Farligt avfall
Farligt avfall är sådant avfall som potentiellt utgör en risk för liv och hälsa genom att, i sig självt eller i kontakt med luft eller vatten, bära egenskaper såsom att vara frätande, toxiskt, radioaktivt, brandfarligt eller liknande. Detta avfall bör därför separeras från det övriga avfallsflödet och omhändertas separat. Farligt avfall klassificeras huvudsakligen på grundval av biologiska, kemiska och fysikaliska egenskaper. Hushållens farliga avfall domineras av batterier, spillolja, oljefilter, färgavfall och bekämpningsmedel. Ett genomsnittligt hushåll i Sverige ger upphov till uppemot 5 kg farligt avfall per år. Större delen av det i Sverige uppkommande farliga avfallet behandlas av Sakab (Svensk avfallskonvertering AB) i Kumla. Elektronikavfall brukar räknas som en särskild form av farligt avfall. Förorenade massor, jord, tjärasfalt, fräst tjärasfalt, tjärmakadam m.m. innehållande mycket höga föroreningshalter klassas som farligt avfall. Omhändertas på särskilda behandlingsanläggningar för jordbehandling och återvinning. Miljöstationer är ett miljövänligt lagringsutrymme för farligt avfall. I svåra fall sker deponering i klass 1 deponi (Sakab) och i extrema fall sker förbränning (Sakab). Sedan några år utförs framgångsrikt kvalificerade behandlingsåtgärder av massorna som resulterar i att massorna blir renade och kan återanvändas i anläggningsprojekt. (SITA, Sakab, eventuellt fler.) Se även Marksanering.
Återvinningsstation
Återvinningsstation (även känt som ÅVS, återvinningsgård eller miljöstation) är i Sverige en stationär facilitet för återlämning av främst förpackningsmaterial. Denna infrastruktur byggdes ut under mitten av 1990-talet i samband med att producentansvaret för förpackningar infördes i Sverige och omfattar år 2018 ca 5 800 stationer, således med ett genomsnittligt upptagningsområde om drygt 1 700 personer. Ansvaret regleras i förordningen (2014:1073) om producentansvar för förpackningar. Producenterna har organiserat sig i en paraplyorganisation vid namn FTI (Förpacknings- och tidningsinsamlingen), vilka har tagit över ansvaret för återvinningen åt de företag som ingår i organisationen. Principen att det är producenterna som ansvarar för återvinningssystemet heter "polluter pays principle" - den som förorenar ska betala. Återvinningsstationen har kärl och/eller containrar för följande typer av avfall som Förpacknings- och tidningsinsamlingen ansvarar för. På många återvinningsstationer förekommer fler kärl som inte sköts av Förpacknings- och tidningsinsamlingen. Endast förpackningar får lämnas i kärlen för glas, metall, kartong, plast och papper. Övriga produkter, trots att de är av rätt material, ska istället slängas på kommunens återvinningscentral. Förpacknings- och tidningsinsamlingen uppger att huvudanledningen är att producenterna av övriga produkter inte ersätter FTI för återvinningen av deras produkter. Ett exempel är värmeljuskoppar, som sedan våren 2015 inte längre räknas som metallförpackning, efter ändringar i EU:s direktiv för producentansvar. Det kan även finnas skillnader i materialet som inte är uppenbara. Blandas exempelvis dricksglas med glasförpackningar får man sämre kvalitet på det återvunna glaset. Kuvert ska inte slängas bland tidningar. Klistret från kuverten bildar klumpar som orsakar många stopp i maskinerna på pappersbruken. De ska istället sorteras som hushållsavfall. Återvinningsstationer tar inte emot elektronikavfall, som istället ska forslas till återvinningscentraler. Sopspioner (även kallade soppoliser) var beteckningen på de personer som under 2000-talet arbetade med att hålla ordningen kring vissa återvinningsstationer i Sverige. En del sopspioner var pensionerade poliser som arbetade mot provision åt Förpacknings- och tidningsinsamlingen (FTI). Att lämna avfall utanför en avsedd behållare anses som nedskräpning enligt Miljöbalken. Sopspionernas tillvägagångssätt var att fotografera gärningsmännen och deras eventuella fordon samt att samla in soporna och överlämna ärendet till polis och åklagare. Nio procent av anmälningarna ledde till åtal eller böter. En händelse som väckte stor uppmärksamhet i svensk media var när en 77-åring i Skara blev åtalad 2006 för att ha lämnat en stekpanna vid en återvinningsstation. Efter kritik både från både allmänheten och Datainspektionen, samt en dom i Länsrätten 2007 gällande brott mot personuppgiftslagen, ersattes systemet med sopspioner, som var som flest ett 25-tal, med ett mindre antal så kallade sopstationsvärdar. År 2008 ansåg Förpackningsinsamlingen att avskaffandet av sopspioner ledde till ökad förekomst av miljöbrott och nedskräpning samt att det var nödvändigt att koppla in polis och åklagare för att kunna motverka problemen. I Sverige är återvinningsstationer det främsta sättet att återvinna, även om en del kommuner satsar på fastighetsnära återvinning, vilket innebär att man källsorterar i eller vid fastigheten, exempelvis i ett soprum eller på tomtmarken. En metod är en soptunna för varje typ av avfall, vilket kräver mycket utrymme. Ett annat är kärlsortering, vilket innebär ett fåtal soptunnor innehållande olika fack. En tredje metod är färgsortering, som innebär att avfallet sorteras i olikfärgade soppåsar och slängs i en vanlig soptunna. Färgat och ofärgat glas. Förpackningar av plast – Från och med 1 november 2008 tas såväl hårda som mjuka plastförpackningar emot.
Brandvarnare
Brandvarnare är en anordning konstruerad för att kontinuerligt känna av en begynnande brand och avge en varningssignal. Det finns många typer av brandvarnare och deras utformning är beroende på vilken miljö de är avsedda att verka i. Bränder i industriella miljöer skiljer sig till exempel ifrån bränder som uppkommer i hem. I större byggnader är ofta brandvarnaren sammankopplad med brandlarm. En brandvarnare konstruerad för användning i hemmet är antingen optiska eller joniserande och är i regel försedd med ett batteri som måste bytas ut med jämna mellanrum. Helst bör man ha en brandvarnare i varje rum eller åtminstone en på varje våningsplan eftersom man aldrig säkert kan veta var en eventuell brand startar och hur den sprider sig. Joniserande brandvarnare använder sig av en radioaktiv källa, Am-241, för att upptäcka varm "osynlig" rök från öppen eld. Optiska brandvarnare använder sig av en ljuskänslig sensor för att upptäcka "kall" synlig rök från exempelvis glödbränder. Svenska Brandskyddsföreningen uppmanar till följande underhåll av en brandvarnare i hemmet. När brandvarnaren är förbrukad plockas batteriet ut och den sopsorteras som elektronikavfall eller lämnas till försäljningsstället. Rengör brandvarnaren med dammsugare och utvändigt med lätt fuktad trasa en gång om året och vid falsklarm. Kontrollera att den fungerar minst en gång i månaden och när du varit hemifrån en längre tid, genom att trycka på testknappen. Brandvarnarens siren ska då ljuda. Samtliga funktioner i brandvarnaren kontrolleras på det här sättet. Byt batteri när den indikerar batteribyte, när den inte ger ifrån sig ljud vid tryck på testknappen eller när den inte fungerar som den ska. Byt ut brandvarnaren om testknappen inte fungerar efter batteribyte eller om den ger falsklarm efter rengöring.
