus. Chaetophractus vellerosus. Ordning Pilosa - håriga trögdjur Underordning Folivora - sengångare Familj Bradypodidae - tretåiga sengångare Bradypus variegatus. Familj Megalonychidae - tvåtåiga sengångare Choloepus hoffmanni. Megalonyx jeffersonii (utdöd). Familj Mylodontidae (utdöd). Underordning Vermilingua Familj Cyclopedidae - silkesmyrslokar Cyclopes didactylus.
Bältdjur
Bältdjur eller bältor, och även kallade armadiller och armadillos, (Dasypodidae) är den enda nu levande familjen inom ordningen pansrade trögdjur (Cingulata) i överordningen trögdjur. Familjen består av små däggdjur med hårt skal. De är kända för att kunna rulla ihop sig och lever på de amerikanska kontinenterna från norra delarna av Argentina till södra USA. Bältor äter växter och små insekter. Deras närmaste släktingar är myrslokar och sengångare. Ordningen Cingulata som tidigare även benämnts Loricata, omfattar även de utdöda familjerna Pampatheriidae och glyptodonter (Glyptodontidae). Bältdjurens "pansar" består av plattor som är bildade av horn- och benämne. Vid fram- och bakkroppen är plattorna sammanvuxna till fasta sköldar. I mitten finns tvärgående ringar som är öppna vid buken och avgränsade mot varandra genom hudveck. På så sätt åstadkommer dessa djur en påfallande flexibilitet. Individernas undersida är täckt av mjuk hud och päls. Pansarets färg varierar beroende på art mellan mörk och gul- eller vitaktiga. Huden vid de opansrade kroppsdelarna är grå- till brunaktig. Huvudet blir hos flera arter spetsigare fram till nosen och på ovansidan av huvudet finns likaså benplattor. Hos andra arter har huvudet samma form som en skyffel. Öronen kan vara spetsiga eller avrundade och ögonen är små. Vid de korta extremiteterna finns kraftiga klor. Antalet fingrar respektive tår är tre till fem vid framtassarna och fem vid bakfötterna. Den spetsiga svansen är täckt med benringar. Arternas storlek varierar mellan 15 centimeters längd, 100 gram vikt hos Chlamyphorus truncatus och arten jättebälta (Priodontes giganteus) som blir 60 kg tung och ungefär en meter lång (utan svans). Bältdjur lever enbart i Amerika. De flesta arterna förekommer i södra Sydamerika (Brasilien, Bolivia, Paraguay och Argentina). I Centralamerika förekommer bara två arter, däribland den med största utbredningsområdet, niobandad bälta (Dasypus novemcinctus), som förekommer i nästan hela Syd- och Centralamerika och så långt norrut som till USA:södra delar. Den andra arten i Centralamerika är Cabassous centralis. Bältdjur föredrar torra regioner som halvöknar, stäpper och savanner. De flesta lever ensamma och delar inte sina bon med artfränder. De är vanligen aktiva på natten. Med sin långa klibbiga tunga och de små tänderna är de specialiserade på insekter och andra ryggradslösa djur. Stora arter äter dessutom mindre ryggradsdjur som ödlor och möss, i undantagsfall även as och växter. Med sitt särskilt välutvecklade luktsinne upptäcker dessa djur byten som vistas ner till 20 centimeter under markytan. Bältdjur kan sluta att andas i upp till 6 minuter när de gräver efter bytet. Jättebältan har 15 cm långa klor, vilket är rekord i hela djurriket. Arten har inga problem att öppna stenhårda termitbon. Trots den skenbart grova kroppsbyggnaden har de god förmåga att röra sig. Bältdjur kan även simma och fyller därvid sin magsäck och tarm med luft så att de inte drunknar. På så sätt korsar de mindre vattendrag. Innan de sover gräver sig bältdjur in i jorden. Vid fara lägger de sig tätt på marken eller rullar ihop sig till klot. Särskilt hos släktet Tolypeutes är skalen så täta att ingen fiende (med undantag av jaguaren) har möjlighet att bryta djurets pansar. Ibland använder de även sina klor för att försvara sig. I naturen blir bältdjur 12 till 18 år gamla. Djur i fångenskap har blivit upp till 30 år gamla. Hos några arter vilar ägget efter befruktningen några månader innan den egentliga dräktigheten börjar. På så sätt undviker de att ungdjuret föds under svåra förhållanden. Dräktigheten varar i cirka fyra månader och ungdjuret föds i ett underjordiskt bo. Ungdjuret har i början en mjuk och läderartad hud. Efter några veckor slutar honan att ge di. Niobandad bälta är "landskapsdjur" (state small mammal) för Texas, USA. En bälta är sköldhållare i Grenadas statsvapen. Chaetophractus vellerosus.
