Sjöormen-klass
Sjöormen-klass var en ubåtsklass bestående av fem ubåtar som tillhörde den svenska flottan. Fartygen byggdes 1967–1968, Sjöormen, Sjölejonet och Sjöhunden vid Kockums och Sjöhästen och Sjöbjörnen vid Karlskronavarvet. Båtarna såldes till Singapores flotta år 1997. Målsättningen för Sjöormen-klassen, projekt A-11, var mycket högt ställd, den konventionella batteridriften i undervattensläge skulle ersättas av luftoberoende maskineri och skrovformen skulle anpassas för maximala manöveregenskaper i undervattensläge. Man övervägde även möjligheten att beväpna båtarna med taktiska kärnvapen. I Marinplan-60 och plan ÖB-62 beslutades att inga nya jagare skulle byggas, och flottan skulle bli en "lätt flotta" bestående av torpedbåtar och ubåtar. Med anledning av detta planerades hela tio ubåtar av A-11 klass. Tre olika typer av luftoberoende maskineri studerades: atomdrift (Projekt Neptun), kretsdiesel och bränsleceller. Både kretsdieseln och bränslecellerna utvecklades till fungerande prototyper, men på grund av tekniska svårigheter, tidsbrist och höga utvecklingskostnader byggdes A-11 till slut med konventionellt batteridrivet maskineri i undervattensläge och dieseldrift i övervattensläge. De höga utvecklingskostnaderna bidrog också till att antalet båtar reducerades till fem. Sjöormen-klassens utformning influerades av den tyska ubåten U3503, av XXI klass, samt av den amerikanska försöksubåten USS Albacore. Den droppliknande skrovformen och kryssroderarrangemanget är två saker som gjorde Sjörmens manöveregenskaper vida överlägsna tidigare svenska ubåtars. Kryssrodret, vilket innebär att ubåten har fyra roder som sitter som ett ×, medförde att alla roder arbetade i alla dimensioner, vilket gav maximal rodereffekt. Genom ett utbyggt hydrauliksystem kunde flera funktioner numera automatiseras eller fjärrstyras, vilket minskade behovet av personal. Trots att Sjöormen-klassen är större än Draken II-klassen var besättningsstorleken 25 man, jämfört med Drakens 37 man. Tryckskrovet var uppdelat i två avdelningar med nya dimensioneringsprinciper och bäddar fick mycket bättre stöttålighet än tidigare ubåttyper. Detta var något som bevisades av det unika sprängtest som utfördes med en 100-kilos sjunkbomb som sprängdes på mycket kort avstånd. Den enda skada som uppstod under testet var att ett bildrör av glas spräcktes. Sjöormen-klassen hade sex stycken torpedtuber, fyra för tunga torpeder med en diameter av 53 cm, och två tuber för lätta torpeder med 40 cm diameter. De små torpederna hade snarare en hejdande än sänkande verkan mot ytfartyg och avsågs därför att användas som självförsvar mot fregatter och korvetter. Från torpedtuber kunde även minor av modell F 43 skjutas ut. De var formade som torpeder men var dock bara hälften så långa vilket innebar att två minor kunde lagras i varje stuvningsplats för torpeder. Minorna sköts ut ur torpedtuben av en kolv. I och med att artilleripjäserna, som tidigare ubåtstyper haft på däck, ej längre användes på ubåtar behövdes något nytt vapen för självförsvar i ytläge. Valet föll på Granatgevär m/48 och Kulspruta 58. I början av 1980-talet genomfördes en omfattande modernisering, som bland annat innebar att så kallad snorkelautomatik infördes, samtidigt som effektuttaget och tillgängligheten förbättrades hos dieselmaskineriet. Vapentekniskt uppgraderades strids- och eldledningssystemet genom byte till det digitala SESUB och införande av den avancerade svenskbyggda torpeden typ 613. 1992-94 moderniserades två Sjöormen ubåtar Sjölejonet på Muskö och Sjöhunden i Malmö. Detta projekt benämndes Sor LTF. Tanken var att dessa två individer skulle leva vidare till 2020. Dieslar (Scania), omformare och eldledning (SESUB 900 BX) moderniserades. Samtliga Sjöormen ubåtar såldes i slutet av 1990-talet till Singapore.
Värtaverket
Värtaverket, tidigare även Värtaelverket, är ett kraftvärmeverk vid Lidingövägen i stadsdelen Hjorthagen i Stockholm. Anläggningen invigdes 18 december 1903, för att förse Stockholm med elektricitet. Många av byggnaderna på området är ritade av arkitekt Ferdinand Boberg (1860–1946). Stockholms första elverk var Brunkebergsverket vid Regeringsgatan 38, den första elströmmen producerades där från den 1 september 1892 i form av 2×110 volt likström. I slutet av 1890-talet var Brunkebergsverket fullt utbyggt. Genom utvecklingen av växelströmsöverföringar hade det blivit tekniskt möjligt att överföra elkraft från vattenkraftverk över längre sträckor. Stockholms stad försökte hyra statens vattenkrafttillgångar i Älvkarlebyfallen, men det misslyckades. Lösningen blev då att istället bygga en ny ångkraftstation vid Lilla Värtan i Hjorthagen. Kraften producerades i form av trefas växelström 6 kV och 25 Hz som fördelades till understationerna Brunkeberg, Värtan, Tule, Katarina och Kronoberg via ett kabelnät för 6 kV. I dessa stationer omvandlades växelströmmen till likström i omformare. Distributionen till kunderna skedde med likström men med successiv övergång till den högre spänningen 2×220 volt. När Värtaverket stod färdigt för produktion av elektricitet användes ångpannor, som drev turbiner och generatorer. Till eldning togs koks från det närliggande Värtagasverket som ingick i samma bolag. Med Ågestaverket som modell sökte Stockholms Elverk i juli 1968 tillstånd för ett bergförlagt kärnkraftvärmeverk vid Ropsten. Närförläggningsutredningen tillsattes därför 1970 för att ta fram underlag för myndigheternas prövning av tillståndsärenden kring kärnkraft av detta slag, så att de stora mängderna spillvärme skulle kunna utnyttjas för uppvärmningsändamål. Kondenskraftverket togs ur bruk 1970, då eldningsolja blev råvara för el- och fjärrvärmeproduktion. När utredningens betänkande kom 1974 var det politiska läget förändrat och mer kärnkraftvärme för svensk del blev inte av. 1989 togs dock KVV6 en kolkraftvärmeanläggning med två koleldade pannor i drift. Den ena stängdes ned 2019, den resterande kolpannan iordningställs som reservanläggning för drift under vintern och stängdes våren 2020. Under 2019 installeras en testanläggning för koldioxidlagring vid Värtaverket. En fullstor anläggning på det nya biokraftvärmeverket KVV8 beräknas kunna lagra 800 000 ton koldioxid per år. Men detta kan ej bekräftas då tekniken är fortfarande under test på Värtaverket. Numera produceras fjärrvärme och el i två stora kraftvärmeverk och ett antal hetvattenanläggningar. Till Värtaverket hör även flertal stora värmepumpar som bidrar till förvärmningen till fjärrvärmenätet. En av dess anläggningar ligger i Värmeverk Ropsten. Alla anläggningar har blivit utrustade med reningsanläggningar för att rena kemikalier och tunga metaller i rökgaserna som verket släpper ut. Idag drivs anläggningen av Stockholm Exergi och omfattar produktion av elektricitet, fjärrvärme, och fjärrkyla. Värmeverket i Ropsten består av tre anläggningar varav två (VVRn1 och 2) ligger i samma byggnad vid Lilla Värtan strax norr om Lidingöbron och den tredje (VVRn3) strax söder om Lidingöbron. Samtliga använder värme från sjövatten. Ropsten 1 och 2 har sex värmepumpar medan Ropsten 3 förfogar över fyra värmepumpar. I Ropsten 1 och 2 finns också två elpannor som värmer fjärrvärmevatten. I Ropsten 3 finns utöver värmepumpar även en anläggning för produktion av fjärrkyla. Den utnyttjar huvudsakligen kylan i sjövattnet för att kyla ner det vatten som cirkulerar i fjärrkylanätet. Vid full drift förbrukar Ropsten 1 och 2 för samtliga sex pumpar 50,4 MW och producera 126 MW. Ropsten 3 förbrukar 37,2 MW och producerar 80,2 MW. Värmeverk Ropsten blev fullt utbyggt 1986 och var då världens största värmepumpanläggning.
Göteborgs Rundradiostation
Göteborgs Rundradiostation eller Göteborgs mellanvågssändare var en mellanvågsändare som stod i stadsdelen Järnbrott, cirka sju km söder om Göteborg. Stationen invigdes 1951 och lades ner 1984. Som ett led i utbyggnaden av AM-sändare i Sverige under 1950- och 60-talet stod Göteborg som nummer tre. Tidigare hade stationerna i Hörby och Sundsvall förstärkts och nu var det alltså Göteborgs tur. Den våglängdsplan, som lade förutsättningarna för planeringen av dessa nya stationer, fastställdes i Montreux 1939. Planen trädde visserligen aldrig i kraft på grund av kriget, men lades i alla fall till grund för effektuppgifter, våglängdsindelningar med mera. I planen bestämdes den maximala bärvågseffekten till 120 kW. Då radioutrustningarna beställdes 1945 fastställdes dock, att drifteffekten skulle höjas till 150 kW, då tillåten effekt väntades bli höjd vid nästa våglängdskonferens. Enligt Montreux-planen skulle Sundsvall dela våglängd med Aten och ha riktantenn, som reducerade strålningen mot SSO. Göteborg skulle dela våglängd med Alger och därför reducera effekten mot SSV. Detta sammanfaller även med intresset för de svenska lyssnarna, då strålningen därigenom helt kommer att koncentreras inåt land och utefter kusten, med motsvarande reducering ut mot havet. Det beslöts därför att båda stationerna skulle förses med riktantenner bestående av två matade master. För att få största möjliga fältstyrka och fadningfrihet utföres masterna såsom halvvågsmaster med toppspröt (toppkapacitans) för slutlig injustering av den elektriska våglängden. För vid denna tid kunde dessutom godtagbara priser och leveranstider på de höga masterna ej erhållas. För Sundsvallsstationen uppsattes dock tills vidare en provisorisk antenn på 107 m då det var osäkert inför en kommande våglängdskonferens, om stationen skulle få behålla sin långa våglängd på cirka 500 m. För Göteborgsstationen blev den slutliga antennanläggningen två 130 m höga master. Vid våglängdskonferensen i Köpenhamn 1948 höjdes den maximalt tillåtna effekten till 150 kW. Sundsvall fick frekvensen 593 kHz och Sofia som samkörande station. Göteborg tilldelades 980 kHz (från 1978 981 kHz) och fortsatte att arbeta på samma våglängd som Alger. Efter segslitna förhandlingar och omfattande fältstyrkemätningar fastställdes ett område cirka sju km söder om Göteborg, i Järnbrott, då jordbruksbygd innan stadsdelen Västra Frölunda började byggas i slutet av 1950-talet. Stationen fick inte ligga i vägen för inflygningen eller i närheten av flygplatsen ute i Torslanda. Den nya stationen ersatte stationen i Änggården på Medicinarberget. Göteborgs och Sundsvalls stationshus såg exakt likadana ut, uppförda i gult tegel med lanterniner för ljusgenomsläpp i själva sändarhallen. Själva sändaren behövde ett helt komplex i två våningar för sig själv med omformare, rör, kylvattenpumpar, likriktare, slutsteg, modulator med mera. Verkningsgraden var hög med dåtidens mått men med dagens mått räknat uselt, endast 42 procent. Resten försvann i effektförluster och i ren värme som måste kylas bort. En modern sändare har en verkningsgrad på omkring 75 procent vilket är så nära det teoretiskt möjliga man kan komma. Först använde man en kvicksilverlikriktare men den ersattes senare av en modernare tyristorlikriktare. Dagtid sändes SR P1 och när Melodiradion senare omdöpt till SR P3 gjorde intåg i början på 1960-talet, till följd av den reklamfinansierade radiokanalen Radio Nord, fick sändaren gå dygnet runt. Dessa gamla sändare behövde vila några timmar varje dygn så när de fick gå dygnet runt fick de ta mycket stryk. Det drabbade även Göteborgs systerstation i Sundsvall. Telia har kvar verksamhet på området och lokalerna har bland annat använts för brevsortering av Posten.
Konverter
Konverter (metallurgi) – en tippbar ugn som används vid bland annat ståltillverkning. Telekonverter – ett kameratillbehör som optiskt förlänger brännvidden. Konverter – en komponent som omvandlar elektricitet från en form till en annan, se omformare.
Landskrona Elverk
Landskrona elverk är ett elektricitetsverk beläget i på Industrivägen i Landskrona. Det hundraårsjubilerade i november 2008. I början av 1900-talet ökade medborgarnas och företagarnas aktiviteter i Landskrona, fler skepp använde hamnen och mer energi behövdes till den framväxande industrin. 1904 hade företagsledare börjat undersöka möjligheterna att från Landskrona få billig energi från Lagan, dock ansåg de att sträckan var för lång för att bygga erforderliga kraftledningar till Landskrona. Samtidigt skedde en liknande industriell tillväxt längs stora delar av västkusten och ett samarbete påbörjades. Landskronaföretagarna beställde av en konsultutredning om möjligheter och kostnader, den gjordes av Elektriska prövningsanstalten Holmgren och Rossander i Stockholm. Stadens gator klassificerades. Det handlade om var det skulle belysas mest. 22 september 1905, väckte direktör C Tranchell en motion om att staden skulle sluta avtal om leverans av elektrisk energi. Detta skulle ske via "Sydsvenska Elektriska Aktiebolaget", ett samarbete mellan Halmstad, Helsingborg, Landskrona, Lund och Malmö Bolaget skulle förvärva vattenfall i Lagan samt anlägga kraftstationer där. Bolaget kom sedermera att heta Sydsvenska Kraftaktiebolaget. Stadsarkitekt Fredrik Sundbärg som fick uppdraget att rita byggnaden var samme arkitekt som ritat Tuppaskolan, Gamla Vattentornet, Lasarettet, Landskrona Teater, Gamla Brandstationen och Örenäs slott. Elverkets utformning skulle likna en borg och ingjuta en känsla av styrka, stabilitet och trygghet. Den 27 december 1905 beslöt stadsfullmäktige att teckna aktier för 225 000 kronor i det gemensamma bolaget samt att abonnera på en effekt om 300 hästkrafter. 1906 bordlades frågan om ett nytt elverk - i väntan på en klargörande om 50 eller 60 Hz skulle bli den framtida standarden. 1907 hade teknikfrågan klarnat och man beslöt bygga ett stadsägt elektricitetsverk jämte fördelningsnät för 2x220 volt likström samt ett fördelningsnät för högspänning 3000 volt växelström till de industriella kunderna. Man kunde inte leverera tillräckligt jämn kvalité via växelström och därför laddade man stora batteribankar med likström som sedan försåg staden med en jämnare energi. Dieselmotorerna användes som reserv för att driva generatorer när matningen från Lagan fallerar. Redan från början var rollfördelningen klar: att Elverket stod för distributionsnätet i staden och fristående el-entreprenörer ombesörjde fastighetsnäten. Bygget påbörjades i november 1907 och man körde provdrift i oktober 1908. De två först anställda var förstemaskinst Ernst Anton Larsson som tjänade 150 kr / månad, samt andremaskinist, dieselmontör F.E Eriksson som tjänade 125 kr / månad. Vidare fick de förbinda sig att ej tillhöra någon fackförening, eftersom den fackliga rörelsen var på frammarsch och det då aktuella Amaltheadådet gjorde att man ville säkra sig mot onödiga störningar i elproduktionen. jämförde man lokalt producerad el från bensin, diesel och fjärrproduktion från Lagan. gjordes det individuella kalkyler på 51 stycken fabrikers effekt- och energibehov, samt deras eventuella förtjänst vid anslutning. beräknades belastningskurvor - variationer under dygnets timmar och hur man skulle avhjälpa topparna i produktionen. kalkylerades vad elpriset max kunde vara för att det skulle vara konkurrenskraftigt gentemot andra tekniker, såsom gasmotorer. resonerades om man skulle använda sig av jordkablar eller luftledningar. instrumentering - kontrolltavla av marmor och dess bestyckning av mätinstrument och brytare. maskineri, där man jämförde olika omformare och transformatorer. ledningsnät, förläggningen av matare-, fördelnings- och servis-ledningar i staden, man dimensionerade för 7000 lampor. första klass, 1,7 lampor/löpmeter, Norra långgatan, Gamla torget, Järnvägsgatan söder om Borgmästaregatan, Kungsgatan norr om Drottninggatan, Östergatan norr om samma gata, Stora norregatan mellan torget och Norra långgatan.
