Direktverkande elvärme
Direktverkande elvärme är en typ av lokaluppvärmning som består av elektriska resistorer som avger värme direkt till rummet och som kopplas in direkt på elnätet. Installationen är tack vare detta billig, men driftkostnaden är med dagens eltaxa förhållandevis hög. Det blev vanligt i Sverige under 1970-talet då kärnkraften laddades och elen därför var billig. I dag sitter många husägare fast i detta system som blivit förhållandevis dyrt med dagens betydligt högre eltaxa eftersom systemet gör det svårt byta värmekälla. Fick man bidrag till installation av direkt-verkande el på 70-talet. Direktverkande elvärme existerar i princip bara i Norden och i synnerhet i Sverige på grund av den tidigare rika tillgången på elektrisk energi till följd av vattenkraft och kärnkraft. I Europa har elpriserna ständigt varit högre än i Norden. Det kan också sägas vara ett dåligt sätt att använda högvärdig energi som elenergi utgör. Med denna teknik kan man till exempel inte utnyttja spillvärme från industrier och liknande utan man måste först göra elenergi vilket ger ett lågt utbyte vid förbränning. Vid förbränning kokas normalt vattenånga som tryck genom en ångturbin. 1/3 av den förbrända energi blir då elenergi. Resten måste på ett eller annat sätt kylas bort (se kraftvärmeverk). Under kalla vinterdagar räcker inte den renare elenergiproduktionen till som följd av den höga andelen elvärmeanvändare i Sverige (även värmepumpar med elvärme som spetsvärme bidrar till detta). Det leder till import för att klara effektbalansen i elnätet. Import från kolkondenskraftverk i Europa ger då 3 gånger större koldioxidutsläpp än om kolet istället skulle värma varmvatten till vattenburen värme.
Vattenburen värme
Vattenburen värme är en uppvärmningsform som sker med hjälp av varmvatten som cirkulerar i ett rörsystem till radiatorer (element), golvvärme eller värmefläktar som finns installerade i byggnaden där en uppvärmande funktion önskas. Värmekällan kan vara en olje- eller vedpanna, en värmeväxlare för fjärrvärme, bergvärme eller jordvärme, eller en elektrisk varmvattenberedare (som då brukar kallas elpanna). Vattenburen värme är ett vanligt och flexibelt centralvärme-system eftersom värmekällan för att värma vattnet kan bytas efter önskemål, i motsatt till exempelvis direktverkande elvärme. Det är på grund av detta till fördel i målet att skapa ett miljöriktigt energisystem. En nackdel med vattenburen värme är att installationskostnaden är högre än för direktverkande elvärme. Rörsystemet är försett med en cirkulationspump för att skapa ett dynamiskt tryck ( det totala trycket i systemet är också beroende av det statiska trycket)för att driva vattnet runt till alla radiatorer. Det nödvändiga dynamiska trycket i ett högflödessystem är 4 till 8 mvp (40 kPa till 80 kPa) och i ett lågflödessystem 10 till 20 kPa. Trycket visas ofta av en manometer men kan ställas in på moderna pumpar.
Energianvändning i Sverige
Energianvändningen i Sverige är liksom i flertalet industriländer hög, både privat och kommersiellt. Som exempel kan nämnas skogs- och pappersindustrin, båda energiintensiva industrier. Klimatet kräver därtill avsevärda mängder olika energiråvaror för lokaluppvärmning. Användningen uppgick 2008 till 16 MWh per person och år. Den höga energianvändningen beror delvis på det kalla klimatet och delvis på den högt utvecklade och energikrävande industrin. Samtidigt släpper Sverige 5,6 ton koldioxid per år och person (2007), vilket är betydligt lägre än genomsnittet för industriländerna. Det låga koldioxidutsläppet förklaras av att elproduktionen till 40 % härrör från vattenkraft, 40 % från kärnkraft och 10 % från vindenergi och att den resterande (koldioxidskapande) energitillförseln, främst från biomassa, utgör 10 % (2009). Den svenska elproduktionen kommer från vatten-, kärn- och vindkraft samt biobränslen, avfallsförbränning och till mycket liten del fossila bränslen. Relativt sett förbrukar svenskar och svenska industrier traditionellt mer el än i andra industriländer per capita. En stor anledning till detta är att den svenska elen historiskt sett varit väldigt billig. Delvis tack vare förekomsten av rikliga resurser av vattenkraft, delvis genom inriktningen på industrin (särskilt ASEA senare ABB), har Sverige varit bland pionjärerna inom elområdet. Härnösand var en av de första städerna i Europa att ha elektrisk gatubelysning, den första 380 kV högspänningsledning installerades i Sverige, som högspänningskabel för likström. Landet var också bland de första att elektrifiera sina järnvägar. Idag fortsätter denna tradition med utveckling av så kallade ekobyar, och större bostadsområden med miljöanpassning som till exempel Hammarby Sjöstad och Västra Hamnen. Petroleumprodukter används framför allt till fordonsbränslen som bensin, dieselolja, flygfotogen och bunkerkolja till fartyg. Hetvattencentraler och kraftvärmeverk förser tätorter med fjärrvärme, medan annan vattenburen värme från värmepumpar och bergvärme plus direktverkande elvärme och enskilda värmepannor dominerar i glesbygden. Sverige har inte haft någon storskalig utvinning av stenkol eller petroleum, men under andra världskriget bröts bland annat oljeskiffer. Däremot finns stora mängder torv och uran. Det första svenska energisparprogrammet kom under oljekrisen 1973–74 och introducerades i större skala genom 1975 års samlade energibeslut. Sedan dess har Sverige successivt minskat koldioxidutsläppen, tidigare än de flesta andra länder. Hushållningen utökades kraftigt 1978, då bidrag och förmånliga lån infördes för isolering i syfte att minska energibehovet i befintliga byggnader. Sedan oljekrisen 1979 har Sverige successivt minskat oljeanvändningen, främst genom utbyggnad av vatten- och kärnkraft, och övergång till biobränslen, bland annat i fjärrvärmeverken. Uppvärmningen effektiviserades med värmepumpar (villapumpar samt stora centrala fjärrvärmepumpar, det senare en i huvudsak svensk företeelse) vilket hade en stark tillväxt mellan 1975 och 1985. Bergvärme- och ytjordvärmesystem introducerades i slutet av 1970-talet, inledningsvis i huvudsak som en svensk företeelse. Oljeeldade villapannor har ofta ersatts med pelletseldning och elinsatser. Direktverkande eluppvärmning har effektiviserats genom att komplettera med luftvärmepumpar.
Kärnkraftsfrågan i Sverige
Frågan om kärnenergins vara i Sverige har en mer än 60-årig historia med utgångspunkt från självförsörjning vägt mot säkerhet och de incidenter som faktiskt inträffat under åren. Atomkommittén som tillsattes 1945 kom att utarbeta de första riktlinjerna till det som kom att kallas den svenska linjen och som bland annat innebar att AB Atomenergi bildades. Forskningsfrågor togs så småningom över av Statens råd för atomforskning. Man hann pröva på uranbrytning i Ranstad och bygga Sveriges första och enda huvudsakligen fjärrvärmeproducerande kärnanläggning i Ågesta, innan oljekrisen 1973 på allvar satte fart på utbyggnaden av svensk kärnkraft. Denna ledde till en kraftig utbyggnad av direktverkande elvärme, eftersom kraftverksägarna inte då hade ansvar för värmeförsörjning och därför inte beaktade fördelarna med kraftvärmealternativ vid närhet till tätorter som Örestad. Tjernobylolyckan 1986 ställde reaktorsäkerheten på sin spets och kärnkraftsfrågans traditionella argument för och emot har spetsats till ytterligare med klimatförändring och global uppvärmning, där Kommissionen för att bryta oljeberoendet i Sverige till år 2020 kan ses som ytterligare ett debattinlägg. Mot bakgrund av Harrisburgolyckan 1979 hölls i Sverige 1980 en folkomröstning i frågan, där väljarna fick tre alternativ. Folkomröstningen har ifrågasatts ur demokratisk synpunkt, eftersom alla tre alternativen var nej-alternativ till kärnkraft, med avveckling i olika takt. De som ville ha kärnkraft i Sverige hade inget att rösta på. Valdeltagandet var 75,6 %, vilket kan jämföras med valdeltagandet i riksdagsvalet 1979 som var 90,7 %. Resultatet blev minst lika omdebatterat. Det första alternativet, Linje 1, fick 18,9 %, Linje 2 39,1 %, Linje 3 38,7 % och 3,3 % röstade blankt. Riksdagen beslutade efter omröstningen att kärnkraften skulle avvecklas, och satte upp ett "slutdatum" 2010 när den sista reaktorn skulle vara ur bruk. Detta årtal baserade sig på att kärnkraftverkens livslängd bedömdes till 25 år, och den sista reaktorn planerades få starta 1985. Sedan folkomröstningen 1980 har kvarvarande sex reaktorers livslängder förlängts från 25 till 60 år, dvs. kring år 2045. Även problemen med växthuseffekten har uppmärksammats sedan omröstningen, vilket gjort att övergång till fossila bränslen som kol, olja och naturgas inte anses vara ett hållbart alternativ – liksom de inte uppfattades vara då. Barsebäcks kärnkraftverk har tagits ur drift eftersom det i viss mån stört relationerna med Danmark, ett land som inte har några egna kärnreaktorer och anser att Barsebäck ligger alldeles för nära Köpenhamn. Kärnkraftverken placerades dock i Barsebäck enligt statliga närförläggningsutredningen för att kunna förse hela Öresundsregionen, inklusive Danmark, med el. Danmark har också krävt att Sverige fortsätter exportera el till Danmark, också då eleffektbrist råder i Sverige. Barsebäck 1 stängdes 1999, och i oktober 2004 meddelade regeringen att den hade kommit överens med Centerpartiet och Vänsterpartiet om att Barsebäck 2 skulle stängas under 2005. Så skedde även i månadsskiftet maj/juni 2005. Den 17 juni 2010 röstade riksdagen ja till att bygga nya kärnreaktorer, men bara för att ersätta gamla. Sverige ska liksom nu ha maximalt tio reaktorer. Resultatet blev 174 röster för förslaget och 172 emot. Vattenfall ansökte i augusti 2012 om tillstånd att få bygga nya kärnkraftverk för att ersätta de kärnkraftverk vars livslängd går ut runt 2025. I november 2014 meddelade Vattenfall Riksdagen att processen "lagts i vänteläge". Linje 1 innebar att kärnkraften skulle avvecklas i den takt som var möjlig. Man skulle avvakta att förnybara energikällor blev tillgängliga och ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skulle få förekomma. Linje 2 var i princip identiskt med linje 1, men krävde även att alla framtida energianläggningar av betydelse skulle ägas av stat och kommun.
Energiteknik
Energiteknik är ett tvärvetenskapligt område inom tekniken som behandlar lagring, omvandling, transport och användning av energi. Detta görs ofta med hänsyn till frågor som effektivitet, säkerhet, lönsamhet och miljövänlighet. Resursbrist, befolkningsökning och industrialisering har lett till ett ökat behov av att kunna nyttja energi (framförallt elektrisk energi), vilket frestar på världens ekonomi och miljö. På grund av detta har energitekniken fått en ökad betydelse inom i stort sett alla delar av samhället. Som en tvärvetenskap behandlas energitekniken inom en rad olika områden, några av de större nämns nedan. Elkraftteknik behandlar områden som produktion, distribution och användning av elektrisk energi. Detta innebär bland annat generatorer, elmotorer och transformatorer. Elkraftsteknikens infrastruktur involverar ställverk, kraftledningar och elkablar. Elvärme är också ett område som behandlas. Energilagring är särskilt angeläget då man har ett överskott av elektrisk energi som man vill använda senare. Olika metoder är. Termodynamik är ett område inom den teoretiska fysiken som behandlar de grundläggande fysiska lagarna inom området energi. Termodynamiken utgör grunden för i princip all energiteknik. Fysik, framförallt termodynamik, kärnfysik och relaterade ämnen. Kemi, framförallt inom områden som bränslen, förbränning, föroreningar, batteriteknik och bränsleceller. Maskinteknik, framförallt inom områden som förbränningsmotorer, turbiner, pumpar och kompressorer. Geografi och geovetenskap, inom området geotermisk energi och även lagring av kärnavfall och koldioxid (CCS). Gruvdrift, för petrokemiska och fossila bränslen, samt brytning av kärnbränslen. Jord- och skogsbruk inom området bioenergi. Meteorologi och hydrologi för vind-, vatten- och solkraft. Transportsektor, för energismarta transportsystem.
Gäddede kyrka
Gäddede kyrka som också kallas Frostvikens kyrka är en kyrkobyggnad belägen i Gäddede vid Ströms vattudal i Strömsunds kommun. Den är huvudkyrka i Frostvikens församling. Från början fanns ett mindre kapell i Frostviken kallat Vikens kapell uppförd 1793-1799. Detta bestämdes uppföras av den nya församlingen då det skett en gränsdragning mot Norge 1760-talet så de nu tillhörde Föllinge lappmarkspastorat. Så kapellet blev uppfört vid Kvarnbergsvattnet i Viken. Invigning skedde först våren 1794 av prosten Olof Nordenström (1738-1819) i Offerdal i en enkel byggnad av timrade väggar och stampat jordgolv för att därefter förbättras. Byggmästaren som utseddes var Enar Pehrsson i Jorm, inflyttad från Norge. Som tack fick han och hans familj de främsta platserna i kapellet. I juli 1897 ansåg biskop Johansson i sin ämbetsberättelse till prästmötet, att bland annat Frostvikens gamla kyrka skulle repareras. Ritningarna till den nya kyrkan togs fram av kapellpredikanten Magnus Selberg, som också tycks ha fungerat som byggmästare. Selberg var den förste kapellpredikanten som slog sig ner i Frostviken. September 1841 fick han fullmakt och 1844 så var tjänsten utbjuden ledig igen. Selberg blev sedan komminister i Ströms församling. Byggnaden uppfördes efter ungefär samma mall som Östersunds gamla kyrka, av resvirke med ut- och invändig brädfodring. När kyrkan invigdes den 24 juni 1839 var den långt ifrån färdig, och utgifter för målning bokfördes så sent som 1844. År 1883 genomgick kyrkan en renovering. Nya klockor sattes upp istället för de gamla. Det ursprungliga spåntaket byttes i slutet av 1800-talet ut mot tegel. Åren 1933–1934 skedde en omfattande ombyggnation, varvid den gamla sakristian revs bort och ett nytt kor tillkom i dess ställe, och en ny sakristia byggdes i vinkel mot koret. Såväl golv som väggar isolerades och byggnaden försågs med elvärme och belysning. Kyrkan renoverades senast år 1974, då bland annat nya bänkar insattes. Predikstolen är tillverkad 1839 av Magnus Selberg. Kyrkans två gamla klockor som ursprungligen satt i Vikens kapell togs bort 1883 och förvarades som reserver. Den stora klockan gjuten av Carl Jacob Linderberg har inskriptionen: "Genom Höglofl: Kongl: Directions öfwer Eccles. värket i lappmarken samt Max: Vener: Consistorii i Hernösande. utmärkta höga wälgörande, medelst collekters insamlande, är denna klocka skänkt till Frostwiks Capell. Denna församlings, nu ömt saknade herdes Herr Kyrkoherden Erik Ångmans nitfulla omsorg har ej ringa här vid bidragit. Guten år 1795 i Sundswall af Carl Jac. Lindeberg." Men ödet ville att denna klocka förmodligen samma år senare av kyrkvärden Sundberg skickades till klockgjutaren Nils Petter Linderberg i Sundsvall för omgjutning. Något som inte verkat brådska. 1888 så brann Sundsvalls brandstation ner i den stora stadsbranden och de fick låna denna klocka av N. P. Linderbergs verkstäder för att tillfälligt ha en alarmklocka i den provisoriskt uppbyggda brandstationen uppförd 1889. Så gick Linderbergs verkstäder i konkurs 1892 och brandkåren fick köpa klockan av klockgjutaren Nils Gustaf Linderberg, son till N. P. Linderberg och som tog över verkstaden 1883, för 100 kr. Sedan användes klockan i den nya brandstationen uppförd 1899. Men Frostvikens församling visste inte var denna klocka tagit vägen tills 1907 då hela historien kunde rullas upp. Den lilla klockan gjuten av Esaias Linderberg har följande inskription: "Uppå Kon. Gust. IV: Adolphs IX regeringsår, då Carl Gust: Nordin blef stiftets biskop och Joh: Ax: Huss war församlingens pastor blef, Gudi til ära och Frostwiks Förs: till heder och tjenst, denna klocka guten år 1805 af Es: Lindeberg i Sundswall". "Böjer edor öron hit och kommer till mig. hörer, så får er själ lefwa. Es: 55 ver. 3". De två nya klockor som sattes upp sommaren 1883 har följande inskriptioner.
