Hora–madonna-komplexet
Hora–madonna-komplexet är ett psykoanalytiskt begrepp. Det syftar på att vissa män har svårt att se kvinnor som sammansatta individer när det gäller deras sexualitet. Idén föreslogs först av Sigmund Freud. Freud fann att vissa män hade svårt att se en och samma kvinna som mål för både romantiska och sexuella begär. Kvinnor delades därför i deras medvetande upp i en falsk dikotomi: älskad eller älskarinna. Den här dikotomin kan leda till många utomäktenskapliga affärer. Teorin menar att mannen vill behålla deras älskade som en ren varelse, frikopplad från den "smutsiga" sexualiteten. Istället söker mannen sexualiteten hos någon annan ("horan"). En del andra av Freuds teorier har med tiden setts som mindre trovärdiga och i vissa fall som sexistiska. Hans psykoanalytiska tankeformel runt madonnan och horan refereras dock fortfarande till, kopplat till modernt könsrollstänkande. Det menas att kvinnor fortfarande blir föremål för en uppsjö av icke-sexuella budskap, något som undantrycker deras förståelse av sin egen sexualitet. Samtidigt värderas de av det omgivande samhället för sin ungdom, smala kroppsform (se anorexi) och sexuella attraktionskraft. Detta leder även hos kvinnan till en dikotomi. Hon vill (främst) bli respekterad och (sekundärt) eftertraktad.
Zandra Lundberg
Zandra Caroline Michaela Lundberg, född 29 augusti 1987 i Mariehamn på Åland (Finland), är en åländsk journalist, bloggare och yogalärare. Hon var under åren 2010 till 2014 en profilerad nöjesreporter och bloggare på Aftonbladet. Zandra Lundberg inledde sin journalistiska karriär som 16-åring då hon började skriva nöjessidor för Ålandstidningen en gång i veckan. Hon studerade då vid Ålands Lyceum. Efter studentexamen fick hon anställning som nöjesreporter vid Ålandstidningen där hon arbetade fram till 2008 då hon blev chefredaktör på nöjestidningen XIT. I januari 2010 började hon som nöjesreporter på Aftonbladet. Lundberg har även medverkat i radio och tv. Under 2011 gav hon nöjestips i Vakna med The Voice på fredagar. Hon har även gästat TV4 och Schulman Show ett antal gånger. Den 9 juni 2012 tilldelades Zandra Lundberg en jubileumsmedalj av Ålands landskapsregering för sina insatser för landskapet Åland. I januari 2014 berättade Lundberg i Resumé att hon sagt upp sig från sin fasta tjänst på Aftonbladet. Hon avslöjade då att hon drömde om att bli yogalärare. Därefter följde en period av svår depression och anorexi som ledde till självmordsförsök och psykiatrisk vård. I november 2017 mottog Zandra Lundberg ett stipendium från Ålands Kulturdelegation för att göra en föreställning om depression. Monologen "Gå ut och var glad din jävel" hade premiär i Mariehamns stadshus den 28 september 2018. De första sex föreställningarna sålde ut och extraföreställningar sattes in. Showen producerades av den åländske regissören Johan Karrento.
Depression
Depression eller depressionssyndrom är en psykisk sjukdom som, med psykiatrisk terminologi, ingår i de affektiva störningarna. Depressionerna kan klassificeras i någon av flera undergrupper. Vid depression finns en förhöjd risk för självmord. Vid en depression lider den drabbade av en sänkning av det allmänna stämningsläget i psyket och bär på en känsla av sorg, detta även utan att det kan finnas en utlösande faktor eller att den utlösande faktorn inte står i rimlig proportion till känslan. Detta skiljer depression från exempelvis sorg, anpassningsstörning, utbrändhet eller vanlig ledsenhet som är enkelt att ta sig ur själv. En depression kan emellertid utlösas av svåra händelser eller stress hos en person med latent depression. Ofta känns livet meningslöst och personen ser begränsade möjligheter att ta sig ut ur mörkret. Fenomenet har berörts i litteraturen sedan flera tusen år, ofta under beteckningen melankoli. Depression kan utlösas av psykiska faktorer, eller uppstå som ett symptom på en annan kroppslig sjukdom (organisk psykisk störning) eller biverkning av droger eller läkemedel (drogutlöst psykisk störning) som har psykiska effekter eller biverkningar. Genetiska faktorer kan bidra till ökad risk att drabbas. Vissa grupper är mer drabbade än andra, där äldre är särskilt utsatta. Utmattningsdepression är en annan form som accepteras som diagnos i Sverige. Som diagnos eller psykisk störning räknas depression till affektiva störningar och innebär ett stämningsläge som depression om personen är sorgsen och nedstämd, har avtrubbad affekt, viljelös (förlorar intresset för saker personen brukar vara intresserad av, är orkeslös och trött utan fysisk åkomma), men flera andra symtom är vanliga som gråt, trötthet och genomgående besvikelse. Styrkan på nedstämdheten kan variera under dygnet, ofta är depressionen värst på morgonen och det är vanligt att personen vaknar tidigare än vanligt. Ungefär 90% av personer med depression har någon form av sömnstörning, och sömnstörningar är vanligare bland affektiva störningar än vid andra psykiska problem. Depressionssymtom är vanligt förekommande och behöver inte vara sjukdomsrelaterade. Det finns samband i båda riktningarna mellan depressiva symtom och missbruk, socioekonomiska problem, personlighetsfaktorer och fysiskt handikapp. Depressionssymtom förekommer vid nästan alla psykiska sjukdomar, liksom vid ett antal kroppsliga sjukdomar. Depressionssymtom påverkar livskvalitet och funktionsförmåga. Grupper av depressionssymtom bildar syndrom. Symptomen kan yttra sig i att personen gråter ofta, blir mer apatisk och psykomotoriskt hämmad. Dock kan depressionen också yttra sig mycket individuellt, att personen blir irriterad eller aggressiv, får psykomotorisk agitation, börjar dricka mer alkohol än annars, eller att neurotiska drag förstärks. Vanligt är att personer med depression förlorar aptiten, blir pessimistiska eller självmordsbenägna, får drag av självskadebeteende, får omotiverade skuldkänslor, lägre självkänsla eller minskat sexualintresse. Dessutom förekommer kognitiva störningar (såsom koncentrations- och minnessvårigheter) samt kroppsliga symtom (såsom smärtor, trötthet och en känsla av att vara sjuk). Kliniska diagnoser ställs med hjälp av sjukhistoria och psykiskt status, där förekomsten av symtomen vägs samman. För att klassificeras som en depression måste tillståndet ha varat under minst ett par veckor. Anorexi, att få minskad aptit, är ett av depressionens kardinalsymtom. Dock förekommer undantagsvis ökad hunger (hyperfagi), detta vid så kallad atypisk depression. Sådan atypisk depression kännetecknas vidare av ökat sömnbehov (hypersomni), reaktiv sinnesstämning, känslighet inför att bli avvisad, och tyngdkänslor i armar och ben. Depressioner kan klassificeras efter svårighetsgrad, orsak, och efter varaktighet. Det finns olika grader av depression.
Benskörhet
Osteoporos eller benskörhet (ibland skeletturkalkning) är en sjukdom som innebär minskad benstyrka, vilket ökar risken för benbrott. Osteoporos är den vanligaste orsaken till benbrott hos äldre. Ben som vanligen bryts är bland annat ryggkotor, benen i underarmen, och höften. Innan ett benbrott uppstår upplevs oftast inga symptom. Ben kan försvagas på ett sådant sätt att de bryts vid låg belastning eller till och med spontant. Kronism smärta och minskad förmåga att till normal aktivitet kan vara resultat av benbrott. Normalt sett är benmassan som högst vid 25 års ålder för att sedan minska. Osteoporos kan bero på en lägre en normal maximal benmassa och högre än normal förlust av benmassa. Förlust av benmassa ökar hos kvinnor efter klimakteriet till följd av lägre östrogen-nivåer. Osteoporos kan även orsakas av andra sjukdomar eller behandlingar såsom alkoholism, anorexi, hypertyreoidism, bortopererade äggstockar, eller njursjukdom. Vissa läkemedel kan öka graden av benförlust, såsom: vissa antiepileptika, cellgiftsbehandingar, protonpumpshämmare, SSRI-läkemedel och steroider. Otillräcklig fysisk aktivitet och rökning utgör också riskfaktorer. Osteoporos definieras som en bentäthet som är 2,5 eller fler standarddeviationer lägre än den hos en ung vuxen. Tätheten mäts typiskt sett med särskilda röntgentekniker i höftbenet. Osteoporosprevention innefattar en näringsriktig kost under barndomen och undvikande av läkemedel som bidrar till benskörhet. Insatser för att förhindra brutna ben i dem med osteoporos är god kosthållning, regelbunden motion och förbyggande av fall. Livsstilsförändringar som att sluta röka och att inte dricka alkohol kan också vara av hjälp. Medicinering med bisfosfonater bland de som tidigare brutit ben som följd av sin osteoporos. Hos de med osteoporos, men utan tidigare benbrott är dessa läkemedel inte lika effektiva. Ett antal andra läkemedel kan också vara till nytta. Osteoporos ökar med stigande ålder. Cirka 15 procent av ljushyade i västvärlden i 50-årsåldern och 70 procent av de över 80 år är drabbade. Det är vanligare hos kvinnor. I den utvecklade världen, beroende på metoden är mellan 2 och 8 procent av männen och mellan 9 och 38 procent av kvinnorna är drabbade. Prevalensen av sjukdomen i utvecklingsländer är inte känd. Kring 22 miljoner kvinnor och 5,5 miljoner män i Europeiska Unionen hade osteoporos år 2010. I USA hade år 2010 cirka åtta miljoner kvinnor och en till två miljoner män osteoporos. De med europeiska eller asiatisk härkomst löper större risk att drabbas av osteoporos. Ordet osteoporos är från den grekiska sammansättningen för "porösa ben". WHO:s definition av osteoporos är ett bentäthetsvärde som ligger mer än 2,5 standardavvikelser under värdet för unga vuxna i samma population, detta kallas för T-värdet (T-Score). En jämförels med medelbentäthetsvärdet för en person i samma ålder kallas Z-värde (Z-score). Minskad benmängd är den huvudsakliga orsaken till benskörhet. Skelettet är som starkast i 20–25-årsåldern och försvagas därefter hela tiden. Äldre kvinnor får svagare skelett i och med att de inte längre producerar östrogen. Benmängden regleras av en mängd olika faktorer såsom kost, rökning och motion. Osteoporos kan även vara ett resultat av en bakomliggande sjukdomsprocess, exempelvis cancer och giftstruma. Även njursvikt orsakad av exempelvis en tungmetallförgiftning (t.ex. kadmium) kan i slutändan ge upphov till osteoporos, eftersom minskad njurfunktion stör omsättningen av fosfat och kalcium samt D-vitamin-metabolismen. Fysisk inaktivitet är en av de största kända orsakerna till benskörhet. Dock kan kvinnliga atleter drabbas av det till följd av östrogenbrist, och då samman med menstruationsstörningar och ätstörningar ("de kvinnliga atleternas triad").
Klädstorlek
Klädstorlek, angivelse för storlek på kläder, med standardiserade kombinationer av olika kroppsmått. EU:s standard heter EN 13402. Andra sätt att ange kläders storlek är att ange storleken utifrån antal centimeter eller inch (det vill säga tum) antingen med utgångspunkt ifrån användarens mått eller från klädernas mått. Barnstorlekar brukar anges som barnets kroppslängd (centilong). Jeans anges ofta som inchstorlekar. Det första talet är midjevidden och det andra talet är benets längd i inch, mätt från grenen nedåt längs byxbenets innersöm ned till benets slut. Nya jeans är ofta konfektionerade med överlängd på benen (för säkerhets skull) och ofållade nertill. Det tillkommer alltså för den som köpt sådana byxor att själv lägga upp byxbenen så att det blir "lagom", efter individuellt önskemål. I december 2004 blev den europeiska standardiseringsorganisationen CEN, där SIS ingår, överens om en standard där storlekarna är två nummer större än de tidigare svenska storlekarna. De nya damstorlekarna är. Exempel på vad några av bokstavsbeteckningarna innebär i cm ges i artikeln T-tröja. Plus size-mode är en term för kläder i större storlekar. Size zero – storlek 0 – är en klädstorlek för kvinnor i det amerikanska måttsystemet, och skulle i Sverige motsvara storlek 32. En kvinna av size zero har bystmått på 80 cm, midjemått på 59 cm och höftmått på 82 cm. Arrangörerna av modeveckan i Madrid 2006 förbjöd modeller på catwalken som hade ett BMI lägre än 18, ett värde som av WHO (Världshälsoorganisationen) har klassat som hälsofarligt. Arrangörernas beslut var en reaktion på det senaste idealet kring size zero-modeller. Flera modeller – som Luisel Ramos och Ana Carolina Reston – har dött av anorexi eller bulimi, något man i sin tur har härlett till deras försök att uppnå size zero. Size zero var inte bara ett ideal i modevärlden utan samtidigt också bland amerikanska film- och musikstjärnor. I mitten på 1900-talet fanns inom armén ett särskilt måttsystem för vapenrock och uniformsbyxor. Det sträckte sig från 88 (eventuellt ännu lägre) och till åtminstone 104 (kanske ännu större) i längdordning. Numren kunde efterföljas av bokstaven U (undersätsig) med modifierade mått för en "knubbig" person (pyknisk kroppstyp, eller bokstaven L (lång) med mått för en person, som var smal i förhållande till sin längd (astenisk kroppstyp). Byxor till permissionsuniformen var alltid från början konfektionerade med mycket långa ben, och tillpassades individuellt av regementsskrädderiet, som vanligen var bemannat med civilanställda kvinnor. Inget klipptes av, så om ett par kortbenta byxor skulle ärvas av en långbent soldat, så släpptes bara fållen ned ett passande stycke. Dessa mått gällde enbart herrstorlekar. Militära kvinnor förekom inte på den tiden, så inga damstorlekar fanns standardiserade. Som frivilliga lottor och medlemmar i andra frivilligrörelser, till exempel Bilkåren, kunde dock kvinnor i vissa sammanhang tilldelas uniformspersedlar av herrstorlek. Eftersom kvinnor har andra kroppsmått än män, så hade dessa frivilliga kvinnor bekymmer med att hitta uniformspersedlar, som tillnärmelsevis passade. För huvudbonader gällde samma mått som civilt, nämligen skallens omfång på "mösskanthöjd", mätt i cm. För skodon användes samma måttsystem som för herrskor, på sent 1900-tal kompletterat med en tilläggsbokstav A ... E avseende vidd över vristen och bredd strax ovanför tårna. Bokstavsmåtten baserade sig på omfattande mätningar på den tidens värnpliktiga rekryter. För permissionsskjortor användes samma mått som civilt, baserat på halsvidden, mätt i cm. Någon skillnad på långa och korta armar gjordes inte. Andra skjortor var kraglösa, och en och samma modell kunde därför användas av de flesta. Sedan M/90-systemet infördes används i stället ett system där storlek anges i bärarens längd och vikt, till exempel 180 cm/80 kg.
Edie Sedgwick
Edie Sedgwick, född 20 april 1943 i Santa Barbara, Kalifornien, död 16 november 1971 i Santa Barbara, var en amerikansk fotomodell och skådespelerska. Hon var en av Andy Warhols "superstars", och blev "Girl of the Year" i Vogue Magazine 1965. Sedgwick växte upp i en familj med åtta barn och hennes uppväxtmiljö präglades av psykisk instabilitet. Sedgwick själv led av depressioner och behandlades för anorexi 1962. Hon led av anorexi och bulimi även under resten av sitt liv. 1965 kom hon att ingå i Warhols grupp och tillbringade mycket tid i "The Factory", Warhols ateljé i New York. Sedgwick medverkade i flera av Warhols filmer. I filmen Ciao Manhattan (1972, regisserad av John Palmer och David Weisman) spelade hon Susan Superstar, en karaktär löst baserad på henne själv. Sedgwick var inspirationen till Velvet Undergrounds "Femme Fatale" (enligt Lou Reed själv) samt möjligen Bob Dylan-låtar som "Like A Rolling Stone", "Leopard Skin Pillbox Hat" och "Just Like a Woman". Även Patti Smith skrev en dikt om Sedgwick. Hon var betydelsefull i New Yorks undergroundscen och skapade många trender, bland annat sin kombination av minkpäls och balettights. Edie Sedgwick dog av en överdos sömnmedel i kombination med alkohol i november 1971. En långfilm om Sedgwick och hennes självförbrännande liv, Factory Girl, kom ut 2006. I filmen spelas Sedgwick av Sienna Miller och Andy Warhol av Guy Pearce. Filmen har dock kritiserats hårt av både Dylan och Reed.
