Carl Borromäus Andreas Ruthart
Carl Borromäus Andreas Ruthart, född 1630, död 1703, var en tysk målare. Ruthart var medlem av Lukasgillet i Antwerpen 1663–1664, vistades 1664 i Regensburg och 1672 i Venedig. Han blev munk och dog sannolikt i Rom. Ruthart målade egentligen jakt och vilda djur, men på slutet även kyrkliga bilder. Dessutom finns av honom några historiska målningar, David kallas till kung (i Oldenburg) samt Circe och Odysseus (i Dresden). Av hans djurstycken kan nämnas Hetsade hjortar och Strid mellan björnar och hundar (i Dresden), Vilande villebråd och Hjort söndersliten av leoparder (i Palazzo Pitti, Florens), Björnjakt (i Louvren) samt flera i Wiens privatsamlingar. I Sveriges Nationalmuseum finnas Vilda djur i en bergsklyfta, Hjortjakt och Tre vilande hjortar (1665). Han efterlämnade även några sällsynta raderingar. Ruthart är representerad vid bland annat Nationalmuseum i Stockholm.
Astrid Bergman Sucksdorff
Astrid Bergman Sucksdorff, född Bergman den 17 januari 1927 i Solna, död 12 januari 2015 i Skara, var en svensk naturfotograf och författare till bland annat barnböcker. Astrid Bergman Sucksdorff var dotter till den välkände forskningsresande Sten Bergman och hans hustru Dagny. Hon var fotograf och barnboksförfattare med en synnerligen lång karriär. Vägen in till fotografyrket gick via en tjänst som assistent till en Stockholmsfotograf innan hon fyllt 20 år. Som fotograf var hon verksam inom dokumentär-, konst- och naturfotografi. Den första tiden som yrkesfotograf dominerades av uppdrag för dagstidningar och veckopress. Sin sista bok publicerade Sucksdorff endast några få år innan hon avled 2015. Under 1948 formerades en grupp unga fotografer, som hade en gemensam syn på att den då dominerande smakriktningen inom den etablerade svenska fotografin var gammaldags, stelbent och likriktad. I gruppen som kallade sig "De unga" fanns ett flertal av de fotografer som senare kom att dominera svensk fotografi under andra halvan av 1900-talet. Det var namn som Hans Hammarskjöld, Lennart Nilsson, Tore Johnson och Christer Strömholm. Året efter formandet av "De Unga" arrangerades en utställning med titeln "Unga fotografer" som idag betraktas som genombrottet för fotografi som konstform i Sverige. Astrid Bergman ingick som en av tre kvinnliga fotografer i utställningen. 1952 fick Astrid Bergman förfrågan från filmaren Arne Sucksdorff om att bli stillbildsfotograf vid dennes första långfilmprojekt Det stora äventyret. Astrid och Arne delade ett starkt naturintresse och blev snart ett par. I samband med filmningen i de sörmländska skogarna fick Astrid ansvar för en skadad rävunge och detta ledde till det fotoprojekt som resulterade i hennes första fotobok för barn Micki rävungen. Bilderna från den boken är de bilder som senare visats i en utomhusutställning hos Landskrona Foto. Samarbetet med Arne Sucksdorff gjorde att Astrid drogs in i ett flertal filmprojekt. En av filmerna, En djungelsaga, spelades in i Indien och de tillbringade långa perioder där. I början av 1960-talet gick de dock skilda vägar. Efter en lång period av resor och utlandsboende blev Astrid Bergman Sucksdorff bofast i Sverige och förutom uppdrag till tidskrifter inriktades hennes fotografi mot naturfotografi och författande av barnböcker. 1984 tilldelades hon Astrid Lindgren-priset för sina drygt 20 barnböcker där fotografierna var centrala. I sina memoarer "Med livet i fokus", utgivna 1997, berättar hon om ett högst spännande och mångskiftande liv. Astrid Bergman Sucksdorff var dotter till Dagny och Sten Bergman. Hon var gift 1949–1953 med Sven Gillsäter, 1953–1964 med Arne Sucksdorff och från 1967 med Gösta Vogel-Rödin (1924–98). Hon var sista tiden bosatt i Skara och avled 2015. Hennes fotografiska arv förvaltas sedan 2015 av Landskrona museum. 1953 – Micki rävungen. 1959 – Chendru får en tiger, en berättelse om en pojke i den indiska djungeln. 1967 – En bok om rådjur. 1970 – Toni, elefantförarens son, en berättelse från Assam i Indien. 1971 – Tranorna vid Hornborgasjön. 1975 – Förstoringsglaset. 1977 – Till en jaktkamrat. 1988 – Djur i naturen, däggdjur, fåglar, insekter. 1990 – Träd och Blommor. 1990 – Möten med djur i skogar, vid vattendrag, kring hus. 1991 – Mina första vilda djur. 1991 – Mina första små kryp. 1991 – Mina första fåglar. 1991 – Mina första blommor. 1991 – Djur på landet. 1992 – Mina första fåglar vid vattnet. 1992 – Mina första djur på zoo. 1993 – Mina första trädgårdsblommor. 1993 – Mina första husdjur. 1997 – Med livet i fokus (biografi). 1984 – Astrid Lindgren-priset.
Viltreservat
Viltreservat är ett naturskyddsområde där vilda djur är helt eller delvis skyddade från jakt. Om jakt är helt förbjuden kan området klassas som ett naturreservat. Fokuset i ett viltreservat är dock mer på de vilda djuren och inte på naturen i sin helhet. Namnformen viltreservat (engelska: game reserve eller wildlife refuge) är vanligt förekommande i delar av Afrika. Masai Mara viltreservat är en nationalpark som tillsammans med angränsande Serengeti är känt för sin stora fauna av savanndjur. Historiskt har viltreservat i Afrika varit föremål för organiserad jakt för nöjesändamål (safari). Numera sätts fokus mer på de vilda djurens skydd undan jakt, i Sydafrika är det ovanligt med exempelvis lejon utanför viltreservat.
Avrättning med elefant
Avrättning med elefant (persiska: زير پای فيل افگندن bokstavligen "att kastas under en elefants fötter") var i tusentals år en vanlig avrättningsmetod för dem som dömts till döden i södra och sydöstra Asien, främst i Indien. Indiska elefanter användes för att krossa, slita sönder eller tortera fångar vid offentliga avrättningar. De tränade djuren användes antingen för att döda offer omedelbart eller att tortera dessa under en längre tid. I kunglig tjänst representerade elefanten både härskarens absoluta makt och hans förmåga att kontrollera vilda djur. Bruket av elefanter för att avrätta fångar förskräckte europeiska upptäcktsresande och beskrevs i många reseskildringar och levnadsteckningar från Asien. Avrättningarna förbjöds till slut av de europeiska kolonialherrarna då dessa tog kontroll över regionen under 1700- och 1800-talen. Även om detta bruk av elefanter i huvudsak förekommit i Asien har metoden ibland använts av makter kring Medelhavet, såsom Rom och Karthago. Då särskilt i samband med bestraffning av soldater som gjort myteri. Intelligensen, tämjbarheten och mångsidigheten hos elefanterna gav dem stora fördelar framför de vilda djur som lejon och björnar som användes som bödlar av romarna. Elefanter är mer obevekliga än hästar: även om en häst kan tränas till att storma fram i ett fältslag, så är den inte villig att trampa ner en fiendesoldat utan kliver istället över honom eller henne. Elefanter trampar däremot gärna på sina fiender, därav stridselefanters popularitet hos generaler som Hannibal. Elefanter kan tränas till att avrätta fångar på många olika sätt och kan dresseras till att förlänga offrets lidande genom att tortera sitt offer långsamt till döds eller snabbt avrätta den dömde genom att trampa sönder personens huvud. Elefanterna var vid utförandet under en förares eller mahouts kontroll, på så sätt kunde en härskare garantera en möjlighet att avbryta bestraffningen i sista minuten och därigenom visa sig barmhärtig. Skildringar av åtskilliga sådana uppvisningar av nåd finns nedskrivna från olika asiatiska kungadömen. Siams kungar tränade sina elefanter till att rulla den dömde personen "över marken så sakta att han inte skulle skadas svårt". Den moguliske sultanen Akbar den store sägs ha "använt denna teknik till att pressa 'rebeller' och mot slutet var fångarna antagligen ordentligt skrämda, och de fick behålla livhanken". Vid ett tillfälle ska Akbar ha låtit kasta en man till elefanterna så att han fick genomlida fem dagar av sådan behandling innan han benådades. Elefanter användes ibland under ett slags mandomsprov som den dömde fången släpptes fri från om han klarade av att freda sig mot elefanten. Bruket av elefanter på det sättet övergick den normala kungliga makten över liv och död. Elefanter har använts länge som symboler för kunglig auktoritet (och används fortfarande så på en del platser som till exempel Burma och Thailand, där vita elefanter hålls och dyrkas). Användandet av elefanter som maktmedel gav signaler om att härskaren kunde kontrollera mycket kraftfulla varelser som lydde honom fullständigt. Härskaren ansågs därmed ha en moralisk och andlig dominans över vilda djur, vilket stärkte hans auktoritet och den aura av mystik som omgav honom. Avrättning med elefanter har använts i många delar av världen av både västerländska och asiatiska riken. De tidigaste kända avrättningarna av detta slag förekom under klassisk tid. Avrättningsmetoden var väletablerad redan på den tiden och fortsatte att användas till en bit in på 1800-talet. Detta bruk verkar annars ha förekommit i delar av den muslimska mellanöstern. Rabbi Petachiah av Ratisbon, en judisk upptäcktsresande från 1100-talet, rapporterade om en sådan avrättning under sin vistelse i det Seldjuk-styrda norra Mesopotamien (dagens Irak). Att krossas av elefanter i fångenskap är en stor yrkesfara bland elefantskötare på zoo.
Viltstängsel
Ett viltstängsel är ett stängsel som hindrar vilda djur att komma in på vägar, odlingar eller andra områden där de är oönskade. Viltstängsel i Sverige är oftast anpassade för hjortdjur. Viltstängsel är dyra att anlägga, och därför används ofta alternativ som avverkning eller doftampuller. Jämför med vilthägn som håller vilda djur inom ett område.
Djurskydd
Djurskyddsförordning (2019:66) antogs av regeringen 2019-02-21, och ersatte den tidigare Djurskyddsförordningen (1988:539) . Förordningen innehåller kompletterande bestämmelser till djurskyddslagen (1988:534). I förordningen preciseras hur djur inom jordbruk, djurförsök, pälsdjursuppfödning, tävlingsdjur och sällskapsdjur ska hållas. Jordbruksverket är Sveriges centrala myndighet för djurskyddsfrågor. Detta innebär att Jordbruksverket har det övergripande ansvaret för att upprätthålla och utveckla djurskyddet i hela landet. Tidigare var Djurskyddsmyndigheten ansvarig för djurskyddet i Sverige. Jordbruksverket har en egen författningssamling (SJVFS). Författningssamlingen omfattar de föreskrifter och allmänna råd som föreskrivs av Jordbruksverket med stöd av djurskyddsförordningen och epizootiförordningen. I föreskrifterna får Jordbruksverket bl.a. meddela kompletteringar till EG-bestämmelserna samt bestämmelser för mått, utfodring, vattning, villkor och undantag för fixeringsanordningar och slakt m.m. Jordbruksverket vägleder länsstyrelserna i deras arbete med djurskyddskontrollerna. Länsstyrelserna har sedan 2009 haft det operativa ansvaret för djurskyddskontrollerna. Syftet med kontrollerna är att kontrollera att de som äger, sköter och har hand om djur följer djurskyddslagstiftningen. Det är också länsstyrelserna som får in ansökningar och godkänner tillstånd. Länsstyrelserna utför både rutinkontroller (normalkontroll) och kontroll vid anmälan om missförhållanden. Tidigare hade kommunerna ansvaret för djurskyddsarbetet. Större svenska ideella organisationer som arbetar för ökat djurskydd är Svenska Djurskyddsföreningen, Förbundet Djurens Rätt samt Djurskyddet Sverige och dessas lokala underorganisationer. I Sverige diskuterades djurskyddsfrågor i riksdagen första gången 1844 vilket till slut ledde till djurskyddsförordningen 1857. Denna slog fast att det var straffbart att misshandla egna eller andras djur. Först 1907 infogades även vilda djur i förordningen, som då skärptes bland annat efter "kattgreven" Gösta Hamiltons uppmärksammade djurplågeri. I Pedagogisk tidskrift 1866 framlade lektor Adolf Leonard Nordvall från Strängnäs en utredning om vad som kunde göras för att förhindra misshandel av djur. Nordvall har därför kommit att kallas för den svenska djurskyddsrörelsens grundare. Den första djurskyddsföreningen stiftades år 1869 i Göteborg av professor August Wilhelm Malm och kallade sig Sällskapet småfåglarnas vänner. 1870 bildade Nordvall i Strängnäs en djurskyddsförening med ett mera omfattande program än denna. Svenska allmänna djurskyddsföreningen stiftades 1875. Ur denna utbröts 1880 Svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd, som 1885 gjorde sig fullt självständig. På initiativ av prinsessan Eugenie bildades 1882 Sveriges till medlemsantalet största djurskyddsförening, Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet (idag Förbundet Djurens Rätt). Flertalet svenska djurskyddsföreningar sammanslöt sig 1897 till De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund för vinnande av större enhetlighet i arbetet. Den första djurskyddslagen i Sverige, lag (1944:219) om djurskydd, trädde i kraft den 1 januari 1945. Den svenska djurskyddslagen från 1987/88 överlämnades personligen av dåvarande statsminister Ingvar Carlsson som en present till författaren Astrid Lindgren på hennes 80-årsdag den 14 november 1987 som ett tack för att hon förde djurens talan under 1980-talet. Enligt lagen skulle hönsburen förbjudas. När burarna avskaffades blev de ovana hönsen stressade och frustrerade i den nya miljön. En ändring i djurskyddsförordningen 1997 sade att buren skulle få vara kvar, men bli större och bättre indredd. Astrid kommenterade den nya ändringen "Ja, det tycker jag är lite fisigt för jag tycker inte man gör så. Man tar inte tillbaka födelsedagspresenter. Det gjorde man kanske när man var barn, men sen har man upphört med det.".
Taxidermi
Taxidermi (grekiska för "gestaltning av huden") är konsten att konservera döda ryggradsdjur. I vardagligt tal talar man om uppstoppning av djur och i juridiska termer benämns det preparering. Taxidermi innebär att preparera ett ryggradsdjur så att det bevaras för eftervärlden. I forskningssammanhang prepareras skinn ofta utan att sedan monteras ("stoppas upp") och man talar då om skinnlagda specimen eller skinnlagda preparat. En person som yrkesmässigt preparerar skinn på detta sätt kallas för taxidermist eller preparator, och konservator, eller zoologisk konservator. Det färdiga resultatet kallas ibland dermoplastik (grekiska för derma = hud och plastein = formge). I moderna preparat används stommar av exempelvis lera, gips eller polyuretan. Större preparat behöver en kraftig stomme av metall. Ögonen tillverkas av glas eller plast, andra detaljer efterbearbetas och förbättras med färg. Fiskar är mycket svåra att montera eftersom de har så tunt och bräckligt skinn, varför det är ovanligare med uppstoppade fiskar än exempelvis fåglar och däggdjur. Inom vetenskapen bevarar man därför ofta specimen av fisk i alkohol. Taxidermi blev möjligt i och med utvecklingen av tekniken att preparera (garva) djurhudar. Tidigt förekommer det uppstoppade djur där monteringen bestod av ett mjukt material, likt en kudde, som fyllde ut tomrummet i kroppen. Sedan mitten av 1800-talet har man tillverkat mer anatomiskt korrekta stommar av exempelvis lera eller gips som sedan kläs med de preparerade hudarna, fjädrarna eller håret. På 1800-talet och 1900-talets början, innan zoologiska trädgårdar kunde visa levande djur, var det populärt att ställa ut uppstoppade djur och en del museer skapades för detta ändamål. I Sverige uppstod under Kolthoffs ledning Biologiska museet i Stockholm och Södertälje samt Biotopia i Uppsala. I alla dessa museer placerade man djuren i realistiska, konstgjorda omgivningar, så kallade dioramor. Även Naturhistoriska Riksmuseet förfogar över en stor samling av uppstoppade djur, en del av dessa kan beskådas av allmänheten. Några kända taxidermister var amerikanen Carl Akeley (1864-1926) samt tysken Karl Küsthardt (1865–1949) och Joseph Burger (1875–1956). En känd svensk taxidermist var Gustav Isak Kolthoff (1845-1913). Det finns en rad lagar, direktiv och förordningar som reglerar preparering och handel med döda vilda djur. Inom EU finns EU-direktiv och EU-förordningar, exempelvis artskyddsförordningen, utöver nationella lagar. Exempelvis är det inom EU förbjudet, med vissa undantag, att utan tillstånd preparera hela eller delar av djurarter som lever vilt inom EU. Inom EU gäller också att en taxidermist med tillstånd bara får sälja preparat om arten inte är upptagen på CITES-listans bilaga A och att det är styrkt att djuret är anskaffat och dödat på laglig väg. Exempelvis är all handel med uppstoppade rovfåglar och ugglor förbjuden om man inte har specialtillstånd. Ett undantag som kan bevilja tillstånd till handel är om man kan bevisa att djuret är preparerat innan lagen tillkom, det vill säga 1947.
