Vildsvin
Vildsvinet förekommer naturligt i stora delar av Eurasien, Nordafrika och på Stora Sundaöarna. Människan har spridit djuret till många områden, som Nord- och Sydamerika, Australien och Nya Guinea, och idag är det ett av världens mest spridda däggdjur. Beroende på definition delar man in vildsvinet i olika många underarter. Mammal Species of the World 2005 delar in vildsvin i 16 underarter som i sin tur delas in i fyra regionella grupper. Det vetenskapliga släktnamnet Sus är latin för svin och artepitet scrofa är latin för en könsmogen sugga. Vildsvin är sociala djur och lever i flockar, oftast några honor med sina ungar. Hanarna lever ensamma och är välkomna i hjorden endast i parningstider som pågår från oktober till januari. Efter en dräktighetstid på ca 115 dagar föder honan vanligen 5–6 kultingar (ibland 8–9, väldigt sällan upp till 15) i en grop. Hur ofta suggan blir dräktig beror till stor del på tillgång på föda och hur klimatet ser ut. I områden med gynnsamma förutsättningar kan en sugga få två kullar per år, vanligast är dock en årlig födsel kring mars månad. Då nya kultingar föds lämnar de ettåriga hanarna flocken för att bilda en egen galthjord där de sedan lever i som mest två år. Efter detta skiljs de åt och svinen går över till att leva ensamma livet ut. Detta med undantag för parningsperioderna då de tillfälligt lever ihop med en annan flock, dock underställda ledarsuggan som styr sin flock. Vildsvinet är normalt nattaktivt men kan om det lever ostört vara aktivt och leta föda även på dagen. Ofta tar det sin daglega i en tät granplantering eller i våtmarker i närheten av odlad mark. I regel är vildsvinet extremt skyggt men det går inte att uttala sig globalt om detta, då vildsvin även omfattar förvildade tamgrisar eller vildsvin med stor del tamgrisgener, vilka är mycket mindre skygga för människan. Vildsvin är allätare men 90 procent av deras föda består av vegetabilier. När de letar föda gräver de med trynet i marken och "bökar" upp jorden, ofta efter ek- och bokollon som är favoritmaten. Annan föda är majs, ärtor, potatis och spannmål, mask, möss, orm, rötter, bär och svamp. De äter också vattenväxter, as och ibland sopor. Under letandet efter mat orsakar vildsvinen ofta skador för lantbruket, medan de samtidigt anses kunna vara till fördel för skogsbruket då de äter upp ansamlingar av skadeinsekter såsom barkborrar och bidrar till markberedningen genom sitt bökande. Därför är vildsvinet ett uppskattat vilt i skogarna i bland annat Tyskland och Tjeckien där det till och med utfodras av skogsägare och jägare. Dock jagas de hårt i ren jordbruksbygd då de bökar i åkrarna och förstör. Till skillnad från övrigt klövvilt angriper inte vildsvinet gran- och tallplantor och gör därför inte skada som till exempel älg och rådjur. Sammantaget kan man säga att vildsvin gör stor nytta i skogen och är lönsamt att ha för skogsägare och jägare men förstör på åkrarna för lantbrukare. Generellt kan man säga ganska lite om vildsvinets skygghet eftersom olika populationer beter sig olika, bland annat beroende på hybridisering med tamsvin. Vanligtvis undviker de bebyggelse och flyr så fort det känner lukten av en människa. I vissa områden där bestånden är stora observeras vildsvin nära människor och till och med inne i samhällen. Det finns fall där ett skadat vildsvin har anfallit människor då det blivit trängt. Totalt sett dödas ca 10 personer per år av vildsvin runt om i världen, vilket är något fler än t.ex. antalet dödliga hajattacker. Det kraftfulla vildsvinet har länge tjänat som symbol inom många av jordens mytologier. I indisk mytologi har guden Vishnu en inkarnation av ett vildsvin som heter Varaha. Inom nordisk folktro fanns det ett mycket folkilsket vildsvin som hette Gloson som hade rakbladsvass borst. Inom grekisk mytologi dräpte Ares Adonis när han var förklädd till vildsvin.
Vildsvin i Sverige
Enligt en utredning från Naturvårdsverket bör vildsvinen jagas hårdare. Detta har stött på debatt då flera anser det oetiskt att jaga med belysning, fällor och övriga hjälpmedel som föreslås i utredningen. Jakt med fast belysning är dock tillåten sedan februari 2009 och har välkomnats av många jägare, då det medger en bättre möjlighet att identifiera vilket djur som ska fällas. Flera argument mot fällfångsten har kommit fram. Ett av dem är suggans och kultingarnas nära förhållande. Detta medför att svinen utsätts för stor plåga när kulting/sugga är fångad och de andra är utanför. Samtidigt välkomnar stora delar av lantbrukskåren detta, eftersom vildsvinen kan orsaka stora skador på grödor och gödslade vallar. Jakt är idag den helt dominerande dödsorsaken för vildsvin, och den svarar för cirka 90 procent av dödsfallen. Vildsvinet är en av de viltslag som regleras i jaktförordningen §40, vilket innebär att förare som kolliderat med vildsvin har lagstadgad skyldighet att märka ut platsen och rapportera händelsen till polisen. Älgskadefondsföreningen rekommenderar att man inte ska gå ur bilen om man har kört på ett vildsvin, eftersom de kan vara farliga för människan – särskilt om de är arga eller skadade. Man bör istället köra iväg 100 meter och sedan ringa nödnumret 112. Antalet vildsvin som var inblandade i trafikkollisioner hade under många år legat runt 1 000, men år 2007 rusade siffran upp till 1 583 viltolyckor med vildsvin. I början av oktober 2009 beräknades viltolyckorna med vildsvin inblandade bli över 3 280 stycken det året. Till november 2012 hade det rapporterats 3 869 vildsvinsolyckor. Vildsvinen stod 2008 för drygt 6 procent av de rapporterade viltolyckorna. Som jämförelse kan nämnas att rådjur är inblandade i cirka 29 000 viltolyckor årligen, och älgar i knappt 5 000 olyckor. Vid Tjernobylolyckan 1986 spreds betydande mängder cesium-137 över stora områden i mellersta och norra Sverige. Vid denna tidpunkt var vildsvinsstammen i stort sett obefintlig i de nedfallsdrabbade områdena. Då halveringstiden för denna isotop är cirka 30 år innebär det att aktiviteten i dagsläget (2020) alltjämt är ungefär hälften av den ursprungliga, och kombinerat med låg rörlighet i mark hos cesium finns betydande andelar av det ursprungliga nedfallet kvar strax under markytan. I och med utbredningen av vildsvinsstammen och deras livsmönster att böka i vegetationen har delar av detta "gamla" orörda något djupare liggande cesium kommit upp i dagen och tagits upp av vildsvin. Vid en analys som företogs vintern 2017/2018 av Strålsäkerhetsmyndigheten av 245 vildsvin som skjutits i nedfallsdrabbade områden i Uppsala, Gävleborgs och Västmanlands län hade 30 procent av vildsvinen halter över 1 500 Bq/kg, med en högsta halt på 40 000 Bq/kg. Livsmedelsverket ger följande råd vid bedömning av cesium-halten i vildsvin och annat vilt som till exempel älg eller rådjur och deras tjänlighet som föda för människor. För människor gäller att cesium utsöndras ur kroppen i månadsskala, vilket gör att enstaka intag inte ackumuleras i kroppen trots den långa halveringstiden på 30 år. Möjliga hälsorisker uppstår därför först vid återkommande intag av cesium över en längre tid. Även för renar är den biologiska halveringstiden betydligt kortare än den fysikaliska, varför cesiummängder i djurens kroppar avtar relativt snabbt om intaget av cesium upphör. För vildsvin är situationen delvis annorlunda, och de anges vara "hyperaccumulators of radiocesium ... and the levels remain almost constant over long periods of time", där den låga biologiska utsöndringen gör att nivåerna av cesium i vildsvin förblir höga långt efter att intaget av cesium upphört. Förhållandet med höga cesiumhalter i vildsvin kommer därför med stor säkerhet att kvarstå under åtskilliga decennier och kräva uppmärksamhet och provtagning.
Himlen faller ner över hans huvud
Himlen faller ner över hans huvud (franska: Le Ciel lui tombe sur la tête) är ett seriealbum med Asterix. Albumet publicerades på franska den 22 september 2005. Asterix och Obelix är ute och går i skogen när de träffar på ett vildsvin som står som fastfruset vid marken. Skogen är helt tyst, inga fåglar kvittrar. Asterix anar oråd och de går tillbaka till byn där alla invånare också står stela med tom blick. Men Miraculix har klarat sig. Han förklarar att han precis hade provsmakat trolldrycken när han plötsligt kände sig stel i kroppen. Asterix hade tagit lite trolldryck innan han och Obelix gick ut i skogen för att jaga. Plötsligt sänker sig ett rymdskepp över byn. Däri finns en rymdvarelse, Seri, med en klon med superkrafter som livvakt. Rymdvarelsen har glömt att stänga av rymdskeppets magnetfält vilket gjort att hela byn förstenats. Seri har kommit från planeten Witzladyen för att varna dem: i universum finns en grupp som kallas för Nagmerna som har hört att byn har ett hemligt vapen och själva vill ha den. Seri har därför kommit för att konfiskera detta hemliga vapen, ehuru det är okänt vad det hemliga vapnet består av. Även det romerska lägret Lillbonum får besök från yttre rymden. En insektsliknande rymdvarelse, en av nagmerna, landar och frågar om romarna har ett hemligt vapen. Detta nekar de till men hänvisar till den lilla galliska byn. Samma märkliga rymdvarelse dyker upp när Obelix är ute och jagar vildsvin. Obelix ger honom storstryk. Nagman landar i byn och erbjuder Asterix ett byte. Mot det hemliga vapnet kommer byn att få framtida teknologi. Asterix besvarar erbjudandet med att ge honom stryk. Från insektens rymdskepp kommer då robotar och det blir strid mellan dem och Seris robotar. Nagman och Seri inser till slut att de är jämnstarka och kommer överens om att de ska dela på det hemliga vapnet. Miraculix får tillreda trolldryck i två kannor. När de provsmakar visar det sig dock att trolldrycken inte fungerar på utomjordingar. Nagman försöker då kidnappa Miraculix men detta sätter Seri stopp för. Besegrad flyger nagman hemåt igen. När romarna i lägret ser detta tror de att byn är jämnad med marken och går till anfall. Hela byn sitter samlad vid en stor fest men måste lämna bordet och försvara sig mot romarna. Innan Seri till slut lämnar byn ser han till att både byborna och romarna glömmer allt som har hänt. Byborna har dock en stor byfest där även Troubadix får vara med och sjunga. Enligt Albert Uderzo själv driver det här albumet med vissa amerikanska serier och med manga. Även om han påpekat att han inte hyser någon bitterhet mot manga som genre, så använder han nagmornas invasion som metafor för mangaseriernas kraftiga uppsving i Europa under första decenniet av 2000-talet. Witzladyen är ett anagram på Walt Disney. Seris svenska namn är hämtat från serie. Hans franska namn är Toune, vilket uttalas precis som "toon" (som i "cartoon"). Seri liknar Musse Pigg, fast lila-färgad och med små öron. I en sekvens får han dock Musse Piggs svarta färg som en sidoeffekt av trolldrycken, vilket Asterix förklarar att den klär honom. Witzledyanernas superkloner är klädda i dräkter som påminner om Stålmannens, och deras ansikten påminner om Arnold Schwarzenegger. Seri berättar att de vid behov kan omklonas till spindel-superkloner eller fladdermus-superkloner. Seri berättar att witzledyanernas vise man heter "Hubs" – ett anagram på "Bush". Witzledyanernas älsklingsrätt är "varm hund" - egentligen varmkorv, som ju heter "hot dog" på engelska. Nagma, liksom nagmornas hemplanet Gmana, är ett anagram på "manga". Utseendet på nagmornas rymdfarkost är baserat på roboten Grendizer från animeserien UFO Robo Grendizer som är välkänd och mycket populär i Frankrike. Nagmans gyllene rustning kan vara en anspelning på de guldrustningar som bärs av hjältarna i animeserien Saint Seiya, även den populär i Frankrike.
American Bulldog
Bulldoggen användes tidigare till att fånga nötkreatur, boskap och vildsvin av farmare och slaktare, men även till kamptävlingar som anordnades. Dessa tävlingar var främst "bull-baiting", d.v.s kamp mot tjur, men även kamp mot björn, lejon och andra farliga rovdjur förekom. 1835 förbjöds baitingtävlingar i England. Den enda baitingformen som överlevde bannlysningen var hundkamper. För att göra den uthålliga bulldoggen mer ettrig så korsades det in terrierblod. Resultatet kom att bli en uppsjö av "Bull and Terrier-korsningar". Dessa "bull and terrier-hundar" blev i sin tur så småningom vad vi i dag kallar bullterrier, staffordshire bullterrier, amerikansk pitbullterrier och american staffordshire terrier. Nämnda förbud mot baittävlingar gjorde att bulldoggarna blev ovanliga i England. De exporterades ibland till Amerika där de gick upp i en redan existerande bulldoggstam. I framför allt den amerikanska södern behövdes bulldoggen tack vare det faktum att den fortfarande hade ett jobb att utföra. Vildsvin och nötkreatur gick lösa över stora ytor i hård terräng där det var omöjligt att sätta upp stängsel. Istället fångades djuren in av den dåtida bulldoggen. Det ingick även i bulldoggens sysslor att skydda boskapen mot rovdjur. Man använde med fördel även bulldoggar som vakthundar. Under 1900-talet och tidigare fanns många historiska skrifter där stora plantagebulldoggar eller gårdsbulldoggar som hölls som vakthundar nämndes. Vaktförmågan var en bidragande orsak till att vissa bulldoggar behölls även efter det att man börjat stängsla in boskapen. Regionala variationer utvecklades och många namn användes för bulldoggen från södern. Några av de vanligt förekommande namnen var Old English White, White English, Brindle Bulldog och Old Country White. Vid 1960-talets mitt var den blivande amerikanska bulldoggen utrotningshotad. Den tekniska utvecklingen med terrängfordon mm gjorde bulldoggen arbetslös. Utrotningen förhindrades av entusister genom att de sökte upp exemplar av vad vi känner som amerikansk bulldogg. Två idag välkända entusiaster är John D. Johnson och Allen Scott. Dessa två personer har med tiden fått representera två varianter av amerikansk bulldogg, "Johnson type" och "Performance". Ursprungligen samarbetade Johnson och Scott och använde samma hundar men gick senare skilda vägar. Andra entusiaster har även anslutit sig och har bidragit till återuppbyggandet av rasen, Koura, Kerschner, Stover, Painter, Margentina och Williamson för att nämna några. Den första registreringen av rasen skedde vid 1970-talets början och då under namnet "American Pit Bulldog". Vid 1970-talets senare halva så bestämde sig Alan Scott, J.D Johnson och Joe Painter för att ändra namnet till American Bulldog. Detta för att inte blandas ihop med den amerikanska pitbullterriern. American Bulldog är inte en erkänd hundras av den internationella hundorganisationen FCI (Fédération Cynologique Internationale), varför inte heller SKK eller andra FCI-anslutna kennelklubbar erkänner rasen. American Bulldog registreras dock av ett antal andra hundorganisationer av varierande storlek. Dessa är National Kennel Club (NKC), American Bulldog Regristry och Archives (ABRA), Animal Research Foundation (ARF) och United Kennel Club (UKC). En amerikansk bulldogg är typiskt en glad och livlig hund som dock kan vara både lugn och tillgiven med sin familj. Rasen uppvisar ofta ett utvecklat vaktbeteende. De binder sig starkt till sin familj. Beroende på typ och avelsinriktning har den amerikanska bulldoggen mer eller mindre jakt- och vaktinstinkt. Rasen är generellt bra med barn och har varierande tolerans gentemot andra hundar. Socialisering med andra djur är att tillråda och hundaggression är en ej önskvärd egenskap. Man bör dock utgå ifrån att en amerikansk bulldogghane inte kommer acceptera en ytterligare ranghög hane.
