Artros
Artros eller osteoartrit är en ledsjukdom som drabbar hela leden. Den innebär strukturella förändringar av brosk, lednära ben, ligament, ledkapsel, synovium (ledhinna) och omkringliggande muskulatur. Sjukdomen kallades tidigare för "ledförslitning", men denna benämning är numera omodern. Forskning under 2000-talet pekar mot att artros inte är relaterat till långsiktigt/successivt ledslitage, och att människor med måttlig fysisk aktivitet inte löper större risk för artros än andra. Artros drabbar cirka var fjärde person i Sverige över 45 år, vilket motsvarar cirka 1 miljon människor. Fem procent av alla individer mellan 35 och 54 år uppskattas ha observerbara (på röntgen) tecken på artros. Sjukdomsfrekvensen ökar med åldern. Den mest evidenta riskfaktorn för artros är ålder, och beror sannolikt på en kumulativ exponering av övriga riskfaktorer och biologiska förändringar i ledstrukturer över tid. Övriga riskfaktorer är. Artros kan delas in i primär och sekundär artros. Enligt denna uppdelning saknar primär artros känd bakomliggande orsak bortom ledbelastning, medan sekundär artros beror på medfödd sjukdom, trauma/skada eller tidigare sjukdom. Denna uppdelning är dock ifrågasatt. Kenneth D. Brandt, Paul Dieppe och Eric L. Radin menar att uppdelningen är onödig och felaktig. De anser att alla former av artros är per definition sekundär, då alla former av artros är en följd av onormal belastning inne i leden (intraartikulärt). Vidare skriver de att artros är ett komplext tillstånd som kan ha många bidragande faktorer. Ålder, genetik, nutritionsstatus, hormonbalans, och många fler faktorer kan bidra till att en person utvecklar artros. Skribenterna menar dock att dessa påverkande faktorer inte är direkta orsaker till utvecklad artros. Istället menar de att sådana faktorer gör att risken för artros ökar, då de kan påverka ledens förmåga att motstå belastning. Vanliga symptom vid artros är smärta, kortvarig morgonstelhet eller stelhet efter inaktivitet, samt funktionsnedsättning. I vissa fall kan krepitus (knäppningar i leden vid rörelse/belastning), ömhet över leden samt förstoring av leden också förekomma. Smärtan vid artros uppträder oftast gradvis och kan komma i skov. Smärtan är till en början beroende av rörelse och belastning, men långt gången artros kan även ge smärta utan rörelse eller belastning. Det kan även förekomma akut smärta och svullnad i det drabbade området. Svår artros kan likna reumatoid artrit, och leder ofta till sjukskrivning/sjukpensionering och ett stort vårdbehov från läkare, fysioterapeut, m.m. Den vanligaste leden att drabbas av artros är knäleden, vilket drabbar kvinnor i större utsträckning än män.Andra drabbade leder är finger/tum- och höftled, men det förekommer även att axel-, armbågs-, fot- och tåled drabbas. Artros är en klinisk diagnos, och ställs baserat på patientens smärta, stelhet och funktionsnedsättning. Endast vid atypiska symptom eller behov av ytterligare undersökning ska slätröntgen användas. Användning av isotopscintigrafi, datortomografi och magnetresonanstomografi förekommer också, om det misstänks att patienten har cystor, nekros eller mjukdelsskador. Glukosamin är ett läkemedel som används av vissa med artros. Dess effektivitet mot artros är dock obevisad, och många patienter blir inte förbättrade av läkemedlet. Vid problem med artros i fotens leder, ankeln eller knän kan eventuellt ortopediska fotbäddar och fotriktiga skor lindra. Två systematiska kunskapssammanställningar (Cochrane-rapporter) som utvärderat knä- och höftartros visar att träning (ej i vatten) kan öka självrapporterad fysisk funktionsförmåga och minska smärta vid höft- och knäartros. Resultaten är underlag för de nationella riktlinjer som Socialstyrelsen har tagit fram. Yrke som innefattar mycket ledbelastning.
Osteokondros
Osteokondros är en utvecklingsrubbning i skelettet. Den är vanligast hos barn och snabbväxande djur, främst grisar, hästar och hundar. Då skelettet växer bildas först brosk, som sedan förbenas. Vid osteokondros sker inte förbeningen normalt vilket påverkar en eller flera leder. Ledbrosket i den drabbade leden förtjockas och dess näringstillförsel försämras. En bit av brosket lossnar, vilket leder till smärta. Diagnosen ställs med hjälp av en röntgenundersökning. Prognos och behandling skiljer sig beroende av vilken led som drabbas. Arvsgången av osteokondros hos hundar är inte utredd. Sjukdomen är vanligare hos handjur och snabbväxande djur av medelstora och stora raser. Även utfodringen har betydelse. Vid osteokondros i bogleden ses vanligen lätt hälta på ena eller bägge benen vid 4-7 månaders ålder. Spontanläkning är vanlig. Om så ej sker bör leden opereras. Osteokondros i ena eller båda knäna ger hälta med "sladdriga" bakbensrörelser, vanligen vid 4-6 månaders ålder. Hasleden drabbas mindre ofta än övriga leder. Hunden får diffus hälta och smärta vid 4-5 månaders ålder. På grund av ledfyllnad (så kallad galla) ses ibland en konturstörning i leden. Armbågsledsdysplasi (ununited processus anconeus). Processus anconeus är ett utskott på underarmsbenet. Utskottet har en egen tillväxtkärna, men är normalt förenat med resten av benet vid 18-20 veckors ålder (rasskillnader finns). Framför allt hos schäfer ses en form av osteokondros som orsakas av att denna förening ej fortskrider normalt. Förändringen leder till artros (pålagringar i leden) om den ej opereras, vilket helst görs före 9 månaders ålder. Fragmenterad processus coronoideus och. osteokondros på mediala humeruskondylen. Dessa två former ger hälta och stelhet vid 4-5 månaders ålder. Begynnande artros brukar ses på röntgenbilder vid 7-8 månaders ålder. Artrosen utvecklas vidare om hunden inte opereras.
Ledprotes
En ledprotes är ett ortopediskt implantat som används för att byta ut en nedsliten eller på annat sätt skadad led. Huvuddelen av alla proteser sätts p.g.a. artros(ledförslitning), ett tillstånd där ledbrosket bryts ner vilket orsakar smärta, instabilitet och ibland upphakningar i den påverkade leden. Man kan behandla reumatiska leder för att återge rörlighet och funktion. Vissa medfödda eller förvärvade missbildningar i höften kan åtgärdas med protes. Höftprotes - Operationen tar ca 1,5 - 2 timmar. Görs oftast i ryggbedövning. Patienten kan i allmänhet belasta på protesen direkt efter operationen, i praktiken tar det ofta något dygn innan man kommer upp från sängen och kan börja rörelseträna. Nya smärtlindringsmetoder har gjort att man nu ofta kan komma upp och uppmuntras till detta redan samma dag som operation. Knäprotes - Operationen tar ca 1,5 timmar. Görs oftast i ryggbedövning samt s.k. blodtomt fält. Kortare rehabilitering än efter höftprotes. Infektioner är den mest fruktade komplikationen och drabbar cirka 0,5% av höftproteser och 1% av knäproteserna. Vid behandling av en protesinfektion är det avgörande att tidigt behandla infektionen. Om infektionen inte upptäcks i tid tvingas man ofta operera bort protesen för att infektionen ska kunna läka ut. En ny protes får därefter sättas in i ett senare skede, ett så kallat 2-seans protesbyte. Protesbyte i 1-seans förfarande är förknippat med något lägre framgång. Felställningar samt benlängdskillnader kan uppkomma. Det är inte alltid en benlängdskillnad uppmätt på röntgen får någon praktisk betydelse för patienten. Vinkelfelställningar kan leda till återkommande protesluxationer eller ökat slitage på protesen. Protesluxation - Proteser kan "hoppa ur led", vanligast tidigt efter operationen då ledkapseln fortfarande är skadad och uttänjd. En luxation ökar risken för nya luxationer. Vissa rörelser ökar risken för luxation, en höftprotesopererad får till exempel aldrig korsa benen eller huksitta om operatören lagt ett bakre snitt vid operationen. Ett patient med ett främre snitt får istället inte ligga raklång (extenderad höft) och utåtrotera höften. Ett bakre snitt har något högre risk för protesluxation, dock innebär ett främre snitt ett mer komplicerat kirurgiskt ingrepp. Protesbrott/avlossning - Proteser är tillverkade i titan eller stållegeringar, slitytorna kan vara plast, metall eller keram. Med tiden uppstår materialutmattning, materialutmattning kan även ske i det omkringliggande benet om protesen ej ligger helt korrekt. Vid brott på protesen eller avlossning tvingas man ofta operera om akut med insättning av en ny protes.
Legg-Calvé-Perthes sjukdom
Legg-Calvé-Perthes sjukdom (LCP) är en barnsjukdom som drabbar höften och lårbenshuvudet. Ungefär 1/1200 barn drabbas av sjukdomen. Den framträder oftast hos barn i åldrarna 4-10 år och den är vanligare hos pojkar än hos flickor. Sjukdomen är mer känd som Perthes sjukdom. Första gången sjukdom nämndes var 1910 då tre av varandra oberoende läkare beskrev sjukdomen i olika artiklar. Sjukdomen har senare namngivits efter dessa tre läkare som bar just efternamnen Legg, Calvé och Perthes. Tidigt trodde man att sjukdomen orsakades av tuberkulos i höftleden men senare forskning pekar på att sjukdomen orsakas av att lårbenshuvudet tillfälligt får minskad blodtillförsel. Detta leder till att lårbenshuvudet dör vilket gör att vävnaden runtomkring blir inflammerad. Konsekvensen av detta är att lårbenshuvudet nöts ner, något som minskar mobiliteten i höften och i benet men även gör att det sjuka benet blir kortare än det friska. Orsaken till den tillfälligt minskade blodtillförseln är fortfarande okänd och det finns enbart teorier om vad som är grundorsaken till Perthes sjukdom. En av de främsta teorierna är att de barn som utvecklar sjukdomen har svårt att motverka blodproppar vilket innebär att det lättare bildas sådana i de blodkärl som är väsentliga för höftens blodtillförsel. Vanliga symptom för den som drabbats av sjukdomen är smärta och hälta. Det händer i vissa fall att smärtan upplevs i knät istället för i den sjuka höften. Ofta kommer inte symptomen direkt utan de kommer bitvis smygande ju längre sjukdomsförloppet fortgår. I kombination med fysiska aktiviteter är det vanligt att den drabbade upplever intensiv smärta, varför det är rekommenderat att den sjuke inte deltar i alltför krävande aktiviteter. Det är heller inte ovanligt att barn som haft Perthes sjukdom i framtiden utvecklar artros. Det brukar räcka med den fysiska undersökningen för att läkaren ska fatta misstanke om Perthes sjukdom. Slutgiltig diagnos fastställs med hjälp av röntgen eller MRT. Om sjukdomen diagnostiseras i ett tidigt skede behövs ibland ingen omedelbar behandling. Istället observerar läkaren regelbundet sjukdomsförloppet. På så vis kan denne följa hur sjukdomen utvecklas och allteftersom fatta beslut om vilka eventuella åtgärder som kan vara nödvändiga att vidta. När behandling av Perthes sjukdom anses vara nödvändig sker det antingen via kirurgi eller via medicinering. Vid operation kapar man lårbenet för att sätta lårbenshuvudet i rätt position så att benet läker bättre. Om sjukdomen bedöms vara av det allvarligare slaget, och barnet är över 5 år, kan behandlingen vara att den sjuka ledkulan fixeras med hjälp av en form som gjuts efter den sjukes höft. I denna form skruvas en ställning i stål som avslutas med en platta i gummi. Denna ställning fixerar hela benet i en vinkel om ca 45 grader utåt. Med denna ställning på det sjuka benet, kan personen röra sig relativt obehindrat. Ställningen brukar även vara "böjbar" i knäled så att personen kan sitta ner med ställningen fortfarande kvar på benet. Vid medicinering används antiinflammatoriska medel för att minska inflammationen runt höftkulan och ledkapseln. Medicineringen pågår ofta under lång tid och både dos och preparat kan ändras under behandlingens gång för att verkan ska vara så effektivt som möjligt. För att höften ska återfå största möjliga rörlighet och inte bli stel brukar mildare former av fysioterapi tillämpas.
Muskelatrofi
Muskelatrofi innebär att musklernas vävnad minskar eller förtvinas helt. Det finns två huvudtyper av muskelatrofi. Inaktivitetsatrofi orsakas av brist på fysisk aktivitet då musklerna inte ofta används eller har begränsad rörelse. Den andra, allvarligare, typen av muskelatrofi är neurogen atrofi. Den orsakas då en sjukdom eller skada påverkar nerven som fäster till musklen och kan uppstå väldigt plötsligt. Beroende på orsak kan muskelatrofi uppstå i en muskel, en grupp av muskler eller i hela kroppen, och kan medfölja domningar, smärta och svullnad och andra neuromuskulära symptom och hudsymptom. Vanliga orsaker till inaktivitetsatrofi är lite eller ingen fysisk rörelse eller en stillasittande livsstil. Men även sjukdomar, som reumatoid artrit (RA) och artros, och skador, som benskador och brännskador, som påverkar en individs rörelseförmåga kan vara orsaker till inaktivitetsatrofi. Åldrande kan även leda till en långsam men progressiv muskelatrofi. Neurogen atrofi orsakas av skadade nerver. Neuromuskulära sjukdomar som spinal muskelatrofi (SMA), multipel skleros (MS), amyotrofisk lateralskleros (ALS) och Guillain-Barrés syndrom (GBS) är vanliga orsaker till neurogen muskelatrofi. Diabetisk neuropati, en nervskada associerad med diabetes, kan även bidra till muskelatrofi. Den första symptomen som uppstår vid muskelatrofi är att musklerna blir svaga och slappa. Detta upptäcks oftast då musklerna inte sitter där de brukar eller att det är svårare att utöva vardagliga rörelser som annars är relativt enkla. Vid neurogen atrofi kan en patient se en krokig hållning vid den skadade muskeln. Denna hållning tenderar att bli mer tydlig med tiden då skadan försämras. Båda formerna av muskelatrofi kan ge symptom som ständig ryggsmärta och svårigheter att gå. Även symptom som begränsad nackrörelse (nackspärr) och stel ryggrad utvecklas då patientens tillstånd förvärras. I extrema fall kan patienter utveckla hjärtsvikt på grund av muskelatrofi. När musklerna blir svaga blir det svårare för hjärtat att pumpa lika effektivt och kommer till sluta att svikta. Beroende på vilken typ av muskelatrofi varierar behandlingen betydligt. I de flesta fall av inaktivitetsatrofi hjälper träning och motion patienterna att förbättra sina muskler, men vid neurogen atrofi behövs en eller flera behandlingsmetoder. Ibland ordineras mediciner och ibland krävs kirurgiska ingrepp. Dessa mediciner innehåller oftast antiinflammatoriska medel som kortikosteroider för att minska eventuell inflammation och avbelasta de påverkade nerverna. Men vid exempelvis diskbråck är kirurgiska ingrepp mer lämpligt. Vid neurogen muskelatrofi kan även manipulering av muskler och skelett behövas för att avbelasta nerver vid ryggraden.
