Nygårdsängens naturreservat
Nygårdsängens naturreservat är ett naturreservat i Vassända socken i Vänersborgs kommun, vid Vänerns sydligaste spets mitt emot Quality Hotel. Reservatet upprättades år 1997 till följd och i avsikt att efterfölja de målsättningar vilka antogs under FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro 1992. Reservatet ligger vid sjön Vassbottens östra sida vid Korseberg. Området har både tätväxter men också öppna marker. Den öppna ytan består av största del vass men även buskar som gör att platsen är svårframkomlig. Området är ett reservat eftersom det lever rikligt med vatteninsekter och groddjur där, då dessa djur trivs i sumpmarker. Den stora mängden insekter är föda till många olika fågelarter. Det finns ett rikt fågelliv med flera sällsynta arter, såsom årta. Stranden är mycket viktig för rastande fåglar. Man kan även hitta sällsynta växter som ävjebrodd och grönskära på platsen. Nygårdsängen har fått sitt namn efter gården Nygården som redan var omtalad vid 1300-talet. Vid en gränsfejd på 1500-talet brändes gården ned, och ängen fick namnet Nygårdsängen. Efter det har det tagits lera från platsen till tillverkning av tegelsten på det närbelägna tegelbruket Nabbenbergs. Tegeltillverkningen lades ner så tidigt som 1967. Takten i vilken arter dött ut har synonymt med vår teknologiska utveckling ökat konstant, detta främst under de senaste 400 åren. Att mångfald då hotas ter sig föga förvånansvärt där bosättningar röjts av anledningen att främja teknologisk framfart samt samhällets tillväxt. Denna specifika plats är då i sammanhanget exempelvis häckningsplats för sällsynta fågelarter likt årta och andra arter vilka i näringskedjor/pyramider har en roll viktig att spela ut för att inte uppröra den sköra balans. Man försöker i bevarande syfte numera bibehålla (bevara mångfalden i) denna ytterst karaktäristiska miljö för framtida generationer genom, att på systematisk basis vårda jordarna genom att plöja vass och låta boskapsdjur (främst kor) beta. Nygårdsängen ett område som befinner sig väldigt nära vattnet. Tillgång till vattnet har gjort vegetationen i den här regionen väldigt rik. I området återfinns fuktängar, dammar och våtmark. Till följd av detta har området en väldigt bred biologisk mångfald. Ett exempel på en bred biologisk mångfald är den mängd alger, vass likväl som fågelarter vilka påträffats. Den större vattensalamandern har hittats i vassen, och är en rödlistad art. De befinner sig i vassen på våren, då det är parningstid. Det har även hittats en art av dykarbagge (Graphoderus Cinereus) som är den första i Västra Götaland. Den stora biologiska mångfalden på vatteninsekter, i kombination med en liten mängd fisk, utgör en stor betydelse av tillgången på föda till de häckande fåglarna som använder stranden och de små dammarna som en rastplats. På Nygårdsängen finns det tre olika ekosystem, bland annat ängar, torrmark och våtmark. På den torra delen av naturreservatet finns även nya som gamla träd och buskar vilket gör att det finns ett speciellt djurliv där av myror, sniglar, andra småkryp som livnär sig på träden och det som faller ner från dem. Medan i de andra delarna av reservatet finns det salamandrar som trivs i det fuktiga träsket. Medan de allra minsta djuren såsom spindlar och även sniglar trivs bättre på ängen där de alltid är skyddade av högt gräs. Nygårdsängen är ett så kallat kulturlandskap, på grund av att det finns ganska mycket stigar i området. Andra bevis på detta är att det finns bergkross och tegelpannor under mossan, samt att människor röjt bort vass och liknande i en del av sjön. Det finns inte heller några gamla träd kvar.
Ransbysätern
Ransbysätern är en säter (fäbod) i norra Värmland som brukades i tusen år som sommarbetesplats för boskap innan den i början på 1900-talet användes allt mindre för att i slutet på 1930-talet helt tas ur bruk.. År 1994 köpte Utmarksmuseet i norra Värmland en del av Ransbysätern av Ransby hemmansägare, med målet att iordningställa sätern. Den uppvuxna skogen avverkades och marken svedjades våren 1996. Idag är Ransbysätern ett turistmål där gammalt säterbruk bevaras så att säterbruket kan upplevas av besökare. Bestämning av Ransbysäterns ålder har föregåtts av en omfattande forskning. De metoder som använts är ortnamsstudier, inventering, kartering, arkeologiska utgrävningar och vegetationshistorisk analys som visar att man brukat området för återkommande bete/slåtter redan under senare delen av vikingatiden fram till modern tid i mer utvecklade former. Ännu vet man inte om människorna under den inledande extensiva fasen utnyttjade någon form av bosättning på sätern. Avståndet mellan Ransby nere i Klarälvsdalen och sätern är cirka 5 km om man följer sätervägen som efter cirka 1 km sammanfaller med Nordvärmlandsleden. Sätern ligger omkring 450 meter över havet. Stigningen är 300 meter. En karta från 1800-talets mitt, med husmarkeringar från tiden kring laga skifte, visar 18 brukare och 25 byggnader. Enligt den historiskt-etnologiska forskningen nådde det värmländska säterbruket sin höjdpunkt under 1800-talets senare del, vilket ersattes av en kontinuerlig nedläggning under 1900-talet. Runt sekelskiftet bestod sätern av cirka 6 säterstugor med tillhörande fähus, lador, mjölkbodar och andra uthus. När den togs ur bruk fanns endast en stuga kvar. Några hade flyttats och blivit sommarstugor, andra hade förfallit och ruttnat ner. När Riksantikvarieämbetet gör en fornminnesinventering i Torsby kommun 1990, vaknade intresset för regionens äldre historia. Inventeringen visade att Torsby tillhör landets fornlämningstätaste kommuner. I den nordligaste delen, Dalby, Södra Finnskoga och Norra Finnskoga socknar finns rikligt med produktionslämningar som fångstgropar för älg, järnframställningsplatser, kolningsgropar och övergivna sätrar på gårdarnas utmarker. Förutom fångstgropar från sten-, brons- och järnålder visade dessa undersökningar att man även producerat järn under förhistorisk tid (senast under 400-talet). I förstudier 1995-1996 till forskningsprojektet Bebyggelse, säterdrift och landskap valdes fyra sätrar ut som forskningsobjekt i Dalby socken, däribland Ransbysätern där man tog pollenprover för vegetationshistoriska studier. Vid kartering påträffades 51 husgrunder spridda över hela säterområdet. Tolv av dessa husgrunder har förmodligen varit bostadshus, eftersom de har rester efter eldstäder. Ett bostadshus och elva uthus bedömdes vara av ålderdomlig karaktär. Röjningsrösen återfanns i fem skilda områden, vilka bedömdes ha utgjort vallar. Den vegetationshistoriska analysen avslöjade att man hade använt området för återkommande bete/slåtter redan under vikingatiden (sent 900-tal). År 1994 köpte Utmarksmuseet i norra Värmland 15 hektar av Ransbysätern som tidigare tillhört Ransby hemmansägare. På sätermarken hade snabbväxande gran tagit fart. Skogen stod tät. Trots sin ringa ålder hade granskogen vuxit till grova dimensioner, markens sluttning mot sydväst och den rika myllan mellan stenarna gjorde växtbetingelserna goda. Åtta hektar avverkades, timmer och massaved togs tillvara, några stående träd sparades för fåglar, skalbaggar och andra småkryp. Marken som var täckt av ris med toppar och grenar svedjades våren 1996. På olika provytor såddes finnråg eller midsommarråg som den också kallas. Till de djur som anländer först efter en svedja hör den sotsvarta praktbaggen, en skalbagge, sedan kommer hackspetten och sorken, vilka följs av rovfåglar som hökar och ugglor. Sommartid finns servering av enklare skogsmat med kaffe och saft.
Bärfisar
Bärfisar (Pentatomidae) är en familj av halvvingar som omfattar över 6 000 arter. Bärfisar brukar också användas som namn för överfamiljen Pentatomoidea. Bärfisar är en stor grupp av insekter som har fått sitt namn efter att en del arter sprutar ut en obehagligt luktande vätska för att skrämma bort rovdjur. Den stickande odören kommer av att vätskan innehåller små spår av cyanider. Bärfisar har också en mycket rörlig sugsnabel med stickande och sugande mundelar som de använder till att äta med och långa, känsliga antenner som är ledade i fem segment. Kroppen är oftast ganska platt och ryggskölden är tydligt fyrdelad. Färgerna varierar mycket beroende på art, men många bärfisar, särskilt i tropikerna, är klart färgade i rött, blått och grönt. Längre norrut är de flesta arter mest bruna eller gröna. De varierar i storlek, från ungefär 5 till 45 mm. Bärfisar finns över större delen av världen. De har anpassat sig till många olika miljöer, från tropisk regnskog till torra öknar. I Sverige finns 28 arter i familjen bärfisar och ungefär 60 arter i överfamiljen Pentatomoidea. Bärfisar kan vara både rovdjur och växtätare. De arter som är rovdjur tar alla byten som är tillräckligt små eller svaga för att kunna övermannas, oftast mjukhudade djur som larver av olika slag. De sticker bytet med sin sugsnabel och suger i sig av innehållet. Bärfisar som är växtätare suger oftast växtsaft från blad. Flera arter är specialiserade och lever endast på en eller ett par olika växter. De klart färgade arterna lever ofta av växter som smakar illa eller är giftiga. Bärfisen kan dock ta upp dessa ämnen i sin kropp utan att skadas och dess färger är en varning till dess fiender att den inte är lämplig att äta. De flesta arter av bärfisar är ensamlevande, även om de ibland kan samlas i stora mängder där det finns gott om föda. Detta gör att några arter betraktas som skadedjur. Andra arter betraktas som nyttodjur, eftersom de äter andra skadegörare. Bärfisar fortplantar sig när det är gynnsamma förhållanden, särskilt beroende av temperaturen. I varmare delar av världen betyder det att fortplantningstiden kan varierar mycket mellan arterna, vissa fortplantar sig till och med så gott som året runt. I Sverige fortplantar sig bärfisarna under sommaren. Honan och hanen hittar varandra med hjälp av speciella doftämnen, så kallade feromoner. Vissa arter använder också ljudsignaler. Då gnider de benen mot varandra, likt gräshoppor, fast ljudet de frambringar är mycket svagare. När hanen finner en hona uppvisas ofta ett enkelt parningsbeteende, han går runt honan och knuffar försiktigt på henne med huvudet. Parningen sker med bakkropparna vända mot varandra, och på det sättet kan de sedan sitta ihop i flera timmar. Efteråt letar honan upp en lämplig plats att lägga sina ägg på, till exempel ett blad eller en växtstjälk. Många bärfisar är kända för att vårda sin avkomma ovanligt uppmärksamt för att vara insekter. Honorna av flera arter stannar nämligen kvar i närheten av äggen för att vakta dem. När äggen kläcks tar de små ungarna skydd under modern, som kan fortsätta att vakta dem i flera dagar, eller till och med veckor. Bärfisen har så kallad ofullständig metamorfos och dess ungar kallas nymfer. Dessa ömsar hud flera gånger innan de blir fullvuxna insekter. Ett dialektalt namn är skrubba, därav skrubb-bär (hönsbär, Cornus suecica), som har fått sitt namn därför att denna art av bärfisar gärna håller till på denna växt. Hönsbär har sin tur fått namn av att orrhöns gärna äter dess bär. Cimex [rotundatus] baccarum (L. 1758), kallas även stinkfly. Denna artikel är delvis baserad på en översättning från engelska Wikipedia. Alla dessa småkryp bärfisar. Alla dessa småkryp vanlig bärfis.
Växtätare
Växtätare (herbivorer, av latin herba, "växt", och voro, "sluka") är djur som är anatomiskt och fysiologiskt anpassade till födointag baserat på växter. Växtätande insekter och småkryp kan betecknas som fytofager (av grekiska fyton, "växt", och phagein, "äta"). Växtätare konsumerar huvudsakligen autotrofa organismer och är därför primärkonsumenter i näringspyramiden. Mikroorganismer som konsumerar levande växtmaterial räknas ofta som växtsjukdomar. Mikroorganismer som livnär sig på dött växtmaterial är saprofyter. Växtätare har olika roller i ekologin. Betande, lövätande, växtsugande, fröätande och fruktätande djur utnyttjar olika delar av växtsamhället. Betare äter gräs och örter ur fältskiktet. Lövätare livnär sig av löv, barr, knoppar och under vissa förhållanden även bark från träd och buskar. Växtsugare är alla insekter med stickande och sugande mundelar (alltså inte enbart den systematiska grupp som kallas växtsugare). Fröätare och fruktätare bidrar till växternas spridning genom frön och frukter som tappas eller passerar osmälta genom tarmkanalen. Växtätare är beroende av växter för sitt födointag. Genom samevolution med växterna har de utvecklat anpassningar för att kunna tillgodose sitt behov av växtföda trots att växterna under evolutionens lopp har utvecklat en försvarsarsenal mot växtätare. Växtätares anpassningar till växternas försvarsmekanismer betraktas som offensiva drag. De består av sådana egenskaper som möjliggör ökat födointag och förbättrar utnyttjandet av värdväxterna. Växterna å sin sida försvarar sina resurser för egen tillväxt och fortplantning genom att begränsa växtätares möjligheter att äta dem. Detta kan ske genom taggar och andra hårda ytterdelar eller genom biokemiskt försvar. Växtätare har utvecklat många anatomiska drag som underlättar konsumtionen av växtmaterial. Ryggradsdjur har tänder som återspeglar deras födopreferenser genom att tänderna är anpassade för att sönderdela en viss typ av växtdelar. Mjuka frukter, löv och frön ställer andra krav än grövre material som gräs eller kvistar. Kameler har tåliga munnar som låter dem äta av taggiga ökenplantor, medan giraffens långa griptunga låter den nå blad bakom acacians taggar. Hos växtätande fåglar är näbb och kräva anpassade för att mala sönder mjukare växtmaterial eller krossa hårda frön. Mundelarna hos växtätande insekter har också utvecklats olika beroende på egenskaperna hos de växtdelar de livnär sig av. Betande djur, som idisslare och hästdjur kan inte bryta ner gräsets cellulosa till stärkelse, men deras matsmältningssystem innehåller en tarmflora av mikroorganismer med enzymer som förmår utföra detta arbete. Symbiotisk mikroflora finns även i matsmältningssystemet hos många växtätande insekter. Kameler har ovanligt hög tolerans mot salthalter i födan. Insekter kan ha matsmältningsenzymer, som sönderdelar och oskadliggör giftiga ämnen i värdväxten. Larven av tobakssvärmare, Manduca sexta, klarar exempelvis att livnära sig på bladen av tobaksplantor utan att förgiftas av nikotinet. Saliven hos bladlöss innehåller ämnen som bildar en barriär mellan bladlusens sugsnabel och växtcellerna, vilket minskar växtens kemiska försvarsreaktion.
